[:sv]Inspektorerna var folkskolans eldsjälar[:]

[:sv]Fil.lic. Martin Gripenberg

Inspektorerna var folkskolans eldsjälar

 

Finland har haft en utvecklad folkskolinspektion, medan man i många länder i Europa först nu börjar utveckla något motsvarande. Folkskolinspektionens uppgift var att garantera att skolorna följde givna direktiv för att i undervisningen kunna uppnå en hög nivå. Därför vägde inspektorernas ord tungt i diskussionen om hur utbildningen skulle utvecklas. Kontakten till lärarna var oftast positiv men det fanns lärare som fruktade inspektionerna. Folkskolinspektorernas arbete var ofta tungt och kunde bli rätt enahanda, därför var det inte oväntat att många av dem engagerade sig i samhället också utanför skolvärlden.

Åtminstone i Finland har folkskolinspektorernas uppgift varit tudelad så att de ofta var djupt engagerade i skolans utveckling samtidigt som de utgjorde högre myndigheters kontrollinstrument. Många folkskolinspektorer deltog i kampen för en enhetsskola och de svensk- och finskspråkiga inspektorer som gjorde det hade en stor betydelse för utvecklingen och införandet av grundskolan. Självfallet utgjorde folkskolinspektorernas kamp för en enhetlig basutbildning bara en del i en allmän strävan i samhället, där Skolstyrelsen, många lärare, politiker och kulturpersoner spelade en väsentlig roll.

Demokratiseringen och decentraliseringen av beslutsfattandet inom undervisningsväsendet medförde en grundlig förändring av kontrollen av undervisningens kvalitet. Utlösande för denna nyordning var införandet av grundskolan, med högre lärarkompetens, decentraliserad beslutsgång och ett behov av att stärka den finska identiteten.

Skolinspektionen lades ner kring millennieskiftet 2000 så att nästan endast behandlingen av besvär och klagomål återstår. Kontrollen av undervisningens kvalitet ha överförts till Utvärderingsrådet (KARVI) och utvecklingen av undervisningen har övertagits av Utbildningsstyrelsen. Folkskolinspektorernas och deras efterföljares uppgift upplevdes ha fullbordats då grundskolan väl hade etablerats.

Syftet med den här artikeln är att klargöra

  • på vilket sätt folkskolinspektion påverkade undervisningen i skolorna,
  • hur folkskolinspektionen bidrog till skolväsendets utveckling,
  • varför skolinspektionens förhandskontroll lades ner,
  • de svenskspråkiga folkskolinspektorernas samhälleliga betydelse.

 

Folkskoleinspektionens olika skeden

Skolinspektion som begrepp innebär att man observerar enskilda skolor på grundval av en sammanfattning av befintlig intern eller extern information. Inspektionerna är mestadels baserade på återkommande standardelement som beskrivs i offentliga handlingar (Maritzen 2008, s. 87) Folkskoleinspektionen i Finland kan man lämpligen granska ur ett livscykelperspektiv. Livscykeln kan indelas i olika skeden eller perioder som beskrivs med periodens namn. Historiker som Jari Stenvall (1995,237) och Temmes (1989, 243 – 244, 250) indelat Finlands utveckling i olika i olika perioder. Vid brottet mellan utvecklingsfaserna har den förra fasen redan hamnat i kris och innehåller ofta inledningen till en ny utvecklingsfas. Kristiderna varade sällan mer än några få år och alltid mindre än ett decennium. Därför finns det i folkskolinspektionens utveckling inte något större skäl att fästa sig vid krigsåren som utgjorde precis ett sådant övergångsskede. Då Finland 1995 anslöts till Europeiska Unionen skulle enligt Stenvall den fas han kallar Välfärdsstaten ha tagit slut och samhället inlett en marknadsdriven, manageristisk, period, vilket öppnade landets marknader för hela världsdelen och globalt. I post-välfärdssamhället är den grundläggande relationen den mellan beställare och leverantör. Därför används det offentliga, staten och kommunerna, främst till att skapa möjligheter för näringslivet. I den processen får de juridiska relationerna en överdrivet stor betydelse framom det offentligas uppgift att upprätthålla civilsamhället (Rautama, 2010).

Jag har valt att beskriva folkskolinspektionens utveckling ur ett livscykelperspektiv där jag ger de olika perioderna olika funktioner (Gripenberg, 2015, 98 – 99). Jag tycker mig se en förhistoria innan folkskolinspektionen ännu fanns på tapeten, ett skede då folkskolinspektionen infördes, ett eller flera utvecklingsskeden och ett skede då den traditionella skolinspektionen läggs ner och ersätts av annan verksamhet. I praktiken har jag indelat folkskolinspektionens historia i fem tidsmässigt och organisatoriskt skilda skeden eller faser. Att dessa skeden sammanfaller både med landets och folkskolans utveckling är naturligt då det var inspektorerna som kontrollerade folkskolans verksamhet och ofta drev på denna. De fem skedena sammanfaller också naturligt med landets historiska utveckling eftersom den historiska situationen var avgörande för ett hurudant skolväsen som formades:

Den svenska skolinspektionen (1808 – 1870) fortsatte under första hälften av 1800-talet med prästerna som främsta skolinspektörer. Gösta Cavonius har i sin doktorsavhandling Folkskollärarnas föregångare i Finland (Cavonius 1943) behandlat skolförhållandena i Finland under den svenska tiden. I stort sätt fortgick skolinspektionen på samma sätt efter anslutningen till Ryssland. Detta skede behandlas därför inte vidare här utan ses som en bakgrund till folkskolinspektionen – förhistorien.

Den autonoma (ryska) tiden (1870 – 1917) då man med folkskolan som bas skulle bidra till att av Finlands folk skapa en fristående nation och inspektorerna således kämpade för en nationell folkskola med hög kvalitet där ett viktigt syfte var att utveckla modersmålet till ett gemensamt nationellt språk. Detta var folkskolinspektionens grundläggande skede, där vidareutveckling inte var möjlig pga av att ryssarna var rädda för att reformer kunde väcka krav också utanför Storfurstendömet.

Förkrigstiden (1918 – 1939) då folkskolan skulle vara med och ena nationen efter det traumatiska inbördeskriget. Under denna reformperiod skulle folkskolan och folkskolinspektionen bidra till att överbrygga de sociala klyftorna. Inspektorernas uppgift blev främst att se till att alla barn skulle få en grundläggande utbildning, vilket ledde till införande av läroplikten. Detta kan ses som en första reformperiod i folkskolinspektionens livscykel.

Efterkrigstiden (1939 – 1970) då ett socialt förtroende mellan de sociala klasserna hade uppkommit och också folkskolinspektorerna kämpade för folkskolelevernas jämställdhet med läroverkseleverna genom grundande av medborgarskolor och kommunala mellanskolor, vilket slutligen ledde till införandet av grundskolan. Detta kan ses som en andra reformperiod.

Grundskoletiden (1970 – 2010) då skolinspektionen överfördes till länsstyrelserna och kontakten till Skolstyrelsen bröts varefter den traditionella skolinspektionen lades ner i samband med att också länsstyrelsernas skolavdelningar lades ned. De här reformerna drevs av ett nationellt moderniseringsbehov som i stor utsträckning hämtade sin inspiration från nyliberala, manageristiska teorier, där inspektionsverksamheten upplevdes som ålderdomlig. Uppgifterna överfördes till andra organ som regionförvaltningsverk, utvärderingsrådet Karvi och Utbildningsstyrelsen. Denna tid kan betraktas som sista fasen i folkskolinspektionens historia.

 

Skolinspektionen under svenska tiden

Efter många misslyckade försök under stormaktstiden med att få hela befolkningen läskunnig infördes 1723 i Sverige en lag om att alla föräldrar skulle se till att deras barn lärde sig läsa. Det innebar ingen egentlig skolplikt, fastän föräldrarna kunde hållas ansvariga ifall kunskapen inte infann sig. Husförhören utgjorde då den närmaste motsvarigheten till senare tiders folkskolinspektionen.

Så länge Finland var en region bland andra i Sverige var folkundervisningen och skolinspektionen i Finland liksom i övriga regioner en uppgift för de kyrkliga myndigheterna. Initiativet till grundande av sockenskolor utgick ofta från kyrkligt håll.  Den närmaste uppsikten tillkom kyrkoherden i församlingen. Också biskopen skulle vid visitationerna ge akt på hur folket läste både utantill och i bok.  På stiftsstyrelsens uppdrag anställde kyrkoherden en skolmästare. Då det förekom att sockenskolmästaren föll i ogunst hos prästen var läraren i regel helt värnlös och hans situation blev ohållbar. Därför blev dessa lärare i hög grad beroende av de kyrkliga myndigheterna. Efter stora ofreden ändrade sockenskolan karaktär och började upprätthållas av sockenborna själva. Först med förordningen 1762 om barnalärare på landet och 1768 år kungliga cirkulär till landshövdingar och konsistorier blev förordningen allmänt erkänd och påbjuden.

Det bakomliggande syftet med arrangemanget var att garantera att undervisningen motsvarade kyrkans och regentens behov. Församlingsmedlemmarna skulle kunna läsa sin Bibel och därigenom förkovra sin kristna tro. Inspektionen sköttes därför av de enda tillgängliga myndighetspersonerna: biskoparna, domkapitlen och de lokala prästerna. (Cavonius 1943).

 

Autonomins tid – ryska tiden

Skolordningen som hade skapats under svenska tiden fortsatte att fungera i 60 år efter att Finland hade blivit ett Storfurstendöme i Ryssland. Skillnaden till det övriga Ryssland var att folket och prästerna i Finland var lutheraner och inte grekiskt-ortodoxa. Detta gav de finländska prästerna ansvaret för att undvika uppslitande frigörelseförsök genom att bibehålla folkets religiösa frihet från den i Ryssland förhärskande ortodoxin. Den här situationen kan också ha bidragit till att man för att undvika en religiös konflikt småningom såg ett behov av att utforma en mera profan skola i en Mellaneuropeisk anda.

År 1865 beslöt Senaten att inrätta en Skolöfverstyrelse som fick i uppdrag att överta ansvaret för utbildningsväsendet från kyrkan. Vid sidan av inspektorssysslan fungerade prästen Uno Cygnaeus flera år som rektor för seminariet i Jyväskylä där såväl kvinnor som män utbildades till folkskollärare. Senare inrättades flera folkskollärarseminarier. De svenskspråkiga grundades av regionala skäl i Ekenäs (1871) för kvinnor och i Nykarleby (1872) för män.

Öfverstyrelsen för skolväsendet fick vid inrättandet en folkskoleavdelning som fick uppgiften att sköta inspektionen av folkskolorna. Tjänstemännen på denna avdelning benämndes folkskolinspektor.

I början hade folkskolorna bara fyra årskurser. Då förutsattes att eleverna för inträde i folkskolan skulle ha grundläggande färdigheter i läsning, skrivning och räkning. Därför kom folkskolan till en början att betraktas som en litet högre läroanstalt till vilken det inte alls var självklart att alla barn kunde antas. Det medförde ett visst bortfall i synnerhet av barn med inlärningssvårigheter. För att få de grundläggande kunskaperna gick många barn i privata småskolor eller undervisades hemma av föräldrar eller privatlärare. Majoriteten av barnen var från fattiga familjerna och de saknade ofta sådana möjlighet.

Utöver folkskoleavdelningen fick Skolöfverstyrelsen en läroverksavdelning. Domkapitlen överförde inspektionen av läroverken till denna avdelning. Läroverken omfattade då undervisningen i det som senare blev mellanskola och gymnasium. Också de ursprungligen fåtaliga läroverken ökade snabbt i antal och inrättades på alla mera betydande orter.

Då folkskolornas lärare i början saknade formell utbildning för skolformen måste inspektionerna vara grundliga och uppbyggande. Cygnaeus mål med inspektionerna var främst att se till att lärarna undervisade enligt de principer som studerades i folkskollärarseminarierna. Folkskolinspektörernas uppgifter definierades i Folkskolförordningen 1866:

  1. att genom besök utöva uppsikt öfver undervisning, ordning och disciplin i alla de inom hans inspektionsområde befintliga folkskolor, som ej underlyda annan auktoritet;
  2. att såwidt möjligt är öfwerwara och anordna de årsexamina, som i sagde skolor anställas;
  3. att wid samma skolor wederbörande folkskoledirektion tillsätta och i tjensten stadfästa lärare och lärarinnor, såsom och witsorda deras så inom som utom tjensten ådagalagda förhållande; alt såsom i §§ 129, 130, 131 och 133 angående högre folkskolor på landet, närmare stadgas;
  4. att åt lärare och lärarinna, som med folkskoldirektionens tillstyrkan derom anföres, bewilja tjenstledighet utöfwer fjorton dagar;
  5. att i samråd med wederbörande folkskoldirektion pröfwa och fasthålla det förslag till arbets- och undervisningsordning samt lärokurser och böcker, som före ingången av hwart nytt läseår ifall af hwarje folkskolföreståndare eller folkskolföreståndarinna uppgöras; börande sålunda föreslagen lärobok der den icke redan allaredan är af Öfverstyrelsen lämplig befunnen, insändas till sagde styrelse och utlåtande derom afwaktas innan dess begagnande wid underwisningen medgifwes;
  6. att hwarje år inom Augusti månads utgång till Öfwerstyrelsen öfwersända de berättelser, hwilka från hwarje skola inkommit, och herwid bifoga en ur dem utdragen skriftlig sammanställning af samtliga till inspektionsområdet hörande skolors werksamhet, jemte anmärkningar och förslag, som derwid funna anses nödiga;
  7. att till årsmöte sammankalla inom inspektionsområdet anställda lärare och lärarinnor samt leda derwid förekommande öfwerläggningar och öfningar (Folkskolförordningen 1866, §12).

Under de följande 100 åren kom denna uppgiftsbeskrivning att bestå med endast mindre ändringar. I den ursprungliga uppgiftsbeskrivningen beskrevs såväl inspektionsprocessen och uppräknades folkskolinspektorns övriga uppgifter såsom fastställande av innehavare av lärartjänst, arbets- och undervisningsplaner och läroböcker, läsårsanmälan, ordnande av årligt lärarmöte och information till Skolöfverstyrelsen. Under denna tid kom både samhälle och folkskolan att genomgå stora förändringar. För folkskolinspektionens del blev den största skillnaden att inspektorns uppgift blev av mera rådgivande och mindre kontrollerande karaktär. (Folkskollagen 247/1957 88 §, Folkskolförordningen 321/1956 188, 193, 195, 196 §§).

I Finland blev folkskolans viktigaste uppgift att ge eleverna ett gott modersmål eftersom man genom att utveckla finskan från olika dialekter till ett erkänt europeiskt kulturspråk kunde motarbeta strävandena att förryska landet. I folkskolan undervisades därför ursprungligen inte alls språk. I läroverken infördes däremot ryskan med tanke på att många av eleverna skulle kunna verka inom en av ryskan dominerad förvaltning. Förordning om språkundervisning i folkskolan gavs först 1965. (251/1965). De svenskspråkiga folkskolornas betydelse var, att de möjliggjorde fortsatt kontakt till Norden och den västeuropeiska kulturen. Emellertid förstärkte bristen på språkundervisning en klyfta mellan språkgrupperna.

