Katedralskolan, Trivialskolan, Svenska klassiska lyceum (Classicum), Åbo

(Foto MG 2014)

Katedralskolan i Åbo

Katedralskolan i Åbo har sina rötter i en katedralskola som tros ha anlagts omkring år 1276 i anslutning till Åbo domkyrka. Domkyrkan invigdes år 1300. Efter att novgoroderna år 1318 hade bränt staden byggdes på 1400-talet en nästan 4 meter hög och två meter bred mur runt kyrkan och intill denna olika byggnader. I muren fanns fyra portar åt olika väderstreck. Platsen strax sydöst om kyrkan kom att kallas skoltorget. Det var här skolhuset stod. Först torde skolans byggnad ha legat ovanpå porten. Skolhuset kom sedan att vara ett lågt hus i muren litet västerut. Möjligen kan skolan en tid ha verkat i biskop Mikael Tavasts hus som låg på andra sidan torget. År 1600 drabbades skolhuset av en förödande brand. Skolhuset uppgavs vara i mycket dåligt skick när biskop Rothovius flyttade till Åbo 1627. Katedralskolan anses vara Finlands första skola.

Bakgrunden till Katedralskolan var att på Karl den stores tid (742-814 e. Kr.) blev det vanligt att den katolska kyrkan inrättade en skola invid domkyrkorna. År 1179 bestämde det tredje Laterankonciliet att man vid varje domkyrka skulle inrätta ett prebende för skolmästaren (en grupp gårdar som betalade sin skatt för ett visst ändamål) så att denne genom detta pastorat kunde få inkomster för att kunna undervisa i skolan.

Gardberg hävdade i ett föredrag vid Kamratförbundet Åboklassikers höstmöte år 1966 att Katedralskolan i Åbo hade anor från medeltiden i det Classicum som 1276 hade grundats i Åbo. Den här åsikten framkastade också Schybergsson i sin festskrift 1947. Påstående stöddes på historisk forskning, även om det inte har hittats några specifika dokument om saken i Vatikanens bibliotek.

Först 1276 fick Åbo ett reguljärt domkapitel till vilket skolan invid domkyrkan var anknuten. Därför kan man räkna med att också skolan inrättades detta sammanhang. År 1326 nämns skolan första gången när ståthållaren på Åbo slott Mathias Kettilmunsson testamenterar en summa pengar för att understöda fattiga elever. Då skolmästarens arbete blev mycket betungande var han tvungen att anlita hjälp av s.k. “hörare”. Dessa var ofta äldre elever i skolan, eller elever som redan hade gått ut skolan. De avlönades med ett arvode av skolmästaren och allmänheten.

Ända från medeltiden var skoldagen i regel lång. Den inleddes kl. 5 på morgonen och avslutades normalt kl. 17. Under skoldagen användes mycket tid till andakt och kyrkobesök. Med smärre ändringar höll man fast vid denna ordning ända in på 1800-talet. Undervisningsmetoden gick ut på att läxorna lärdes skulle läras utantill. Både onsdagar och lördagar skulle eleverna repetera vad de lärt sig under de närmast föregående dagarna. Hörarna ordnade repetition också på andra tidpunkter. I princip gick hela undervisningen på latin och syftet var att eleverna skulle kunna tala latin flytande eftersom det var kyrkans och bildningens språk.

Även om reformationen införde nya vindar i undervisningen såsom att Martin Luther ansåg att varje församlingsmedlem själv borde kunna läsa sin bibel på sitt modersmål innebar den materiellt stora problem eftersom kyrkans tillgångar hade beslagtagits. I praktiken medförde reformationen att utbildningsväsendet i Sverige-Finland nästan raserades ut när de katolska “irrlärorna” skulle utrotas.

Våren 1533 skrev Kung Gustav Vasa som hade genomfört reformationen i Sverige i en cirkulärskrivelse till alla i riket att barnen borde skickas till skolan och att de borde få hemmets stöd för skolgången. Då Mikael Agricola var rektor vid Katedralskolan åren 1539-1548 fick skolan så gott rykte att den fick ta emot elever från Sveriges främsta familjer. Oscar Nikula uppgav att skolan i slutet av 1500-talet var en av de främsta i riket med upp till 700-800 elever. Då en stor del av dessa hade finska som modersmål fick det till följd att ungdomar i Helsingfors i slutet av 1500-talet inte önskade söka till Åbo “för det finska tungomålets skuldh,…” Samtidigt hade emellertid elevantalet vid övriga skolor rasat pga. de häftiga unionsstriderna.

Kungen krävde också att få unga män till Stockholm för att tjäna den växande förvaltningen dvs. att djäknar skulle i förtid avbryta sina studier för att bli lägre tjänstemän. Då rektor inte gillade detta påskyndade han elevernas studier så att de skulle hinna bli prästvigda innan de kunde tas ut till förvaltningen. Av den anledningen avsatte kungen slutligen Agricola som rektor. I stället utnämndes han till biskop i Åbo.

År 1546 brann Åbo stad. Det räknas som medeltidens slut i staden. Den skolbyggnad som sedan uppfördes invid domkyrkomuren fick i folkmun namnet Grekborg eftersom där studerades grekiska. På 1600-talet då skråväsendet spreds till Åbo ledde konflikter mellan skrågesällerna och djäknarna ofta till häftiga handgemäng dem emellan.

