Till medlet av 1800-talet hade universitet ett muntligt inträdesprov vid vilket den potentiella studenten för professorn skulle visa sina kunskaper i latin och kristendomens grunder. Då sökandenas antal ökade blev det betungande för professorerna. År 1853 infördes i Finland en studentexamen vid gymnasierna. Genom denna erhöll studenten rätt att inleda sina studier vid universitetet vid vilken fakultet som helst utan vidare prövning.
Studentexamen utvecklades därför till gymnasiets slutexamen. Genom den mäts de kunskaper, förmågor och den mognad eleven har uppnått. Studentexamen tillkom under inflytande av motsvarande reformer i andra länder i Europa. Sverige hade studentexamen fram till år 1968, men då först grundskolan och därefter också gymnasieskolan (som inkluderar yrkesutbildning) infördes avskaffades den där i jämlikhetens namn. I stället infördes år 1977 ett högskoleprov. Provet var inledningsvis kostnadsfritt och öppet för alla, men alla kunde inte använda poängen för urval till universitetsstudier. 1982 infördes en avgift för att få göra provet. Sedan 1991 är provet öppet för alla oberoende av tidigare studier, och alla kan använda provresultatet vid ansökan till universitet och högskolor.
I Danmark har man behållit beteckningen studenterexamen, men i Norge liksom i Tyskland har den fått namnet Abitur. I Frankrike heter examen baccalaureat. I England talar man om A-levet (Advanced level), som betonar den höga kunskapsnivån. I Italien och Tjeckien används benämningen Maturita, som betonar elevens mognadsnivå. I Holland (Entexamen) och på Irrland (Leaving exam) betonar benämningen att det är slutexamen från gymnasiet. Så heter den också i de nyare europeiska IB-gymnasiernas slutexamen, Final exam. Motsvarigheten i USA är High School Graduate, som liksom studentexamen endast framhåller att studierna vid gymnasiet har nått ett slut.
I Finland har studentexamen haft en avgörande betydelse för utformandet av den finländska bildningen och dessutom verkat som ett viktigt redskap för att öka den sociala rörligheten så att ungdomar från fattiga och socialt missgynnade familjer har kunnat uppnå en högre social position i samhället. Därför upplevs studentexamen i finskspråkiga kretsar ofta ha ett mycket stort värde. Studenterna har uppfattats som fosterlandets hopp och de har fått en central roll bla. i Helja Valtonens roman Vaimoke (Kaarninen & Kaarninen 2002, 175, 370).
Studentmössan kom 1865 som ett lån från Tyskland via Sverige och Danmark. Det är en helt kulturbunden symbol för vilken det inte finns några officiella bestämmelser. Studentexamen var länge förbehållen manliga studerande, men på 1870-talet bröts glastaket av Wilhelmina Sofia Gadolin och Maria Tschatschulin. De fick emellertid inte bära studentmössa utan endast lyran som en brosch på bröstet. Emma Irene Åström utmanade förbudet 1873, men tvingades av det patrialkaliska samhällsklimatet att bära studentmössan endast inomhus. Först följande år 1874 erhöll kvinnor officiellt rätt att avlägga studentexamen, men också då krävdes att de erhöll specialtillstånd ända fram till år 1901. Från år 1897 fick också de kvinnliga studenterna bära studentmössa jämlikt med de manliga. Studentmössans betydelse som social markör visas också av att studenterna långt in på 1900-talet fortsatte att bära den hela sommaren och alltjämt bärs den vid Valborgshögtiden.
År 1896 tog lika många finskspråkigasom svenskspråkiga studentexamenKaarninen &. Kaarninen 2002, 370)
På 1920-talet överfördes studentexamen från universiteten till gymnasierna. Då ingick det i examen fem obligatoriska prov: modersmål, andra inhemska språket, ett främmande språk, matematik och som nytt ämne realprovet i vilket studenternas kunskaper mättes i naturvetenskapliga ämnen, historia och religion. Realprovet var så till vida intressant att studenten själv beroende på uppgifterna kunde välja vilka ämnen och vilka frågor som besvarades eller lämnades obesvarade. Sålunda kunde en student helt låta bli att besvara frågorna i tex. religion eller historia ifall hen kunde uppnå tillräckliga poäng i naturvetenskapliga ämnen eller tvärtom.
