‘
Räfsö folkskola från gårdssidan. (Bild Laine 2017, 321)
Smedsbergs privata folkskola 1874-77
Räfsö svenska folkskola verkade 1877-1927
Räfsö har i århundraden varit känd av sjöfarare och mången har sökt nödhamn i dess skydd. Egentlig bosättning fick ön först på 1700-talet då den som Björneborgs uthamn fick sin första kaj uppförd 1778 och de första hamntjänstemännen tillsattes. Det egentliga uppsvinget kom först på 1870-talet sedan Gustaf Tigerstedt hade anlagt Räfsö Ångsågs Aktiebolag som behövde kunnigt arbetsfolk. Då J.E.Francke från Stockholm köpte sågen hämtade han från Stockholm med sig såväl arbetsledare som yrkeskunniga arbetare. Därmed uppstod den fasta svenska befolkning som sedermera utökades med svensk allmoge från grannkommunen Vittisbofjärd. Ön fick således ett svenskt kulturinslag för årtionden framåt, tills följande generationer småningom förfinskades.
I Björneborg hade en första folkskola grundats redan 1856 och verkade enligt Bell-Lancastermetoden med hjälp av monitörer. Då den svenskspråkiga befolkningen ökade på Räfsö konstaterades också där ett behov av en svenskspråkig folkskola. Något slags privat folkskola inledde sin verksamhet 1863 i tullvaktmästare Karl Holmbergs hus med Mathias Smedsberg som lärare. Han hade tidigare verkat som lärare i Ikalis och därefter som fängelsepräst. Hans hustru och två söner fick ett rum med belysning och värme, men om avlöningen finns ingenting nämnt. I den anspråkslösa skolan fanns endast det mest nödvändiga undervisningsmaterialet samt fristående bord och bänkar. Först anmäldes bara 12 elever till skolan varav två finskspråkiga, men då det till hemmen sändes närmare uppgifter om skolan ökade elevantalet till 40. Troligt är att skolan upphörde vintern 1877. Också studenten Johan Johansson höll något slags ambulerade skola i Isak Rosenbergs gård år 1869.
Brännvinskassan hade beslutats ge 1000 mark för grundandet av en egentlig folkskola på Räfsö. Räfsö ångsåg anhöll redan på hösten 1877 hos Skolöverstyrelsen om rätt att få inrätta både en svensk- och en finskspråkig folkskola på Räfsö. I samma väva söktes också om statsbidrag för avlöning av lärare och lärarinna vid dessa skolor. Skolöverstyrelsen avslog denna ansökan med motiveringen att det var Björneborgs stads sak att grunda dessa skolor. Då folkskoldirektionen fick i uppdrag att bereda ärendet förband sig Räfsö såg att betala 300 mark/år samt förse skolan och läraren nödig brännved. Då det på Räfsö, Katava och Tahkoluoto fanns bara 100 barn i skolåldern beslöt fullmäktiga att det bara räckte till en lägre folkskola. Lärarens årslön skulle vara 1000 mk varav sågen betalade 300. Till lärarens uppgifter hörde också att förbereda barnen för storskolan.
Skolutrymmen hyrdes först av skomakare Johan Törnroos på Babordsgatan (Kirkkokatu) och som lärare anställdes Aurora Adonika Sevón, kallad ” Niken” som hade gått i Flickskolan i Björneborg. Till skolan anmäldes 29 elever av vilka 12 var finskspråkiga. Till undervisningen infann sig emellertid bara 8 svenska och 9 finska barn, de övriga var förhindrade ofta av arbete. Undervåningen sköttes så att de svenskspråkiga gick i skolan kl.9-11.30 och de finskspråkiga kl.14-16.30. Dessutom deltog de flesta i en aftonskola som hölls av Mathias Smedsberg, som bosatt sig på Räfsö. Emellertid var det många av eleverna som inte kunde delta regelbundet i skolgången emedan de också arbetade på sågen. Lärarinnan måste därför ge dem hemuppgifter.
Följande skolår hade eleverna ökat till 42, varav 20 svenskspråkiga. Skolan flyttade också till fabrikant F.A. Öhbergs hus på tomt 46. Båda språkgrupperna fick 18 veckotimmar undervisning och större delen av läsåret hölls också kvällsskola 12 veckotimmar kl 6-8. Skolan flyttade till fabrikör F.A. Öhbergs hus på tomt 46. Där var rummen större. Skolans första lokaliteter har båda senare brunnit ner. Våren 1882 var elevantalet redan 71 och för 30 av dem avslutades skolgången vid vårterminens slut.