År 1561 ordnades skolmästarnas lön sålunda att den i katedralskolan blev 144 tunnor säd. (Hanho 1947, 30)

Vid skolan i Åbo var rektorn kanske den viktigaste personer, men ofta byttes rektor årligen vilket gjorde lektorn i teologi nästan lika viktig. Christer Hummelstedt har 1988 sammanställt en rektorslängd för skolan. Också skolhistorikern Hanho har räknat upp många av de personer som hade betydelse för denna medeltida skolas utveckling. Genom att jämföra dessa förteckningar kan man få en rektorslängd som leder från forntiden fram till våra dagar:

Henrik Timpel 1350-1355, Birger -1355-, Jakob Röd 1432-1433, Magnus Johannis 1480-, Mathias Kurin 1509-1512, (Peder Särkilax 1524-1529), Tomas Keijoi 1535-1539, Micael Agricola 1539-1548.

Rektorer vid Katedralskolan: Mikael Agricola 1534-1539, Paul Juusten 1539-1548, Erik Härkäpää 1555-1559, 1562-1568, Henricus Jacobi 1559-1562, Jacob Finno 1568-1578 och 1583-1588, Kristian Agricola 1578-1583, Gregorius Teit 1588-1595, Marcus Helsingius 1595-1609, Gabriel Melartopaeus 1616-1630, Ericus Alfthanus 1623-1630, Tomas Florius 1630- Anra rektorer var Simon Leth, Laurentius Andrae Bjur, Olaus ASigfriedi, Laurentius Petri Gunnerus, Thomas Lauretii , Ericus Olai, Gregorius Clementis, Christianus Bartholomaei/Bartoldi, Nicolaus Magni Carelius,Henricus, Martini Fattbur/Fatebur.

Teologie lektorer var åtminstone Simon Johannes Carelius, Andreas Johannis Sculptorio-Carelius och Matthias Jacobaeus Tolia (Hanho 1947, 27-28).

Åbo gymnasium

Enligt beslut av kung Gustav II Adolf omvandlades katedralskolan i Åbo år 1630 till gymnasium. Gymnasium ansågs därvid ha en högre status än en katedralskola somn snarast motsvarade en trivialskola. Gymnasiets betydelse ökade när Finlands trivialskolor inte längre fick utbilda elever för universitetet.År 18321 hade gymnasiet 54 elever medan Borgå gymnasium som i början på 1800-talet hade vairit Finlands enda hade 82 gosssar och Viborgs ny klassiska gymnasium hade bara 26 elever. En lägre undervisningen ordnades i schola inferior, trivial- eller elementarskola. Rektor för både gymnasiet var också rektor för den lägre undervisningen. Gymnasiet övertog det gamla skolhusets byggnad. Denna reparerades upprepade gånger under 1630-talet, men rektor Georg Alanus klagade ändå i november 1638 över att både lärare och elever led av att de sönderslagna fönstren släppte in både regn och köld. Så drabbades skolhuset igen av eldsvåda år 1681.

Gymnasiet övervakades av biskopen, i denna egenskap benämnd efor. För biskop Isac Rothovius (1572-1652) utgjorde undervisningen en viktig verksamhet som han övervakade strängt. Biskopen och generalguvernören för Finland greve Per Brahe (1602-1680) samarbetade för att stärka landets undervisning. Under hans tid kom det elever till Katedralskolan ända från Kajanaland friherrskap, vilket var en del av greve Per Brahes förläningar. På denna tid var Åbo svenska rikets tredje största stad efter Stockholm och Riga. Staden hade därför stor ekonomisk betydelse för riket. Gymnasiet hann verka i 10 år innan det år 1640 omvandlades till Åbo Akademi, något som är helt unikt för denna skola.

Åbo trivialskola

De klasser som efter 1630 fortsatte som trivialskola verkade i ett avlångt krökt hus i den nordvästra delen av kyrkomuren. Huset hade förmodligen hade byggts på 1600-talet. Den ofta nyttjade karcern, som var skolans arrest, var inte större än en väl tilltagen hundkoja. Den låg i nordöstra ändan av byggnaden, Skolhuset var byggt i sten ovanpå muren. Då hade skolan fem ordinarie lärare: rektor, subrektor, två kolleger och en praeceptor, som senare kallades apologist och skötte nybörjarundervisningen och undervisningen av de djäknar som inte ämnade bli präster. Då kung Karl XI i Sverige slopade apologistklassen för lägre borgerlig bildning bibehölls den ändå i Åbo. Lärarkåren utökade senare. Skolan hade en ibland två särskilda lärare i musik, men dessa hade en relativt låg status i lärarkollegiet eftersom närmast bestod av psalmsång.

Ett nytt skede inleddes när gymnasiet flyttade till en stenbyggnad vid Gamla stortorget. År 1671 hade kronan inköpt ett stenhus i vilket hovrätten inrättades, men huset hade förstörts i branden 1681 under stora ofreden. Huset byggdes upp igen och blev skådeplatsen för många dramatiska händelser i stadens och Finlands historia. Det besöktes bla. av kungarna Gustav II och Gustav IV Adolf. Då huset åter brann 1827 kunde källarvalven räddas och har vid senare renoveringar återfunnits. Det uppges ha funnits hemliga gångar till andra hus i närheten. Skolhuset kom efter återuppbyggnaden att förenas med grannhuset och de fick en enhetlig fasad.

Först mot slutet av 1600-talet återfick skolan namnet katedralskola eller dopskola. Biskop Johannes Gezelius d.ä. hade som mål att återupprätta Åbo gymnasium och lyckades inrätta en sjätte ordinarie lektorstjänst. Elevantalet ökade och för att underlätta bristen på läroböcker grundade han ett boktryckeri i staden. Egentligen hörde det till katedralskolornas rättigheter att få upprätthålla ett eget tryckeri. I detta tryckeri tycktes böcker i upplagor på över 1000 exemplar. Man inledde också en blygsam produktion av finskspråkiga böcker som kunde användas i undervisningen på områden där befolkningen var huvudsakligen finskspråkig.