De gymnasiestuderande som i sina studier var så långt komna att de var beredda att avlägga studentexamen har kallats abiturienter, efter den tyska benämningen på studentexamen, Abitur (I Norge kallas de ”russ”). Tidigare var det uttryckligen benämningen på eleverna i gymnasiets sista klass, men sedan det årskurslösa gymnasiet infördes har begreppet blivit mera svävande och används inte längre lika frekvent.
Gymnasiet gjordes kursformat från år 1982 och då inleddes även periodläsning i gymnasiet. Syftet var ursprungligen att i Finland skapa en gymnasieskola enligt modell från Sverige, vilket emellertid inte lyckades även om reformen möjliggjorde s.k. dubbelexamen, dvs. så att en studerande kunde avlägga såväl studentexamen som yrkesexamen genom att i sina studier kombinera kurser såväl från yrkesutbildningen som från gymnasiet. Denna reform krävde en betydande satsning på studiehandledningen emedan de studerande gavs större frihet att själva utforma såväl innehållet som tidslängden för sina studier. Reformen avsåg att öka möjligheterna för också andra än gymnasister att skriva studentexamen och få möjligheter till högskolestudier.
Så länge abiturienternas antal var lågt var studentexamen muntlig, men 1852 förordnades skriftliga prov vid sidan av de muntliga. De muntliga proven krävde resa till Helsingfors där de avlades vid universitetet. Det var först efter dessa prov som studentexamen var avlagd och studentmössan kunde bäras (Kaarninen & Kaarninen 2002, 161 – 162). Först 1919 upphörde man slutgiltigt med de muntliga examina. Då beslöts också att prov i modersmål, andra inhemska språket, ett främmande språk, matematik och realprovet skulle vara obligatoriska. Realprovet var ett unikt fenomen i Europa. I detta förhördes abiturienterna i deras kunskaper i religion, historia naturvetenskaper (fysik, kemi, biologi och geografi) Genom införandet av realprovet ändrades studentexamens karaktär så att huvudvikten flyttades bort från språken. (Kaarninen & Kaarninen 2002, 181 – 182). Från år 1947 kunde man välja mellan provet i matematik och realprovet, varvid de obligatoriska ämnenas antal minskades till fyra. Dessutom blev det då möjligt att skriva extra frivilliga prov.
Modersmålsämnet har hela tiden varit ett obligatoriskt ämne. Uppgiften var att skriva en essä som skulle visa abiturientens grad av mognad. Underkänt vitsord i modersmålet har inneburit underkänd studentexamen, medan andra ämnen har kunnat kompenseras med goda vitsord i något annat ämne. Från år 1970 skulle i modersmålsämnet skrivas två prov (essäer) sålunda att det bättre vitsordet blev gällande. Från år 1992 ändrades de två proven så att i det ena skrevs en essäuppgift, medan det andra omvandlades till att behandla en faktatext. Alltjämt erhölls modersmålsvitsordet av det prov som hade lyckats bättre. Från år 2007 är provet i modersmålet uppdelat på ett läskompetensprov och ett skrivkompetensprov. Vitsordet ges som ett medeltal av provresultaten.
Från år 1994 har det varit möjligt att skriva också nordsamiska som modersmål, från 1998 enaresamiska och från 2012 skoltsamiska. Abiturient vars modersmål inte är ett inhemskt språk har från 1996 haft möjligheten att i stället för att skriva finska eller svenska som modersmål skriva något av dessa språk som andra språk, vilket har inneburit en formellt mildare bedömning. I samiska skrivs endast skrivkompetensprovet, alltså en essä.
Från 1994 gjorde man ett försök som gjorde att det blev det möjligt att skriva en tidsmässigt spridd studentexamen vid högst tre skrivningstillfällen, vilket innebar att stressituationen inför skrivningarna minskades. Numera sprider 2/3 av abiturienterna sin studentexamen tidsmässigt på vår- och höstterminen eller ett tidigare eller senare läsår. Avsikten med denna strukturreform var att abiturienterna bättre skulle kunna uppvisa sitt specialkunnande.
År 2005 blev försöket med strukturreformen det fastställda systemet. Samtidigt uppdelades realprovet i 11 olika valbara prov: religion, livsåskådningskunskap, psykologi, filosofi, historia, samhällslära, fysik, kemi, biologi, geografi och hälsolära. I dessa prov ingår emellertid alltid också ämnesövergripande uppgifter. Realproven skrivs numera på två skilda dagar vilket i praktiken gör att abiturienterna måste begränsa sig till några av de nämnda ämnena för att hinna genomföra proven.
