Svenska skolan för synskadade.

Blindhet har i de flesta kulturer ansetts som det mest tragiska av alla handikapp. Bländning har därför också använts som straff. Blindhet och bländning förekommer i många myter. Samtidigt uppfatttades handikappet som något som kunde ge siarförmåga och outgrundlig klokhet. Många sångare, poeter och profeter uppgavs ha varit blinda. Emellertid erhöll de blinda ännu under medeltiden ingen utbildning och förblev därför hjälplösa och fattiga. Först på 1600-talet började man inse de blindas behov av hjälp och stöd. Småningom kom man att förstå att de blindas obildbarhet bara var skenbar. Intelligenta och konstnärligt begåvade blinda blev kända. Länge ansåg man att muntlig undervisning vid skolor för seende var tillräckligt. Man förstod sig inte på de blindas psykiska egenart. Det var ju inte en stor brist att inte kunna läsa och skriva så länge de stora folklagren också saknade denna färdighet.

(Foto Valteri.fi Laura Pursiainen Internet

I detta hus på Ehrensvärdsvägen 13 verkade Svenska skolan för synskadade, före 1985 Blindskolan i Helsingfors från 1961. (Pärmbild: Pal Ivantsò. Sjöstedt 1990)

Skolan var åren 1865–2015 en specialskola i Helsingfors för synskadade. Skolan sammanslogs 2015 med fem andra specialskolor och bildade Valteriskolan men bevarades som den skilda enheten Skilla.

Invigning

Blindskolan invigdes den 1 oktober 1865. Vid invigningen deltog representanter för landets högre kulturkretsar, trots att skolan i det skedet hade bara en elev. Då antalet elever våren 1866 hade ökat till fem kom undervisningen igång på allvar. Läroämnena var religion, läsning, skrivning, historia, geografi, naturlära, geometri, sång och handarbete. Lektionstiderna var 8-11, 12-14 och handarbete kl. 16-19. Det var svårt och dyrt att skaffa undervisningsmaterial. Punktskriftspapper måste köpas från Sverige. Den enda läsebok som fanns var Matteus evangelium i Moonsk stil. Man saknade pengar för att skaffa handarbetsmaterial. Den tröga inledningen berodde dels på fattigdom dels på den allmänna uppfattningen att att blinda barn egentligen inte behövde någon utbildning.

Nya utrymmen

Då elevantalet ökade behövdes nya utrymmen som skolan fick på Konstantinsgatan (nu Sjötullsgatan) 22. I och med det kunde man skaffa mera material såsom böcker från Sverige, bättre skrivtavlor, nya räknetavlor med fyrkantiga hål för blykuber med siffror, ett orgelharmonium och anatomiska former av papp. På 1880-talet började också finskspråkiga elever komma till skolan där de snabbt lärde sig svenska. Då elevantalet steg måste man använda äldre elever som undervisade småbarnen. Yrkesundervisningen blev en brännande fråga då man insåg att de elever som hade gått ut skolan inte kunde försörja sig på det de lärt sig. En elev levde på handstickning, en annan skrev dikter som aldrig publicerades. en annan elev läste punktskrift för publik, en annan anställdes som hjälplärare men avskedades pga alltför självständigt tänkesätt, anställdes som korgmakare, men var för långsam så lönen blev obetydlig. Flera av eleverna gick därför ett tragiskt öde till mötes. Efter flera försök lyckades en av kolan tidigare elever utbilda sig till lärare i korgmakeri och möbeltillverkning varigenom yrkesfrågan ansågs ha blivit löst.

Skolan blev tvåspråkig

Då antalet elever från rent finska hem ökade förklarades skolan år 1892 som tvåspråkig. Därför utökades antalet lärare och utrymmena på Konstantinsgatan blev för trånga. Efter att ha övervägt olika lokaliseringsalternativ byggdes ett nytt hus för 60 elever på tomterna 1-3 på Första linjen. Där stod det nya huset färdigt att tas i bruk år 1899.  Det nya huset möjliggjorde många nyanskaffningar såsom stora trä- och gipskartor över världsdelarna och jordglober samt verktyg för mera avancerad yrkesutbildning. Skolans orgel byggdes på platsen. I det här skedet hade man 8 timmar undervisning per dag. Dessutom måste de studerande läsa läxor och hjälpa till med husliga göromål som att diska, bära ved och gå ärenden på stan.