I början grundades bara en folkskola i varje kommun och läraren undervisade på det språk som eleverna förstod. I kusttrakterna och på bruksorterna fanns det ännu en betydande svenskspråkig befolkning. Den flerspråkiga undervisningen upplevdes som problematisk. Folkskolinspektorerna ansåg att den flerspråkiga undervisningen tog för mycket av lärarens undervisningstid. Därför föreslog de att eleverna skulle delas i undervisningsgrupper på språklig grund, vilket också genomfördes med början år 1880 i det då ännu mycket svenskspråkiga Helsingfors där den finskspråkiga inflyttningen särskilt framhävde problemet med undervisningsspråket. Små svenskspråkiga skolor grundades på många orter som idag upplevs vara enspråkigt finska. Av alla dessa små svenskspråkiga folkskolor är det bara en handfull som återstår. Enligt förordningen om distriktsindelning 24.5.1898 skulle det i varje kommun finnas så många folkskolor att varje att varje barn skulle kunna erhålla undervisning på sitt eget språk.

Till Cygnaeus uppgifter hade särskilt hört att inspirera kommunerna att grunda folkskolor. Själv drömde han om att folkskolan skulle kunna utvecklas till en allmän basutbildning för hela Finlands folk, men det skulle dröja ännu hundra år innan en sådan basutbildning kunde införas. Största hindret var skillnaderna mellan de sociala klasserna i landet, vilken manifesterades i det som sedan kom att kallas parallellskolsystemet, där de högre socialklassernas ungdomar utbildades i huvudsakligen privata läroverk. Övergången till läroverk skedde efter den 6-åriga folkskolans klass 4.

Därigenom blev klasserna 5 – 6 berövade de mest intellektuellt inriktade eleverna och folket delades i folkskolgågna och läroverksgågna. Undervisningen och kraven på eleverna skiljde sig betydligt mellan de två utbildningsvägarna.

Då folkskolornas antal växte räckte inte Skolöfverstyrelsens inspektionsresurser längre till för en effektiv övervakning. Det medförde att inspektionsuppgiften måste delas mellan flera personer. År 1872 delades inspektionsverksamheten mellan Uno Cygnaeus och K.G. Leinberg. Cygnaeus gjorde flera förslag om att i varje län inrätta en folkskolinspektorstjänst, men måste åren 1874 – 1885 nöja sig med inspektorer i bisyssla. Efter att missförhållanden och brister i skötseln av skolorna hade kommit i dagen beslöt Lantdagen 1882 inrätta de av Cygnaeus begärda åtta länsvisa folkskolinspektorstjänsterna. Inspektionsdistriktens gränser definierades så att de skulle vara så ekonomiska som möjligt i stället för att direkt följa länens gränser. Städerna fick rätt att inrätta egna folkskolinspektorer. Det var inte ovanligt att samma person var inspektor både i landsbygdsdistriktet och dess viktigaste stad.

Redan då Leinberg blev Cygnaeus första kollega som folkskolinspektor framgick det att de hade litet olika syn på syftet med inspektionerna och hur de skulle genomföras. Då inspektorernas antal ökade startade Cygnaeus från år 1885 ett vart fjärde år återkommande möte med folkskolinspektorerna för att formulera gemensamma riktlinjer för inspektionsverksamheten. Efter att folkskolinspektorerna hade organiserat sig 1919 skedde dessa samlingar i samarbete mellan deras organisation Föreningen för folkskolinspektorerna på landsbygden (Maalaiskansakoulutarkastajien yhdistys) och Skolstyrelsen.

För den här artikeln har jag valt att utreda särskilt de svenskspråkiga folkskolinspektorernas verksamhet och ser dem som ett sampel på språklig grund, vilket dock inte torde skilja sig särskilt mycket från ett tänkt finskspråkigt sampel förutom att svenskan ännu under autonomins tid hade en rätt stark position inom förvaltningen. De folkskolinspektorer som kommit med i detta sampel är sådana som var av större betydelse kanske för att de var länge verksamma eller senare uppnådde en hög position. Flera av de svenskspråkiga folkskolinspektorerna verkade på centrala poster inom folkskolinspektorernas förening: Anders L. Biskop, H.L. Appelberg, K.V. Forsman, Hugo Wilhelm Blomqvist samt Hugo Högnäs.

På folkskolinspektorernas gemensamma möten behandlades många aktuella pedagogiska och administrativa frågor såsom läroplaner, ordnande av undervisningen i gymnastik, sång och handarbete. Aktuella var också frågor som att utveckla ett formulär med frågor som skulle utredas vid varje inspektion.

Folkskolinspektorerna i städerna hade länge en egen organisation med egna årliga möten. Skolöfverstyrelsens inblandning begränsades till att godkänna städernas folkskolinstruktion i vilken också inspektionsverksamheten beskrevs. Senaten inrättade folkskolinspektorstjänsterna på landsorten emedan de var en statlig angelägenhet. Av dessa tjänstemän hade flera en svenskspråkig bakgrund bl.a.  Axel Berner, Oskar Borg, A.W. Floman och K.W. Forsman. Så länge inspektionsdistrikten ännu inte var språkligt delade arbetade de alla både på finska och svenska. Valet av tjänsteman utgjorde sällan ett problem. Bara under de svåraste förryskningsperioderna påverkades valet främst av inspektor för den grekisk-katolska religionsundervisningen.

I början fanns det mycket divergerande uppfattningar om vilken behörighet folkskolinspektorernas skulle ha. Folkskollärarna önskade att inspektorerna skulle ha så nära kontakt till skolfältet som möjligt för att känna de där rådande förhållandena. På Skolöfverstyrelsen betonade man emellertid akademiska färdigheter för att de skulle få samma status som övriga tjänstemän. Kompromissen blev att inspektorerna skulle ha akademisk utbildning som motsvarade seminarielektorernas utbildning, högsta vitsordet i pedagogik och utmärkt undervisningsförmåga. Dessutom skulle de ha minst fyra års verksamhet som folkskollärare eller motsvarande erfarenhet inom folkbildningen. Dessa krav innebar att det öppnade sig en väg för framgångsrika och ambitiösa folkskollärare att avancera inom branschen (Karttunen1983).

Av de åtta första heltidsanställda folkskolinspektorerna var åtminstone två svenskspråkiga. Oskar Borg i Åbo som var lärare i latin vid Åbo svenska lyceum och Anders Wilhelm Floman som var rektor för Ekenäs folkskollärarseminarium. (Karttunen, 1983). Då antalet folkskolor under autonomins tid växte i så hög grad måste inspektorernas antal också utökas. Sammanlagt utökades deras antal hela fem gånger tills det fanns sammanlagt 33 tjänster.

Uppgifterna om de svenskspråkiga folkskolinspektorerna har jag hämtat särskilt från Karttunens matrikel över folkskolinspektorerna (Karttunen1983), Brages urklippsarkiv, men också från Svenska Folkskolans Vänners minnesrunor <https://www.minnesrunor.fi/minnesrunor/> och i några fall direkt från internet.

Ett uppenbart urvalsproblem har varit att de folkskolinspektorer som verkade under den autonoma tiden ofta verkade både på svenska och på finska eftersom folkskolans huvuduppgift var att stärka det finska språket. Så hör t.ex. Axel Berner till de många också helt svenskspråkiga personer som utöver folkskolinspektors uppgiften företog insamling av finska runor i Öst-Karelen som en del av sitt arbete för stärkandet av den finska kulturen..

På många orter ansågs folkskolläraren vara den högsta myndighetspersonen efter prästen och doktorn. Folkskolinspektorn ansågs därför ha en mycket hög status. Under den autonoma tiden innehade tjänstemannakåren en särställning ofta med högre lön än privat anställda. I det vidsträckta Ryssland var tjänstemännen noga indelade i olika klasser med givna privilegier. Denna klassindelning gällde också i Finland. Trots att folkskolinspektorn inte hörde till de högsta herrarna representerade han på sitt område ändå Storfurstendömet och Kejsaren. Den faderliga administrationen såg till att han kunde sköta sitt värv med behörig värdighet. Därför ankom det på folkskolinspektorn att när han reste på sina inspektionsresor använda tvåspann och uppvärmd vagn. Inspektorn skulle också ha en bärare som transporterade hans equipage då han förflyttade sig till och från vagnen (Folkskolförordningen 1866, §13).

Många är de historier som har berättats om de mäktiga folkskolinspektorernas verksamhet. Så berättades det att under Storfurstendömets tid skulle det finnas en bild av kejsaren i på skolans vägg. Då en av de tidigaste och mest omtalade folkskolinspektorerna Karl W. Forsman i början av 1900-talet påpekade avsaknaden av den bilden konstaterade den fosterländskt sinnade läraren, att visst finns bilden där uppe på väggen i klassrummet. Klassrummen hade då alltid högt till tak för luftväxlingens skull. Efter att inspektor Forsman hade stigit upp på en stol kunde han verkligen bekräfta att den 5 x 9 cm stora bilden föreställde kejsaren. (Jurama, Karttunen: Jyväskylä, 1990)

Då de första folkskolorna inrättades var de avsedda för alla distriktets läs- och skrivkunniga barn. Läraren undervisade dem därför på det språk som läraren och barnen kunde kommunicera på. Det innebar att många skolor i kustområdena fungerade på minst två språk, svenska och finska. I enstaka skolor i de östra delarna av landet undervisades det dessutom på ryska. Den här språkförbistringen föranledde folkskolinspektorerna att för Skolöfverstyrelsen framhålla svårigheterna med den flerspråkig undervisning då läraren inte fick tillräckligt med tid för alla elever. På 1880-talet beslöt man därför i Helsingfors där hälften av befolkningen ännu var svenskspråkig att dela undervisningsgrupperna på språklig grund (Cavonius 1978). Snart följde andra städer och kommuner efter.

På landsbygden var det länge vanligt med små en- eller tvålärarskolor med sammansatta klasser. Sådana undervisningsgrupper krävde god organisation från lärarens sida för att kunna genomföra undervisningen.

Folkskolinspektoren kom för det mesta oanmäld på sin inspektionsrunda och man kunde aldrig veta när man hade honom på trappan. En vinter hade folkskolinspektorn oväntat granskat en skola ute på landsbygden och tydligen framfört krav på förbättringar på flera punkter. Först vid avskedet nämnde han att han på eftermiddagen som följande skola skulle inspektera grannskolan. Då sände lärarinnan brådskande den elev som var den bästa skidlöparen till grannskolan där hennes väninna arbetade. Eleven stakade sig fram i anletets svett i den djupa snön, men hann ändå inte fram förrän inspektoren, som hade fått utvilade hästar. Trots att inspektoren anlänt räckte eleven fram till grannskolans lärarinna sin lärarinnas brevlapp. Då denna lärarinna läste lappen svimmade hon direkt på trappan. Inspektoren fick hjälpa till med att bära in lärarinnan, men tog så lappen hon nyss hade läst. Där stod skrivet: ”Du har strax djävulen på trappan.” (Jurama, Karttunen, 1990)

En av de första folkskolinspektorerna i Helsingfors var Viktor Öberg. Han var en uppskattad kulturpersonlighet och författare, men som folkskolinspektor en synnerligen sträng och sparsam herre.

Enligt en anekdot klagade lärarna i Helsingfors högljutt över att Kaserngatans folkskola började vara i dåligt skick. Inspektor Viktor Öberg ansåg då att det skulle vara onödigt att reparera den. Lärarna protesterade mot inspektorns beslut och beslöt vid ett lärarmöte att understryka sina krav genom att sända en skrivelse till folkskolornas direktion i sin lärarförenings namn. Emellertid var Öberg både ordförande och sekreterare för direktionen. I de egenskaperna meddelade han lärarna att skrivelsen inte kunde tas till behandling eftersom någon lärarförening som hade kunnat sända skrivelsen aldrig hade bildats.

Att bilda en förening var på den tiden en stor sak, vilket förutsatte ett godkännande av Senaten, det högsta beslutsfattande organet i Finland. Det här föranledde lärarna att bilda Finlands första officiella lärarförening. Finlands allmänna lärarförening godkändes år 1887 (Somerkivi 1977).

På landsbygden hade folkskolinspektorerna sitt eget distrikt med kontoret i det egna hemmet. I början av 1900-talet anskaffades för folkskolinspektorerna särskilt planerade kansliskåp med hyllor och lådor för de olika uppgifter inspektorn hade att fylla. Som kompensation för sina utgifter fick han en liten ”kanslipeng”. Den skulle täcka utgifterna för pennor, pappersarbetet, arkivmappar m.m. Brevporto behövde däremot inte betalas under ryska tiden då statens postgång skedde med fribrev (Folkskolförordningen 1866)

En annan betydande folkskolskolinspektor i Helsingfors var friherre Adolf von Bonsdorff. Han intresserade sig särskilt för folkskolelever som hade svårigheter i skolan. Det var på hans initiativ som de första observationsklasserna för elever med anpassningssvårigheter infördes i staden. Senare inrättades sådana också på annat håll i landet. (Cavonius 1978, Karttunen 1983)

Till skillnad från folkskolorna inspekterades läroverken av Skolstyrelsens överinspektörer. Dessa var tillsatta för ett visst ämne eller ämnesområde. Där var inspektionstakten inte lika intensiv som inom folkskolan eftersom resultaten i de årliga studentskrivningarna garanterade att undervisningen hölls på en hög nivå.

 

Lista 1. Några mera betydande svenskspråkiga folkskolinspektorer under främst autonomins tid:

(Orten avser inspektionsdistriktet och årtalen avser tiden som folkskolinspektor. Kommentarerna är här mycket summariska och mest avsedda att visa personernas ofta omfattande engagemang.)

Aminoff Karl Gustaf (Borgå, Helsingfors, 1903 – 1918) Studerade bl.a.  i Tyskland. Skrev mest på finska. Skrev Kansakouluasiain tietokirja: sisältää voimassa olevat asetukset, kiertokirjeet y.m., ennakkopäätöksiä, selityksiä ynnä kaavoja, 1904.

Appelberg, Henrik Lennart (Helsingfors, 1891 – 1924) Påverkad av Runeberg, religiöst aktiv, men hade svårt att anpassa sig till den nyare tidens krav.

Bergroth Ivar Ossian (Vasa 1903 – 1904) Lektor i Borgå lyceum och Svenska samskolan i Fredrikshamn.

Bonsdorff von, Adolf (Helsingfors, 1902 – 1908) Inledde undervisning med observationsklass för elever med skolsvårigheter.

Borg, Oskar (Åbo 1885 – 1897) Studier i Sverige, Tyskland, Schweiz och Holland. Läroverkslärare i latin.

Böök, Emil (Nyland, 1888 – 1891) Historiker, läroverkslärare, skriftställare, professor i pedagogik.

Cygnaeus, Uno (1861 – 1888) Präst, seminarierektor, folkskolans fader, verksam mest på finska. Fäste särskild vikt vid flickornas skolgång. Han framhöll övningsämnenas teckning, sång, gymnastik och handarbete lika värde med läroämnena.

Floman, Anders Wilhelm (1885 – 1888) Språkstudier i Paris och Leipzig, studerat pedagogik i Tyskland, vice-rektor på Skolöfverstyrelsen.

Florell, Otto Henrik (Fredrikshamn, Borgå, 1893 – 1902) Tidningsman på finska, medlem i allmänna konstutställningens prisnämnd

Forsman, Karl Valdemar (Vasa 1883 – 1912) Arbetade mest på finska. Ivrig för grundande av folkskolor och införande av läroplikt.

Hjelt Albert Hjalmar (Vasa, 1912 – 1917) Skrifter i botanik, professorstitel.

Leinberg Gustav Karl Gabriel (Helsingfors, 1894 – 1905) Cygnaeus biträde, arkivforskning i Sverige, kyrkohistorisk forskning, Professorstitel.