Under Stora Nordiska kriget (1700-1721) drabbades också Åbo av ofärden med hungersnöd, sjukdomar, brand i staden 1711. Trivialskolan drabbades av att många elever skrevs ut som soldater för kriget. År 1713 ryckte ryska trupper in i staden och skolan måste stänga för en tid av tre år och då den sedan återupptog verksamheten var det med provisoriska lärare eftersom de flesta ordinarie hade flytt till Sverige under ofreden. År 1716 hade skolan 44 elever och därefter antogs 20-30 elever årligen. Några elever vigdes till präst och några fick med den ryska guvernörens tillstånd resa till Uppsala för fortsatta studier (Hanho 1947,91)  Undervisningens nivå och de ekonomiska omständigheterna var då sådana att ytterst få av eleverna kunde fortsätta sina studier i Uppsala. Samtidigt fanns det ett stort behov av präster då så många hade flytt västerut. Därför ordinerades både studenter och djäknar till präster efter ett förhör vid domkapitlet.

Efter freden i Nystad återvände många av de som flytt och domkapitlet gav 1720 en optimistisk beskrivning av förhållandena i staden, men verkligheten var av allt att döma det motsatta med många förstörda gårdar. Allmänhetens bildningsnivå hade sjunkit till en sådan nivå av förfall att man fick ta sig an det mest elementära som läskunnighet. Landets och allmogens fattigdom försvårade förhållandena väsentligt. Den nya skolordningen 1724 var avsedd att motsvara tidens krav med mera allmän medborgerlig utbildning, men i praktiken följde undervisningen gamla banor med tonvikt på utbildning av blivande präster. Elevantalet steg ändå och 1736 hade skolan 480 elever. Sedan då djäknarnas rätt till sockengång inskränktes i medlet av 1700-talet sjönk elevantalet väsentligt i synnerhet som decenniet drabbades av flera nödår. Under lilla ofreden 1742-1743 hade skolan endast 168 inskrivna elever och också under Gustav III:s krig 1788-90 var elevantalet lågt.

Katedralskolan i Raumo 1827-30

(Bild: Wahlström 2016, 22)

År 1827 härjades Åbo stads åter av en ödesdiger brand som förstörde största delen av staden. Katedralskolan som då hade 300 elever förstördes till obrukbarhet. Kimitopojken Adolf Moberg som senare blev professor vid Åbo Akademi har i sina memoarer berättat om svårigheterna att utbilda sig i Åbo under denna tid. Efter branden flyttade katedralskolan till Raumo där staden lät bygga en lokal på en rymlig tomt. I skolhuset fanns bara en sal som delades av de olika klasserna genom gångar. När skolan återvände till Åbo år 1830 fungerade den först som trivialskola. I huset i Raumo kom däremot många andra ofta finskspråkiga skolor att verka.

Erik Elfgren var rektor då skolbyggnaden brann och blev tvungen att organisera flytten till Raumo. Efter återkomsten 1830 blev han lektor i vältalighet och skaldekonst. Enligt skolordningen av år 1843 skulle inte mindre än sex av de sju lektorerna delta i undervisningen i latin. Enda undantaget var lektorn i matematik. Tyskan och franskan infördes som obligatoriska ämnen 1841, men språklärarna fick inte samma rättigheter som andra lärare vid gymnasiet och var inte medlemmar av skolans disciplinära domstol, collegium gymnasium. Först 1883 utnämndes doktor Werner Söderhjelm till docent i romanska filologi, vilket öppnade vägen för moderna språk.

Autonoma tiden 1809-1918

Då Finland 1809 anslöts till Ryssland flyttades Åbo Akademi till Helsingfors och blev Alexanderuniversitetet. Genom universitetets flyttning till Helsingfors förlorade ärkestiftets domkapitel i Åbo en del medlemmar. Teologiprofessorn hade nämligen varit bisittare i domkapitlet. Det var en orsak till att kejsaren beslutade att den tidigare huvudstaden ändå skulle få ett gymnasium. Då hörde det till domkapitlets uppgift att utse skolans lärare. Lektorerna vid Åbo gymnasium kunde nämligen ersätta de professorer som hade flyttats till Helsingfors. År 1885 blev utnämningsrätten över lärarna lagstadgad, men man kunde inte komma åt problemet med lärarnas låga avlöning. Det ledde bla. till att rektor liksom de flesta av lärarna i början av 1800-talet mottog penningmedel av borgerskapet för att kunna betala hyra för sin bostad.

De lägre klasserna i Åbo gymnasium blev Åbo trivialskola som grundades 1829 i Raumo efter Åbo brand, men kunde redan 1831 flytta till Åbo där skolan fick utrymmen i dett före detta landshövdingshuset. Efter återkomsten till Åbo 1830 måste skolan stänga 1831 redan i september pga av ett allvarligt kolerautbrott. Först i februari kunde den åter öppna. Kolerafarsoten återkom i slutet av Krimkriget 1853 och de nästpåföljande läsåren påverkades i hög grad av farsoten och kriget. Förhållandet mellan lärare och elever beskrivs under 1800-talet som mycket ansträngd.