Under de följande fem åren diskutades möjligheterna till av ett eget skolhus och flera erbjudanden förkastades som lämpliga tills sågen erbjöd sig att bygga ett skolhus för 60 elever med två klassrum samt lärarbostad med skild ingång. Det nya skolhuset invigdes 1884. När man sökte lärare till skolan förväntades att de skulle kunna både svenska och finska. Till lärare valdes den prästvigde Oskar Silfenius och seminariegångna Hilma Delfina Bolin i stälet för Niken Sevón, som hade gift sig med sågens disponent och därför lämnat läraryrket.
I det nya skolhuset, som invigdes 1884, började 82 elever, varav 28 svenskspråkiga. Av eleverna var 47 hemma från annan kommun och för dem erlades en årlig avgift på 10 mark, medan övriga fick gå gratis. Senare sänktes avgiften till 2 mark. Sågen bekostade skolgången för de barn vars föräldrar arbetade där. Följande termin hade elevantalet ökat till 91.
Skolan hade dittills verkat som en lägre folkskola och de äldre barnen hade sedan fortsatt i aftonskolan. Nu strävade man till att göra skolan till en fyrklassig högre folkskola, men vid första försöket anmälde sig inte tillräckligt antal elever till de högre klasserna, inga finskspråkiga överhuvudtaget. I slutet av 1800-talet minskade antalet svenskspråkiga barn på Räfsö, medan de finskspråkiga ökade. Sedan då den högre folkskolan kom igång fick skolan Räfsö hotells utrymmen år 1896 som tilläggsutrymme då klasserna 5 och 6 saknade ordentliga utrymmen. Hotellets utrymmen var dock olämpliga så fullmäktige lät 1897 resa en tillbyggnad med fyra klassrum och omklädningsrum på folkskolans tomt. Virket erhölls från träd som hade fällts på Räfsö i en våldsam storm.
Räfsö folkskolas tilläggsbyggnad (Laine 2017, 330)
Antalet lärare ökade först till fem och sedan till sju, varav två för de svenska barnen. De första avgångsbetygen gavs från den finska skolan 1899 och den svenska 1900. En gymnastiksal restes år 1916 och en matsal 1922.
Liksom på många andra håll utspelade sig på Räfsö en häftig strid mellan språkgrupperna. De svenskspråkiga som var i minoritet kämpade för att få behålla sin undervisning på svenska, medan de finskspråkiga ofta såg sig bli sämre behandlade trots att de utgjorde majoriteten. Så klagade de på att bokgåvor och stipendier inte utdelades i proportion till elevantalet utan lika för båda språkgrupperna med påföljden att de svenskspråkiga ansågs få för mycket och de finskspråkiga för litet. Kampen gällde också eleverna då alla elever på svenska sidan egentligen inte var svenskspråkiga, utan föräldrar använde den svenska skolan som språkskola för sina barn så att de skulle bli tvåspråkiga. Folkskolinspektören konstaterade att ” om endast sådana barn togs in som någorlunda ordentligt kunde svenska” skulle antalet barn på den svenska sidan minska väsentligt. Den svenska skolan ansågs hålla på med “en undervisning som Björneborgs stad får bekosta för ofta rent finska föräldrars barn.” Kostnaderna per barn för eleverna i den svenska skolan var avsevärt högre än för de finska eleverna. I slutet på 1910-talet innehöllk årsberättelserna ofta ett försvar för undervisningen på svenska.
Situationen var den samma i folkskolan i Björneborgs stad. Skolan hade vid sekelskiftet blivit sexklassig och där verkade fem finskspråkiga och två svenskspråkiga lärare. Hilma Bolin som hade efterträtt Niken Sevón lämnade ön 1892 och ersattes av Aina Alina Lindell, “Alli” som undervisade fyra årskurser samtidigt ända till år 1903. Vid sekelskiftet fanns det i skolan 159 finskspråkiga elever och bara 21 svenskspråkiga och på fjärde och sjätte klassen bara en elev. Men år 1906 hade de svenskspråkiga elevernas antal ökat till 25. Som deras klassrum fungerade en liten kammare i samma flygel som den finska folkskolan. Då föräldrarna till eleverna i svenska skolan klagade över situationen till folkskolinspektören togs hotellbyggnaden som stod tom i bruk för den svenska skolan som samtidigt fick uppdaterade undervisningsmaterial. Den svenska skolan kallades i folkmun för “Strandskolan” medan den finska blev “Backskolan”.
