Johan Altendörffer föreslog på 1600-talet grundandet av en pedagogi på Kimitoön eftersom han behövde läs- och skrivkunnigt folk i de manufakturförtag han på Axel Oxentiernas order  grundade på ön som var kanslerns

Johan Altendörffer föreslog på 1600-talet grundandet av en pedagogi på Kimitoön eftersom han behövde läs- och skrivkunnigt folk i de manufakturförtag han på Axel Oxentiernas order grundade på ön som var kanslerns förläning. Han tänkte sig att församlingens klockare skulle sköta lärarsysslan. Skolan skulle få några tunnor råg varje år som sin budget. Kyrkoherde Sigfridius Jacobi fick Oxenstierna att underteckna stiftsurkunden 1649.  Ursprungligen skedde undervisningen i ett rum i prästgården. Pedagogien skulle ursprungligen placeras invid kyrkan. Till lärare skulle utses en ung dertill kvalificerad prästman, som kan vara till hjälp i församlingen. Lön “Sextio daler Enckelt kopparmynt, Rechnandes 15 marker på Rix:dl vilka Sextio daler skolmannen tillställs”. När Oxenstierna blev friherre höjdes lönen till 100 daler. År 1652 startade pedagogien efter att lönen hade höjts.

Första lärare var Laurentii Kurckenius (Per Skolmästare 1664). Han slutade då han utsågs till kaplan 1668. Följande lärare var Gabriel Martini Svidelinius 1668-83. Som lön erhöll han ett kronohemman i Tjuda. Västergård som var skattefritt samt 20 daler från kronan. Han efterföljdes av Marcus Aurelius, magister Jeremias Joseph Wallenius (högst utbildad), Jacob Göransson Ruuth (känd för tygellöst leverne, brännvinsförsäljning och många tingssaker 1696-98 .

Bönderna var inte positivt inställda till boklig bildning. Troligen var det få som sände sina barn till skolan då alla händer behövdes på gårdarna. Kyrkoherde Jacob Malmsten konstaterade 1758 att föräldrarna hellre ville undervisa sina barn själva, vilket de emellertid inte var i stånd till. Det året fanns det bara fem elever i pedagogin. Av dem var två skrivkunniga. På grund av den dåliga tillströmningen till skolan anmodade biskopen föräldrarna att låta sina 5-9 åringar gå i skolan eftersom de ändå inte gjorde så stor nytta hemma. Biskopen föreslog också att man skulle avhålla föräldrarna från nattvarden ifall de inte fogade sig i detta. Sockenstämman 1769 beslutade om böter på tre koppardaler för de föräldrar vilkas barn ännu inte kunde läsa vid nio års ålder och mer böter blev det om barnen ännu inte kunde katekesen vid 15 års ålder. Besluten förverkligades emellertid inte. Kyrkoherde Carl Weman klagade vid biskopsvisitationen 1777 över att föräldrarna inte sände sina barn till pedagogin. Bonden Anders Andersson Palander konstaterade att barnen inte blev bättre av att gå i skolan. Skolmästare Abraham Palander klagade över att föräldrarna lät sina barn gå i skolan bara 2-4 veckor. Biskopen menade att det var för kort tid att lära sig läsa och räkna.

Vid biskopens visit 1785 klagade man över att man inte längre kunde upprätthålla en pedagogi i Tjuda då utrymmen saknades och församlingen inte ville bygga skolhus. I början på 1800-talet hörde en sal, tre kammare och kök till Tjuda pedagogiboställe. Biskopen påminde skolmästaren om att åtminstone ett rum bör reserveras för undervisningen och sådan skall bedrivas med strängt allvar. Pedagogin skulle hållas öppen från 24 augusti till mitten av december. Skoldagen var 7 timmar. Utfattiga barn skulle erbjudas föda av församlingens allmänna fattigmedel. Det var närmast omöjligt att tvinga barnen till skolan. Den blev ett slags hjälpmedel för de som vid läsförhören inte kunde läsa. År 1818 kallades till skolan 16 barn som misslyckats i läsförhören, men bara tre dök upp. Ibland förflöt upp till två år utan att pedagogin hade en enda elev. På 1830-talet varierade elevantalet mellan två och nio elever från Kimito socken. Eleverna gick i medeltal två veckor i skola per år. Det var i synnerhet de fattiga barnen som inte gick i skola eftersom de saknade resurser. De förmögna fick däremot grundläggande undervisning i sitt hem. Läskunniga föräldrar undervisade sina barn eller skaffade en informator, eftersom de själva var medvetna om nyttan av utbildning. Adolf Moberg berättar i sina memoarer om sin skolgång hemma.

Missnöjet 1845 med skolmästaren Petrenius tog form i en besvärsskrift i vilken bönder, officerare och geheimrådet August Ramsay fodrade att skolmästaren skulle avskedas och skolan fås igång på allvar. Ingen förbättring kunde ske då församlingen ansåg att skolmästaren inte kunde fråntas skolfastigheten. Petrenius dog 1853. År 1856 utnämndes Johan Pettersson, som hade besökt en Bell-Lancasterskola till lärare i Tjuda pedagogi. Han var enda sökande. Pettersson skrev en dagbok som förvaras på Sagalunds museum. Han blev uppenbarligen besviken på skolan för att bönderna inte ändra sin attityd, utan sände barnen till skolan först ett par veckor innan läsförhör skulle hållas. Pettersson flyttade 1863 till Fiskars (där en Bell-Lancasterskola verkade). Två tredjedelar av barnen som gick i Tjuda pedagogi bodde inom 5 km från skolan i medlet av 1800-talet. År 1856 började man reparera Tjuda pedagogi.

Under prosten Wilhelm Forsmans beskydd började skolan i Tjuda fungera bättre. Vid läsförhöret 1857 förhörde han bokstäverna, stavning, interpunktion och utantilläsning av alfabetet och katekesen, geografi och tabulan. Bokstäverna skrev man i sandlådan. Av de sju närvarande hade två läst boken i biblisk historia. Prosten dog emellertid i hjärtslag ett par år senare 1859.

År 1862 godkände Senatenen en folkskolestadga för Kimito. I den uppräknas de läroböcker som rekommenderas till bruk i de olika klasserna. I första klassen bekantade man sig med ABC-boken, katekesen, räkning och biblisk historia. I andra klassen läste man fysik, geografi och naturkunskap. I tredje klassen läste man fysik, geografi, historia och naturkunskap. Övriga timmar skulle anslås till sång, handarbete och trädgårdsskötsel. Skoldagen omfattade sex timmar. Läsåret pågick under tiden 15.1-15.4 och 15.9-15.12. Morgonbön och bön vid skoldagens slut var självklarheter. Pojkarna hade möjlighet att Gå i skolan i en ålder av 6-18 år, flickorna 6-14 år. Skolan skulle ha en direktion. Vad som sist och slutligen förverkligades av denna stadga finns inte dokumenterat.

Lärartjänsten var kombinerad med kantors- eller klockartjänsten. 1863 utsågs Carl Damén till pedagog. Han kom bra överens med eleverna och elevantalet steg till nästan 50 per år. Skolan blomstrade och sockenstämman gav pedagogen en liten löneförhöjning. En av eleverna var Nils Oskar Jansson som sedermera blev skolans lärare och upphovsman till Sagalunds hembygds- och skolmuseum. När Jansson kom till skolan var Damén tyvärr redan sjuklig och skolan i en svacka.

Föräldrarna ålades att meddela sina barn grundundervisning i hemmet. Därefter fick de besöka söndagsskolan. I vilken utsträckning folkskolestadgan förverkligades vet man inte, men skolan fick en högre status bla. för att man tog emot endast barn som hade besökt söndagsskola och förväntades kunna läsa.

(Bild Ruusuvuori 1999, 30)

Tjuda pedagogi upphörde 1882 då Kimito kommun fick sin första skola i Vreta. Trots att ansvaret för skolorna överfördes på kommunen ville inte prästerskapet i Kimito avstå från sin anrika skola, utan man höll fast vid att Tjuda pedagogi skulle kvarstå under församlingens ledning. En ny byggnad uppfördes 1892 och den gamla kom att 1914 bli flyttad till Sagalund. Till pedagog- och kantors-organistsysslan valdes 1887 Otto Vilhelm Hagman. Under hans tid sköttes lärarsysslan ändå mest av vikarier bla. Augusta Troberg (g. Engman), Einar Björkroth, Edith Maria Söderman, Elisabeth Packalén, Lenny Packalén (g. Österberg), Berta Elisabeth Fellman, Anna Adelaide Lönnroth, Hagar Hagman. År 1932 skildes lärarsysslan från kantor-organistsysslan och Svea Åkerö blev den första ordinarie läraren. Hon efterträddes av Ebba Eriksson (g. Andersson), Kata Maria Nygren. Undervisningen upphörde först 1962. Tjuda pedagogi tillhörde ännu i slutet av 1900-talet församlingen som där hade en lägergård. År 2020 verkar i huset en loppmarknad.

Tjuda folkskola verkade åren 1911-72.

En ny distriktsindelning tvingade kommunen att grunda en högre folkskola i Tjuda, där det sedan tidigare fungerade den av kyrkan upprätthållna Tjuda pedagogi som verkade som en förberedande skola/småskola. Till Tjuda folkskolas distrikt hörde Gesterby, Lappdal, Träskböle, Mattböle, Albrektsböle, Tjuda, Dalkarby, Trotsby, Makila, Hulta, Pungböle, Villkärr och Långholmen. I dessa byar bodde då 101 barn i skolåldern.

Skolan startade 1911. Efter omröstning valdes Axel Österberg till lärare i skolan. I lönen ingick som brukligt var naturaförmånen brännved och en knapp hektar odlingsjord. Skolbyggnaden uppfördes på pedagogins mark och statslån för byggandet upptogs. När skolan började hade den 50 elever. En ansenlig del av dessa elever hade tidigare gått i Vreta skola. Då alla elever inte rymdes in i skolan följande år anställdes Sylviua Ekholm som andra lärare. Hon fick lov att undervisa i slöjdsalen. Fem år senare anställdes Hulda Falck som stannade i Tjuda till 1954. Tjuda folkskola var störst i kommunen 1915 med 61 elever. Av dem fick nästan alla låna skolböcker gratis och hälften fick ekonomiskt stöd ur stipendiefonden.

Tjudaläraren Axel Österberg var mån om elevernas språkbruk och beivrade användningen av ordet “fara” i tid och otid.

En andra skolbyggnad blev färdig 1921. Både Knut Lindroos som efterträdde Axel Österberg som föreståndare 1950 och Marianne Strandfelt som anställdes 1955 var ännu anställda i skolan då den år 1972 omvandlades till grundskola.

I Kila skola undervisades de högre klasserna den 29 september 1958 i Greklands historia. Därefter fick de ta upp potatis. På eftermiddagen sorterade de lägre klasserna potatisen. På tisdagen fortsatte potatisupptagningen. Den skulle användas i skolköket.  Dessutom fick eleverna virka en pannlapp.  De högre klasserna fick lära sig hur Jakob lurade sin far. Dessutom fick de lära sig städerna i Ryssland. På onsdagen hade man tagit upp potatisen och i de högre klasserna lärde man sig om höstarbeten i trädgården. De yngre undervisades om tumstocken och ängens växter. På torsdagen övade sig eleverna att träffa en boll, räknade och skrev liksom också alla andra dagar.  De högre klasserna fördjupade sig i Finlands fjäll, hade prov och spelade också boll. På fredagen hörde de yngre om syndafloden, undervegetation, modellerade och spelade slutligen boll. De äldre hörde om Jakobs flykt och deltog i en geografitävling. På lördagen läste de små och räknade som vanligt. De stora hörde om Moses och hade dessutom sång. (Ruusuvuori 1999, 156)

1975 fick Tjuda lågstadieskola elevtillskot från både Helgeboda och Gammelby som drogs i, Skolan har därefter 35 elever och i skolan undervisade Knut Lindroos, Marianne Silversten (g.Strandfelt) och Torwald Nyman. Under de närmaste åren undervisade i Vreta-Påvalsby skola Yrsa Lindroos, Birgitta Lindholm (g. Anttonen), Annika Pettersson (g. Norrén), Beatrice Lind (g.Ahlgren), Michael Oksanen, Charlotta Buchert.  Iris Alm, Greta Lindroos, Anna-Lena Örnell (g. Hollsten), Filip Enestam, Mirjam Eklund, Helena Moberg, Torbjörn Hägg, Hillevi Holmberg, Ulrika Backman, Gudrun och Fjalar Ahlskog, Åke Willstedt, Nina Sjögren, Leila Jokinen,. Som föreståndare verkade Yrsa Lindroos och Michael Oksanen. En del elever måste flytta till Kyrkoby då utrymmena i Vreta inte räckte till. Också Gammelby och Pederså blandas in. Kyrkoby skola uppstår. Speciallärartjänster inrätta och Helena Högnabba (g. Kommonen) samt Carl-Erik (Ecka) Wasén anställdes. Senare anställdes Marita Lönnfelt, Brita Lukka, Tom Lindqvist. Tre skolgångsbiträden anställdes 1999.

(Ruusuvuori 1999, 180-184)

• Gardberg Johan: Tjuda pedagogi. Ekenäs, 1969.
• Gardberg, John:Tjuda pedagogi : ett blad ur kimitobygdens kulturhistoria, 1969.
• Ruusuvuori, Juha: På lärdomens stig 1649-1999 Opin tiellä, Åbo 1999.