Finlands skolsystem förnyades och expanderade på 1840-talet. År 1843 gavs en ny skolordning som var den första gymnasie- och skolordningen avsedd för Finland. Trivialskolan blev högre elementarskola med fyra klasser och två linjer. En som siktade på högre vetenskap eller på prästämbetet och en för blivande tjänstemän. Skolan blev mycket populär och fick en parallellklass.Från den kunde man gå vidare till gymnasiet. Undervisningen i finska infördes genom skolordningen 1843 som obligatoriskt ämne i gymnasiet. Trots att gymnasiet utgjorde en egen enhet, åtskild från högre elementarskolan, var verksamheten inte helt oberoende av den lägre skolan i byggnaden.

Ärkebiskop Bergenheim ftamställde 1851 om grundandet av en lägre elementarskola efter som den högre elementasrskolans elever inte hade tillräckliga kunskaper. Skolan kunde inleda sin verksamhet 1852 i bokbindaränkan Fredrika Randéns hus vid Stora Tavastgatan. Den var en förberedelse för den högre elementarskolsan . Det var den skolan som blev landets näst största skola. År 1867 fick skolan ett eget ståtligt hus vid ASlexanderstorget mellan ortodoxa kyrkan ocj Köpmansgatan. Det skolhuset blev senare kännt sdom Cygnaeus folkskola och där torde numera huserta en restaurang vid namn Koulou.

År 1863 upphörde ryskan att vara obligatoriskt ämne på gymnasiet. Ryskan blev därigenom valbar med grekiskan, som av de nationalistiskt sinnade eleverna valdes mycket oftare trots att den ansågs vara betydligt svårare. Då kejsare 1865 bestämde att finska språket skulle införas i domstolar och ämbetsverk förhörde sig domkapitlet om vilken beredskap man i skolorna hade för undervisning i finska. Lärarna i gymnasiet konstaterade att de flesta eleverna vid gymnasiet var från svensktalande hem och att finskan därför borde börja användas i undervisningen redan i högre elementarskolan. Det bestämdes då att i de klasser där majoriteten av eleverna hade finska som modersmål skulle de övas i att skriftligt och muntligt återge finsk text på svenska och vice versa.

Matti Klinge berättar hur skolpolitiken blev huvudtema vid 1872 års lantdag. Ordförande för Överstyrelsen Casimir von Kothen ville att ryskan skulle göras till obligatoriskt ämne vid läroverken, men motarbetades av bondeståndets Agathon Meurman som ansåg att nationen dör om ryskan kan väljas istället för det inhemska språket finska. Meurmans mera fennomanska partikamrat Yrjö Koskinen (Zacharias Forsman) hade gärna sett att en del av gymnasiets undervisning skulle ha skett på finska. Efter upprättandet av Svenska klassiska lyceum bestämdes i ett brev från senaten till Skolöfverstyrelsen år 1874 att undervisningsspråket i den skolan skulle vara svenska.

Åbo gymnasium

Då Åbo Akademi förvandlades till Alexanders universitetet i Helsingfors tog man ned talarstolen och tom. Dörrarna och förde dem Till Helsingfors. Lärare flyttades också till Helsingfors varför det dröjde till 1829 innan Åbo gymnasium hade alla lärartjänster åter besatta. Den Kejserliga senaten beslöt att domkapitlet och Åbo gymnasium gemensamt skulle disponera Solennitetssalen i Åbo. Även om den nybildade Åbo Akademi sedermera återtog största delen av de utrymmen som hade överförts till katedralskolan behöll gymnasiets rektor ända till 1976 i samband med övergången till grundskolan rätten att besluta om Solennitetssalens användning.

Under 500 år hade katedralskolan legat vid domkyrkomuren, men då denna och alla dess byggnader revs efter branden 1827 behövdes nya utrymmen. När domkapitlets anhållan om att Katedralskolan skulle få överta Akademihuset avslogs erbjöds 1830 det forna hovrättshuset vid gamla Rådhustorget där skolan ännu 2021 arbetar. (Wahlström 2016, 11-55).

Åbo svenska klassiska lyceum

År 1872 ändrades alla gymnasier till lycéer och Åbo gymnasium blev Åbo svenska klassiska lyceum – Classicum. Kyrkan förlorade tillsynen över skolorna och den gavs till ett skolråd som verkade med en mandattid på fyra år.Senare infördes ett föräldraråd som fick överta skolrådets uppgifter. Skolrådet och senare föräldrarådet tillsatte skolans lärare och tog upp disciplinära ärenden.

Till en början var lyceet ett förhållandevis stort åttaklassigt läroverk med närmare 450 elever. De ämnen som dominerade undervisningen var latinet (49 årsveckotimmar) och matematiken (37 årsveckotimmar). Under förryskningsperioderna i slutet av 1800-talet infördes sedan ryskan som ett dominerande språk på latinets bekostnad.

Katedralskolelever

Klass VI våren 2018. Sittande andra fr.v. Lars-Ivar Ringbom, tredje fr.v. Adolf Höglander. Foto ur Åbo Akademis bildsamlingar. (Wahlström 2016, 79)

Vid Classicum var på 1870-talet c. 15 % finskspråkiga elever. Lycéet hade som arv av gymnasiet och den högre elementarskolan stadens bästa bibliotek med över 10000 band.

Förtycksperioderna kring sekelskiftet 1900 påverkade gymnasiet i hög grad. Under läsåret 1915-16 var eleverna tvungna att klippa bort vissa stycken och bilder ur läroboken i tyska som ansågs olämpliga av den rysksinnade Skolstyrelsen. Läsåret 1917-18 var Georg Boldt ordinarie lektor i historia. Han gav aldrig läxor och hans undervisning sades utgöra ett verbalt fyrverkeri. Kjell Westö har skrivit om honom i sin roman Där vi en gång gått.  Boldt hörde till de som underhöll en revolutionär stämning i skolan. Han dog 1918 mycket olycklig över hur händelserna utvecklade sig under inbördeskriget.