Folkskolans elever 1914 (fotograf Haakon Uddfolk. Bild Laine 2017, 332)
Lärarinnan Alli Lindell bytte till den finska skolan och ersattes av Helmi Kristiina Häggström som lärare för de lägre klasserna i svenska skolan åren 1901-1903. I de högre klasserna verkade Irene Gustafsson till år 1903 då hon gifte sig och ersattes av Gerda Alice Springs som dock snart fortsatte sina studier och vikarierades av Alma Sund och Berta Sjöblom.
Lärarna vid Räfsö folkskola 1927. (Bild Laine 2017, 334)
Under åren 1915-17 inkvarterades ryska soldater i skolutrymmena i Björneborg, men Räfsöskolan tycks ha undgått den. I november 1817 hindrades både lärare och elever under några dagar tillträde till skolan. Den 31.1 1918 stängde inspektören skolorna På Räfsö gavs undervisning på svenska bara hemma hos disponent Haeggström. Skolorna kunde åter öppnas den 13.4 sedan Björneborg hade befriats från de rödas välde. Berta Sjöblom återvände till sin hemstad Ekenäs 1919 och efterträddes av Ester Lindholm och Vera Kurri (f. Hasselbladt). på de högre klasserna och Edith Jansson på de lägre. Vera kom slutligen att bli den svenska folkskolans sista lärare. Pga. sitt låga elevantal flyttade skolan på 1920-talet bort från hotellets utrymmen och in i skolhuset på Kyrkogatan.
Hösten 1922 fick den svenska folkskolan lämna hotellet och flytta tillbaka till skolhuset, men den hösten anmäldes inga nya elever till den svenskspråkiga skolan. Edith Jansson hade 8 elever i sin andra klass medan Vera Kurri hade 23 elever i högre skolan. När andraklassisterna kom upp i trean slutade den svenska folkskolans lägre avdelning. Läsåret 1925-26 hade Vera Kurri ännu 11 elever på tre skilda årskurser. År 1928 stängdes Räfsö svenska folkskola efter att ha verkat över 50 år.
I skolan hann det gå 343 elever av vilka 95 fick sitt avgångsbetyg i skolan. Utan stödet från Sågen hade skolan troligen stängts långt tidigare. Råfsö var ett ganska slutet samhälle med dåliga förbindelser in till Björneborg. Landsvägsförbindelse fick ön först 1957. En värld för sig bilade också sågen där man länge försökte bevara det svenska inslaget och de svenska kultursträvandena. sammanhållningen tycks ha varit god trots ett heterogent elevmaterial med arbetarbarn, inspektörs- och disponentbarn och barn till sjökaptener och andra amknutna till handeln. Lärarna var ofta familjebekanta. Om någon elev hade svårigheter gav man den extra timmar utan tal om kostnader.
På hotellet hölls morgonsamling för alla klasser i tamburen. Julfesterna hölls i gymnastiksalen med föräldrarna och et omsorgsfullt förberett program. De finska barnen var avundsjuka på de svenska barnens kvällsfest. Den finska skolans föreståndare Eloranta var mycket finsksinnad och motarbetade sågens ansträngningar att få flera svenska elever. Detsamma ansågs också pastor D.K.Kröger ha gjort.
Gerda Spring tycks ha gjort det största intrycket på sina elever. När hon besökte Helsingfors hade hon apelsiner och bananer med sig åt barnen som aldrig förr hade fått smaka sådana frukter. Hon var söt och rar och en god pedagog. Skolbyggnaden togs senare i bruk av Reposaari-yhdistys och tilläggsbyggnaden som bibliotek. Det svenska språket har varit viktigt i Räfsös historia både i sågen och bland sjöfarare, men år 2017 hade det i stort sätt dött ut. (Laine 2017, 319-339)
Lärare: Aurora Adonika (Niken) Sevón 1877-1884, Hilma Bolín 1884-92, Oskar Silfvenius 1884-, Anna Alina (Alli) Lindell 1898-1903, Hilma Halminen 1903-04, Helmi Kristina Häggström 1904-06 , Gerda Alice Spring 1906, Irene Sofia Gustafsson 1898-06, Alma Sund 1906-1914, Berta Sjöblom 1914-1918, Ester Lindholm 1914-16, Edith Jansson 1920-21 Vera Hasselblatt (g. Kurri) 1916-27.
- Laine Tarja Reposaaren ruotsinkielinen kansakoulu 1877-1927. Ingår i Haanpää Riina & Raike Eeva (red.) Kertomusten Reposaari.Satakunnan historiallinen seura, Harjavalta XXXIV. Singsby 2017.
- Zilliacus, Gunvor: Ett halvsekel svensk folkskolverksamhet på Räfsö. Skolhistoriskt Arkiv XV, Svenska skolhistoriska föreningen i Finland r.f. Helsingfors, 1979.