På hösten 1898 fick skolan besök av generalguvernören Nikolai Bobrikov. Han hade meddelat datum, men inte klockslaget för sitt besök Det inföll just under elevernas lunch så att de måste avbryta den och skynda upp till festsalen för att sjunga “Här kommer hösten, hör stormarna gny…” Bobrikov beundrade risgrynsgröten och lämnade en summa till skolans klädkassa. I det här skedet gjorde yrkesutbildningen framsteg. Man tillverkade korgmöbler, borstar och flätade mattor. Försäljningen av produkterna var länge ett problem. Musiken gick också framåt med orgel och horn. Någon elev blev organist, pianist eller tonsättare.  Flera blinda utbildade sig också till massörer.

År 1904 ombildades skolan till en finsk skola med en svensk avdelning. Internatet och skolbyggnaderna skulle förbi gemensamma. Skolan fick flera nya lärare och en gymnastiklärare som såg till att gymnastikundervisningen gick framåt. Ett kontinuerligt problem kvarstod emellertid i att skolan betraktades som provisorisk betydligt längre tid än vad man ursprungligen hade räknat med. Detta medförde svårigheter att få både medel och lärarkrafter. I Senaten rådde flera motstridiga uppfattningar om målen för och hur undervisningen av de blinda borde organiseras. Efter omröstning stannade man för att bibehålla två finska skolor och en avdelningen i Helsingfors. Undervisningen för den svenska avdelningens del ordnades enligt ett betänkande så att undervisning i läsämnena skulle ske på svenska, men vara gemensam på finska i yrkesämnena.

Skolan blev ordinarie

Först genom senatens beslut 1892 kunde skolornas provisoriska ställning avvecklas. I en stadga från 1912 upptog läroämnena religion, modersmål, omgivningslära, räkning och bokföring, mätlära och teckning, geografi, historia, biologi (med hälsolära och nykterhetsfostran) modellering, handövning och handarbete, gymnastik och lek, musik och sång. Denna nya stadga var mindre anstaltscentrerad och eleverna kunde åka hem under loven om förhållandena hemma medgav det. Antalet finskspråkiga elever var fler än de svenskspråkiga eftersom de svenskspråkigas hemförhållanden var något bättre med mindre risk för infektioner och ärftliga sjukdomar i mindre utsträckning. Från de svenskspråkiga hemmen var man inte heller lika benägen att sända de synskadade barnen till skolan. Undervisningen i skolan var helt koncentrerad på punktskrift trots att de flesta egentligen hade behövt synträning.

Åren före första världskriget slutade skolan att fungera som yrkesläroanstalt eftersom man ansåg att de olika föreningar som fanns kunde sköta den saken. När inbördeskriget utbröt ville man inte längre meddela normal undervisning eftersom landets ledning ansågs olaglig. Emellertid kunde eleverna inte heller sändas hem för då hade de behövt passera frontlinjerna. Därför “höll man eleverna sysselsatta.” Livsmedelsbristen år 1919 gjorde att skolan kunde öppna först i mars.

Skild svensk skola

Under de år skolan hade en svensk underavdelning varierade elevantalet mellan 10 och 20 elever. När läroplikten infördes växte elevantalet så att utrymmena inte längre räckte till. Samtidigt uppstod spänningar mellan språkgrupperna. Därför gjorde lärarna Else-Maj Johansson och Sylvia Veikkola en framställning till Senaten om att den svenska avdelningen skulle frigöras till en egen skola emedan de svenska barnen i den tvåspråkiga skolan i övningsämnena måste delta i finskspråkig undervisning. Allt eftersom de tvåspråkiga lärarna blev pensionerade övergick en allt större del av undervisningen mer och mer till finska. Också vårdpersonalen var enspråkigt finsk, medan många av barnen hade en mycket bristfällig finska och därtill i skolan var långt borta från hem, föräldrar och syskon. Många kom därför att känna sig “utanför” i sin skola. Deras utveckling blev också starkt lidande av de svåra språkförhållandena. Med rektor J. Mustakallios tillstånd lämnades 1936 en skrivelse till Skolstyrelsen där de 19 svenska eleverna anhöll om en skild skollokal och en svenskspråkig undervisning. Efter inspektör Palomaas inspektion av Helsingin Sokeinkoulu 5.3.1937 konstaterades att: 1.skolan hade stor utrymmesbrist som kunde lättas ifall de svenskspråkiga skulle få egen lokal. 2. Undervisningen bör ske på svenska, men administrationen förbli i den finska skolan. Framställningen medförde att anslag beviljades för två svenskspråkiga gymnastiklärare och en svenskspråkig handarbetslärarinna. De svenska lärarna informerade svenska riksdagsgruppen. Skolrådet John Österholm och riksdagsman Levi Jern besökte skolan i maj 1939 för att bekanta sig med förhållandena. Resultatet blev att en motion till riksdagen med en anhållan om en särskild skollokal och svenskspråkig personal. Alltjämt förblev skolan ännu underställd föreståndaren för Helsingin sokeainkoulu.