Gymnasisterna stödde övervägande den vita sidan och en grupp planerade 1918 att övermanna besättningen på isbrytaren Murtaja i Åbo hamn för att från det röda Åbo med den söka sig till den vita armén i norr. De hejdades emellertid vid skolportarna av påpassliga rödgardister som beslagtog deras vapen. Den 1.2. stängde skolorna i Åbo som protest mot häktningen av en lärare. Många elever sökte sig därefter till Skärgårdens frikår och kunde utan strid marschera in i Åbo 12.4. Efter inbördeskriget gjorde skolan åter anspråk på sina lokaliteter vid Gamla stortorget, men återfick det först 10.6. Då skolverksamheten låg nere hela vårterminen hölls lärarmöten och inträdesförhör i Industriskolan på hörnet av Klostergatan och Smedsgatan. Eleverna i läroverkets avgångsklass blev studenter utan studentexamen under förutsättning att de hade fått godkänt avgångsbetyg.

I det klassiska lyceet hade latinet en dominerande ställning. När timantalet var som högst undervisades i latin 49 veckotimmar. Andra plats intogs av matematiken med 37 veckotimmar. Övriga ämnen var religion, svenska, ryska, finska, tyska, grekiska, franska, geografi, historia, fysik, naturalhistoria, logik, kalligrafi, teckning, sång, och gymnastik. En viss valfrihet förekom. Under förryskningsperioderna utökades timantalet i ryska år 1903 till 40 veckotimmar och 1912 tillkom en bestämmelse om specialkurser i Rysslands historia och geografi. När den ryska revolutionen bröt ut minskade skolan märkbart på antalet veckotimmar i ryska och när Finland förklarat sig självständigt slopades språket helt i de klassiska lyceerna. Det var inte latinet som vann på det utan undervisningen i andra ämnen bla. bokföring. Vid samma tid ändrades också studentexamen så att det muntliga förhöret vid Helsingfors universitet föll bort. I stället infördes ett femte skriftligt ämne i studentexamen: alprovet. Rektor Schybergsson framhöll att studierna i finska då blev allt mera krävande.

Katedralskolan lärare

Lärare vid Katedralskolan 1912 (Bild Wahlström 2016, 80)

Elevantal vid Classicum: 1895   1900   1905   1910   1915

156      169    239     218     241 (Ikonen 2012, 77)

 

Självständighetstiden från 1918

Sedan den allmänna läroverkstypen efter 1914 blev det åttaklassiga reallyceet fanns det på svenska i Finlandtvå läroverk som fick behålla den långa latinlinjen, Svenska normallyceum i Helsingfors, som ansvarade för lärarutbildningen och Svenska klassiska lyceum i Åbo.

Då de finsk-nationella kretsarna på 1930-talet ondgjorde sig över att det i det allt mera finskspråkiga Åbo fanns för många svenskspråkiga skolor i staden i förhållande till de finska och det dessutom var brist på elever till de svenskspråkiga uppstod det en kamp om vilken av de svenskspråkiga skolorna som skulle indras. Särskilt Classicum ansågs vara hotat. President Kyösti Kallio avgjorde frågan 1938 när han beslöt att Svenska klassiska lyceum och Svenska lyceum skulle sammanslås till ett 8-klassiskt linjedelat gymnasium. Gardberg kommenterar situationen med att det föll på Classicums lott att föra namnet vidare och denna skola fick härigenom bära på traditionerna från ännu en skola. (Wahlström 2016, 30-31)

När Classicum/Svenska lyceum från 1938 ombildades till ett åttaklassigt lyceum med linjedelning i gymnasieklasserna samt valfri kurs i latin från fjärde kass uppstod en ny lyceityp. Från den gamla skolan fördes en längre latinkurs med inalles 27 veckotimmar och grekiska som valfritt ämne vidare.

Reallinjen däremot utvidgade skolans arbetsprogram. Genom detta ombildades Svenska klassiska lyceum till ett dubbelgymnasium. Den klassiska linjen fortgick ända tills Classicum upphörde som egen enhet 1971. Först på 2000-talet togs latinet åter upp på lektionsplanen.

Under krigstiden 1939-1945 övertogs skolutrymmena tidvis av militären, men skolan undgick att bli bombad. Dramatiska händelser inträffade ändå i skolan då en vapenvägrare avrättades i utrymmena. Under krigen var många elever kommenderade till arbetstjänst och en del av undervisningen måste försiggå hemma hos lärare när det inte var möjligt att använda skolhuset. År 1944 när skolan stängdes i februari flyttade en del elever från de svenska läroverken till Kimito där de först inkvarterades i Dragsfjärd, senare i skyddskårshuset i Kimito. För eleverna blev det spännande att för första gången gå i en samskola.

Vid ingången till 1950-talet var gymnasiets utrymmen i ett synnerligen dåligt skick och då statsmakten inte visade något intresse för en renovering lät rektor Eskil Hummelstedt fotografera eländet och tvingade med milt våld undervisningsministern att bekanta sig med situationen, vilket ledde till att skolhuset kunde renoveras. Arkitekt för renoveringen blev Erik Bryggman som har satt sin prägel på det nuvarande skolhuset. De senaste renoveringarna 1975 utfördes under uppsyn av arkitekt Olof Holmberg.