Lilius Kristian Oskar (Björneborg 1878 – 1899) Lärare i svenska, Kommunalråd. Professorstitel.

Lilius, Albert Henrik (Helsingfors, 1906 – 1917): Studieresor Tyskland, naturvetare, skriftställare, blev senare professor i pedagogik. Inriktning herbartian. Flitig skribent av böcker och texter i pedagogik och psykologi. Stiftat ungdomsförbundet Fylgia.

Lönnqvist, Viktor Wilhelm (Åbo, Nådendal 1893 – 1900) Präst, religionslärare, seminarielektor.

Lönnbäck, Gustav Ferdinand (Helsingfors 1898 – 1899) Dagbladets huvudredaktör. Skrev Kansakoulun käsikirja.

Nordenstreng Sigurd (Vasa, 1904 – 1935) Svenska handelsskolan, skrifter om frihetskriget.

Ottelin, Ahti Konrad (Åland 1906 – 1912) Rektor för Ekenäs seminarium. Lärobok i historia.

Schalin Zacharias (Nykarleby 1906 – 1912) Resor i Skandinavien, Mellaneuropa och Italien. Legendarisk rektor för seminariet i Nykarleby. Ordförande för Barnskyddsförenigen.

Svanljung Gustaf Adolf Alfons (Vasa 1899 – 1902) Stadsfullmäktigeledamot, lantdagsman, erhöll professorstitel.

Takolander Gustaf Adolf Alfons (Åland, 1911 – 1913, Ekenäs 1914 – 1933) Rektor för Ålands folkhögskola, Ekenäs seminarium, Chef för svenska avdelningen på Skolstyrelsen. Historiska texter. Fil.dr. Betraktad som känd kulturpersonlighet. Kyrkligt aktiv.

Öberg, Viktor (Helsingfors 1871 – 1901) Ordförande för illegala Nyländska studentföreningen. Utgav tidskriften Folkvännen. Var med och grundade svenska småskollärarseminariet, Arbetets vänner och Svenska folkskolans vänner.

 

Förkrigstiden

Under självständighetens första år behövdes folkskolan för att bidra till att ena det under det traumatiska inbördeskriget splittrade folket. Detta märktes också i folkskolinspektorernas arbete. Då Finland blev självständigt frångick man snabbt det högtidliga, men ålderdomliga förfaringssättet med höga statliga tjänstemän, som manifesterade skillnaden mellan den härskande överklassen och undersåtarna. (Jurama, Karttunen: Jyväskylä, 1990)

Skolöfverskolstyrelsen ombildades år 1918 till Skolstyrelsen och dess första överdirektör, professor Mikael Soininen fick i uppdrag att planera införandet av för barnen obligatorisk lärogång i hela landet. Barnen utgjorde ännu en viktig arbetskraft på landsbygden och därför motsatte sig många i Finland införande av allmän läroplikt. Som argument användes att en obligatorisk skolplikt ansågs bli för dyr för Finland och därtill fostra ungdomar som skulle bli ovilliga till fysiskt arbete. Folkskolan och folkskoleinspektorerna arbetade däremot för att alla barn skulle få grundläggande utbildning. Som ett steg i detta förenades småskolorna med folkskolan och blev dess klasser 1 – 2. Här skulle eleverna lära sig grunderna i läsning, skrivning och räkning. Detta utgjorde en avsevärd förbättring med tanke på att föräldrarnas undervisningsplikt kunde ifrågasättas då de inte alltid hade tillräckliga färdigheter själva och de privata småskolorna var dyra för många fattiga familjer. En av de folkskolinspektorer som särskilt i Österbotten ivrade för grundande av folkskolor och införande av läroplikten var Karl Valdemar Forsman. Läroplikten godkändes dock 1921. I Danmark och Sverige hade redan långt tidigare skolplikt införts. Att man i Finland införde läroplikt och inte skolplikt fick i praktiken ingen större betydelse eftersom det var mycket sällan eleverna undervisades utanför folkskolan. Elevsammansättningen i klasserna 5 – 6 blev dock i viss mån utarmat då de bästa eleverna övergick till mellanskola eller läroverk.

Under förkrigstiden utvecklades folkskolinspektionen systematiskt. Man införde förfaringssätt och utvecklade vidare de modeller som hade tagits fram under den autonoma tiden. I takt med att antalet folkskolor ökade måste också antalet folkskolinspektorsdistrikt utökas ytterligare, men länge höll man sig bara med en folkskoleinspektor per distrikt. Till en början fanns inte skilda inspektorer för svensk- och finskspråkiga skolor. Oberoende av sitt modersmål inspekterade folkskolinspektorn alla distriktets skolor. Först år 1924 då antalet distrikt utökades från 19 till 39 började man också beakta de språkliga förhållandena. Då inrättades de första helt svenskspråkiga inspektorstjänsterna. Fem av distrikten fick då svenskspråkig folkskolinspektor: Borgå, Helsingfors, Pedersöre/Jakobstad, Vasa, Åboland samt Åland (Cavonius 1978, 168 – 176).

I städerna var situationen litet annorlunda. Där tillsatte staden själv folkskolinspektorn. Skolorna var vanligen större och det fanns sällan behov av sammansatta klasser. Folkskolinspektorerna i städerna behövde inte heller rapportera om sin verksamhet till Skolstyrelsen, vilket kan ha påverkat Skolstyrelsens syn på skolinspektionen.

Skolorna fick besök av inspektorn en-två gånger per läsår, men det fanns situationer då besöken kunde ske oftare eller helt utebli något år. Därför var det direktionens uppgift att följa med att undervisningen kunde genomföras på ett sakligt sätt. Mötena med direktionen utgjorde inspektionens höjdpunkt, emedan inspektorn då kunde framhålla sådana saker som direktionen kunde få beröm för, borde hålla mera under uppsikt eller nödvändigt måste åtgärda. Folkskolinspektorerna hade att rikta sin uppmärksamhet både mot hur undervisningen bedrevs i skolan och klassrummen och under vilka förhållanden skolan verkade. Den senare uppgiften var den minst tacksamma emedan hans kritik då kunde riktas mot upprätthållaren, dvs. oftast kommunen, vars företrädare ibland upplevde folkskolorna som dyra att upprätthålla.

Skolöfverstyrelsens instruktion för folkskolinspektorerna 1885 gav ännu inte någon egentlig formel för hur inspektionen skulle utföras, men bestämde ändå rätt detaljerat inspektionens gång
och de saker inspektorn skulle fästa uppmärksamhet vid. Folkkolinspektorn skulle bl.a. fästa uppmärksamhet vid skolbyggnader, möblernas och undervisningsmaterialets skick och granska att skolans dagböcker och arkiv var uppdaterade. Han skulle särskilt kontrollera att det i skolan rådde en god hygien. Inspektorns huvuduppgiften var att ta reda på hur och med vilken framgång eleverna lärde sig de för folkskolan föreskrivna läroämnena med beaktande av hur deras själsliga och fysiska krafter utvecklades. Inspektorn skulle bekanta sig med elevernas beteende, deras natur och vilket moraliskt tillstånd som råder i skolan (Instruktion för folkskollärarna på landet 1.6.1885). Modellen för folkskolinspektorernas berättelse, som justerades från tid till annan, gav en detaljerad ram för de av tradition individuella inspektionsberättelserna.

Inspektorernas uppgifter förblev i stort sätt oförändrade under 85 år fram till 1950-talet. Folkskolinspektorns inspektion skedde genom att han i klassen ensam följde med lärarens arbete och elevernas framsteg. Han följde med elevernas beteende, kunskap på lektionerna och deras skriftliga arbeten och drog därav sina slutsatser. Modellen för inspektionsberättelsen förblev länge oförändrad. Ett av de viktigaste instrumenten för folkskolinspektionen var inspektionsblanketten som inspektorn följde i samband med inspektionen. Mot slutet av inspektionen gick inspektorn med föreståndaren igenom punkterna i inspektionsblanketten, föreslog förbättringar och utvecklingsmöjligheter samt diskuterade hur eventuella utmaningar kunde åtgärdas.

Folkskolinspektorernas uppgift omfattade tre huvudområden: att inspektera lärarnas undervisning, situationen i skolan och att verka för en utveckling av undervisningen. Därvid följdes ett av Skolöfverstyrelsen uppgjort formulär för inspektionsprotokoll. När dessa cirkulär togs i bruk är inte klarlagt, men Nikander refererar till ett av Skolöfverstyrelsen givet cirkulärbrev från 1911 (Nikander 1998, 202).

Svenskspråkiga inspektionsrapporter från 1920 finns i Skolstyrelsens arkiv. Rautama (2010) konstaterade att Skolstyrelsens formulär från år 1946 var i bruk våren 1950 och att de följde Skolstyrelsens cirkulärbrev 10.5.1946. Åtminstone från början av 1920-talet försågs folkskolinspektorerna med ett häfte innehållande inspektionsblanketter.

Lista 2. Uppgifter som skulle fyllas i inspektionsblanketten

  • Tidpunkten då inspektionen vidtogs och avslutades.
  • Skolans och lärarens/lärarnas namn.
  • De till dagens läsordning hörande ämnen samt andra ämnen som hade inspekterats antecknades.
  • Inspektorn gav ett omdöme om undervisningen och dess resultat.
  • Han granskade häften m.m.
  • Han gav också omdöme om ordningen, renligheten samt om skolhållningen i allmänhet.
  • Han granskade därtill skolans undervisningsmateriel, (kartor, planschverk, pulpeter, slöjdverktyg, hyvelbänkar mm.)
  • Också skolans yttre utrustning (rummens lämplighet och värme, uthusen m.m. skulle kontrolleras.
  • Särskilt skulle antecknas om det fanns skolträdgård. Från den fick man nämligen ingredienser till skolmaten.
  • Viktigt var att granska hur dagboken, matrikeln, vitsordsboken samt kopieboken för avgångsbetygen hade blivit hållna.
  • Också skolans arkiv och räkenskaper kontrollerades.
  • Därtill skulle antecknas huruvida sammanträde med direktionen hade ägt rum eller om åtminstone några av dess medlemmar hade varit vid inspektionstillfället.
  • Då meningen med inspektionen var att förbättra undervisningen skulle de viktigaste till läraren och direktionen framställda anmärkningar och fodringar noteras.

Eftersom inspektioner vanligen företogs både på höst och vårterminen i varje skola kunde inspektorn koncentrera sig på olika saker vid de två tillfällena, men vanligast var att han koncentrerade inspektionen på sådant han upplevde som det viktigaste, vilket kunde skilja sig mellan inspektorerna.

Häftet med inspektionsrapporterna insändes efter läsårets slut till skolstyrelsen för kännedom. I samband med inspektionen insamlades också statistiska uppgifter om elevantalet i skolan och på de skilda klasserna. Ifyllandet av denna blankett skedde oftast rätt mekaniskt eftersom där inte fanns rum för vidlyftigare anteckningar och det för inspektorn gällde att kortfattat ange bl.a. om undervisningen och elevernas kunskaper var tillfredsställande eller bristfällig,

I slutet av blanketthäftet antecknade sedan folkskolinspektorerna alla övriga uppgifter som de hunnit med under läsåret såsom deltagande i folkskoldirektionernas möten, lärar- och föräldramöten, festtal, granskning av platser för skolbyggen eller pågående skolbyggen osv. Det brukade bli ett drygt trettiotal per läsår. På 1960-talet fanns det omkring 80 folkskolinspektorer i landet. Av dessa inspekterade ett drygt tiotal de svenskspråkiga skolorna. (VSV, 2009)

 

Lista 3. Folkskolinspektorerna under förkrigstiden:

Bertell, Theodor (Åland, 1924 – 43) Engagerad i folkhögskolrörelsen. Kommunala och kyrkliga uppdrag. Rådman i Ekenäs. Medlem i Ekenäs sparbanks styrelse. Skrev Finnströms sockens historia.

Biskop, Anders Leander (Villmanstrand, Kotka, Borgå, 1902 – 32) Kyrkliga uppdrag, bokbindare. Deltog i lekkurs i Nääs. Företog studieresa till Sverige, Danmark, Tyskland, Schweiz och Ryssland. Deltog i kommittéer som omarbetade studentexamensreglementet. Aktiv inom inspektorernas förening

Blomqvist, Hugo Wilhelm (Helsinge, 1913 – 34) Började som läroverkslärare i Uleåborg, fortsatte i Åbo vid Sv. fruntimmersskolan och Heurlinska skolan. Arbetade vid Sv. Lyceet vid Petersburgsskolan. Aktiv inom Konstföreningen, ”Konsten i skolan”.

Högnäs, Hugo Aleksander (Åboland, 1931 – 48) Började vid specialskolan i Östensö. Blev fil.dr. Verkade i Geografiska sällskapets styrelse. Ledde Finlands Röda korsavdelning på Åland. Blev undervisningsråd på Skolstyrelsen. Aktiv inom inspektorernas förening

Laurent, Knut Arvid (Helsingfors, 1919 – 27) Fullmäktigeledamot, medlem av ordningsrätten. Skrev om Leo Tolstoj och skolan.

Malmberg, Rickhard (Vasa, Helsingfors, 1917 – 44) Skribent, företog studieresa i Skandinavien, till Tyskland, Italien och Paris. Ordförande för statens litteraturnämnd- Redaktör för Tidskrift för folkskolan.

Mitts, Ernst August (Vasa, 1935–45) Humanist, anti-nazist, publicist, författare, ordförande för Svenska Österbottens ungdomsförbund. Medlem i kulturförbundet. Medlem av Svenska Finlands folkting. Ordförande för Svenska Österbottens fiskarförbund. Ordförande i handelslagsdistriktet.

Näse, Johannes (Vasa, 1924 – 35) Ordförande i svenska Österbottens ungdomsförbund, medlem i Svenska Odlingens vänner och Folkhögskolan Breidablicks styrelse, Svenska Österbottniska samfundet, Vasa allmänna yrkesskolas direktion. Redaktör för Vasa Posten. Som ordförande i Österbottens sång och musikförbund ordnade han många sång- och musikfester i Österbotten, Han hade flera kommunala och kyrkliga uppdrag.

Qvist, Johannes (Pedersöre, 1925 – 1949) Lektor vid Nykarleby seminarium. Rektor för Helsingfors Arbis. Amanuens vid Helsingfors bibliotek. Professor. Han skrev Handbok för folkskolan samt geografiska och historiska forskningsrapporter.

Söderström, Carl August Valdemar (Björneborg, 1913 – 34) Tillhörde fattigvårdsnämnden, direktionen för yrkesskolan för flickor, barnskyddsnämnden och var sekreterare för Franckeska stipendiefonden. Ledamot i kyrkofullmäktige, principal i Björneborgs Gamla Sparbank, aktiv skyddskårist.

Weckman, Axel Waldemar (Åbo. 1886 – 1922) Intresserade sig för Kerschensteiners skolorganisation i Tyskland, omhuldade särskilt fortsättningsklasserna, lät anskaffa modernt åskådningsmaterial till folkskolorna i sitt distrikt.  Tillhörde statens lärobokskommitté. Publicerade en läsebok. Ordförande för städernas folkskoleinspektorsförbund.

 

Efterkrigstiden

Under efterkrigstiden började folkskolinspektionen ses med andra ögon, kanske som en reminiscens från tsartiden. Till den finska nationalismens väsen hör att bygga upp samhället utgående från sin egen grund utan alltför mycket inflytande utifrån. Folkskolinspektionen som i hög grad representerade kontroll och överhet kom därför att upplevas som en misstänkt icke-folklig påverkan.

Folkskolinspektorernas besök var mycket noggranna och det administrativa arbete i övrigt byråkratiskt betungande då skolornas läro- och årsplaner, läroböcker och lärarval och andra beslut skulle fastställas. Inspektionsverksamheten har undersökts av Aaro Harju för åren 1861 – 1921 och Esko Nikander 1921 – 1939. En utförlig beskrivning av detta arbete har också utförts av Pauli Rautama för vårterminen år 1950. Hans undersökning berör litet över hälften av folkskolinspektorerna på landsbygden. Läsåret 1949 – 50 sköttes folkskolinspektionen i 7 av 13 städer av en inspektor som var gemensam för staden och en närliggande landsbygdskommun. I endast i två av städerna sköttes inspektionen på heltid.

År 1950 gällde en modellberättelse från år1946 (Skolstyrelsens cirkulärbrev 10.5.1946) Den föregående hade varit från 1911 (Nikander 1998,202). Den sista modell Skolstyrelsen gav är från 1960 (Skolstyrelsens cirkulärbrev 27.5.1960/1410). I den informeras om att blanketterna för folkskolinspektionsberättelsen kommer att bindas in som häften vilka kan beställas från Skolstyrelsen. Däremot finns ingen uppgift om att tidigare cirkulär i saken skulle ha upphävts. För varje inspektion uppgjordes en berättelse, men denna gavs inte i sin helhet direktionen, föreståndare eller lärarna för kännedom. Endast de påminnelser, och anmärkningar som gjorts i slutet av berättelsen gavs till skolan för att åtgärder skulle kunna vidtas.

Som undersökningsmaterial utgick Rautama från folkskolinspektorernas inspektionsberättelser, vilka han granskade både ur kvalitativ och kvantitativ synvinkel. För granskningen kodade han inspektorns bedömning av lärarens undervisningsmetod och undervisningens fostrande syfte. Dessutom kodades inspektorns bedömning av hur eleverna behandlades, arbetsron på lektionerna, övervakningen av de skriftliga uppgifterna samt korrigeringen av dessa. Undervisningens effektivitet och resultat kodades skilt. För elevernas del kodades bedömningen av deras beteende, arbetsaktivitet, hur arbetena räckte till och deras kunskapsnivå, noggrannhet, snygghet och framgång i allmänhet. Skolföreståndarens arbete beaktade ledningen och övervakningen av undervisnings- och fostringsarbetet, den allmänna ordningen och hygienen i skolan, vården av undervisnings- och de visuella hjälpmedlen, skötseln av arkiv och kanslimaterial, skolkök och elevinternat i de skolor sådant fanns. Dessutom har inspektorns bedömning av tillgången på och vården av undervisningsmaterial, tillgången till undervisningsutrymmen, fastighetsskötsel och fastighetens skick beaktats vid inspektionerna. Ytterligare har inspektorerna gjort anteckningar om verksamheten i elev- och ungdomsklubbar eller bristen på sådana. Också inspektorernas diskussion med skolans direktion har noterats i inspektionsberättelserna. Inspektionsberättelserna har ofta föranlett erkännande av lärarnas goda arbete, direktionens goda skötseln av fastigheter, utrustning och ekonomi.

Undersökningen belyser de aktuella folkskolinspektorernas arbete och inriktning under ifrågavarande period, beaktar deras utbildning, arbetserfarenhet, personlighet och bedömer deras yrkesskicklighet. Även inspektorernas verksamhet utom det professionella arbetet har beaktats.

Oftast kunde folkskolinspektorn konstatera att folkskollärarna var både ambitiösa och duktiga, men någon gång inträffade det att inspektorn råkade på lärare som inte klarade av sin uppgift. Detta gällde nästan uteslutande obehöriga lärare som antagits tillfälligt i brist på behöriga sådana. Vid lindrigare missförhållanden kunde folkskoleinspektorn ge läraren en anmärkning. Däremot kunde han inte själv avskeda en olämplig lärare. Anställning och avskedande tillkom nämligen skolans direktion. Folkskoleinspektorn hade däremot som uppgift att inför varje skolår fastställa direktions val av lärare. Detta skedde i enlighet med ett poängsystem som syftade till att visa vilken av de sökande lärarna som innehade den främsta kompetensen. Därför kom diskussionen med direktionen oftast att handla om de yttre omständigheterna såsom personalbehovet och skolhuset.

Till folkskolinspektorns uppgift hörde också att årligen fastställa folkskolans läro- och arbetsplan. I distrikt med många skolor innebar detta ett digert byråkratiskt arbete. Inspektorn såg därvid till att skolorna i sina arbetsplaner följde de av Skolstyrelsen givna direktiven och t.ex. inte i inbesparingssyfte underskred timantalet i något ämne. Inspektorn kunde också ha synpunkter på läsordningen och innehållet i läroplanen. Läroplanen var i motsats till den senare grundskolans läroplan ett tunt dokument på bara några få sidor, som snarast innebar riktlinjer för vad läraren borde ta upp i undervisningen under läsåret.

Folkskolinspektorns besök i skolan upplevdes alltid som en högtidlig och betydelsefull händelse. Lärarna kunde vara ganska rädda för vad inspektorn skulle ha att säga, men folkskolinspektorerna upplevde sig mera sällan själva som otrevliga granskare, med uppgift att finna fel och brister. Istället har många inspektorer upplevt sin rådgivande funktion som betydligt viktigare och fruktbarare än den byråkratiska granskarens. Folkskolinspektorerna kom vanligen för att med goda råd stöda lärarna och föra fram deras klagomål till skolans upprätthållare, kommunen, som inte sällan ogint såg skolorna som ett nödvändig, men belastande uppgift. Därför försökte folkskolskolinspektorerna liksom på många håll i utlandet få sin titel ändrad till undervisningsråd. Skolstyrelsen stödde förslaget, men bara i Tavastehus län lyckades man för en kort tid få tjänstebenämningen ändrad till länsundervisningsråd.

Folkskolorna på landsbygden utgjorde med sin direktion på 1950-talet en institution som verkade i hög grad självständigt från kommunstyrelsen, vilket innebar att folkskolinspektorns inflytande över verksamheten var betydande. Inspektorernas berättelser lämnades vanligen inte till skoldirektionerna, utan dessa fick nöja sig med inspektorns muntliga rapport, vilken någon gång tom. uteblev. Däremot finns det många tecken på att inspektorns anmärkningar, uppmaningar och uppmuntran föranledde förändringar och utveckling av verksamheten. Inspektorns kraftigaste instrument utgjordes av anmärkning över lärarens arbete. Sådana gavs emellertid endast i 7 % av inspektionerna och antecknades nog inte alltid i direktionens protokoll. (Rautama, 2014).

Uuno Tuomola doktorerade år1969 på rollförväntningarna på folkskolinspektorerna. Hans doktorsavhandling byggde huvudsakligen på en faktoranalys som startade från en direktionsmedlems missnöje med folkskolinspektorns beslut att utse en annan lärare än den direktionen hade föreslagit. Båda sökandena var obehöriga. Konflikten ledde till en skolstrejk och betydande offentlig diskussion, som visade att föräldrar, lärare, direktionsmedlemmar och högre skoladministratörer kunde ha helt motstridiga förväntningar på en inspektors beteende och beslut. (Tuomola, 1969)

I sin avhandling koncentrerar sig Tuomola på två aktuella problem: övergången till enhetsskolan och fördelningen mellan inspektionsverksamhet och de administrativa uppgifterna. Som avhandling koncentrerade den sig på att visa hur väl han behärskade statistisk metodik och avslöjade därvid olika gruppers skilda förväntningar på folkskolinspektorn. Så visade den att de största förväntningsskillnaderna gällde frågan om hur inspektionerna skulle genomföras samt de allmänna mötena mellan inspektor och berörda parter. Häri syns en klar kritik från lärarkårens sida mot en aktiv inspektorsinstitution såsom att inspektorn testar elevernas kunnande eftersom sådant kunde avslöja lärarens framgång eller misslyckande i undervisningen.

Direktionsmedlemmarna förväntade sig emellertid att folkskolinspektorn oftare skulle besöka skolan. I det avseendet hade lärarna delade förväntningar. Också frågan om hur självständigt folkskolinspektorn arbetade i förhållande till Skolstyrelsen delade respondenterna så att föräldrar och lärare upplevde att inspektorns arbete huvudsakligen skulle följa Skolstyrelsens anvisningar, medan skoladministratörer på olika nivå i kommun och stat upplevde att folkskolinspektorn som individ skulle verka självständigt och inte var bunden av Skolstyrelsens anvisningar.

Inspektionerna meddelades vanligen skolan i god tid på förhand. Överraskningsinspektioner fick stöd bara bland direktionsmedlemmar och kommunala förtroendemän. Att inte ens Skolstyrelsens tjänstemän godkände sådana kan ha berott på att många av dessa själva hade lärarbakgrund. Den negativa attityd till skolinspektionen bland Skolstyrelsens tjänstemän kan vara en delförklaring till att denna senare lösgjordes från Skolstyrelsen och slutligen helt drogs in. Det handlade möjligen om att Skolstyrelsens tjänstemän upplevde inspektorerna med sin nära relation till lärarna och skolorna som konkurrenter om auktoriteten. Om inspektorns rådgivningsverksamhet hade alla grupper positiv uppfattning.

Vid tidpunkten då undersökningen gjordes var frågan om införandet av en enhetsskola högaktuell och detta färgade respondenternas inställning till frågan om hur utbildningspolitiken borde utvecklas. Undersökningen konstaterade ett betydande reformmotstånd bland lektorerna, medan folkskolinspektorerna var de som upplevde det största behovet av införandet av en grundskola. Ingen grupp stödde uppfattningen att inspektorn skulle vara politiskt aktiv. Föräldrarna var de som mest motsatte sig att inspektorn skulle vara politiskt aktiv. Tuomola menar att föräldrarna därvid projicerade sin egen bristande politiska aktivitet på inspektorn eftersom de flesta föräldrar hade låg utbildningsnivå vilket korrelerade med låg politisk aktivitet. Inspektorerna, lärarstuderandena och skolråden var däremot mera benägna att godkänna inspektorns politiska aktivitet.

Lärarstuderandena var den grupp som mest uppskattade att inspektorn sysslade med vetenskapligt arbete, medan de med högst utbildning såsom överinspektorerna och skolråden var mycket mera negativt inställda till sådan aktivitet. Tuomola drar slutsatsen att orsaken skulle ligga i respondenternas åldersstruktur, men en annan orsak kunde ju vara att vetenskapligt arbete ansågs ta alltför stor tid och kraft av inspektorns egentliga uppgift.

Ingen grupp godkände offentlig kritik mot lärarnas arbetsinsats. De fortbildnings- och rådplägningsdagar vid vilka folkskolinspektorn informerade om utvecklingen inom undervisningsväsendet fick inget märkbart stöd bland respondenterna. Det motsvara ju nog till stor del motståndet mot de obligatoriska fortbildningsdagarna som upplevdes under grundskolans första tid.

Tuomola konstaterade att de grupper som utsattes för skolinspektorns verksamhet upplevde den som mest negativ, medan de grupper som såg fördelar för sig själv i inspektorns verksamhet också upplevde verksamheten mest positiv.

Beträffande relationen mellan inspektionsverksamhet och byråkratiskt arbete gav avhandlingen inte ett klart svar. Av undersökningen framgick att inspektorerna förväntades stöda införandet av en enhetsskola.

En av de tidigaste förespråkarna för enhetsskolan var undervisningsminister Oskari Mantere i Kivimäkis regering. Åren 1912 – 16 var han folkskolinspektor i Helsingfors och 1924 – 42 Skolstyrelsens generaldirektör, åren 1928 – 29 statsminister,1932 – 36 undervisningsminister i Kivimäkis regering. År 1950 tillträdde R.H. Oittinen tjänsten som generaldirektör för Skolstyrelsen. Han hade sina professionella rötter i arbetarrörelsens folkbildningsarbete och stödde därför utvecklandet av folkskolan till en enhetsskola.

År 1961 gav skolstyrelse under R.H. Oittinens ledning ett uttalande som stödde förslaget till införande av grundskolan, vilket övertygade ett tillräckligt antal borgerliga politiker så att riksdagen 1963 uppmanade regeringen att inleda åtgärder för att införa en enhetsskola. Oittinen som lämpligt blev utbildningsministern, inrättade en ny skolkommitté, som han själv kom att leda. Då kommitténs arbete avslutades var han igen utbildningsminister i den nya regeringen och under våren 1967 kunde han lägga fram propositionen om grundskolereformen i riksdagen (Sarjala, 2002).

Läsåret 1949 – 50 sköttes folkskolinspektionen i 7 av 13 städer av en inspektor som var gemensam för staden och dess närliggande landsbygdskommuner. I endast i två av städerna sköttes inspektionen på heltid. Genom den nya folkskolförordningen 1956 utökades folkskolinspektorernas arbetsuppgifter genom att de skulle upprätthålla ett register över alla lärare och internatföreståndare. Förslaget till registret kom från inspektorerna själva, men upplevdes av många som ett mekaniskt arbete som borde kunna skötas av en kanslist (VSV 2009). På inspektorernas initiativ samlades de spridda folkskolinspektorerna år 1958 enligt folkskoleförordningens 183 § och statsrådets beslut av 23.3.1961 i regionala byråer i de större städerna. En av folkskoleinspektorerna i byrån utsågs till ansvarig chef. Genom detta blev det möjligt att få den önskade kanslihjälpen, som ansågs helt oumbärlig då skrivarbetet hade utökats väsentligt. Många av folkskolinspektorerna motsatte sig ändå koncentreringen till sådana byråer eftersom det bröt med den traditionella inspektorsrollen och skapade ett större avstånd mellan inspektorn och skolorna. Antalet gemensamma byråer var till en början 13, men utökades senare till 17. I några fall var två byråer placerade i samma stad. Byråerna innebar en välbehövlig kanslihjälp för folkskolinspektorn, men också att inspektionsresorna i många fall blev betydligt längre. Från början av år 1960 sammanslogs flera regionala byråer och placerades i 17 städer så att de ansvarade för stadens närområde i stort sätt enligt dåvarande länsindelning.

Statens ekonomiska trångmål ledde till förslag om allvarliga nedskärningar i undervisningssektorn. Det föreslagna sparpaketet gick ut på att förkorta folkskolans undervisning med ett helt läsår, ta avgifter för lån från biblioteken och att bättre bemedlade elever skulle tvingas bekosta sitt skolmaterial och läroböcker själva. Därtill skulle skolbyggnadsprogrammet i stort sätt stoppas. Vid folkskolinspektorernas möte 1963 gjorde den nyvalda vice-ordföranden Lauri Kuittinen historia genom att rikta ett offentligt upprop till regeringen där folkskolinspektorerna motsatte sig nedskärningarna i folkskoleväsendets anslag. De av regeringen anställda tjänstemännen gjorde på detta sätt uppror mot sin arbetsgivare. Inspiration till denna åtgärd fick folkskolinspektorerna av Reino Oittinen som i sitt öppningsanförande som Skolstyrelsens generaldirektör anklagade regeringen för ett alltför hårt sparpaket. Som alternativ föreslog folkskolinspektorerna att man skulle försnabba den då aktuella skollagstiftningsprocessen. Vid samma möte föreslog avdelningschefen vid Skolstyrelsen Alfred Salmela att folkskolinspektorerna borde överföras till länsstyrelserna och där bilda en egen skolavdelning. (VSV 2009).