(Bild Sjöstedt 1990, 68)

Vid vinterkrigets utbrott 1939 sändes eleverna hem. Redan i april 1940 hyrdes emellertid én lokal vid Djurgårdsvägen 3 för den svenska avdelningen. Man började genast anskaffa inventarier till de nya lokaliteterna. Helsingin sokeainkoulu överlät medel, sängar och etyt harmonium. Med statliga anslag inköptes möbler, också bombskadade sådana som reparerades och målades i skolan. Skolan fick också motta gåvor som husgeråd, gardiner och en flygel från olika håll. Lärarinnan Sylvia Weikkolas konstnärlighet och initiativrikedom var till ovärderlig hjälp när det gällde att göra inredningen hemtrevlig skaffa relieffkartor över världsdelarna. Den 1.september 1939 kunde den svenska avdelningen öppna sina dörrar för den svenska avdelningens 16 elever.

Edelfeltsvägen

På initiativ av professor Bo Palmgren bildades 1941 “Svenska blindskoleföreningen” som en understödsförening för skolans elever “till nytta och nöje”. Skolarbetet kunde fortsätta till krigsutbrottet då Helsingin Sokeainkoulu behövdes för militära ändamål och en del finska elever överflyttades till lokalen på Djurgårdsvägen. Den svenska avdelningens elever evakuerades till Tomteboda Blindinstitut i Sverige och skolan i Refsnäs i Danmark. Efter krigsslutet kom skolan åter igång på Djurgårdsvägen. Skolans husmor och “allt-i-allo” Lisa Berglöf gjorde mycket för att sprida kunskap om Svenska blindskolan som den nu inofficiellt kallades. Inom kort hade skolan många vänner som tänkte på barnens fröjder. Petet Snaggs radioinsamling inbringade 70000 gamla mk. Martaföreningen bjöd på trevliga programaftnar och Lucia besökte skolan årligen. Varje höst och vår kunde utfärder och kamrataftnar med tidigare elever och inbjudna gäster från finska skolan ordnas. Också teater och koncertbesök kunde ordnas. År 1953 ordnades en resa till Tomteboda skolan med tre elever och en lärare. Några veckor senare blev det svarsbesök. Detta utgjorde starten för ett elevutbyte med Sverige som återkommer vart fjärde år.

En kommitté tillsattes 1946 med uppdrag att komma med förslag till organiserandet av de blindas utbildning. I kommittén representerade Sylvia Weikkola den svenskspråkiga verksamheten. Kommittén föreslog att de två finska blindskolorna i Kuopio och Helsingfors skulle slås ihop och placerades i Jyväskylä från 1972. Skolorna skulle endast vara 8-åriga folkskolor och yrkesundervisningen skulle ske på annat håll. Timantalet i årskurserna i årskurserna 1-.6 per vecka minskades från 34 till 24 och i de högre årskurserna från 45 till 30-32 timmar. Minskningen av timantal gick ut över handarbetet, medan biologi, sång och gymnastik fick utökat antal timmar. Ett antal trimmar i huslig ekonomi och koservering infördes också och föreslog att blindskolorna skulle få en modelläroplan. De tidigare A- och B-läroplanerna skulle omarbetas med tanke på de elever som var “bildbara”. De enda som skulle lämnas utanför var “de gravt mentalt retarderade, imbecillerna och idioterna.” Också språkundervisning skulle införas i läroplanen främst det andra inhemska språket. Tio år senare lästes finska och esperanto i Blindskolan. Esperanto var de blindas världsspråk fram till 1966., men engelskan kom in redan 1958. Också tyska (från 1976), franska (från 1977) och ryska (från 1988) undervisades. Eftersom eleverna kommer från olika kommuner med divergerande språkprogram har det varit nödvändigt med detta breda språkutbud så att eleverna skulle ha möjlighet att flytta tillbaks till sin kommun. Läroplanen hade då utökats med pianospel, violin, cello samt musikteori och kemi. Också en förskola borde inrättas enligt de försök som hade genomförts. Kommittén föreslog att de 15 eleverna i den svenska avdelningen kunde få plats i Dövstumskolan i Borgå som hade plats för 60 elever men bara 27 elever vid kommitténs besök. Undervisningen i Blindskolan skulle vara avgiftsfri, men för husrum och mat uppbäras en avgift. Enligt en artikel i Åbo underrättelser 1948 ansågs det vara medeltidsaktigt att fösa ihop blinda och döva eftersom de inte kunde kommunicera med varandra. Borgå ansågs också ligga alltför avsides emedan det var i Helsingfors som det fanns bibliotek, föreningar, teater och möjligheter till specialstudier.