Följande sammanslagning skedde år 1971 då pojkskolan Svenska klassiska lyceum inför övergången till grundskolan sammanslogs med Åbo svenska flicklyceum och gavs efter omfattande diskussion namnet Katedralskolan. Övergången till det nya skolsystemet förutsatte omfattande reparationsarbeten med den följden att eleverna från de två skolorna fick arbeta turvis i varandras skolhus. Läsåret 1977 kunde den 3-klassiga Katedralskolan inleda arbetet i ett nyrenoverat skolhus. Grundskolklasserna övertog flickskolans hus och här återuppstod till namnet dominikanerklostrets St .Olofs skola.

Det fanns irritationsmoment när tre läroverk skulle samarbeta i en ny administrativ enhet, men då många lärare redan hade hållit lektioner också i de övriga skolorna gick övergången till grundskolan ändå rätt smärtfritt. När gymnasiet till slut kunde flytta in i det nyrenoverade skolhuset vid Gamla Stortorget framgick det i många sammanhang hur samstämmig lärarkåren var.

Nya renoveringar blev aktuella på 2010-talet, varvid gymnastiksalens golv avlägsnades och där under hittades rester av det gamla Åbo. När man i slutet av 1980-talet inledde försök med årskurslöst gymnasium hörde Katedralskolan till de skolor som genast gick med i försöket 1989

I samband med övergången 1975 till kommunalt gymnasium tillsattes en direktion, men dess uppgifter minskades småningom och 2013 avskaffades direktionen helt.

På Skolstyrelsens framställning ändrade Undervisningsministeriet 1970 läroplanen för Svenska klassiska lyceum i Åbo så att undervisningen i det första främmande språket, engelska skulle börja redan i klass I. Ämnesträngseln i skolan ledde till ett system med udda antal lektioner, vilket innebar att antalet lektioner per ämne kunde variera varannan vecka. Övergången till femdagars vecka i början av 1970-talet försvårade läsordningen ytterligare. Skolämnenas mångfald innebar att vissa ämneskombinationer blev omöjliga. Så uteslöts bla. psykologin vid vissa ämneskombinationer.

Ett steg på vägen mot årskurslöst gymnasium gjordes när alla ämnen delade sitt stoff i tidsmässigt lika omfattande kurser om 38 lektioner à 45 minuter. Katedralskolan fick delta i ett försök 1982 där Skolstyrelsen gav ut kursplaner i varje ämne. Den nya kursplanen infördes sedan 1984. I Katedrakaskolan hade man sex perioder så att en kurs kunde läsas koncentrerat med sex lektioner i veckan under sex veckors tid och efter eventuellt prov betygsättas.

Då Skolstyrelsen med idéer hämtade från High School i USA påbörjade ett försök med årskurslös undervisning fick Katedralskolan komma med år 1988. Modellen kallad “ungdomsskolan” föreslog att elever efter tre terminer skulle få välja sina kurser fritt för resten av gymnasiestudierna. Rektor Bertel Wahlström utverkade att Katedralskolan från läsåret 1990-91 skulle få en utvidgad valfrihet inom försöket så att ungefär hälften av skolämnenas kurser skulle få väljas valfritt. Undantag gjordes för modersmålet med tanke på att skolan verkade i en synnerligen finskspråkig miljö. Möjligheten att inom vissa gränser kunna komponera sitt eget studieprogram var egentligen förutsättningen för att det årskurslösa gymnasiet skulle kunna fungera som det var tänkt. Försöksperioden pågick till 1994 då övriga gymnasier kunde övergå till en ny läroplan med större valfrihet. Under försöksperioden tilldelades Katedralskolan en timresurs som möjliggjorde speciella arrangemang i undervisningen. Vissa ämneskurser kunde ges på engelska och ämnesövergripande projekt med upp till sex ämnen integrerade kunde undervisas i storgrupp. Senare blev möjligheter till annorlunda experiment kringskurna pga. nedskärningar i skolans finansiering.

Många elever efterlyste praktiska kurser som träslöjd, matlagning och sjöräddning, språk som spanska och italienska. Tanken bakom, ungdomsskolan levde trots att skolsystemet på andra stadiet inte blev verklighet så som det hade planerats i försöket. Genom samarbete med yrkesutbildande enheter och den fria folkbildningen kunde dock mycket av planerna genomföras. Sedan dess har de studerande vid Katedralskolan kunnat avlägga kurser vid yrkesutbildningen i Åbo och dessutom vid finskspråkiga gymnasier i staden. Omvänt har också elever utifrån fått avlägga gymnasiekurser i Katedralskolan. Arbetarinstitutet har särskilt erbjudit kurser i språk som italienska, spanska och tom. kinesiska.

Med den nya läroplanen från år 2016 är den eftersträvade studietiden vid gymnasiet tre år och gymnasiernas resurstilldelning bygger delvis på antalet studerande som inom utsatt tid avlägger hela gymnasiet. Det att årskurslösheten skiljer sig så markant från tidigare studier har väckt diskussion men innebär också att en fokusering på själva studierna (Wahlström 2016).

Svenska klassiska lycéeum

(BIld: Svenska klassiska lyceum i Åbo 1954 ur Jarl Stormbom: Aktuell Skolhistorisk översikt som ingår i Skolhistoriskt Arkiv 28, Helsingfors 2002)

Åbo Trivialskola

(Bild: Lilius Henrik: Suomalaisen koulutalon arkkitehtuurihistoriaa. Kehityslinjojen tarkastelua keskiajalta itsenäisyyden ajan alkuun. Helsinki 1982, 56)

Åbo katedralskola upphörde i sin tidigare form år 1830 och i dess ställe grundades en trivialskola. Redan innan Åbo brand 1827 hade Katedralskolan lidit av utrymmesbrist. När Trivialskolan inledde sin verksamhet 1830 var den tvungen att dela utrymme med en Bell-Lancasterskola. Bägge skolorna inrymdes på Västra strandgatan i landshövdingens tidigare hus. Bilden ovan föreställer skolans renoveringsplan från 1829. Fasaderna gjordes om. I rumsindelningen företogs endast smärre förändringar. Trivialskolan med enhetliga salar inrymdes i byggnadens vänstra del medan Bell-Lancasterskolan och två biblioteksrum placerades i byggnadens högra del. I byggnadens mittdel fanns en tambur, korridor och vaktmästarbostad (Lilius 1989, 56).

Vår uppfattning om skolväsendet på medeltiden är synnerligen bristfällig emedan det är brist på källor från den tiden. Invid Åbo domkyrka torde det ha funnits redan från 1200-talet ha funnits en skola. Även i klostren torde det ha funnits skolor samt i städerna Viborg, Raumo och Borgå. Klosterskolorn fungerade naturligtvis innanför klostrets murar, men emedan man inte just känner till klostrens arkitektur vet man inte heller något om utrymmena för undervisningen. Det samma gäller i stort sätt för stadsskolorna. Åbo katedralskola verkade i en tvåvånigsbygnad av sten sydöst om kyrkan . Husets bottenvåning bestod av en täckt port till kyrkogården samt ett valv. I andra våningen låg en undervisningssal. Huruvida byggnaden ursprungligen restes med tanke på skolan är emellertid ovisst. Senare kom byggnaden att utgöra en del av brandmuren runt kyrkan. På vidstående skiss torde skolans plats ha markerats med C. (Lilius Henrik: Suomalaisen koulutalon arkkitehtuurihistoriaa. Kehityslinjojen tarkastelua keskiajalta itsenäisyyden alkuun. Helsinki 1982, 8.)

Katedralskolan 1.2

 

Katedralskolan utmärkt med C. (Bild Wahlström 2016, 38)

Elevkåren

I läroverken har sedan gammalt elevkåren haft en betydande roll för elevernas sammanhållning och skolans anda. De första elevgrupperna uppstod kanske genom djäknegången som syftade till att av allmogen och framför allt mera besuttna samhällsmedlemmar kräva in de skatter de hade ålagts för katedralskolans utgifter. Eleverna fick behålla endast en liten del av inkomsterna från djäknegången. Merparten överlämnades till rektor för lärarnas avlöning och skolans övriga utgifter. Elevernas olämpliga uppträdande med dryckenskap, tiggeri och lättja kom emellertid många gånger att ge skolan så dåligt rykte att såväl rektorer som biskopar gärna hade sett att den avskaffades. Det var inte bara djäknarna själva som kunde komma på avvägar, utan de kunde locka allmogen till dåliga vanor. Djäknegången fortsatte emellertid av ohejdad vana även efter det att regeringen hade förordnat kyrkoherdar och sexmän att inkassera djäknepengarna. I skolstaden kunde djäknarna gå diskantgång och vänta sig att allmogen belönade dem för sina sånguppträdande.

Elevernas sångrupper har uppträtt ivrigt i olika sammanhang också senare. Elevgruppen Beat framförde år 1990 Finlands bidrag “Fri” vid European Song Contest. Redan på 1870-talet ägnade sig gymnasisterna åt en sångförening som ordnade all slags kulturell aktivitet. Konventet deltog också aktivt i välgörenhet såsom dagsverksinsamlingarna. Skådespelen hade långa traditioner i elevverksamheten. Redan hertig Johan uppmärksammade med en dusör år 1557 att skolans djäknar hade “lekt fastlagsspel” och agerat “komedi ” för honom. På 1800-talet hände det emellertid att elevernas teaterpjäs 1666 “Polen blöder” som skildrade det polska upproret mot det ryska väldet anmäldes till skolstyrelsen, emedan det ansågs bryta mot den rådande censuren. Elevernas olika skådespel har skildrats livligt i konventstidningen “Råttan”. Förutom musiken och scenkonsten har också bildkonsten varit en kulturform som har fängslat många elever. Läraren i teckning Marita Reuiter införde för sin del kring 1970 i Classicum extra teckning en kväll i veckan för intresserade och bland de elever som då var med finns den kände Åbokonstnären Jan-Erik Andersson, den internationellt erkända designern Stefan Lindfors och filmarna Barbro Björkfelt och Lotta Petronellla (Lindfors).

Beträffande disciplinen kan konstateras att kroppsaga fanns i Högre elementarskolan, men inte ansågs lämpligt i gymnasiet. Däremot kan man följa Mika Waltaris beskrivning i boken Mikael Ludenfot där han beskriver agan i domkyrkoskolan så att han undrar om lärarna hade misstagit sig på den kroppsdel genom vilken kunskap inträder i människokroppen, men ändå bekräftar att undervisningen i grammatik säkrast inpräntas och kvardröjer i minnet genom bakdelen. Eleverna lärde sig med tiden också ett sätt att visa sitt missnöje mot lärarna genom att stampa ut honom ur klassrummet. I ett annat uppmärksammat disciplinsärende kom den senare uppskattade skalden till “Daniel Hjort” i konflikt med sin lärare och då läraren, prorektor Frans Hjelt tar till fysiska åtgärder för att återfå sin auktoritet lär Wecksell ha yttrat “Jag förlåter lektorn, ty lektorn är het och vet ej hvad lektorn gör”.  Officiellt var den kroppsliga agan avskaffad på 1900-talet, men det berättas om lärare som gav örfilar sä länge Classicum verkade.

