Det har funnits sammanlagt över 170 förberedande skolor i Finland (Ahonen, Rantala, 1996 Stolpe 2003, 183) Av dem var över 100 svenskspråkiga. Denna typ av privata skolor som förberedde eleverna för inträde i läroverk har gått under litet olika benämningar: förberedande skola, förskola, barnaskola. Man kan hävda att de länge utgjorde ett tolererat alIernativ till folkskolan med skilda och friare bestämmelser. En privat parallell skolform som länge underlättade kommunernas övergång till folkskoplan..
I Åbo höll tre av dem (Wianderska, Hagerlundska och Carpelanska) länge sin ställning som trots konklurrensen från folkskolan. Denna skolform stämplades ibland som odemokratisk och en skola för herrskapsbarn. Meta Torvalds skrev i en artikel om dessa skolor att de öppnade ett fält där intellektuella fruntimmer kunde pröva krafter och talang i ledande ställning (Tovalds 1998). Trots att statsstödet och alla kommunala bidrag upphörde i början av 1920-talet . Den privata förberedande skolans uppgift var att förbereda i början ebart gossar från de högre samhällsklasserna för inträde i läroverk. I Sverige utvecklades i stälet för privata förskolor förberedande klasser i anslutning till läroverken. De privata skolorna i Finland uppkallades vanligen efter sina grundare eller föreståndarinnor. Manliga lärare var sällsynta i dessa skolor.
Carpelanska förskolan på Aningaisgatan 4 år 1937. (Stolpe 2003, 203)
Från och med lantdagen 1863 uppstod de första egentliga privata förberedande skolorna som gav elementarundervisning åt både flickor och pojkar ur ståndsfamiljer innan de skulle söka sig till läroverk. En del skolor var kortlivade såsom Leistens skola, fröken Sigrid Bromans skola ocjh fröken Wilhelmina Pfalers skola. ppå 1870 och 80-talen. Enj mera långlivad var fröken Amanda Holmbergs barnskola från år 1866 som småningom skulle bli Carpelanska skolan. Andra motsvarande skolor var också Fannty Bergmans skola (1882-1905) , kaptensänkan Emma Wiléns, senare Naema Wianders och Strömbergs skola (1884-1934) Sedan senator Yrjö Koskinen 1882 inlett grundande av finskspråkiga skolor minskade de finskspråkiga elevernas antal i de svenskspråkiga skolorna.
Ett slags småbarnsskolor som mera påminde om senare tiders daghem kom till på 1850-talet. I dem sattes barnen redan i 3-4 års ålder, hade matsäck med sig och avhämtades på kvällen. Folkskolan gjorde småningom småbarnsskolorna överflödiga och många förvandlades med tiden till lägre folkskola. Genom skolordningen 1872 slogs fast att inträde till läroverk kunde ske endast från de förberedande skolorna där läroplanen var anpassad för den fortsatta undervisningen. Denna bestämmelse var främnst ågnad att hindra ståndscirkulation.
Då folkskolan blev 6-årig på 1880-talet kunde elev efter klass Vi söka till läroverk, men hade då förlorat två år jämfört med elev som hade gått i förberedande skola. I bräschen för en enda skolform gick landets folkskollärarkår och den fick stöd från det socialdemokratiska partiet.Läroverkslärarna var motståndare till reformen som skulle göra folkskolan till grundutbildning för läroverken. Denna fick emellertid laga kraft 1905. Följande år upphörde statsbidragen till de förberedande skolorna.
Många av de förberedande skolorna som överlevde första världskriget var svenskspråkiga och förblev därigenom den bildade och högre medelklassens skola. I börjabn av 1920-talet då läropliktslagen stiftades kom just detta årtionde att bli de förberedande skolornas glansperiod. Statistiska uppgifter visar att hela 60 % av eleverna i de svenska läroverken kom från förberedande skolor. Endast på orter där ingen förberedande skola fanns såsom Pargas och Dalsbruk kom eleverna till mellanskolan från folkskola. Detta är emellertid ett skede i skolans utveckling i inland som inte har fått särskilt mycket uppmärksamhet emedan skolans historia i Finland av många orsaker har koncentrerats på folkskolans framväxt. De förberedande skolornas storlek variuerade liksom folkskolornas mycket. De minsta med kanske bara sex elever fanns på bruksorter som Varkaus och utgjorde grunden för många skolor på språköarna i landet. I hela landet fanns det ännu på 1920-talet n31 finska förberedande skolor och 41 svenskspråkiga.
År b1866 biföll domkapitlet i Åbo demoiselle Amanda Fredrika Holmbergs anhållan om tillstånd att inrätta en småskola. Hon torde ha meriterat sig genom att ha upprätthållit en privar flickskola i staden. Flickskolan dpg ut, men småskolan levde vidare. I hennes skola användes ljudmetroden i läsinlärningen och eleverna var indelade i tre avdelnuingar fter ålder och kunskaper. I första klassen var åldersskillnaden mycket stor 5-11 år. Föräldrarna var ofta sjöfarare. Skolan inledde sin verksamhet i deb s.k. Spoofska gården vid Biskopsgatan (senare teologiska fakulteten). År 1875 erhöll Holmberg av Skolöverstyrelsen rätt att få fortsätta med skolan så att de förbereddes för intagning i lyceum och fruntimmersskola.Några år senare hade skolan både en lägre och en högre avdelning. I högsta klassen lästes både finska, tyska och franska.
År 1878 överflyttades Holmbergs skola till privalärarinnan fröken Augusra Dühr, so verkade i konsul Säwes gård vid Nikolajtorget 2 (Gezeliusgatan 2 där senare statsvetenskapliga fakulten vid ÅA verkat. Senare flyttade den till Slottsgatan 2. mSkolan beviljades tillstånd 1877 och var då treklassig med två avdelniungar i varje klass, hade 6 kvinnliga lärare och 83 elever, varav 54 flkickor vars modersmål var svenska. Statsanslag erhöll skolan inte ochmed åren minskade såväl elever somlärare i antal. Orsaken till att skolan fick ännu en fjäde klass var att de elever som skulle till flickskola eller fruntimmersskola gick en extra klass.
År 1902 övergick skolan till Sigrid Carpelan. Då hade skolan fyra klasser, fem lärarinnor och 56 elever och åtnjöt alltjämt inte statsstöd. Sigrid Carpelanansågslämplig som skolmamsell emedan hon hade fått gå i fruntimmersskola och varit tvungen att ansvara för sin familjs vård. Från 1905 krävdes för inträde i läroverk betyg från folkskolans andra klass eller motsvarande. Därefter måste de förberdande skolornas lärarna ha lärarutbildning. och många skolor lades ned. Det medförde också en ökad professionalisering av småskolorna. Carpelan lyckades höja elevantalet betydligt så att det många år gick över 100 elever i skolan och lärarnas antal var tom. 8. Antalet klasser i skolan varierade mellan tre och fyra delvis beroende på antalet tillgängliga uitrymmen. Fyraklassiga förberedandse skolor fanns endast i Åbo och Uleåborg. För att överta skolan måste den nya ägarinnan betala ett vederlag tilkl denb tidigare. Först under rektor Hanna Hisingers tid ändrades ägandeförhållandemna så att en privat understödsförening övertog äganderätten.
Skolan hade rykte om sig att vara förmer än folkskolorna och länge kunde eleverna komma in till läroverken efter ett år kortare skolgång än de som hade gått i folkskola. Eleverna från Carpelanska skolan uppgavs dessutom ha bättre kunskaper än de som hade gått i stadens folkskolor. Detta gör att man i viss mån kan ifrågasätta lärarseminariernas effektivitet, då de förberedande skolorna med outbildade lärare kunde uppnå bättre resultat än folkskolorna. Folkskolorna hade stadgade timföedelningar och läroplaner, medan de privata skolorna hade störrre frihet att utforma sin timfördelning. Läroplanen bestod därvid ofta av lärarens syn på skolans uppgift och då ingick uppfostran ofta som viktigare än kunskapsinhämtande. Så skulle gossarna alltid ta av sig mössan innan de inträdde i skolhuset. Övningsämnen hade de förberedande skolorna i mindre utsträckning än folkskolorna ofta beroende på bristfälliga utrymmen. Saklighet och ord ning, sträng disciplin var det som förväntades av skolan. Att elevklientelet också i någon mån skiljde sig från det i folkskolan är omvittnat och att skolan bland föräldrarna upplevdes som en mera anspråksfull skola fick föräldrar med högre ambitioner för sina barn att sända sina barn hit. Skolan kan ha varit bra för de bätttre eleverna, men så finns det just inga uppgifter om hur det gick för elever med större svårigheter.Det var huvudsakligen föräldrarna som finansierade skolan. Statsstöd betalades till de skolor som sökte om det 1870-1906, men Carpelanska skolan ansökte aldrig om det. Kommunalt stöd fick många förberedande skolor från 1905.
Under krigsåren blev skolgången oregelbunden i många skolor. Carpelanska skolan liksom många andra var stängd under långa periodser. Eleverna fick uppgifter som de kunde göra hemma. Julfester och skolavslutningar som hörde till skolårets höjdpunkter firades inte just alls under krigsåren. En del elever avbröt sin skolgång och en del bytte skola. (Stolpe 2003, 234)
De elever so gick i Carpelanska efter kriget hade en fin skolmiljö med Domkyrkan alldeles inpå knuten sedan skolan hade flyttat tillHentiksgatan 9 i det lilla huset bakom Reuterska gården. Där fanns ett stort rum mot gatan och ett mindre och mörkare mot gårdssidan. Rumen användes också av arbetarinstitutet och därför var inredning mera anpassade för vuxna än för barn.
Efterkrigstidens politiska klimat gynnade inte de privata förberedande skolorna eftersom de ledande partierna med oblida ögon såg på den ojämlikhet som dessa skolor innebar . Redan tidigare hade de kritiserats med motsvarande argument, men då hade kalkylerna för en överflyttning av det rätt stora antalet elever till stadens folkskolor inneburit så omfattande kostnader för staden att man hade avstått från det. Nu skärptes bestämmelserna så att de elever som skulle söka till läroverk måste ha gått fyra år i skola innan, vilket var mer än som hade varit nödvändigt för eleverna från Carpelanska skolan tidigare. Det medförde i vart fall att skolans föreståndare Hanna Hisinger övergick i stadens tjänst 1950 och folkskollärarinnan fru Margareta Pihlström tog över som föreståndarinna de två sista åren.
Föreståndare i Carpelanska förskolan: Amanda Fredrika Holmberg 1866-78, Augusta Dühr 1878-1902, Sigrid Carpelan 1902-37, Marianne Cleve 1937-45, Hanna Hisinger 1945-50, Margareta Pihlström 1950-52.
- Ahonen Sirkkka, Rantala Jukka; Sata vuotta oppikouloua varten. Helsinki 1996.
- Stople Christina: Carpelanska Förskolan i Åbo 1866-1952 – vägen till lärdom via “tanternas” skola. Ingår i Skolhistoriskt Arkiv 29. Helsingfors 2003.
- Torvalds Meta: Tanternas skola upp ur glömskan. Åbo Underrättelser 7.11.1998