På skolans läsordning fanns knappast något ämne som väckte så mycket emotioner som matematiken då eleverna där upplevde så mycket frustrationer och misslyckanden. Detta kan bero på att så många vanliga föreställningar associeras med förståelse av siffror och deras förhållande huvudsakligen beror på visuella iakttagelser. Ett användbart hjälpmedel har varit kulramar. Viktigt är också att lära sig räkna pengar. Undervisningen måste till en början koncentreras på att lära eleverna huvudräkning. Att lära sig känna igen och se skillnader på geometriska former i storlek och färg utgör början för synträning. Det gäller bla. att lagra en mängd synbilder i hjärnan för att kunna associera dem med begrepp som rund, rak, hörn, punkt, stor etc.

Ett annat särskilt viktigt område för inlärning är elevens mobilitet. Eleven ska utan käpp kunna förflytta sig. Det tränas genom inövning av bestämda rutter. ADL=All Day Living-aktivitet handlar om att lära eleven klara sig själv så långt det är möjligt med början från påklädning, bordsskick

Sommaren 1948 grundades Stiftelsen svenska blindgården för att kunna bygga upp ett center för alla svenska synskadade i Finland. Genom försäljning av Ljusglimten, märken och donationer, Luciapengar, och Lionshjälp fick föreningen ihop så mycket pengar att den kunde inköpa ett hus på Edelfetsvägen 13 i Eira. Ännu på 1950-talet var den svenska skolans ställning besvärlig. Den 31.1.1958 inlämnade fem lärare en skrivelse till Skolstyrelsen med anhållan om total frigörelse från den finska skolan. Då skolhuset 1960 måste rivas var det otänkbart att staten skulle uppföra ett nytt hus för en så liten skola. Stiftelsen Svenska Blindgården tog det djärva steget att inköpa ett hus på Edelfetsvägen där Svenska Blindskolan inrymdes. Hyran betalades av staten. Här fick skolan ljusa, trevliga utrymmen även om ett dagrum saknades och eleverna var tvungna att tillbringa sin fritid i sov- eller klassrum. Den 1 augusti 1961 utnämnde Skolstyrelsen Anita Stewen till skolans föreståndare. Officiellt bekräftades skolans självständiga ställning först 1966 tack vare riksdagsman Christian Gestrins ingripande.

Sjuttiotalet förde med sig nya fenomen. Då den finska skolan för synskadade flyttade till Jyväskylä fanns det finskspråkiga föräldrar som föredrog att låta sina barn gå i den svenska specialskolan nära hemmet i huvudstaden. Svenska blindskolan fick sin första helfinska elev 1972. Undervisningen också för de elever med finska som modersmål har gått på svenska, men de har läst engelska som första främmande språk och finska som modersmål. Därigenom har elever med finska som modersmål givits möjlighet att integreras i finsk skola när det har blivit aktuellt.

Den lag som gavs 1983 poängterade att skolan syfte var att uppnå grundskolans mål för fostran och undervisning sant att främja en total rehabilitering av eleven och ge honom färdigheter som kompenserar handikappet. Det första avancerade tekniska hjälpmedlet skolan fick var Optacon. Lärare Greta Carpelan deltog i en kurs och undervisningen med hjälpmedlet kunde starta 1978. Sedan kom VersaBrailen 1982, PromptWritern 1986. Hösten 1989 erhölls det förstorande Vista-systemet och Navigatorprogrammet. En annan grupp handikappkompenserande program var mobility och ADL. I en ny paragraf stadgades att Undervisningsministeriet kan bestämma att det åligger skolan att ombesörja handledning av undervisningen för studerar i grundskola och gymnasium samt utveckla läromedel för dessa. Det innebar att eleverna skulle följa grundskolans respektive gymnasiets läroplan och dessutom har handikappkompenserande ämnen med tanke på att de ska klara sig i samhället.