Det är intressant att morgonbönen och kvarsittningarna har gjort ett sådant intryck att f.d.  elever i Classicum velat ordna elevsammankomster med båda dessa teman. År 2009 ordnades en morgonbön enligt gammal tradition och år 2011 en kvarsittning och 2015 en skoldans där de forna klassikerna kunde bjuda in sina medelever från de övriga läroverken. Redan på 1850-talet firade elever som hade inlett fjärde klassen i högre elementarskolan sin höga status genom att ordna ett inträdeskalas vid vilket bjöds på punch och öl, kaffe, te och tobak. Eleverna höll tal och sjöng och glömde rektors alla förmaningar tills rektor Ignatius tog tag i saken, relegerade en av eleverna och bestraffade fyra andra med kroppsaga. Classicum fick ytterligare ett bekymmer år 1967 när narkotika började intressera eleverna. Knarket kom via Köpenhamn dit några elever hade rest. En grupp ungdomar hyrde också en kleinbuss och reste till Indien i Beatles efterföljd. Tyvärr ledde knarkexperimenten till att några unga dog. Någon annan återvände från Ganges stränder efter några års frånvaro och avlade studentexamen som privatelev. I  provet i modermålet skrev han en uppsats om Hermann Hesses Siddharta (Wahlström 2016, 155).

Också idrotten har haft en viktig plats i Katedralskolans och Classicums verksamhet. En betydande gestalt var August Blomberg som gick tre klasser i Classicum år 1877. Han utbildade sig till gymnastiklärare och arbetade som sådan i flera skolor i Åbo och var med om att införa fotbollen i Finland på 1890-talet. I mitten av 1960-talet bildade elever i Classicum ett handbollslag som trots initiala motgångar år 1967-68 gick till final och vann den allfinska handbollscupen. På 1980-talet vann skolans basketlag SFI-mästerskapen i basket tre år i rad. År 1999 fick Katedralskolan en idrottslinje. I bakgrunden har hela tiden funnits idrottsföreningen ÅIFK.

Tvåspråkigheten har hela tiden utgjort ett särdrag för Katedralskolan och dess föregångare. När man i Sverige i ett förslag till ny skolorning år 1760 föreslog att att elever som befanns sakna lust och anlag för studier skulle skiljas från skolan före sitt tolfte levnadsår anmärkte domkapitlet i Åbo 1964 att man i Finland måste ta hänsyn till den ofta förekommande obekantskapen med det svenska språket. Då det i 1724 års skolorning förutsattes att “piltarna” skulle kunna läsa innantill i svenska förrän de kommer i skolan hade man av ovannämnda orsaker inte tolkar det ordagrannt här utan hade infört en collega infimus som arbetade med att lära eleverna svensk stavning.

År 1863 började några elever ge ut skoltidningen Toivo på finska. Någon egentlig språkstrid förekom aldrig i Åbo. Ännu år 1930 höll man gemensam mösspåläggning där alla studenter från de finsk- ochg svenskspråkiga läroverken deltog. Rektor Ralf Karlsson fick i slutet av 1940-talet reda på att en orsak till att så många av skolans elever klarade sig så bra i finska var att de hade utarbetat en ordlista med vars hjälp de fuskade sig fram till goda resultat. När han fick fusket att upphöra sjönk resultaten avsevärt. I så hög grad har finskan fungerat som elevernas umgängesspråk på fritiden att när en ung österbottnisk studerande passerade skolhuset som han trodde var ett ämbetsverk förundrades han över att så många unga finska tjänstemän kom ut för att röka samtidigt.

Länk till den nuvarande Katedralskolan webbsida:

Startsida

Gardberg Carl Jacob: “Classicum ‘Finlands skola*, Hufvudstadsbladet 23.11.1966.

Hanska Jussi: “Turun katedraalikoulun perustaminen ja curriculum”, Historiallinen aikakauslehti, 4 2008.

Hanho J.T. Suomen oppikouloulaitoksen historia I-II. WSOY. Porvoo 1947 och 1955.

Hastig Johannes: Bidrag till Åbo stads historia. Utgifna på föranstaltan af Bestyrelsen för Åbo stads historiska museum. Andra serien, VIII. Katedralskolan i Åbno 1722-1806. Helsingfors, 1908.

Ikonen Kimmo: Skolorna i Åbo avspeglar sin tid. 140 når av allmänbildande undervisning 1872-2012. Åbo, 2017.

Katedralskolan i Åbo. Årsberättelser 1976-2011

Moberg  Adolf: Autografi. Utgiven av Ragnar Dahlberg. Särtryck ur Svenska litteratursällskasoets Historiska och Litteraturhistoriska studier 3. Helsingfors 1927.

Nikula, Oscar och Sigrid: Åbo strads historia 1521-1600. Åbo 1987.

Nikula Oscar: Åbo stads historioa 1809-1856. Åbo 1973.

Schybergsson Carl Magnus: Svenska klassiska lyceum genom tiderna. Särtryck ur Svenska klassiska lyceums i Åbo festskruft. Åbo 1947.

Suomen kasvatuksen ja koulutuksen historia.

Wahlström Bertel: Katedralskolan i Åbo. Finlands skola. Åbo, 2016.

Westö Kjell: Där vi en gång gått. Jyväskylä 2006.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *