Utbildningshistoria är det historiska studiet av bildning, utbildning, undervisning, fostran och lärande (Wikipedia 4.9.2020) Denna forskning sker inom pedagogik, psykologi, historia, idéhistoria, sociologi, socialpsykologi, statslära, ekonomi mfl. discipliner ofta över disciplinernas gränser. Ursprungligen uppkom intresset för denna forskning kanske i samband med att en skola eller institution beslöt fira ett jubileum och ville ha en tillbakablick på sin verksamhet. Sedan grundades föreningar för att samla och initiera sådan forskning. I Finland finns nu på finska Suomen kasvatus- ja kouluhistoriallinen Seura och den svenskspråkiga Svenska skolhistoriska föreningen i Finland. I Sverige heter den Föreningen för svensk undervisningshistoria. Motsvarande föreningar finns åtminstone i Danmark, Norge, Tyskland, Storbritannien och USA. Däremot saknas de i de baltiska länderna trots att skolorna i bla. Estland ofta är dubbelt så gamla som de i Finland.

Verksamheten för Svenska historiska föreningen i Finland är koncentrerad till att regelbundet i tryckt form utge publikationen Skolhistoriskt Arkiv med rapporter utförda av professionella forskare och andra som intresserar sig för forskningsområdet. Svenska skolhistoriska föreningen i Finland grundades år 1949. År 1952 publicerades Skolhistoriskt Arkiv nr 1. Då framhöll redaktionskommittén med Gösta Cavonius som ordförande att ”skola alltmer kommer att stå i centrum för det allmänna intresset. Därav följer också att undervisnings- och bildningshistorien efterhand kommer att tillerkännas en allt större betydelse. Den är en viktig del av vårt folks historia och utgör ett värdefullt kulturarv, som måste räddas åt framtiden.”  I detta första nummer av Skolhistoriskt Arkiv infördes fyra artiklar samt två ”skolhistoriska dokument”. Artiklarna behandlade en historik över mellersta svenska Österbottens folkskollärarkrets, utdrag ur Åbolands folkhögskolas historia, skalden Gånge Rolf (Viktor Karl Emil Wichmann) samt en matrikel över sånglärarna i Finlands lärdomsskolor före år 1870. De skolhistoriska dokumenten utgjordes dels av två brev i disciplinära ärenden ur Svenska normalskolans arkiv och dels av fyra bemärkta mäns studentuppsatser: Albert Edelfelt (1871), Waldemar Ruin 1876),  P.E.Svinhufvud (1887) och Edward Westermarck (1881).

De utbildningshistoriska forskarna Esbjörn Larsson och Johannes Westberg i Sverige framhåller att utbildningens historia används i många sammanhang framför allt för att legitimera politiska och pedagogiska förändringar, snare än för att beskriva vad som faktiskt har skett. Detta styrker de med de ofta förekommande hänvisningarna till äldre tiders skoldisciplin eller pedagogiska hjältar som John Dewey och Maria Montessori (Larsson & Westberg 2019, 332 – 33).

Åtminstone i Sverige och på finska i Finland utger föreningarna också flera gånger per år nättidskrifter. I Finland heter den Kasvatus ja aika, i Sverige Vägval. I Finland utges ingen motsvarande elektronisk tidskrift på svenska. Den kompenseras av denna min månatliga blogg, som jag nu har samlat till en liten publikation som jag har låtit tryckas i 10 provexemplar.

Under de senaste decennierna har den utbildningshistoriska forskningen i allt större utsträckning övertagits av högskolorna. Emellertid är forskningens bredd i hög grad beroende av tillgången på forskare som intresserar sig för forskningsområdet. Särskilt i Sverige har utbildningshistoria blivit ett stort forskningsområde med tiotals forskare. Också i Danmark är forskarnas antal rätt stort. I Finland är situationen annorlunda, emedan man egentligen först under det senaste decenniet på finskspråkigt håll har vaknat till insikt om behovet av vetenskaplig utbildningshistorisk forskning. En orsak kan vara att det inte finns många finskspråkiga läroinrättningar som är över 100 år gamla. Det finska språket var länge trängt av latinet, svenskan och ryskan och utvecklades till ett bildningsspråk först sent under 1800-talet. De mindre nordiska språkområdena som isländskan och samiskan uppträder inom utbildningsforskningen endast med ett fåtal forskare. Detsamma gäller Svenskfinland.

För att få ut information om verksamheten i Svenska skolhistoriska föreningen i Finland har jag också öppnat en Facebooksida. Sidan kan i princip nå ett betydande antal personer på Facebook. Riktigt hur det fungerar är jag emellertid inte så väl insatt i själv. Facebook torde begränsa antalet automatiskt synliga inlägg till inlägg från 25 personer. Genom att själv göra mig till Facebookvän med ett stort antal personer hoppas jag ändå kunna sprida föreningens information särskilt i Svenskfinland. Fram till september 2020 hade föreningens Facebooksida fått tom. 290 följare. Den senaste månaden nåddes sidan av 73 personer trots att aktiviteten på sidan var rätt begränsad. På den här sidan informerar jag om föreningens årsmöten, publikationsseminarier, mina bloggar samt publicerar bilder av skolor.

Utbildningshistorisk forskning har naturligtvis utförts långt tidigare både i Svenskfinland bla. av professor Karl Bruhn, som drog upp huvudlinjerna i sitt verk Utvecklingslinjer i pedagogikens historia och också professor Håkan Andersson har skrivit om utbildningshistoria.  På finska har professor Matti T. Kuikka skrivit om utbildningshistorisk forskningi sinbokKasvatuksen historian tutkimus. Kuikka framhåller att den utbildningshistoriska forskningens uppgift är att ge den pågående utvecklingen av utbildningen ett längre perspektiv (Kuikka 2005, 14). Vidare konstaterar han att såväl internationellt som nationellt har modern utbildningshistorisk forskning bedrivits sedan slutet av 1970-talet (Kuikka 2005, 8). Också Jukka Rantala, Hannu Simola och Sirkka Ahonen har givit viktiga bidrag till den utbildningshistoriska forskningen i Finland. I Hannu Simolas verk Finnish Education Mystery. Historical and Sociological essays on Schooling in Finland Koulutusihmeen paradoksit. Esseitä suomalaisesta koulutuspolitiitkasta konstaterade han bla. att ”även om utbildning inte innebar direkt auktoritär maktutövning, utnyttjade den och producerade makt. Makten möjliggjorde bra saker men utesluter samtidigt marginaliserade gruppers behov i samhället.” (Ahonen 2016).

Själv upplevde jag omkring decennieskiftet 2010 vid en kongress i Jyväskylä att den utbildningshistoriska forskningen i Finland befann sig i en vågdal, då det fanns bara en forskningsposition i de finländska universiteten. Därefter har forskningen tagit ny fart genom en inriktning utgående från filosofiska resonemang. Vid ett seminarium i Uleåborg 2019 framförde Kaisa Vehkalahti synpunkter på en nationell berättelse om utbildningen i Finland (Looking for a National Story within a Globalizing Field of History of Education). Dessa synpunkter har hon emellertid inte ännu publicerat skriftligt.

Larsson och Westberg konstaterar att då “det utbildningshistoriska perspektivet uppmärksammar utbildningssystemets föränderlighet kan det ställas mot ett sådant filosofiskt eller didaktiskt perspektiv. där pedagogiska fenomen betraktas som eviga och tidlösa. Intresset för förändringen kan också ses som en trappa, där vi går från klarhet till klarhet mot ett historiskt slutmål som utgörs av den senaste skolreformen eller läroplanen” (Larsson & Westberg 2019, 32 – 33).

Själv undrar jag om det inte kunde vara mera fruktbart att se utbildningshistorien ur ett vidare perspektiv där utbildningshistoriska fenomen betraktas utgående från de omständigheter som föranledde dess upphov och uppkomst. Mitt intresse fokuseras därför på hur dessa omständigheter påverkar fenomenets utveckling, förändring och slutliga upplösning. I min syn på utbildningshistoria ingår således också ett framtidsperspektiv så till vida att ursprungsomständigheterna i hög grad begränsar och styr fenomenets utvecklingsmöjligheter. Så tex. kunde inte läroverket bli en basundervisning för hela folket emedan premissen var att de studerande skulle komma att ingå i landets elit som tjänstemän, forskare, administratörer och föregångsmän i motsats till de breda massorna vars uppgift var att stå för det konkreta arbetet inom jordbruket, tillverkningsindustrin, service- och transportsektorn. Läroverket skulle aldrig ha kunnat godkänna tanken på jämställhet i utbildningen liksom grundskolan aldrig skulle kunna fungera som en differentierad utbildning eftersom den då förlorar sin grundidé om jämställdhet.

Som professor Michael Uljens skriver följer inte vetenskapens utveckling den yttre tidens ramar utan en intern disciplinstypisk logik. Detta torde också gälla ett område som utbildningshistoria även om man här inte kan tala om en viss disciplin. Han framhåller att “historisk forskning handlar om att förena den objektiva tiden med den existentiella tiden i berättelsen om den historiska utvecklingen.  De filosofiska och pedagogiska idéerna har sina referenser i den objektiva tiden men utvecklas utgående från egna villkor“. (Uljens (2000), i)

Källor:

Ahonen Sirkka (2016) Kouutustutkija jonka tallissa puhutaan yhteiskunnasta. Kasvatus & Aika 10(2) 2016, 107 – 109.

Bruhn Karl (1963) Utvecklingslinjer i pedagogikens historia. Helsingfors

Kuikka Matti T. (2005) Kasvatuksen historian tutkimus. Jyväskylä.

Larsson Esbjörn, Westberg Johannes (2019) Utbildningshistoria, Lund.

Simola Hannu (2015) Finnish Education Mystery. Historical and Sociological esseys on Schooling in Finland.

Skolhistoriskt Arkiv 1 (1952) ingår i Skolhistoria 1 – 5.

Uljens Michael (red.) (2000) Pedagogikens problem. Kulturella utvecklingslinjer och teoretiska spörsmål. Pedagogiska rapporter Nr 13/2000. ÅboAkademi.

Martin Gripenberg