Skolan blev resurscentrum för inkluderade elever

Under perioden 1990-2000 utvecklades skolan till ett resurscentrum. Hela den specialpedagogiska politiken förändrades genom att önskade avstå från specialskolor till förmån för resurscentrum. Detta har inneburit att de flesta familjer med synskadade barn på svenskt håll i Finland valde närskolan för sitt barn. Man slutade tala om blinda och övergick först till termen synskadade för att på 2000-talet tala om elever med behov av särskilt stöd. Tidigare upplevde man att specialundervisningen var segregering, sedan förändrades den till integrering och på 2000-talet till inkludering. Trots allt finns det föräldrar som för barnet i behov av särskilt stöd väljer specialskola, vilket ur statsandelssynpunkt är avgörande eftersom skolan får största delen av sin statsandel på basen av antalet elever i skolan och det är i arbetet med dessa elever som undervisningen i främsta hand utvecklas. Skolan fick program som möjliggjorde att eleverna kunde använda Windowsbaserade program och surfa på internet., fick tillgång till dagstidningar och all den skriftliga information som finns på nätet, men bilderna saknades ännu.

Inledningen till integrationen var att skolans elever kunde överflytta till vanlig skola och med stöd från Skolan för synskadade klara av den normala undervisningen. Läsåret 1995-96 hade skolan 13 elever integrerade på olika håll i landet. Det innebar att Skolan för synskadade ordnade många kurser för lärare i de mottagande skolorna. Det innebar också att specialskolan gick in för uppsökande verksamhet för att stöda barn som inte var så handikappade att de behövde specialskola.

De nya skollagar som trädde i kraft 1.1.1999 förutsatte att man skulle uppgöra individuella läroplaner för alla elever behov av särskilt stöd. Sådana hade man redan börjat uppgöra i Skolan för synskadade under läsåret 1997-98. Det mest intensiva läsåret för integreringen var 1998-99 då antalet integrerade elever var 31. Detta medförde för skolans del 93 integreringsdagar, men från höstterminen 1999 tvingades skolan ta ersättning av kommunerna för sin service. Detta ökade administrationen i hög grad för att få betalningsförbindelse från kommunen innan integrationsåtgärderna kunde inledas. Även om det minskade antalet integrationsdagar ökade det personalens resdagar. Statsandelssystemet följde emellertid inte med det förändrade verksamhetssättet, utan utgick alltjämt från antalet elever i skolan och inte på arbetet med de integrerade eleverna. Kungstanken om total integration skulle innebära 0 elever i skolan och ekonomisk katastrof för integrationen. Därtill lider integrationen alltjämt av svårigheter med den sociala integreringen. För att skolan skulle kunna verka som ett kreativt resurscenter för de integrerade eleverna ansåg Sjöstedt att det förutsatte tillräckliga personalresurser ned kunskap och erfarenhet för att kunna ge stöd och service i alla de integrerade elevernas skolämnen.

Blindskolorna har från förstas början varit internatskolor, men det var inte bara internatpersonalen som måste sköta övervakningen. Också lärarna måste ställa upp på söndagarna och under loven. Till vårdarinnornas uppgifter hörde att läsa läxorna med eleverna. Eftersom man bodde mycket trångt var ordningen på internatet mycket sträng. Många av de svagare eleverna tillbringade mycket tid med latläxor. Först i slutet av 1900-talet inrättades en speciell läxläsningstimme efter skoldagen för att eleverna skulle hinna med läxorna. Varje månad ordnade man konvent i skolan där eleverna sjöng, spelade och läste dikter. Först på 60-talet blev det möjligt för barnen att åka hem på veckosluten. Då antalet hjälpmedel ökade bodde barnen snart ”mellan böckerna och pulpeten med fötterna på pianot.” Eleverna fick svårt att få ha sina personliga saker ifred. Stiftelsen Svenska Blindgården köpte därför internatutrymme på Jungfrustigen 3, på lagom promenadavstånd från skolan. Det medförde att elevhemmet som togs i bruk i februari 1986 kunde fungera som ett vanligt hem.

Föreståndare/rektorer: Linsén Mathilda 1865-72, Ingman Johanna 1876-1903, Roos Amalia 1873-76, Ellinen Mathilda ht 1876, Helin August 1903-04, Sipilä Kyösti 1904-27, Mustakallio Juho 1927-46, Häkkinen Eero 1946-47, Lehvä Veikko 1947-57, Hannus Elna 1958-63, Brusila Hilkka 1963-1966 (1972), Stewen Anita 1961-68, Carpelan Greta 1969-70, Lindh Olof 1970-72, Sjöstedt Solveig 1972-2000.

(Sjöstedt 1990, 11-30, 44-45)

(Sjöstedt 2000, 14-15)

SVENSKA SKOLAN FÖR SYNSKADADE 150 ÅR