Språkproven utgjordes länge av översättningsuppgifter från och till målspråket, men den häftiga språkstriden på 1920- och 1930-talet gjorde att det för finskspråkiga studenter räckte med översättning från svenska till finska. Genom krav från svenskspråkiga skolor och föräldrar infördes 1928 i de svenskspråkiga abiturienternas prov också översättning från svenska till finska (Kaarninen & Kaarninen 2002, 179) Andra inhemska språket gjordes frivilligt från år 2004, vilket medförde att antalet studenter som skriver detta språk har sjunkit avsevärt. År 2009 skrev endast 68 % av abiturienterna detta prov, vilket dock kan ge en litet överoptimistisk bild av situationen då nästan alla svenskspråkiga abiturienter skriver finska och minskningen huvudsakligen har skett bland de finskspråkiga abiturienter som inte skriver svenska.
I främmande språk kan man numera skriva lång eller kort kurs. Proven i främmande språk har uppdelats på ett hörförståelseprov och ett textförståelseprov. År 1993 ändrades hörförståelseprovet så att det inte längre kunde besvaras endast genom kryss i rätt ruta utan där ingår flervalsuppgifter som kompletteras med öppna frågor. Hörförståelseproven har medfört att det i gymnasierna har blivit viktigt att ha någon form av språkstudio där provet kan genomföras.
I studentexamen har möjligheterna att använda hjälpmedel utvecklats under de gångna åren. I matematik hörde det till självklarheten att studenterna på 1950-talet fick använda räknesticka och logaritmtabeller. På 1960-talet fördes en intensiv diskussion huruvida miniräknare skulle tillåtas, emedan de då minskade kraven på abiturienternas förmåga till huvudräkning. Numera är vissa kalkyleringsprogram tillåtna i matematikprovet. Vissa lexikon är numera tillåtna i språkproven.
Den första digitala studentexamen genomfördes 2016 i tyska, geografi och filosofi. Därefter har hela studentexamen digitaliserats stegvis så att också matematikprovet blev digitalt 2019. De digitala studentproven avläggs på den studerandes egen bärbara dator som bör kunna anslutas till det digitala nätverket. Då elevantalet som avlägger provet är stort är det viktigt att abiturienternas identitet fastställs före provtillfället. Provet startas från en USB-sticka som abiturienten får då provet inleds. En del tekniska problem har uppkommit under proven, men lyckades åtgärdas under provets gång. Digitaliseringen innebär också att hörsförståelseprovet utförs på samma dag som det skriftliga provet.
Första världskriget 1914 – 1918 och inbördeskriget 1919 påverkade möjligheten att ordna studentexamen. Under förtrycksperioden utökades kraven på kunskap i ryska och Rysslands historia. En abiturient som protesterade genom att spela Björneborgarnas marsch relegerades. I ett gymnasium måste studentskrivningen uppskjutas våren 1917 till alla elever var på plats emedan de på vägen mellan hemmet och gymnasiet måste undvika att stöta ihop med revolutionära ryska soldater. Våren 1918 kunde inga studentprov hållas pga. Första Världskriget. Det var första gången abiturienter kunde få bli studenter utan studentprov (Kaarninen & Kaarninen 2002, 159 – 160). Under krigen 1938 – 1945 var det nödvändigt att anpassa studentskrivningarna till den extraordinära situationen. Detta gjordes bla. genom att de obligatoriska ämnena minskades till tre: modersmålet, andra inhemska språket och matematik eller realprov. Också nu under corona-pandemin har man särskilt behövt bekymra sig om att avståndet mellan de skrivande i provsalen är tillräckligt och andra motsvarande skyddsåtgärder vidtagna. I den finska skolan på solkusten i Spanien kunde inte alla prov skrivas 2020 då utegångsförbud hade införts.
Antalet studenter har ökat från par hundra per år kring sekelskiftet 1900 till 32 681 år 2020. Den kraftigaste ökningen skedde på 1950-talet. Under de senaste åren har antalet studenter emellertid årligen minskat med några procent, vilket kan bero på att årsklasserna har blivit mindre. Andelen kvinnliga studenter har däremot kontinuerligt ökat och utgör nu omkring 60 % av studenterna (Statistikcentralen 2020). Detta sätter också sin prägel på allt fler områden inom högskolor och universitet i synnerhet som de kvinnliga studenterna enligt mediauppgifter i genomsnitt skriver fler ämnen och får bättre betyg än de manliga (MTV 2015).
Man kan konstatera att det för studentexamensnämnden har varit en delikat uppgift att utveckla examen både så att den motsvarat kraven från en förändrad elevtillströmning och samhällets förväntningar på examens innehåll. Ännu man knappast se alla konsekvenser av studentexamens digitalisering.
Av studenterna fortsätter emellertid endast under 20 % sina studier omedelbart vid universitet och högskolor. En ungefär lika stor andel av studenterna fortsätter sina studier vid yrkeshögskolor. 60 % av studenterna fortsatte emellertid inte sina studier omedelbart på högskolenivå, utan väljer någon läroinrättning på andra stadiet eller ett mellanår, kanske i arbetslivet. En orsak kan vara bristen på studieplatser och att dessa har förutsatt avklarat inträdesförhör för att studentexamen i sig inte har berättigat till fortsatta studier. Det här strider direkt mot de avsikter som de politiker engagerade i utbildningsfrågor framhåller då de kräver att genomströmningen på högskolestadiet borde effektiveras för att sänka kostnaderna för utbildningen. Ett försök att åtgärda detta problem är att högskolorna från 2021 skall ta emot en del av sina studerande direkt på basen av betyg förbi inträdesproven.
Jag upplever att överutbudet på studenter och studentexamens feminisering har inneburit ett slags inflation av studentexamens sociala värde. Feminisering är en naturlig följd av att en betydligt större andel av flickorna än pojkarna väljer att gå till gymnasiet. Denna inflation påverkar också universitetsexamens värde så att för att kunna räkna sig tillhöra samhällets intellektuella elit krävs allt oftare doktorsexamen, som erhålls genom strängt formade studieprogram och nästan har lett till ett överutbud också av doktorer. När utbildningsnivån i samhället ökar på detta sätt förvandlar den samtidigt studentexamen till en vattendelare i å ena sidan en filosofiskt och intellektuell elit och å andra sidan en teknisk och praktisk ”underklass”, som genom sin ibland bättre förmåga att attrahera ekonomiska resurser får en del ofta manliga studerande att resonera så att det är inom det tekniskt-praktiska fältet i samhället som det händer mera.
Studentexamen har allt emellanåt kritiserats, men också utnyttjats av privata intressen genom extra preparation av abiturienter som har råd. Jag har förstått att sådana utmaningar som studentexamensnämnden tampas med är dess förmenta ofelbarhet då det ändå är mänskligt att göra misstag och ibland något ojämna censorprestationer (de som rättar proven benämns censor). Därtill måste nämnden ta hänsyn till förändringarna som gäller hur kunskaps- och bildningsbegreppen uppfattas. Gällande kunskap betonas i allt högre grad den kritiska granskningen av det som betraktas som kunskap. Begreppet bildning håller på att alltmer fragmentiseras vilket också speglas i studentexamens ökade valbarhet, som har medfört att det enda obligatoriska ämnet har blivit modersmålet och tom. det andra inhemska språket kan väljas bort.
Källor:
Digital studentexamen: https://www.ylioppilastutkinto.fi/ylioppilastutkinto/digitaalinen-ylioppilastutkinto
Kaarninen Mervi, Kaarninen Pekka: Sivistyksen portti: Ylioppilastutkinnon historia, Otava 2002.
MTV 2015: https://www.mtvuutiset.fi/artikkeli/yo-tulokset-todistavat-naiset-6-5-parempia-kuin-miehet/5123356#gs.tv0ruf
Statistikcentralen 2020: https://www.stat.fi/org/tilastokeskus/ylioppilastutkinnot.html
Studentexamensnämnden: https://www.ylioppilastutkinto.fi/tietopalvelut/tietoa-ylioppilastutkinnosta/historia#:~:text=Ylioppilastutkinto%20sai%20alkusys%C3%A4yksens%C3%A4%20Turun%20Akatemian,T%C3%A4t%C3%A4%20pidet%C3%A4%C3%A4n%20nykyisen%20ylioppilastutkinnon%20alkuna.
Ylioppilastutkinnon historia: https://www.ylioppilastutkinto.fi/tietopalvelut/tietoa-ylioppilastutkinnosta/historia
Ylioppilaskirjoitusten historia: https://www.studentum.fi/tietoa-hakijalle/ylioppilaskirjoitusten-historia-14252
Martin Gripenberg