Införande av grundskolan gick inte helt smärtfritt. Den första stötestenen var frågan 1968 om det i grundskolans språkprogram skulle kunna ingå två språk. Med Johannes Virolainen som undervisningsminister godkändes att svenska och engelska skulle bli obligatoriska språk i grundskolan. Grundskolan infördes sedan åren 1972 – 1977 med början i norra Finland, men dessförinnan som försöksverksamhet i fattiga kommuner runt om i landet (Sarjala 2002).

Då landets ekonomi pga oljekrisen i medlet av 1970-talet åter blev ansträngd gjordes nedskärningar också i budgeten för grundskolan år 1975. Skolornas valfria ämnen minskades och högstadiets antal veckotimmar begränsades till 30 och timfördelningen justerades. Lärarfacken protesterade mot nedskärningarna genom att genomföra en strejk under en dag.

Då grundskolans första årsklasser började närma sig årkurs 9 led landet av en stor ungdomsarbetslöshet. För att inte ytterligare spe på denna infördes en frivillig 10:de klass för de elever som behövde förbättra sina vitsord för att lättare kunna komma in till yrkesutbildning eller placera sig på arbetsmarknaden.

Vid införandet av grundskolan fruktade i synnerhet läroverkslektorerna att elever som lär sig långsammare skulle bromsa undervisningen. Därför infördes nivåkurser i svåra ämnen som matematik och språk. Det visade sig emellertid snart att den här gruppindelningen hade negativa konsekvenser för elevernas fortsatta studier. Kursvalet kom mera att styras av elevernas socialbakgrund än av deras kapacitet. Också sparbehoven för grundskolan påverkade beslutet att i slutet av 1970-talet avskaffa nivåkurserna. Istället gick man in för ett timresurssystem. Detta ansågs på ett mera jämbördigt sätt kunna anpassas efter elevernas behov. Beslutet låg också helt i linje med skolinspektorernas strävan efter en likvärdig basutbildning för alla barn.

För att möjliggöra timresurssystemet delegerades besluten till skolnivå. Samtidigt beslöts att denna typ av beslut kan göras utan att de fastställs på högre nivå. Därigenom fråntogs skolinspektorerna en stor del av deras uppgifter och makt. Skolinspektorerna protesterade ändå inte mot detta beslut kanske för att de upplevde att det låg i linje med skolväsendets naturliga utveckling. Efter en omgång försök fastställdes det nya systemet genom en lag 1985.

När timresurssystemet hade införts och det maximala antalet timmar kunde hållas under den överenskomna gränsen, ökades skolornas frihet att själv fastslå sin timresurs. Då de valfria läroämnenas timantal väsentligt utökades och begränsningen över valfria ämnen ströks genom statsrådets beslut 1993 gav det skolorna helt nya möjligheter att profilera sin undervisningsplan enligt eget behov (Sarjala 2002).

Jukka Sarjala, som var Utbildningsstyrelsens generaldirektör 1995 – 2002, konstaterar i en artikel att konsekvenserna av grundskolereformen ännu inte i början av 2000-talet hade utretts uttömmande, men att andelen elever som övergått från grundskolan till gymnasiet hade ökat avsevärt. Ökningen var proportionellt störst i fattiga och avsides belägna kommuner. Sarjala gladde sig också över de goda resultaten i PISA-testen, men konstaterade att de nog inte berodde enbart på övergången till grundskolan, utan på ett konsekvent utbildningsprogram, som har utvecklats under en längre tid. (Sarjala, 2002)

Till de svenskspråkiga inspektorer som efter kriget blev tongivande under tiden kring grundskolans införande hörde i Vasa Ernst August Mitts som utmärkte sig som humanist och organisationsmänniska, Klas W. Wallin som blev chef för svenska avdelningen på Skolstyrelsen under övergångstiden och i Helsingfors Valter Blomqvist som sammanställde en lagsamling till hjälp för skoladministratörernas växande skara av rektorer och skoldirektörer. På Åland genomfördes grundskolan av Lennart Winqvist som senare blev chef för svenska avdelningen på Skolstyrelsen.

Utöver folkskolinspektorerna som alla var män sände Skolstyresen ut ofta kvinnliga inspektorer särskilt i gymnastik och idrott som skilt granskade folkskolorna ur hälsosynvinkel och vid behov påtalade hälsovårdsproblem.

 

Lista 4. Folkskolinspektorerna under efterkrigstiden.

Bertell, Erik, (Åland, 1948 – 72) Publicist, forskare, arkeolog, Medverkade i åländsk hembygdsforskning., Ålands sommaruniversitetet, kulturstiftelsen och landskapsstyrelsen.

Bjökwall, Hjalmar, (Åland, 1948 – 72) Reste i olika länder i Europa. Redaktör för Österbottniska posten, kommunalman med erfarenheter från stadsfullmäktigebord, social-, hälsovårds- och skattenämnder,

Blomqvist, Valter, (Borgå, Åboland, Nyland, 1949 – 74) Bitr. avd. chef vid Nylands län, docent i pedagogik, forskare. Skrev ”Valters gula”: Skolornas författningssamling, Borgå 1977.

Cavonius, Gösta, (Helsingfors, 1944 – 48) Redaktör för Tidskrift för folkskolan. Läroboksförfattare. Skrev omfattande pedagogisk litteratur, engagerad i FSF (författarföreningen). Grundat Svenska skolhistoriska föreningen i Finland rf, Fil.dr.:  Skrev: bl.a. Folkskollärarnas föregångare, Folkskolans kvarsittare, Betygsättningen i folkskolan, Bildningens väg, Från läroplikt till grundskola,

Cavonius, Hilding, (Helsingfors. 1945 – 70) Studerat vid Nääs seminarium i Sverige, skoldirektör i Helsingfors. Medlem i Överby yrkesskolas direktion. Sekreterare för svenska yrkesutbildningsstyrelsen.

Lindfors, Nils (Åbo, 1953 – 77) Bitr. avd. chef 1970 i Åbo- och Björneborgs län. Körpublikationer, egna kompositioner, folkförsörjningsledare och deltog i vårdnämnden för den förflyttade befolkningen, medlem i kommunalfullmäktige, ordförande för centralvalnämnden och idrottsnämnden, en lokal idrottsförening, Östra Nylands idrottsförbund. Aktiv i Lions.

Lindgren, Samuel, (Vasa, 1945 – 70) Fil. lic. Kommunalt aktiv, bl. a. i Korsholm som fullmäktigeledamot och i Esbo som medlem i social- och hälsovårdsnämnden samt i centralvalnämnden. Gjorde en stor insats som medlem av Svenska utbildningskommissionen. Var undervisningsministeriets representant i delegationen för rom-ärenden och i delegationen för samernas utbildning och andra minoritetsfrågor. Kyrkligt aktiv under hela sitt liv, bl.a. som medlem av kyrkostyrelsen och som utredare på domkapitlet i Borgå och Helsingfors stifts uppdrag om behovet av förändringar i den svenska församlingsstrukturen i Helsingfors.

Pensar, Gunnar Valdemar, (Vasa, 1946 – 69) Deltog i musikverksamhet. Ärenden och i delegationen för samernas utbildning; minoritetsfrågor. Arbetade mycket på den finskspråkiga sidan.

Wallin, Klas, (Vasa, 1945 – 54) Skrev ”Boken om samhället” och program i gossgymnastik, lokalhistoriska och släktforskningsartiklar. Direktör för den svenskspråkiga utbildningen vid Skolstyrelsen. Satt i Skolradiokommittén, Skolstyrelsen forskningsutskott och många kommittéer. Arbetade också med folkhögskola och arbetarinstitut, medlem av Helsingfors kyrkoförvaltning och dess yrkesutbildningsråd.

Winqvist Lennart, (Nyland, Åland 1966 – 80) Var särskilt aktiv i småskolefrågan på Åland samt övergången till grundskolan i Nyland. Direktör för Svenska avdelningen på Utbildningsstyrelsen.

Åbonde, Johannes, (Vasa, 1950 – 69) verkade inom hembygdsforskningen. Redaktör för Tidskrift för folkskolan. Arbetade för grundandet av medborgar- och mellanskola. Kommunalt aktiv i Nykarleby som fullmäktiges ordförande och stadsstyrelseledamot, Ledamot av Svenska Finlands Folkting.

 

Skolinspektionen på länsstyrelserna

Med tanke på den kommande grundskolan genomfördes år 1969 en första stor förändring då arbetet på Skolstyrelsen omorganiserades och uppdelningen mellan folkskolavdelningen och läroverksavdelningen avskaffades. Den 30.1.1969 indrogs de då sammanlagt 34 folkskolinspektionsbyråerna. Istället inrättades från 1.4.1970 skolavdelningar vid länsstyrelserna. Många av folkskolinspektorerna placerades på statliga tjänster vid dessa skolavdelningar. Andra valde att istället bli kommunala tjänstemän som skoldirektörer. I det här skedet uppkom det c 500 skoldirektörstjänster i kommunerna (Rautama 2014). Grundskolan krävde nya skolutrymmen i de flesta kommuner, vilket ledde till en tidigare inte skådad boom av skolbyggen för vilken skoldirektörerna fick ta ett stort ansvar (Gripenberg 2013).

Den här reformen hade både kvantitativa och kvalitativa konsekvenser. Folkskolinspektorerna liksom biblioteksinspektorerna överflyttades genom reformen till skolavdelningar. Dessa fick ansvaret för folk- och medborgarskolorna samt de kommunala mellanskolorna och därutöver de allmänna biblioteken, folkhögskolorna, arbetar- och medborgarinstituten samt läroverken. Folkskolinspektorerna gavs den nya titeln inspektör för skolväsendet (koulutoimentarkastaja), som några decennier senare byttes ut till inspektör för bildningsväsendet (sivistystoimentarkastaja) då inspektörernas uppgifter utvidgades till att omfatta större delar av undervisningsväsendet. Skolavdelningens chef fick titeln länsskolråd. Chefen för den svenskspråkiga verksamheten blev därvid biträdande länsskolråd. (VSV, 2009). Senare ändrades tjänstebeteckningen till bildningsråd. De tvåspråkiga länen fick då ett biträdande bildningsråd för den svenskspråkiga utbildningen. Till de mera kända bildningsråden hörde Harri Hoffman (Vasa). I Nyland kom Valter Blomqvist, Lennart Winqvist, Clara Granberg och Christina Andersson (Helsingfors) att bli de mest kända biträdande avdelningscheferna/bildningsråden. I Åbo blev biträdande avdelningschef Nils Lindfors. Han efterträddes av Ethel Strömberg-Johansson. På Åland kom Stina Colerus att efterträda Lennart Winqvist och fick därigenom

sköta utvecklingen av grundskolan långt in på 2000-talet. Av skolinspektörerna hörde till de mera kända Paul Jansson (Åbo), Johannes Åbonde (Vasa) och Viggo Lagus (Helsingfors). Clara Granberg var den första kvinnliga tjänstemannen på denna post på svenskspråkigt håll. På finskspråkigt håll hade den fösta kvinnlig folkskolinspektoren utnämnts redan i medlet av 1960-talet.

Överflyttningen av inspektionsverksamheten till länsstyrelserna var ett klart förspel till grundskolereformen som inleddes 1972. Grundskolan startade i Lapplands län och slutfördes 1978 i huvudstadsregionen. Då Skolstyrelsens läroverksavdelning sammansmälte med folkskolavdelningen innebar det att inspektionen av läroverken också måste överföras till de nya skolavdelningarna på länsstyrelserna. Det innebar att många av Skolstyrelsens tjänstemän överfördes till dessa nygrundade skolavdelningar. En av dem var Anita Blomqvist i Nylands län.

Samtidigt som de tidigare folkskolinspektorerna överfördes till länsstyrelsernas skolavdelningar fick avdelningarna också många nya tjänstemän genom att man inrättade tjänster för planerare, utredningssekreterare och byråsekreterare för att skolavdelningen centralt skulle kunna utföra många uppgifter som att placera skolbyggnadsprojekt i prioritetsordning, sköta den gemensamma elevantagningen till andra stadiets läroanstalter samt för undervisningsministeriets räkning utföra utredningar inom förvaltningsområdet. Flera av dessa planerare avancerade senare till inspektorstjänster, utan att alltid ha någon egen mera omfattande lärarerfarenhet.

Då förhållandena skilde sig mellan länen började skolavdelningarna samarbeta och sammanställde gemensamt sina utredningar för ministeriet. Dessa utredningar handlade bl.a. om tillgängligheten till utbildning och införande av frivillig förskoleundervisning. Från 1.9.1979 inrättades minst en yrkesutbildningsinspektör per län. Till dessa tjänster överfördes inspektörer från yrkesutbildningsstyrelsen.

Skolavdelningens avdelningschef skulle under landshövdingen samarbeta med polischefen, chefen för social- och hälsovårdsavdelningen och idrotts- och ungdomsverksamheten. Samarbetet utvecklades olika på länsstyrelserna, men förblev rätt ytligt och handlade mest om budgetöverenskommelser och gemensamma utredningar. Landshövdingens intresse för verksamheten i skolorna inskränkte sig ofta till sådana investeringsprogram – skolbyggen – som kunde ses som regionutveckling.

År 1978 överfördes också inspektörerna för yrkesutbildningen till länsstyrelsens skolavdelning. Året därpå överfördes den utbildning inom socialväsendet som berörde utvecklingshämmade elever till skolsektorn och länsstyrelsens skolavdelning och förenades 1985 också i kommunerna med grundskolan (Jurama, Karttunen, 1990)

På 1990-talet förändrades statens administrativa roll genom en omfattande dereregulering. Normstyrningen och regleringen skars ned och beslutsrätten överfördes till skolorna. Länsstyrelsernas roll som distriktsförvaltningsmyndighet ifrågasattes. Och inte heller statens centrala ämbetsverk upplevdes lika självklara som tidigare. Därför genomfördes en länsstyrelsereform som medförde att de små länen drogs in 1997 och det istället bildades 8 storlän (VSV 2009). På det svenskspråkiga skolväsendet hade reformen effekten att de svenskspråkiga skolinspektionsdistrikten hamnade i en fördjupad minoritetssituation då länets finskspråkiga område utvidgades med delar av indragna finskspråkiga län. Så anslöts till Nylands län både Kymmene och Tavastehus län. I Kymmene län fanns några få svenskspråkiga skolor, men inte i Tavastehus län.

Genom införandet av grundskolan kom läroplanen att få en helt annan betydelse än i folkskolan. Grundskolans läroplan var en diger lunta i två band, med så många detaljerade anvisningar att den på många håll ansågs omöjlig att genomföra i sin helhet. Den fick emellertid en stor betydelse för utformningen av undervisningen. Både skolavdelningarna, Rundradion och andra fortbildningsarrangörer ordnade kurser i grundskolpedagogik för att lärarna både i folkskolan och läroverken skulle bli insatta i läroplanens huvudtankar. Lärarfortbildning kom att bli en av skolavdelningarnas viktigaste uppgifter. Till en början utvecklades ett system med länsfortbildare som på fortbildningsdagar arrangerade av skolavdelningen informerade lärarna om hur grundskoleundervisningen skulle utformas inom olika läroämnen och på olika åldersstadier. Länsstyrelsens skolinspektörer valde och vidtalade dessa länskonsulter och arrangerade dessa fortbildningstillfällen. Nästan varje ämne hade egen länskonsult, men utbudet varierade något mellan länen. På sätt och vis kan man se dessa fortbildningstillfällen som en fortsättning på de träffar folkskolinspektörerna i tiden hade ordnat med folkskollärarna.

Skolinspektionen fick med grundskolan en helt ny inriktning och de gamla inspektionsinstrumenten lämnades bort. Grundskollärarna hade ju högskoleutbildning och det ansågs inte värdigt att inspektera dem på samma sätt som tjänstemän med lägre utbildning. I stället för att inspektera enskilda lärares undervisning skulle hela skolor och kommuners skolväsen inspekteras. Det sade sig själv att det inte lät sig göras särdeles effektivt med länsstyrelsernas begränsade resurser. Särskilt omöjligt blev det i de starkast växande städerna. Dessas undervisningssektor blev därför ännu självständigare och såg knappast något behov av utomstående statlig kontroll. Här kan man såsom Heikki K. Lyytinen (2014) konstatera att det på länsstyrelserna också saknades en vision av hur inspektionsverksamheten bäst skulle utvecklas. Detta var inte alls konstigt. Det fanns överhuvudtaget inte ett sådant uppdrag för skolavdelningarna. Ansvaret för utbildningsväsendet hade överförts till kommunerna. Länsstyrelsernas skolavdelningar snarast var en kvarleva av en statlig styrning, vilken man i den ekonomiska liberalismens namn hade avstått från. Omsättningen bland inspektörerna var också rätt blygsam. Därför hade nya tankar svårt att göra sig gällande.

Inspektörerna tappade snart greppet om regionens utbildningsväsende då utmaningarna blev för stora och påfrestande. Två av mina finskspråkiga kolleger i Nylands län avled i tjänsten under 1980-talet och en kort tid under 1990-talet hade jag inte en enda finskspråkig kollega med uppgift att inspektera de finskspråkiga grundskolorna. Också på Skolstyrelsen och undervisningsministeriet saknades en syn på hur inspektionsverksamheten skulle utvecklas. Slutligen förlorade man helt intresset för denna då Skolstyrelsen och Yrkesutbildningsstyrelsen slogs ihop till Utbildningsstyrelsen. Bidragande orsak var också att länsstyrelsens skolavdelnings koppling till Utbildningsstyrelsen upplöstes genom att länsstyrelsen finansiellt lydde under inrikesministeriet och undervisningsministeriet således saknade finansiell makt över skolavdelningarna. Undervisningsministeriets uppgift var att utforma lagar och förordningar och inte att befatta sig med den dagliga undervisningen.

Från folkskolans tid var skoladministrationen länge mycket detaljerat reglerad, vilket innebar att de enskilda skolorna alltid hade behövt inhämta folkskolinspektorens tillstånd innan skolverksamheten kunde genomföras. I praktiken var det en tung uppgift för skolinspektörerna som kunde ha ansvaret för hundratals lågstadieskolor, otaliga högstadieskolor och läroanstalter inom den fria bildningen. Skolornas läroplaner, årsplaner, läromedel och lärarval skulle fastställas. Det var en huvudsakligen byråkratisk procedur. Tidigare företogs skolinspektioner regelbundet och systematiskt. Men med ett mycket nedskuret antal skolinspektörer på länsstyrelsen kunde skolorna besökas endast sporadiskt. De var alltjämt ett rätt högtidligt tillfälle, då skolans flaggor var hissade och lärarna och eleverna ansträngde sig för att visa sig från sin bästa sida. Inspektionen följdes av en både muntlig diskussion och en skriftlig rapport till skolans personal, skolans upprätthållare, direktion eller nämnd. I rapporten framhöll inspektörerna sina positiva observationer och vilka saker som ännu utgjorde en utmaning för skolan. Ofta utgjorde rapporten en uppmuntran för skolan och lärarna, men den kunde också innehålla klagomål över kommunens bristfälliga omsorg. Skolan saknade kanske behöriga lärare eller vikarier. Skolans utrymmen och utrusning hade kanske brister som påtalades.

Mera sällan förekom anmärkningsvärda förhållanden som då Viggo Lagus i Nyland besökte en landsortsskola med en obehörig vikarie. Efter att ha följt med den något röriga undervisningen begärde Lagus att få se klassdagboken, där lärarna då ännu noggrant skulle fylla i om de teman som hade behandlats under lektionerna, frånvarande elever, anmärkningar på eleverna och andra särskilda begivenheter. Vid Lagus begäran sade sig vikarien gå efter dagboken, men försvann från skolan för att aldrig återkomma. Dagboken hade tydligen förblivit oifylld hela terminen.

Själv minns jag en fysiklektion i ett högstadium där läraren bemödade sig om att hålla en exemplarisk lektion, medan eleverna i något slags protest hösslade, störde och på allt sätt visade sitt ointresse. På grund av utrymmesbrist hölls lektionen i ett utrymme som egentligen var avsett som förråd och till sin form var sådant att alla elever inte på något sätt kunde följa med undervisningen. Naturligtvis måste jag påtala situationen efteråt.

Inspektörernas uppgifter urholkades genom en lagändring i medlet av 1980-talet som upphävde kravet på att inspektörerna skulle fastställa lärarval, arbetsplaner och läroplaner och företa inspektioner i skolorna. I en rapport år 2002 från Länsstyrelsen i Tammerfors konstaterade Pauli Rautama att ord som inspektion och övervakning har uteslutits ur lagstiftningen och inspektionsverksamheten har avslutats, trots att länsstyrelsernas metoder för denna förnyades i slutet av 1970-talet.

Detta föranledde Finland att likt många övriga OECD-länder börja införa ett utvärderingssystem (Förordning 86/1997 och lag 182/1991). Dessutom började landet delta i olika internationella mätningar av skolprestationerna såsom PISA och TIMS-R. (Rautama, 2002)

Trots lagändringarna fortsatte inspektörerna ännu flera år att besöka skolorna och ge utlåtande om sina observationer till skolorna och kommunerna om undervisningen och skolans faciliteter. Särskilt i skolor med de lägre klasserna uppskattades besöken ofta som viktiga konsultbesök eftersom en stor del av lärarna alltjämt hade seminarieutbildning. Att inspektionsrätten avskaffades motiverades med att lärarna likt andra yrkesutövare med högre utbildning borde ha förutsättningar att sköta sitt uppdrag utan särskild förhandsgranskning. Om det däremot skulle uppstå problem fick skolavdelningen rätt att företa inspektion i efterhand för att kunna bedöma situationen. Detta kom ofta att gälla disciplinära ärenden. Som en följd av förskjutningen från förhandsgranskning till granskning i efterhand ökade antalet disciplinära ärenden då föräldrarna aktiverades att klaga på undervisningen. Skolavdelningen måste dessutom ta ställning till kommunala beslut om elevers rätt att gå i annat skoldistrikt ökade skolavdelningarnas andel rättsskyddsärenden mångdubbelt på några få år.

Problemen med dessa rättsskyddsärenden var att länsstyrelsernas skolavdelning ytterst sällan fann anledning att ändra på de kommunala besluten och vanligen konstaterade att läraren hade handlat korrekt.  Då det inte alltid fanns möjlighet att överklaga länsstyrelsens beslut urholkades i viss mån den rätt föräldrarna hade att klaga på ur deras synvinkel felaktiga behandling eller felaktiga beslut. Att besluten ofta togs på detta sätt berodde på en eftersläpande ursprungligen tsaristisk tradition att se myndigheterna som den primära kunden och inte befolkningen (se t.ex. Torbjörn Kevins kolumn i HBL 2017). I det avseendet upplevde jag och några andra skolinspektörer att vi inte följde koncensus då vi i västeuropeisk anda alltid ställde de klagande (lärare eller föräldrar) i första rummet då det var juridiskt försvarbart.

Övervikten på för myndigheterna positiva beslut gällande rätten att välja skola medförde att många kommuner småningom upplevde sig vara tvungna att ge föräldrarna rätten att själv besluta var eleven skulle gå i skola. Trots farhågor om alltför stor elevtillströmning till särskilt populära skolor visade det sig att elevprognoserna inte kom att kasta väldigt eftersom avstånden mellan skolorna i vårt glesbebodda land på många håll motverkade en överdriven skolshopping. Ändå kan man nog konstatera att den sociala skiktning av elevmaterialet som på 2010-talet har konstaterats nog fick sin början genom detta.

Endast sällan blev inspektörerna tvungna att ta ställning till givna vitsord, men kunde då begära utlåtande från länskonsulterna så länge sådana fanns att tillgå. Senare måste utlåtandet begäras från Utbildningsstyrelsens ämnesinspektörer.

De besök som gjordes med anledning av rättskyddsärendena beaktade intet andra aspekter av den lokala undervisningsverksamheten såvida det inte var relevant för ärendet.

 

Lista 5. Kända långvariga inspektörer för skolväsendet på länsstyrelsen var:

Skolinspektörer Nils-Erik Åberg, Paul Jansson, Tove Saarto, Åbo

Yrkesutbildningsinspektörer Ethel Strömberg, Kaarlo Hemminki, Carola Bryggman, Åbo

Skolinspektörer Per-Erik Beijar, Olle Sand, Bo Riska, Gunilla Sandler, Siv Sandberg (Saarukka), Vasa

Yrkesutbildningsinspektör Gun Järnström, Helsingfors, Marianne West-Ståhl, Vasa

Skolinspektörer Viggo Lagus, Anita Blomqvist, Helge Hansson, Margaretha Björkstén, Martin Gripenberg, Nyland

Yrkesutbildningsinspektörer Harriet Ahlnäs, Göran Fagerstedt, Sonja Ollas-Airinen, Nyland

Biträdande avdelningschefer/bildningsråd Harri Hoffman (Vasa), Nils Lindfors, Ethel Strömberg- Johansson (Åbo), Clara Granberg, Christina Andersson, Camilla Eklöf (Helsingfors)

På Ålands landskapsstyrelse verkade Stina Colérus under många år.

Titlarna skolinspektör och yrkesutbildningsinspektör ändrades 1997 till inspektör för bildningsväsendet då också folkhögskolorna och medborgar- och arbetarinstituten inkluderades i inspektörernas arbetsfält.

På länsstyrelsen genomfördes emellanåt gemensamma projekt mellan skolavdelningen, kultur-, ungdoms- och idrottsavdelningen, socialavdelningen samt polisen även om alla olika avdelningars arbetsuppgifter var så strängt reglerade att det egentligen saknades resurser för sådana gemensamma projekt. Ett särskilt viktigt gemensamt projekt var planeringen och uppföljningen av förskoleundervisningen. Genom detta projekt påverkades ministeriet att öka sin satsning på förskoleverksamheten så att snart 90 % av 6-åringarna kom att omfattas av denna frivilliga verksamhet.

De svenska inspektörerna på länsstyrelserna var också aktiva på många fält utanför tjänsten, men då samhället hade utvecklats i så hög grad kom denna aktivitet inte att vara av lika stor samhällelig betydelse som tidigare. Harri Hoffman var aktiv idrottare, särskilt som orienterare. Nils Lindfors grundade Liljendals idrottsklubb, var kommunalt aktiv och aktiv inom Lions. Paul Jansson verkade som körledare för flera körer, Siv Sandberg kom att arbeta med lärarfortbildning, Bo Riska hade ett nära samarbete med universitetsvärlden, Stina Colerus blev prisbelönad av Rädda Barnen på Åland, Martin Gripenberg arbetade med tvåspråkighetsfrågor och inom flera internationella projekt särskilt inom miljöfostran och Göran Fagerstedt engagerade sig i hembygdsforskningen i Raseborg. Viggo Lagus engagerade sig inom Lions. Sonja Ollas-Airinen verkade inom Svenska kulturfonden och Stiftelsen Brita-Maria Rehnlunds Minne. Många var kommunalt aktiva i nämnder och kommittéer och eftersom flera av dem alltjämt är aktiva inom bl.a. Regionförvaltningsverket är det för tidigt att ge uppgifter om deras övriga aktiviteter.

 

Skolinspektions roll i samhället

Under autonomins tid uppfattade vida kretsar folkskolan som en skola för kejsarens undersåtar, medan läroverken skulle fungera som en skola för kejsarens tjänstemannakåren – de som skulle delta i och verkställa överhetens beslut. Folkskolinspektorerna måste nog räknas till den senare kategorin, vilket visas av att de allt oftare utsågs bland personer med högre utbildning. Så var det också bara ett fåtal av folkskoleinspektorerna som under inbördeskriget ställde sig på den röda sidan. Uno Cygnaeus och folkskoleväsendets grundare hade emellertid upplevt folkskolan som ett redskap i samhällets demokratiseringsprocess. Genom folkskolan skulle invånarna bibringas sådana färdigheter att de kunde delta i samhällslivet. Inspektorns uppgift var därför främst att få folkskollärarna att bibringa eleverna hyfs och pli.

Under början av självständighetstiden förändrades synen på folkskolan. Då småskolan förenades med folkskolan och man gick in för allmän läroplikt blev folkskolinspektorens uppgift därför i högre grad än tidigare att garantera att utbildningen förde till sådana medborgerliga färdigheter som krävs i ett demokratiskt samhälle där alla borde spela sin roll. Det var därför folkskolinspektorns rådgivande och stödjande uppgift fick en större roll.

Finlands krig på 1940-talet förändrade åter attityderna. Genom den politiska vänsterns stärkta positioner återupptogs diskussioner om införande av en enhetsskola. År 1945 framlades ett lagförslag till grundande av kommunala mellanskolor som en del av folkskolan och som ett försök att utveckla yrkesutbildningen. Sådana förslag hade framlagts redan i början av självständighetstiden, men inte i det skedet erhållit tillräckligt understöd. Följande år, 1945, godkändes ett försök och småningom utvecklades ett nät av sådana mellanskolor över hela landet. Enligt undervisningsministeriets beslut skulle mellanskolan bygga på folkskolans årskurser 3 – 6. De kommunala mellanskolorna hörde administrativt till folkskoleväsendet och var gratis för eleverna. De fick också statsunderstöd på samma grunder som folkskolorna.  Då mellanskolan ändå ansågs vara en onödigt avancerad skolform för många ungdomar. 1958 grundandes sedan medborgarskolan som en tvåårig fortsättning på folkskolan och ett embryo till en yrkesutbildning. Folkskolinspektorerna fick ansvaret för att inspektera medborgarskolorna, medan inspektionen av mellanskolorna sköttes av Skolstyrelsen. Den stora skillnaden var emellertid att folkskolorna ofta inspekterades årligen, ibland tom. två gånger per år, medan inspektionerna i läroverk och mellanskolor utfördes betydligt mera sällan, ofta endast för att kontrollera att en ny skola kunde berättigas statsandel.

Under grundskolans tid förlorade skolinspektionen sin betydelse av flera orsaker. Dels hade lärarna i grundskolan en betydligt högre utbildning – en utbildning som flera äldre skolinspektörer saknade. Dels ansågs det allmänt att förhandsgranskning av lokala åtgärder var en förlegad förmyndarmodell och borde ersättas av efterhandsgranskning i form av besvär och klagomål.

Under hela tiden det har funnits skolinspektion har de mest betydelsefulla inspektorerna aktivt arbetat för att utveckla skolan och genomföra reformer i riktning mot den basutbildning som sedan blev grundskolan.

Genom att allmänhetens bildningsnivå hade ökat väsentligt och statens och kommunernas tjänstemannakår vuxit demokratiserades skolinspektörernas samhälleliga position och deras betydelse som kulturpersoner minskade. När de på den autonoma tiden kunde upplevas som betydande samhälleliga aktörer reducerades de redan under förkrigstiden till branschspecialister för att under efterkrigstiden och särskilt grundskoletiden bli vanliga statstjänstemän i den oändliga raden av sådana.

Karttunen (1983) har i sin matrikel samlat en del statistiska uppgifter om folkskolinspektorerna, varav framgår bl.a. att av alla folkskolinspektorer hade största delen läroverksbakgrund på ryska tiden medan det därefter jämnade ut sig.

Figur 1. Folkskolinspektorernas utbildningsbakgrund

Folkskolinspektorerna var ofta aktiva samhällsmedlemmar som engagerade sig på olika samhällsområden. Då jag undersökte vad de svenskspråkiga skolinspektörerna hade engagerat sig i under de olika perioderna fann jag att jag inte kunde mäta deras kulturella betydelse på något objektivt sätt. Jag har valt att särskilt observera tio variabler: karriär, skribent/författare/redaktör, skolreformer, studieresor, forskning, politisk verksamhet, religiöst engagemang, föreningsliv, specialintresse (musik, sport, kultur…) och deltagande i näringslivet. Någon korrelation mellan de här variablerna kunde inte konstateras.  Källorna till informationen har jag fått från SFV:s minnesrunor, urklipp ur Brages urklippsarkivs personregister och direkt från internet. Bland inspektörerna tycker jag mig kunna urskilja tre huvudgrupper. För enkelhetens skull har jag betecknat dessa grupper som ”idealister, generalister och karriärister”.

 

Idealister

Mer än 60 % av folkskolinspektorerna räknar jag att tillhörde den grupp som jag kallar idealisterna eftersom de särskilt ömmade för elevernas jämställdhet genom en saklig pedagogik. Som kriterium har jag använt variablerna: skribent/författare/redaktör, skolreformer, studieresor, forskning och specialintresse. Särskilt många var de under ryska tiden då folkskoleväsendet byggdes upp och under förkrigstiden. Under grundskoletiden är det mera tunnsått med idealister.

Då många i den här gruppen har varit aktiva skribenter har jag inte skilt ut dessa till en egen grupp. Många av dem koncentrerade sig på den vetenskapliga banan och många blev professorer såsom Emil Böök, Knut August Svanljung, Albert Lilius, Albert Hjalmar Hjelt (som grundade Pedagogiska klubben i Vasa), Johannes Qvist och Gösta Cavonius. Några av dem verkade faktiskt som professor vid universitet, medan andra för sina prestationer beviljades professorstiteln som en utmärkelse.

Typiskt är inspektorernas ofta breda engagemang inom olika sektorer vilket visade deras samhälleliga betydelse. Till den här gruppen av idealister hör också Axel Berner som grundade Tidskrift för folkskolan som flera andra inspektörer också engagerade sig i. Till dem hör Oskar Borg, Rickhard Malmberg och Johannes Åbonde.

Flera av inspektorerna var flitiga skribenter och tidningsmän som Anders Wilhelm Floman, Oskar Borg, Karl Wilhelm Forsman, Gustaf Ferdinand Lönnbäck, Viktor Öhberg, Johannes Näse och Hjalmar Björkwall.

Som en särskild delgrupp kan man nämna de inspektorer som bidrog till att utveckla administrationen genom att sammanställa lagsamlingar. Till dem hörde Karl Gustaf Aminoff, Karl Valdemar Forsman, Johannes Qvist, Gustav Ferdinand Lönnbäck och Valter Blomqvist.

 

Generalister

En annan grupp av inspektorer engagerade sig inom samhällslivet i olika organisationer och tom. inom näringslivet. Som kriterium har jag här använt variablerna: politisk verksamhet, religiöst engagemang, föreningsliv och deltagande i näringslivet. Till dessa hörde Albert Hjalmar Hjelt som verkade inom Flora och Fauna, Albert Henrik Lilius var med och grundade Samfundet Folkhälsan, Ernst August Mitts som deltog i andelslagsverksamheten och många år fungerade som ordförande för Österbottens svenska ungdomsförbund. Han grundade också Österbottens fiskarförbund. Genom sitt engagemang i samhällsdebatten blev han en stark förkämpe för demokratin.  Johannes Näse som också var ordförande för Österbottens svenska ungdomsförbund och för Vasabygdens sång- och musikförbund ordnade många svenska sång- och musikfester. Hugo Högnäs som satt i Geografiska sällskapets styrelse och ledde Finlands Röda korsavdelning på Åland. Paul Jansson var ledare för många körer och synnerligen aktiv inom den finlandssvenska musikvärlden bl.a. som ledare för Åbolands sång- och musikförbund. Samuel Lindgren grundade Svenska pensionärsförbundet. Gösta Cavonius grundade Svenska Finlands skolhistoriska förening. Dessa mångsysslare kallar jag generalister. De utgör den näst största gruppen 43 %, kanske för att jag upplever det svårt och meningslöst att dela upp den i mindre mera specifika grupper som aktiva inom föreningar och näringsliv eftersom de som har varit verksamma på ett område också har varit det på andra.

Några få inspektörer var djupt religiösa såsom Karl Gabriel Leinberg (kyrkohistorisk forskning) och Henrik Lennart Appelgren (Lutherska bönehusföreningen). Andra var politiskt engagerade såsom Viktor Öhberg, som var med och startade den illegala Nyländska studentavdelningen, tidskriften Folkvännen och Svenska Folkskolans vänner. Adolf von Bonsdorff var med och grundade jägarrörelsen och Johannes Qvist var aktiv inom svenska vänstern. 40 % av skolinspektörerna var politiskt aktiva genom att de deltog i kommunalfullmäktige eller andra politiska organ. Här har jag räknat skilt politikerna som oftast var aktiva inom kommunalpolitiken och de som har varit aktiva inom församligsväsendet har jag betecknat som religiösa. Särskilt kan noteras att under grundskoletiden har jag endast räknat Samuel Lindgren till de religiösa. Då dessa engagemang ofta sammanföll så att om man var politiskt aktiv deltog man också i den religiöst förvaltningen. Både politikerna och de religiösa ingår därför också i gruppen generalister.

Det är skäl att minnas att inspektörerna kunde ha flera roller samtidigt. De kunde vara både karriärist, idealist och mångsysslare, generalist. Därför blir om man summerar antalet karriärister, idealister och generalister därför blir den totala procentenheten långt över 100 %. Man kan helt enkelt konstatera att skolinspektörerna vanligen har upplevts som duktiga personer som kan ges nästan vilka uppdrag som helst.

Karriärister

Flera av inspektörerna avancerade inom bildningshierarkin och blev mest kända som chef för den svenska avdelningen på Skolstyrelsen/Utbildningsstyrelsen, andra blev professorer vid universitet. Här har jag endast använt variabeln karriär, men denna innefattar också karriär inom den akademiska världen. Mången tänker knappast på att de faktiskt först fungerade en kortare eller längre tid som skolinspektörer. Exempel på sådana inspektorer är Alfons Takolander, Gösta Cavonius, Klas Wallin, Samuel Lindgren och Lennart Winqvist. Den här gruppen av skolinspektörer kallar jag karriärister. I den benämningen ligger inga pekorativa värderingar eftersom dessa inspektörer vanligen också har utmärkt sig på många andra områden, utfört en viktig forskningsinsats eller engagerat sig djupt i föreningslivet och därför också varit idealister. Sammanlagt utgjorde de 40 % av skolinspektörerna i mitt sampel. Anmärkningsvärt är att under förkrigstiden var det bara två Arvid Laurent och Johannes Qvist. Särskilt de kvinnliga skolinspektörerna har räknats in i den här gruppen då de har fokuserat särskilt mycket på sin tjänst. Därför blir gruppen relativt stor under grundskoletiden.

Av särskilt intresse upplever jag det att urskilja de inspektorer som haft ett religiöst eller politiskt intresse eftersom det förmodligen har färgat deras gärning. Därför har jag i vidstående tabell ytterligare tillagt uppgifter om dem.

 

Tabell 1. Skolinspektörernas samhälleliga engagemang

Era Antal Idealister Generalister Karriärister   Religiösa Politiker
Ryska tiden 22 21 8 14 7 7
Förkrigstiden 11 9 6 2 4 8
Efterkrigstiden 9 8 6 4 3 6
Grundskoltiden 28 7 10 8 1 7
Summa N=70 45 30 28   15 28
Procent 100% 64% 43% 40% 21% 40 %

 

Från det folkskolinspektionen infördes 1870 till 2010 när länsstyrelserna avvecklades fanns det 70 mera långvariga och kända folkskole- eller skolinspektörer för det svenskspråkiga skolväsendet. I synnerhet under den ryska tiden verkade de ofta också med finskspråkiga folkskolor eftersom det var uppbyggnaden av det finskspråkiga skolväsendet som upplevdes vara det viktiga. Under länsstyrelsetiden utökades inspektionsväsende också med inspektörer för andra stadiets utbildning: gymnasier och yrkesutbildningsanstalter. Inspektionen av läroverken genomfördes tidigare av skolstyrelsens tjänstemän och inspektionen av yrkesutbildningsanstalterna genom fördes av tjänstemän på yrkesutbildningsstyrelsen. Om de räknas bort kommer man till totalt 55 inspektörer på 136 år.

En annan skillnad är att folkskolinspektionen uttryckligen var en manlig bastion. Med övergången till grundskolan skedde en påtaglig förändring då könsfördelningen blev mera jämlik och småningom helt kvinnodominerad. I det sammanhanget är det intressant att notera att Jasmin Overberg i sin beskrivning av skolinspektionen i Niedersachsen i början av 2000-talet genomgående talar om ”Inspektorinnen”, vilket visar att det handlar om en global trend under vilken utbildningsadministrationen feminiseras.

Vill man söka skillnader mellan folkskolinspektorerna kan man indela dem i tre grupper som jag här utan att i benämningarna lägga några värderingar kallar: Karriärister, Idealister och Generalister. Till karriäristerna räknar jag inspektorer som under sin levnadsbana har avancerat inom skoladministrationen till högre poster som bildningsråd på länsstyrelsen, överinspektör på Skolstyrelsen eller avdelningschef för svenska avdelningen vid det högsta administrativa organet inom utbildningsväsendet eller på motsvarande sätt avancerat inom bildningshierarkin. Med idealister avser jag inspektörer som avancerat inom den akademiska världen, varit ivriga författare eller företagit många utlandsresor för studier av skolväsendet i andra länder. Med generalister avser jag inspektörer som har visat sig aktiva inom organisationsväsendet, näringslivet, det kommunala livet, församlingsväsendet el. dyl.

 

Inspektionsväsendet lades ned

Rautama (2010) har granskat folkskolinspektionen ur ett professionaliseringsperspektiv och därvid konstaterat att då samhället förändras måste också professionen anpassas till dessa förändringar. Professionen antas därför utvecklas enligt ett sådant livscykelperspektiv där den först utvidgas för att mot slutet stängas för att hindra andra professioners erövringsförsök. (Michelsen 1999). På folkskolinspektörerna ställdes tydliga behörighetskrav, men de var i början inte särdeles preciserade då det i folkskollagen 1866 endast krävdes att de skulle vara välbetrodda och för folkundervisningen nitälskande män. Alltså en mycket öppen kravbeskrivning. Någon särskild akademisk utbildningsgång ordnades aldrig för folkskolinspektorerna. I folkskolförordningen 321/1958, 187 § och i ändringen av folkskolförordningen 342/167 stadgades emellertid att de skulle ha examen som motsvarade lektorstjänst i något läsämne vid statens lärdomsskola innefattade cum laude i pedagogik, folkskollärarexamen och auskultering samt fyra års verksamhet vid under skolstyrelsen lydande läroanstalt. Därtill krävdes mellersta vitsordet i examen i folkskolförvaltning.

Vid övergången till grundskolan stadgades kompetenskraven för tjänster vid skolavdelningen i Förordningen om skolavdelning vid länsstyrelse 81/1970 10 § punkt 2 filosofie kandidatexamen, förtrogenhet med administrativa göromål och lärarkompetens inom något till tjänsten hörande område samt vitsordet cum laude i pedagogik.  I länsstyrelseförordningen 202/1988 stadgades kraven för skolinspektör såsom högre högskoleexamen, mellersta vitsordet i skolförvaltning, förtrogenhet med administrativa göromål och antingen behörighet som lärare inom något till tjänsten hörande område samt erfarenhet av och god förmåga att handha lärartjänst eller förtrogenhet med biblioteksväsendet eller annat fritt bildningsarbete. Att man sedan på 2000-talet började preferera utökad juridisk utbildning stadgades aldrig officiellt. Således skedde en kontinuerlig förändring av kompetenskraven på skolinspektörerna och yrket öppnades för andra än lärare. I det avseendet överensstämmer utvecklingen alltså inte med den som professionaliseringsteorin förutsade.

Jasmin Overberg (Overberg 2014) har i en akademisk avhandling utrett orsakerna till att man i Niedersachsen i Tyskland införde skolinspektion ungefär samtidigt som man i Finland lade ner den. Det som slog henne var att argumentet om dereguleringen som i Tyskland användes för införandet av skolinspektion i Finland användes för avskaffandet av densamma. De olika synpunkterna på dereguleringens betydelse kunde väl betecknas som sk. ”politiskt motiverat tänkande” (Nordgren Rickhard i HBL 9.1.2019, s.17) eller ”politisk korrekthet” (Svenska Akademins ordlista 2015).

En annan sak som hon uppmärksammade var att den standardisering av skolinspektion som infördes i Tyskland hade upphört i Finland, där inspektörerna ofta företog inspektionerna på ett helt individuellt och ostrukturerat sätt. Enligt hennes uppfattning hade skolinspektionen i Finland förlorat sina former och upplevdes ha blivit högst bristfällig. Att detta kunde ha ett samband med att banden mellan Utbildningsstyrelsen och länsstyrelsens skolavdelning hade brutits har hon emellertid inte noterat. Däremot såg hon ett allmänt missnöje med en bristfällig skolinspektion som varken uppfattades ge skolorna eller de högre myndigheterna uppgifter av sådant värde att det kunde bidra till skolväsendets utveckling

Då man i början av 1990-talet diskuterade utvecklingen av de offentliga tjänsterna framhöll man kundförhållandet och valmöjligheterna. Ur den synpunkten upplevdes också eleven och dennas föräldrar som skolans kund. Risto Harisalo (Harisalo 1993) hävdade emellertid att skolan inte skall granskas som en offentlig institution utan som ett offentligt val där man inom utbildningen har frihet att producera tjänster och kunderna frihet att välja de tjänster som lämpar sig bäst för dem.

Utgående från dessa liberalekonomiska tankar skrev regeringen sin proposition 108/1990 om avskaffande av regleringen. Då uppfattades särskilt indelningen i skoldistrikt som en onödig reglering, vilken hindrade konkurrensen skolorna emellan. Följande år föreslog regeringen att man beträffande skoldistrikten bara skulle stadga om elevens rättigheter, men inte begränsa kommunernas möjligheter att anta elever. Fram till dess hade en av skolinspektörernas viktigare uppgifter varit att godkänna att till skolan antogs elev som inte var bosatt i skolans eget distrikt. Också bestämmelsen om att kommunerna skulle erbjuda eleverna en närskola på högst 5 kilometers avstånd från hemmet ändrades.  Däremot ålades inte kommunen att bekosta skolresor längre än så. (Lohkoutuva peruskoulu, 2015).

Före avregleringen höll skolinspektörerna noga koll på att skolorna följde givna regler, att besluten var lagliga och att alla elever behandlades likvärdigt. Genom att skolinspektören fastställde skolans och kommunens beslut överflyttades också ansvaret för dessa till länsstyrelsen. Det gamla systemet med fastställelse och skolinspektioner innebar att länsstyrelsens personal borde ha varit på sin vakt och sett till att t.ex. läraren inte mobbade en elev, vilket kunde förekomma. Redan då fanns det möjlighet att besvära sig eller klaga över lärarens, skolans eller länsstyrelsens beslut, men sådana besvär och klagomål var sällsynta. Genom avregleringen avskaffades skolinspektörernas möjligheter att direkt påverka skolans vardag.

Det ironiska med avregleringen var att den innebar ett ökat krav på dokumentation i skolorna och i en del fall ledde till ett orimligt paragrafrytteri då föräldrar besvärade sig eller klagade. Om skolinspektören kunde ta hänsyn till helheten vid sin övervakning av skolan gick det inte längre då specifika klagomål inlämnades. Läraren och skolan måste nämligen vid besvär eller klagomål kunna bevisa att det gjorda beslutet var lagligt och rimligt. Jag hade ett fall där en av skolans bärande lärarkrafter som använde också mycket av sin fritid till att utveckla skolans musikundervisning ansågs ha försummat kontrollen av en elevs arbetsuppgifter. Då så också visade sig vara fallet krävde bestämmelserna att läraren skulle straffas, vilket gav henne en tråkig plump i meritförteckningen. Den motsvarade på intet sätt hennes arbetsinsats i skolan.

Avregleringen förorsakade en fors av besvär och klagomål utan like som åtminstone i början var nästan katastrofal då länsstyrelsernas personal i synnerhet på den finskspråkiga sidan inte ville räcka till att behandla alla dessa ärenden. Följden blev en summarisk behandling där elevens rättskydd ofta ifrågasattes då endast en synnerligen liten andel av besvären och klagomålen godkändes. Visst klagades det också på svenskspråkigt håll, men de klagomålen var oftast mycket väl underbyggda och företogs i de mindre svenskspråkiga sammanhangen först när alla övriga möjligheter till rättvisa hade uttömts. Trots det godkändes nog inte en högre andel besvär och klagomål på den svenskspråkiga sidan.

I stöd av den ekonomiska liberalismens teser har man från slutet av 1900-talet eftersträvat en kvasi-marknad för de offentliga tjänsterna med huvudprincipen att rätten att fatta beslut skulle decentraliseras från stora byråkratiska organisationer till lokala beslutsfattare. Man tänkte sig att möjligheterna till fri konkurrens skulle uppmuntra skolorna och utbildningsanordnarna att bli mera innovativa. Som resultatansvariga producenter skulle de genom sin valfrihet kunna fatta de mest ekonomiska och rättvisa valen. Pasi Sahlberg kallade den här utvecklingen GERM (Global Educational Reform Movement). Han upplevde att den spred sig som ett virus till experter, media och politiker. Till virusens symptom hör en övertro på konkurrens och föräldrarnas förmåga att göra de rätta valen för sina barn. Genom att lägga ner förhandskontroll, införa fria val, testning och rangordning av skolorna, besvär och klagomål i efterhand skulle föräldrarna kunna utvärdera och påverka skolornas verksamhet. (Lohkouttava peruskoulu 2015)

I verkligheten fungerade denna fria konkurrens bara i enstaka fall. Ute på landsbygden fanns det ingen att konkurrera med och i städerna kunde vissa aktörer få en monopolställning som omöjliggjorde konkurrens på likvärdiga villkor. Möjligheten att genom tillståndsförfarande på förhand kunna förhindra att missförhållanden uppstod uppfattades som odemokratiskt förmynderi. Tanken var att högskoleutbildade lärare inte skulle behöva uppleva att det fanns skäl att övervaka och kontrollera deras arbete, då inte heller ekonomer, arkitekter, ingenjörer, jurister och läkare utsattes för en motsvarande förhandskontroll. Att många andra yrkesgruppers arbete ändå kontrollerades genom olika tillståndsförfaranden nonchalerades eftersom det faktumet stred mot den ekonomiska liberalismens principer.

I anglosaxiska länder har tron på att konkurrens skapar bättre skolor varit orubblig. I Storbritannien har man ändå behållit ett dubbelt inspektionssystem: His majestys inspectors och Ofsted. Också i Nederländerna har man med vissa variationer följt det brittiska exemplet. I Sverige och Finland gick man en annan väg och slopade inspektionsverksamheten nästan helt. Orsakerna till det har inte helt klarlagts, men var nog i hög grad politiska då skolinspektionen inte låg i något av de stora politiska partiernas opportunistiska intresse.

En orsak till att inspektionsverksamheten upphörde var nog att den blev ”herrelös” efter att den lösgjordes från Skolstyrelsen, placerades på länsstyrelserna och kom att direkt underlyda undervisningsministeriet som egentligen inte alls skulle befatta sig med sådan praktisk styrning av undervisningen. Det hade varit betydligt mera logiskt att koppla inspektionsverksamheten till de utvärderingsorganisationer som utvecklades. Att så inte skedde berodde nog på att utvecklingen av dessa institutioner skedde synnerligen långsamt och omständligt. Därför kom praktisk, konkret styrning av undervisningsväsendet i ljuset av den allmänna utvecklingen att betraktas som omodern och gammalmodig då andra nyare utvärderingsmetoder utvecklades.

I slutet av 1900-talet blev våld mot tjänstemän ett allt vanligare fenomen i synnerhet inom socialsektorn. Helt kunde inte skolinspektörerna undvika att beröras av denna trend, då föräldrar inte ville acceptera skoladministrationens beslut som kunde påvisa deras telningars då de led av brist på skolmotivation eller beteende sig störande i skolan. Det kunde ta sig uttryck i att föräldrar hotade tjänstemännen om inte vitsord höjdes eller anklagelser hävdes. Konkreta våldsdåd har åtminstone inte kommit mig till kännedom.

 

Regionförvaltningsämbetsverken

Då länsstyrelserna drogs in år 2010 överfördes inspektörerna för bildningsväsendet med förvaltningsområdet den allmänna undervisningens uppgifter till nya regionförvaltningsmyndigheter. Inspektörerna för yrkesutbildningen överfördes till till näringslivscentralerna. Efter påtryckningar från inspektörernas förening SRT (VSV) flyttades yrkesutbildningen sedan från näringslivscentralerna till regionförvaltningsämbetsverken, men gick därvid miste om rätten att fatta de slutliga ekonomiska besluten gällande de projekt som de förberedde. Inspektörernas titel ändrades från skolinspektör till överinspektör, vilka hade en lägre löneklass. Direktör för regionalförvaltningens svenskspråkiga verksamheten blev Marianne West-Ståhl. Den svenskspråkiga verksamhetens huvudort blev Vasa, men det fanns också tjänstemän placerade i Åbo och Helsingfors.

 

Konklusion

Skolinspektionen i Finland utgjordes främst av folkskolinspektionen, även om både läroverk, yrkesutbildning och den fria bildningen också sporadiskt inspekterades och skolinspektionen inte omedelbart upphörde vid övergången till grundskolan. Syftet med inspektionerna var att åtgärda missförhållanden och bidra till en hög nivå på undervisningen. Inspektionernas viktigaste roll var länge att insamla statistiska uppgifter om utbildningsväsendet och att stöda lärarna i deras arbete. Då grundskolan infördes utvecklades också lärarutbildningen och lärarfortbildningen. Användningen av test och insamlingen av statistiska uppgifter om utbildningen hade likaså utvecklat utvärderingen av utbildningen mycket mera detaljerat än under folkskolans tid. Därigenom förlorade den traditionella skolinspektionen sin roll som bedömningsinstrument och ersattes av andra system. Samtidigt förlorade grundskolan en för denna viktig kår av förespråkare gentemot politikernas behov av inbesparingar och nedskärningar.

 

KÄLLOR:

Aminoff, K.G. Kansakouluasiain Tietokirja sisältäen voimassa olevat asetukset, kiertokirjeet y.m. ennakkopäätöksiä, selityksiä ynnä kaavoja. Helsinki 1914.

Cavonius, Gösta: Folkskollärarnas föregångare i Finland. Klockare och skolmästare under frihetstiden. Helsingfors 1943.

Cavonius, Gösta: Från läroplikt till grundskola, Borgå 1978.

Folkskolförordningen: Hans kejserliga majestäts nådiga förordning angående organisation af folkskolwäsendet i Storfurstendömet Finland. No 12. 11 Maj 1866

Folkskollag 247/1957 Folkskolförordningen 321/1956

Förordning om anordnande av undervisning i det andra inhemska språket och i främmande språk i folkskolan 251/1965.

Förordning om skolavdelning på länsstyrelse. Nr 81/30.1.1970. Ersatt genom Nr 46/14.1.1982.

Förordning om yrkesutbildningsstyrelsen. Nr 687/24.6.1987.

Förordning om överföring av vissa ärenden från skolstyrelsen till länsstyrelserna Nr 82/30.1.1970.

Gripenberg, Martin: Hangossa siirtyminen peruskouluun oli takertua kieliriitaan, ingår i Suomen kasvatuksen ja koulutuksen historian seuran vuosijulkaisu 2013, 154-178.

Gripenberg, Martin: Hur gick det med skolinspektionen i Finland? Blogginlägg på WordPressbloggen Skolhistoriafi. Oktober 2014.

Gripenberg, Martin: Två nyländska yrkesskolor utveckling. Ingår i Skolhistoriskt Arkiv nr 34. 59-103. Helsingfors 2015.

Harju, Aaro: Maalaiskansakoulujen tarkastustoimi vuosina 1861-1921. Studia Historica Jyväskyläensis 38. Jyväskylän yliopisto Jyväskylä, 1988.

Harisalo, Risto: Julkinen koululaitos  vedenjakajalla:Vapaakuntakokeilun näkymättömät mahdollisuudet, teoksessa Lohkouttava peruskoulu (Toim. Piia Seppänen, Mira Kalalahti, Risto Rinne ja Hannu Simola). Jyväskylä, 2015.

Hoefle, Manfred: Managerism – Corporate Leadership in Discurs, 2010.

Jurama, Veikko; Karttunen, Toivo J.:  Kouluntarkastajat. Sattumia ja ajankuvauksia kahdelta vuosisadalta. Jyväskylä, 1990.

Karttunen, M.O.:  Kansakouluntarkastajat ja heidän seuraajansa. Suomen koulutoimen piirihallinnon tarkastajamatrikkeli 1861-1980. Turku 1983.

Kevin, Torbjörn: Källskyddet en grundbult. Hufvudstadsbladet s.16, 24.12.2017.

Kohti sivistystä ja tasa-arvoa. Toim. Pauli Rautama. 2009, Vaasa.

Lag om skolstyrelsen och denna underställd distriktsförvatning. Nr 534/30.8.1968.

Lag om utbildningsstyrelsen Nr 182/1991.

Lag om yrkesutbildingsstyrelsen och distriktsförvaltningen under den Nr 488/10.4.1987.

Lagproposition om utbildningen 86/1997

Lyytinen, Heikki K.: Föredrag om Finlands utbildningsexport. Refererad i mitt blogginlägg på WordPressbloggen Skolhistoriafi. Maj 2017

Lyytinen, Heikki K.: Miksi koulujen tarkastustoiminta päättyi Suomessa aikanaan? Utdelat på VSV:s seniorers seminarium i Jyväskylä, augusti 2014.

Maritzen, Norbert Schulinspektion. Zur Transformation von Government-Strukturen im Schulwesen. In Die Deutsche Schule. Heft 100/2008, S 85-96.

Michelsen, Karl-Erik: Viides sääty. Insinöörit suomalisessa yhteiskunnassa. Tekniikan ja akateemisten liito ja Suomen historiallinen yhdistys. Helsinki 1999.

Nikander, Esko: Kansalaisuus velvoittaa. Maaseudun kansakoulujen piiritarkastajat Suomen kansallisen sovun rakentajina vuosina 1921-1939. Acta Universitatis Tamperensis 549. Tamperen yliopisto, Tampere 1998.

Oldenberg Ines & Overberg Jasmin: Warum wurde die Schulinspektion in Finnland abgeschafft? Eine Analyse aus Expertenperrspektive. In: Zeitschrift für Bildungsverwaltung 31, 2015, 1, S. 19-30.

Overberg, Jasmin: Schulinspektioin als Qualitätsschiherungsinstrument. Eine international vergleichende Fallstudie zwischen Deutschland und Finland, Oldenburg 2014

Overberg Jasmine &Oldenburg, Ines: Transformation von Schulinspektion und Schulaufsicht in Finnland. Auf der Suche nach Inspirationen. In: Journal für Schulentwicklung 7, 2015, 3, S. 26-31.

Rautama, Pauli, Kansakoulujen tarkastus kevätlukukaudella 1950. Länsi-Suomen lääninhallituksen sivistysosasto, Tampere, 2002.

Rautama, Pauli: Kansakouluntarkastajat ja heidän seuraajansa 1885-2009. Kasvatus & aika 3/2010.

Sahlberg, Pasi: How GERM is inffecting schools around the world? The Washington Post 29.6.2012.  Citerad I Lohkouttava peruskoulu (Toim. Piia Seppänen, Mira Kalalahti, Risto Rinne ja Hannu Simola). Jyväskylä, 2015.

Sarjala Jukka: Taistelu peruskoulusta ingår i Paluu kansalliseen koulutuspolitiikkaan. Kirjoituksia suomalaisesta koulutuksesta ja koulutuspolitiikasta (toim. Tapio Holopainen, Esko Lukkarinen ja Pauli Rautama) 2002. Vaasa.

Seppänen, Piia; Rinne, Risto: Suomalainen yhtenäiskoulu ylikansallisen koulutuspolitiikan paineissa, teoksessa Lohkouttava peruskoulu (Toim. Piia Seppänen, Mira Kalalahti, Risto Rinne ja Hannu Simola). Jyväskylä, 2015.

Somerkivi, Urho: Helsingin kansakoulun historia. Helsingin kaupungin julkaisuja nro 29. Helsinki, 1977.

Stenvall, Jari & Tihonen, Seppo (toim.) Julkinen hallinto menneisyyden puristuksessa. Tampereen yliopiston hallintotieteen julkaisuja A 4. 1995.

Svenska folkskolans vänners kalender, minnesrunor. Helsingfors 1946.

Temmes, Markku, Ahonen, Pertti, Ojala, Timo: Suomen koulujärjestelmän hallinnon arviointi. Opetusministeriö. Helsinki 2002.

Tuomola, Uuno: Kansakoulutarkastajan kohdistuvista rooliodotuksista, Jyväskylä 1969

Valtion alueellisen sivistyshallinnon virkamiehet VSV ry: Kohti sivistystä ja tasa-arvoa. Vaasa 2009[:]

3 reaktioner på ”[:sv]Inspektorerna var folkskolans eldsjälar[:]”

  1. Tanto Sesso Ti Aspetta A Ancona – Gianna. Catania
    Incontri Donne A PescaraIncontri Ragazze A PiacenzaIncontri Escort A SestoIncontri Donne A AversaBacheca Incontri Per Adulti A Cinisello
    [b][url=http://chilp.it/ca9fb54 ]Relazioni Sporadiche[/url][/b]
    [url=http://chilp.it/4f1ba6f ][img]https://telegra.ph/file/71597b01a16fd6df44149.jpg [/img][/url]

Lämna ett svar till Jesussah Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *