Urban Fellman: Skolplanscher som åskådningsmaterial

Pedagogisk bakgrund och användning

De flesta av min generation, födda kring 1940-talet, minns väl med lätt nostalgi de färgglada och detaljrika stora bilder på kartong, skolplanscher kallade, som uppiggade många lektioner i folkskolan. Själv minns jag bäst de många dramatiska scenerna ur de bibliska berättelserna (t.ex. bilderna av korsfästelsen gjorde ett outplånligt intryck), de fina blombilderna på svart botten, bilder av exotiska människor och djur samt en del dramatiska händelser ur antikens och medeltidens historia. Som jag minns var det främst i småskolan och folkskolan de kom fram, i läroverket och i gymnasiet mindre ofta, där var texten det viktigaste. Men nog såg vi där också planscher bland annat åskådningsmaterial som kartor och fysikens och kemins märkliga fenomen. Då var det mest fråga om botaniska bilder att känna igen och förhöras på, tekniska framställningar i kemi, fysik och hälsolära. Samt historiska bilder sådana som för antikens historia grekiska tempel och teatrar, och för medeltiden romanska och gotiska katedraler, belägrade borgar, torneringar o.s.v.

 

Många författare och andra har ofta i sina minnesbilder från skoltiden också berört dessa skolplanscher med inkännande rörelse. Poeten Tomas Tranströmer har i sin lilla minnesskildring ”Minnena ser mig” (1993) i en annars ganska kritisk bild av dåtidens folkskola skrivit om dem så här (sid. 23): ”Det enda som verkligen fängslade mig i skolan var planscherna. Jag var planschdyrkare. Den största lyckan var att få följa med fröken till förrådet och hämta fram någon sliten papptavla. Man kunde då skymta också de andra planscherna som hängde där. Själv tillverkade jag efter förmåga sådana hemma.” Författaren Staffan Ekegren, som behandlat planscherna i boken ”Skolplanschernas värld” (1988), skriver i förordet: ”Skolplanschen var ett av mina första möten med bilder. De hängdes upp i klassrummet framför våra ögon vare sig vi ville eller inte. Men vi ville. Vår bildhunger var stor. Vi barn av 1950-talet försökte stilla den så gott vi kunde.” Seriemagasinen räckte inte till för det, säger han.

 

Skolplanscher hörde till det åskådningsmaterial vid sidan av kartor, uppstoppade fåglar och djur, olika stenar och mineraler m.m., som i upplysningens anda började användas i barn- och folkskolorna för att stimulera elevernas studieintresse och kunskap om den omgivande världen. Redan J. H. Pestalozzi (1746 – 1827), ”folkskolans fader” kallad, sägs ha använt bilder, om det inte fanns konkreta föremål att visa på, i sin undervisning för fattiga barn i slutet av 1700-talet. Om verkligheten i detta finns en intressant anekdot, som han nämner i någon av sina minnesskildringar. Han berättar att han en dag visade bilder av djur, och fortsätter: ”En apa! ropade då klassens enfaldigaste elev.” om en av bilderna. Hur detta riktigt skall tolkas, kan numera vara svårt att avgöra. Troligast är väl att Pestalozzi antyder att den konkreta bilden fått t.o.m. en slö elev att reagera och inse något. Men för våra moderna öron låter det nästan som en kommentar, redan över 100 år tidigare, till konstnären René Magrittes kända bild av en pipa med texten på franska ”Detta är ingen pipa.”. Det är ju endast en bild av en pipa, och det hade kanske Pestalozzis elev kanske inte insett.

 

De flesta pedagogikhistoriker som berört skolplanscher och annat åskåd-ningsmaterial spårar grunden till deras användning till den kända polska pedagogen Johan Amos Comenius (1592 – 1670). Han utgav år 1658 den första illustrerade läroboken, den berömda ”Orbis sensualium pictus” (= ungefär ”Sinnevärlden i bilder”), som användes som grundläggande lärobok i flera länder i över 200 år i mer eller mindre omarbetade upplagor. På svenska blev titeln ”Den synliga världen”, när den första gången översattes och utgavs av biskop Johannes Gezelius d.ä., tryckt i Åbo 1682. Comenius poängterade användningen av bilder i undervisningen för att underlätta eleverna i deras första steg på lärdomsbanan. Om själva föremålet eller fenomenet inte gick att åskådliggöra direkt kunde de lika gott åskådliggöras genom en avbild, skrev han. På försättsbladet till den samlade utgåva på latin, ”Didactica opera omnia”, som Comenius år 1657 gav ut av sina samlade pedagogiska skrifter, ser vi ett berömt exempel på hur viktigt han ansåg bilder vara för inlärningen och hur de kunde användas. Comenius sitter där (se bilden ovan) vid sitt skrivbord skrivande i sin tjocka skrift uppslagen med en jordglob och skrivdon, i ett rum med en vägg fylld av konstverk förställande olika aktiviteter. Kerkko Hakulinen och Pentti Yli-Jokipii hänvisar i sin bok om Valistus geografiska skolplanscher (sid. 90) till den svenska lärdomshistorikern Lena Johannesson, som i sin forskning om den massproducerade bilden (1978) ansett, att det är just denna bild som legat till grund för uppkomsten av hela idén om åskådningsmedlens och undervisningsbildernas användning i undervisningen. Comenius levde i en värld och tid med nya vetenskapliga och tekniska landvinningar. Den ledande filosofen Descartes och hans lärjungar betonade förnuftet och sinnesiakttagelserna, men Comenius ville utöver detta även utröna vad kunskaperna hade att säga om människans plats i tillvaron. Cartesianerna avgränsade sitt kunskapsobjekt för att kunna studera orsakssammanhang, medan Comenius föredrog att studera människans värld som en helhet, inom vilken de enskilda delarna samverkar på ett organiskt sätt, påpekar Lars Lindström i inledningen till den nyöversatta faksimilutgåvan från år 2006 av ”Orbis Sensualium Pictus” (sid. 14). En pedagogisk grundsats för Comenius var ”omnes omnia omnibus”, alla skall lära allt av betydelse för allas gemensamma bästa. Det innebar att han ansåg att alla människor, frälse som ofrälse, fattiga som rika, pojkar som flickor, skulle få lära sig allt som behövdes för att kunna förstå världen och leva ett rätt liv. Så kunde de sociala skillnaderna jämnas ut och kompenseras. Kunskaper om allt innebar inte ett fragmentariskt vetande om allt möjligt, utan insikter i ”det grundläggande, orsaker och mål”, förklarar Lars Lindström. All undervisning måste ta ställning till vad som är de nödvändigaste kunskaperna, vilket man kan få reda på genom att i stället för den då rådande auktoritetstron organisera fakta om den observerbara verkligheten i ett naturligt system.

 

Comenius motiverade sin tanke om användandet av bilder i undervisningen bl.a. på detta sätt i sitt förord till ”Orbis sensualium pictus”: ”Det är känt att pojkar redan vid unga år har nöje av bilder och gärna betraktar åskådliga framställningar. Den som åstadkommer att vishetens lilla kryddgård inte verkar avskräckande, har redan härigenom gjort storverk …. Ty sinnena är de ungas främsta vägledare, eftersom förståndet ännu inte svingat sig upp till den okroppsliga betraktelsen av tingen. Unga människor söker alltid ett föremål, och saknas ett sådant tröttnar de och hänger sig sig åt dagdrömmar. När föremålet emellertid är för handen, blir de uppmuntrade, lever upp och riktar gärna sin uppmärksamhet mot det, tills de rätt begripit saken.” (Orbis…, 2006. Sid. 19). Boken består sedan av 150 sidor med små kopparstick av all världens ting och aktiviteter, oftast med detaljer försedda med siffror som sedan förklaras i texten. Detta är ju för övrigt något som sedan återkommer i ett flertal skolplanscher.  Boken inleds och avslutas med en bild av en lärare och en elev (M för magister och P för Puer, gosse), som står ute i naturen. Läraren börjar i den första bilden med att säga (enl. svenska översättningen): ”Kom hit min gosse! Lär dig vara vis.” Och på gossens fråga, vad det är att vara vis, svarar läraren: ”Allt som är nödvändigt, rätt förstå, rätt göra och rätt uttala.” Och på slutbilden säger läraren: ”Så har du i stora i drag skådat alla ting som kan visas och lärt dig de viktigaste orden i det latinska och svenska språket. Fortsätt nu och läs flitigt andra goda böcker, så att du blir lärd, vis och from.” Och däremellan finns allt från Gud, Världen, Himmel till Den yttersta domen. Så det här är Comenius pedagogik i ett nötskal!

 

Även i finländsk pedagogisk diskussion har man hänvisat till Amos Comenius betydelse för utvecklingen av skolans åskådningsmaterial. E. J. Tammio, som översatte och publicerade Comenius ”Didactica opera omnia” (”Suuri opetusoppi”) år 1928, slog fast att Comenius idéer innebar att man inte mera skulle lära sig enbart ur böcker, utan framför allt från den vidsträckta natur, som omger oss och vars olika fenomen kan iakttagas genom våra sinnen. Då undervisningen dittills mest hade utnyttjat hörseln (genom föreläsningar och utantilläsning), borde det enligt Comenius numera vara viktigt att också använda synen som hjälp för inlärningen. Men då allting, som skulle inläras inte överallt var möjligt att direkt åskådliggöra, blev det viktigt att genom bilder visa på dessa fenomen, sammanfattar Tammio. (Enl. Hakulinen & Yli-Jokipii, sid. 90).

 

När sedan intresset för denna bildanvändning i undervisningen i Comenius anda i praktiken började tillämpas, var det väl först färdiga avbildningar i konsten av natur, byggnadsverk, kända personer, olika verksamheter och dylikt samt kopior av konstverk, som först började användas. På det ovannämnda kopparsticket av Comenius ser vi honom sitta omgiven av just sådana bilder. Genom den tekniska utvecklingen av boktrycket blir illustrerade verk, även pedagogiska, allt vanligare. Ett välkänt exempel på en höjdpunkt under 1700-talet i detta avseende är väl den franska stora encyklopedin, redigerad av J.B. d’Alembert och Denis Diderot och slutförd år 1772 med 28 volymer, varav 11 med enbart planscher, med sina fantastiska 2885 illustrationer inte bara av konst- och byggnadsverk utan även framställningar av all världens verksamheter, teknik och hantverk. På lösa blad kunde sådana bilder användas, och i en äldre undervisningssituation med en liten grupp elever och en informator var dylika böcker och illustrationer säkert användbara. Från slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet började sedan sådana bilder framställas för undervisningsbruk och användas i skolor. I Frankrike och framförallt i de tyska länderna började redan på 1830-talet tryckas sådana bilder direkt för skolbruk. De var först i mindre format, men snart blev de större, då de måste synas av alla i en större skolsal. (I den följande delen av denna artikel går jag närmare in på den tekniska och pedagogiska utvecklingen av denna bildframställning.) Skolplanscherna hade fötts. Sådana planscher importerades sedan till andra länder, och kunde där förses med texterna på de inhemska språken, innan en egen produktion från slutet av 1800-talet kunde börja i de flesta länder.

 

Dylika skolplanschers betydelsefullaste verksamhetsperiod brukar fastslås som en 100-årsperiod från 1860-talet till 1960-talet, med en höjdpunkt efter sekelskiftet 1900. En period som också nästan precis sammanfaller med den allmänna folkskolans tid i många länder. Sveriges folkskola är t.ex. från 1840-talet och Finlands från 1860-talet, och skolplanscherna var med från början. I Finland först utländska, mest tyska och svenska och för religionen engelska, men från sekelskiftet egna inhemska. Skolplanscherna blev så viktiga och i så flitigt bruk i folkskolorna, att man nästan kan säga att de tillsammans med katedern, pulpeterna, svarta tavlan, kartställningen och trampharmoniet för psalmsången definierar vad en folkskola är. Men mot 1960-talet började de alltmer falla ur bruk. Nya bildframställningar och åskådningsmöjligheter hade kommit till, som ersatte planscherna som blivit gammalmodiga, och betraktades som pedagogiskt mera lämpliga och aktuella. Nu fanns det fotografier, bildband, diapositiv, filmmaterial o.s.v. T.o.m. radio och tv hade börjat användas på sina håll. Läroverk och gymnasier började anse de gamla planscherna förlegade och oanvändbara, t.o.m. felaktiga och skadliga. Många som vissa historiska, etnografiska och geografiska kunde (och kan) betraktas som fördomsfulla t.o.m. rasistiska. Som jag ovan anmärkte minns jag från min egen skoltid att skolplanscher användes mera i folkskolan än i läroverket, där mest de botaniska, de som framställde tekniska och fysikaliska fenomen och en del historiska och konsthistoriska planscher kunde visas. Däremot hade visningar av diapositiv blivit vanligare där.  Dessutom var en ny pedagogik på kommande genom grundskolreformerna i många länder, som Sverige på 1950-talet och Finland på 1970-talet. Nya läroplaner kom till som krävde nya läroböcker och nya undervisningsmedel och -metoder. De gamla skolplanscherna kom att betraktas som föråldrade, ja nästan skadliga och därför blev oanvändbara och rensades ut. När grundskolreformen i Finland genom Helsingforsskolornas införande i systemet år 1977 var helt genomförd, innebar det att de flesta skolor avskaffade skolplanscher och annat folkskolematerial, vilket t.o.m. kunde kastas bort, ges bort eller säljas på auktioner, basarer eller lopptorg. (Det var så jag själv startade min samling av gammalt skolmaterial när Korpo kommun 1977 sålde bort alla sina gamla folkskolors planscher på auktion för några dåtida mark per styck.)  Skolor kunde bevara några enstaka som minnen och kuriosa eller som undervisningshistoriska exempel på tidigare pedagogiska idéer, eller t.o.m. som avskräckande exempel på fördomar och felaktiga uppfattningar.

 

Men som det ofta brukar gå i dylika sammanhang dröjde det inte länge innan andra grupper människor började sörja denna ”kulturförstörelse”, och en nostalgisk saknad efter dem väcktes först bland en äldre befolkning, som ville påminnas om sin egen skolgång och började söka efter gamla skolplanscher. Sedan blev också yngre personer intresserade av de gamla granna och märkliga bilderna som erbjöd annorlunda och exotiska inredningsdetaljer. Och när priserna på dem genom dessa intresserade kunder steg alltmer har de bevarade skolplanscherna fått ett nytt liv som eftertraktade samlarobjekt. Det är också typiskt att trots att det i många länder egentligen ofta saknas grundliga omfattande övergripande vetenskapliga undersökningar om skolplanschernas historia, utveckling och pedagogiska bakgrund, en stor marknad har uppstått av närmast nostalgiska bokverk för samlare utgivna av entusiaster. Dessa böcker kan dock delvis ge läsaren även en historisk bakgrund och för den historiskt intresserade värdefull kunskap om förlag, konstnärer och tryckteknik, men huvudsaken med böckerna är ändå att få snygga rikligt illustrerade mest nostalgiska böcker för samlare, vilka främst är intresserade av det egna landets material och som kanske dras av en längtan till ett äldre mer ruralt, folkligt och lugnare fosterland. Det är de geografiska och historiska bilderna och bilder av djur, fåglar och växter som är de mest populära skolplanscherna. Varje samlare måste naturligtvis helst hitta en plansch från den egna hembygden från en äldre tid!

 

Ur pedagogisk synvinkel anses det numera att nästan endast vissa botaniska planscher mera skulle kunna användas i undervisningssyfte, då dessa fortfarande genom sina korrekt återgivna detaljer innehåller nyttig kunskap. Vidare kan en del av de mycket spridda engelska religiösa planscherna med bilder ur de bibliska berättelserna fortfarande användas i församlingars barn- och ungdomsverksamhet och i söndagsskolor. Dessa planscher anses också genom sin färgsättning och dramatik tekniskt har stått sig bäst gentemot tidens tand. Rollen som samlarobjekt fortsätter dock att öka efterfrågan på gamla skolplanscher. Men de skall helst vara i prima skick, vilket de tyvärr inte alltid är p.g.a. tidigare flitig användning och senare oaktsamhet. De nya populära bilderböckerna om skolplanscher kan trots allt ge oss läsare en viss uppfattning om planschernas historia, utveckling och ålder genom de förord och undersökningsresultat som författarna ändå kommit fram till. För denna artikel har jag använt böcker från Finland och Sverige, vilka jag uppräknar i litteraturlistan i slutet av artikeln. En viss slagsida får böckerna då de flesta av dem i bildmaterialet mest tar upp de geografiska, botaniska och zoologiska planscherna eftersom dessa är de mest populära motiven bland samlarna, men samtidigt är det de motiven som oftast är mest exotiska och förlegade. Kanske detta också bidragit till deras popularitet och efterfrågan genom sitt tydligt historiska utseende?

 

 

När det gäller planscher berörande Finlands historia har jag haft stor hjälp av fil.dr. Derek Fewsters avhandling om uppbyggandet av en finsk nationalkänsla och historiesyn. Han är också en av de få som även framfört en nyttig kritisk syn på planschernas innehåll, verklighetsförankring och ideologiska bakgrund, den som gett många av dessa planscher deras numera förlegade och falska framtoning. För Finlands del ges korta användbara översikter av det inhemska materialet i i Sari Savikkos ”Muistojen koulutaulut”, även om boken annars närmast blivit en ”bilderbok” för nostalgiska samlare, och Kerkko Hakulinens och Pentti Yli-Jokipiis bok om förlaget Valistus geografiska planscher. I Sverige har framförallt biologen och fotografen Jens Wahlstedt studerat de svenska geografiska och biologiska planscherna och journalisten och författaren Staffan Ekegren har studerat de svenska planschernas världsbild i den banbrytande boken ”Skolplanschernas värld”.

 

Ekegrens bok är nyttig och viktig också för att han sett på skolplanscherna såväl ur skaparnas (konstnärernas och tryckarnas) som användarnas (folkskollärarnas och – elevernas), samt forskarnas och museitjänstemännens synvinkel. Hans bok blir därför mer än bara en blädderbok med vackra bilder, utan även en inblick i folkskolans hela idévärld. Han startar sin undersökning av planscherna med att fråga en av de sista folkskollärarna i Sverige, Herthi Johansson, som år 1981 pensionerades från Glindrans skola i Sörmland, om hur hon använde planscherna. Själv minns han från sin skoltid det hemlighetsfulla materialrummet varifrån planscherna hämtades: ”Dit hade bara den duktiga tillträde; den som Fröken valt ut till Ordningsman, den som var bäst på Provräkningen, eller duktigast i Välskrivningen. Tillsammans med Fröken fick han lämna salen, medan vi andra lyssnade till ekot av nyckelknippan när den skramlade tungt ute i korridoren. När de kom åter till oss åskådare bar de på en hemlighet, ty bilderna höll de vända mot väggen. Sitta och glo i förväg? Inte. Vi fick nöja oss med att försöka se igenom masoniten på baksidan tills turen kom till oss. Om vi skötte oss.” (Ekegren, sid. 10). Detta med att planscherna inte genast avslöjades av läraren återkommer hos flera av minnesbilderna i de olika böckerna. Herthi Johansson berättar hur hon använde planscherna: ”Jag skall ge ett exempel. I maj kunde vi gå ut och plocka vitsippor. Sen gick vi hem till klassrummet där var och en satte sig vid sin bänk och började pillra med sin egen blomma: de fick räkna kronblad, dra bort ståndarna för att komma åt den gröna pistillen, skära itu stjälk och fruktämne. Först därefter tog jag fram planschen Vitsippa. Det gick ett sus genom klassen. Allting stod klart för dem; de som inte lyckas skära itu stjälken ser in i den som genom mikroskop nu, de som inte vetat vad de såg ute i skogen i somras ser att det var vitsippan som hade gått i frukt. Sen får de skriva. Först jag på tavlan: Rot rottråd jordstam stjälk …. Därefter barnen, de skriver ihop en faktaordlista och får lära sig svenska på köpet.” (Ekegren, sid. 32f)

Enligt henne var detaljrikedomen i de olika planscherna fantasieggande och inspirerande, saknade eleverna något i bilderna ritade barnen nya detaljer i sina egna teckningar. De som satt längst bak i klassen kanske inte såg allt, men de fick gå fram till planschen och titta efter och berätta vad de såg. Lärarinnan kunde också berätta historier utgående från planscherna, hon säger att hon tyckte t.o.m. det var roligare än bredvidläsningsböckerna att gå in i bilderna med barnen. Och hennes tydligaste minne av planschernas förmåga att stimulera fantasin är synen av barn som sitter och drömmer sig bort i en plansch under någon tråkigare lektion, t.ex. matematik,: ”en glugg att försvinna ut genom; vila därborta en stund, hämta nya krafter, sedan räkna vidare.” (Ekegren, sid. 40). Jämför med Comenius uttalande om barn och bilder ovan! Här framgår tydligt lärarens stora betydelse för en rätt användning av planscherna som åskådningsmedel i undervisningen.  Ekegren påpekar att då planscher var ett dyrt undervisningsmaterial och folkskolorna hade en snäv ekonomisk budget, var det för lärarna viktigt att välja rätt planscher till skolorna genom noggrant studium av undervisningsplanerna, statliga direktiv om sammansättningen av skolplanscher och förlagens kataloger. Därför värderades planscherna i de flesta skolor och vårdades väl.

 

Skolplanschernas uppkomst och utveckling

Bilder i undervisningen började som ovan sagts i större skala användas som åskådningsmaterial i Amos Comenius efterföljd redan på 1700-talet. Man använde grafiska bilder, t.ex. kopior av centrala konstverk, löstagna bokillustrationer och senare speciella nygjorda tryck av djur, växter, kända eller exotiska vyer, berömda byggnader och personer. Dessa var ganska små till formatet och kunde användas för enskilt studium eller i en liten grupp, men kunde uppklistrade på kartong också hängas på väggen i skolsalen (som på bilden i Comenius skrift). Svartvita bilder i tryck kunde också koloreras för hand. Från början var materialet så att säga delat i två grupper: färdiga tryck som kopior av konstverk, där också motivet avgjorde deras användning i undervisningen, och tryck som var direkt gjorda i undervisningssyfte i olika läroämnen. Det är de senare som man mest tänker som skolplanschernas ursprung. En avgörande betydelse för utvecklingen av dem kom att bli uppfinningen åren 1796 – 98 av den grafiska plantrycksmetoden, litografin, av bayraren Alois Senefelder. Denne utgav sedan själv redan år 1818 den grundläggande läroboken i den litografiska metoden. Nu kunde man framställa färgbilder både enklare och billigare i större upplagor, vilka uppklistrade på väv eller kartong kunde hängas upp i skolsalen. I Frankrike och de tyska länderna började det utges speciella planscher för skolbruk redan i början av 1800-talet, tyska redan från 1830-talet. De första var ganska små till formatet, men när folkskolesystemet började utvecklas i många länder, behövdes det större bilder för att alla i klassen skulle kunna se dem. Vanligen kom planscherna att få samma storlek som den litografiska stenen, c:a 30 x 50 cm. Bilderna gjordes i början som två sådana lösa bilder, som sedan sattes bredvid varandra (eller sammanfogades) för att få en hel bild. Mot slutet av 1800-talet kom de flesta skolplanscher att få ett standardformat av c. 70 x 100 cm. Dessa syntes tydligare i hela skolsalen, och standardformatet gjorde bilderna lättare att transportera. Dessutom började man tillverka trälådor att förvara dem i.

 

Efter de franska och tyska planschernas genombrott följde de flesta europeiska länderna småningom efter och inhemsk produktion startade. Men under 1800-talet dominerade de tyska planscherna. De flesta tyska förlagen låg i Leipzig, de mest kända förlagen och bildserierna där var E. A. Seemanns ”Wandbilder” och F. E. Wachsmuths ”Leipziger Schulbilder”. Wachsmuths planscher var planerade och redigerade av Adolf Lehmann, ”Schuldirektor zu Leipzig”.  Dennes olika serier var de mest kända av alla i slutet av 1800-talet och användes också i andra länder, även i Finland där de var kända som ”Lehmannin taulut”. De mest kända serierna var (med svenska titlar här) ”Lehmanns geografiska karaktärsbilder” (som bestod av 74 numrerade st.) och ”Lehmanns kulturhistoriska bilder” som var en lång fortsättande serie. För denna senare gjordes t.o.m. i Finland år 1915 av Lauri E Ahtola en katalog där 35 st. uppräknades, och i Valistus-förlagets katalog över skolmaterial för läsåret 1920 – 21 nämns 40 av dem.  (Fewster, sid. 492.)

Adolf Lehmann använde för sina skolplanscher akvareller målade av flera olika konstnärer som H. Heubner, F. Stollenberg, B. Hèroux, Josef Klemm, M. Müller-Wachsmuth och Friedrich Specht. Andra tyska förlag var Meinhold och J. Lohmeyer. I Wien fanns J. Langl. När det gäller de religiösa bilderna och planscherna ur de bibliska berättelserna från denna tid var den engelska produktionen helt dominerande i världen. Ett viktigt förlag var Nelson & Sons Ltd.  Konstnären W. H. Margetsons bild ”Den gode herden” anses av de flesta forskare vara världens mest kända, använda och spridda skolplansch överhuvud. Den var känd överallt och kopierades flitigt. Andra kända engelska konstnärer till religiösa skolplanscher var t.ex. Robert P. Reid, George Soper och Alan Wright.

 

År 1842 infördes folkskolan i Sverige genom landets första folkskolestadga och seminarier skulle inrättas i Stockholm och i alla stiftsstäder. I varje stadsförsamling och socken på landet skulle det finnas minst en skola med vederbörligt godkänd lärare. Detta var tänkt att vara genomfört till år 1847, men ännu på 1850-talet hade bara en tredjedel kompetens för sitt yrke och lärarlönerna var låga och hjälpmedel torftiga ända till sekelskiftet. Trots detta kan man säga att folkskole- och småskollärarna blev själva ryggraden i  folkskolan och för hela det svenska folket. Goda läromedel utöver de enkla ABC-böckerna och katekesen blev därför eftertraktade. År 1868 kom den första hjälpen med den första upplagan av ”Läsebok för folkskolan”, en tjock bok, nästan 600-sidor med 30 bilder. Den utgavs av Norstedts förlag och kom sedan att uppdateras och utges i ett flertal upplagor, den mest kända är den gröna upplagan av år 1907 med mottot ”Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat”, något som klingar bekant för oss finländare också. Läseboken blev den mest lästa boken i Sverige efter Bibeln, och användes långt in på 1900-talet. Men lärarnas krav på bättre och inhemskt bildmaterial som hjälp för undervisningen vid sidan av böcker ökade hela tiden.  Pedagogiska skolplanscher, stora och oömma med välgjorda och tydliga bilder, som kunde visas för hela klasser, var önskemålet. Man hade hittills, om man hade råd, haft de dyra utländska importerade planscherna att tillgå, och uppstoppade fåglar och djur och dylikt var för dyra för de flesta skolor. En viktig pionjär för inhemsk litografisk produktion hade geologen Algernon Börtzell varit, som år 1872  hade grundat karttryckeriet Generalstabens Litografiska anstalt, som producerade kartor även för skolbruk. Allmänt anser forskarna att i de flesta länderna inhemsk kartproduktion föregått produktionen av skolplanscher.

 

Till slut vann lärarna kampen mot de snåla skolstyrelserna, och i slutet av 1800-talet gavs Norstedts förlag, som haft framgång med läseboken, i uppdrag att börja producera inhemska skolplanscher. Förlaget hade börjat specialisera sig på skolmaterial och hade redan importerat utländska planscher. Förlaget Norstedt & Söner såg nu en stor marknad för de inhemska svenska planscherna och kom sedan att bli nästan ensam om marknaden. Den enda större konkurrenten var G. Saietz förlag, vilket också senare inkorporerades med Norstedts. Från början var det klart vilket tema de första svenska planscherna skulle ha. Lärarna hade önskat sådant som kunde kännas igen, intressera och inspirera barn – deras egen omgivning, som ett första steg att lära känna sitt eget land. Temat blev de fyra årstiderna, tecknade av en numera okänd konstnär. Först kom planscherna ”Vinter på landet” och ”Sommar på landet” år 1890 och år 1893 följde ”Vår på landet” och ”Höst på landet”. Med sina klara och tydliga bilder med många detaljer inspirerade dessa planscher till många diskussioner mellan lärare och elever. Som ett exempel i anknytning till detta på den dåtida pedagogiska uppfattningen om planschernas nytta kan tas J. M. Ambrosius åsikt om dem i en lärarhandledning från år 1904: ”Åskådningsundervisningens egentliga ändamål är att utveckla barnets iakttagelseförmåga, så att de icke blott blifva vakna och ifriga att se, hvad som finnes för ögonen, utan äfven förmå sig att att lära sig något af det, som de beskåda. Åskådningsöfningarna är tillika samtalsöfningar. Äfven i detta afseende äro de värdefulla, därför att lärarinnan får tillfälle att tala mer otvunget med barnen och de med henne, än det i regel sker under andra lektionstimmar.” (Citerat i Wahlstedt 2008, sid. 25). Planscherna blev en enorm framgång och Norstedts fortsatte sedan med en stor och lång utgivning av skolplanscher i många ämnen långt in på 1900-talet. Den sista planschen blev den något tråkiga ”Fridlysta växter i Göteborg” år 1962.

Norstedts framgång med de första skolplanscherna på 1890-talet hade alltså inspirerat både det förlaget och andra svenska förlag att satsa på skolplanscher. I början av 1900-talet vände man sig t.o.m. till kända konstnärer som Bruno Liljefors, Julius Kronberg och Nils Kreuger, vilka gjorde dem som bisyssla eller engångsuppdrag. Dessa tröttnade efter en tid, Liljefors gjorde t.ex. endast 5 stycken, medan andra tog arbetet som en livsuppgift och gjorde ett flertal under en längre tid. Den kände djurmålaren Nils Tirén t.ex. gjorde hela 80 stycken i serien ”Svenska djur”. Andra flitiga var sådana som Nils Asplund, Olle Hagdahl, Max Richter, bröderna Tupy (födda i Wien). Två framstående kvinnliga skapare av botaniska planscher som inte kan förbigås är Henriette Sjöberg (1842 – 1915) och Gerd Rissler (1909 – 1996). Sjöberg har skapat serier som ”Botaniska tavlor” (5 serier, sammanlagt 26 bilder), ”Svenska växter” (40 st.) och 2 planscher ”Sveriges vanligaste ogräs” (sammanlagt 30 växter). Rissler är bl.a. känd för ”Svenska växtsamhällen” (13 st.), ”Botaniska bilder” (7st.), vilka har blivit klassiker och prisats för sin äkthet och kunskap om naturen. Hon har också belönats med hedersdiplom i Wien för en utställd bild. I Ekegrens bok ”Skolplanschernas värld” finns en intressant intervju med henne.

Guldåldern för den svenska planschutgivningen inföll mellan 1920 och 1950. Den svenska utgivningen var överhuvudtaget så stor och betydande att Sverige blev en av världens främsta producenter av skolplanscher, t.ex. var av alla planscher tillverkade i Europa en 10-del gjorda i Sverige. Tyvärr blev bilderna mot slutet av perioden mera stereotypa och mindre konstnärligt intressanta samt med tråkigare ämnen som trafikregler, matematik och alkoholens fördärv. Konkurrensen med modernare hjälpmedel som läroböcker med färgbilder, apparater för bildvisning, radio- och tv-program m. m. gjorde att förlagen upphörde med tillverkning av planscher och t.o.m. gjorde sig av med lagren av planscher och förstörde tryckplåtarna.

 

I Finland kom en folkskoleförordning först år 1866, enligt vilken barnen utöver läsning, skrivning och räkning skulle läsa geografi, historia, religion, naturkunskap, form- eller mätningslära (geometri), ritning (teckning), sång, gymnastik och handarbete. Detta innebar att många nya skolämnen kommit till, i vilka såväl kompetenta lärare som undervisningsmaterial ofta saknades. Många folkskolor på landsbygden lämnade därför också ofta länge bort en del ämnen ända tills år 1881, då veckotimantalet för de enskilda ämnena slogs fast, så att skolorna blev mera samordnade. De nya ämnena krävde alltså av lärarna nya undervisningsmetoder och -medel. Uno Cygnaeus (1810 – 1888) betonade kravet på lämpliga åskådningsmedel. Enligt honom var åskådningen undervisningens bas, idealet var att eleven aktivt skulle ta emot kunskap och repetitionen var viktig. I undervisningen skulle man gå från huvudsakerna mot detaljerna och i varje ämne skulle man bilda en helhetsbild. Finlands motsvarighet till Sveriges ”Folkskolans läsebok” blev ju som känt Topelius två skolböcker ”Naturens bok” (1856) och ”Boken om vårt land” (1875), den senare i många upplagor på svenska och finska använd ända till 1950-talet. Det var med Topelius riktlinjer och hans böckers uppläggning, som den finländska folkskolan också kom att lägga upp riktlinjerna för sin skolplanschplanering och -produktion.

När det gällde publiceringen av tryckta bilder för skolundervisningen följde Finland samma mönster som andra länder, att publicering av kartor för skolbruk föregick en inhemsk utgivning av skolplanscher. Ferdinand Tilgmann (1832 – 1911), som år 18?? grundat Tilgmanns stentryckeri, började t.ex. med att trycka de första generalkartorna över Finland. Ända till 1890-talet var man i Finland tvungen att importera utländska skolplanscher, De flesta i Finlands skolor använda var de ovan nämnda färgtavlorna med geografiska motiv (tyska: Farbtafeln…) från Lehmanns förlag i Leipzig. De var av formatet 66 x 88 cm, vilket blev förebild för de första inhemska skolbilderna. De   tyska var så vanliga här att L. M. Wiherjuuri år 1920 gav ut en katalog med förklaringar till dem. Senare blev det vanliga storformatet det gängse.

 

En av de främsta förespråkarna för en egen inhemsk produktion av planscher var författaren och folkbildaren Petrus Nordmann (1858 – 1923). Han skrev år 1898 om detta i en skrift om geografiundervisningens mål, medel och metoder. Han önskade att skolorna skulle skaffa sig så stora och tydliga planscher att ingen med normal syn utrustad elev var tvungen att lämna sin plats för att kunna se dem. Den geografiska bilden behövde inte vara en exakt kopia av ett verkligt speciellt landskap, ty då krävdes det nästan en hel serie av bilder för att ge helheten vilket var praktiskt eller ens önskvärt, utan den skulle ge en riktig helhetsbild av landskapet, dess känsla. De fick dock inte innehålla felaktiga detaljer som inte hörde hemma där. Liknande tankar hade ju också planschkonstnärerna i Sverige, och säkert i alla länder. Det viktiga var att få fram stämningen i de olika regionerna i det egna landet, och skapa en nationell känsla för sitt land. Enligt Nordmann borde också lärarna till sin hjälp ha en text, som hörde till bilden. Ty om eleven verkligen skulle lära sig något av alla de detaljer, som tavlan framställde och inse helhetsbilden bör läraren själv vara grundligt insatt i alla dess detaljer, ansåg han. (Citerat i Hakulinen & Yli-Jokipii, sid. 91).

 

År 1899 tillsattes på ett möte för  det fjärde skolinspektörsdistriktet en kommitté för att utreda frågan om åskådningsmaterial för folkskolorna och dess betänkande kom   följande år. Fastän en del lärare varnat för överdriven tro på bilder, en ”bilddyrkan”, segrade planschförespråkarna. Nu önskades en inhemsk produktion av skolplanscher, med tonvikt först på Finlands geografi och historia. Nu kom de första i Finland utgivna skolplanscherna, en serie ”Bilder till Finlands historia” (10 st.), som kom till just på Petrus Nordmanns initiativ. Han planerade den och serien tecknades av Nils Wiwel och trycktes i svart och vitt, utgiven år 1900 av WSOY, som grundats år 1891. Och andra serier följde efter. Också förlaget Kotikoulutoimisto, som grundats av Kansanvalistusseura år 1899 för att stödja grundutbildning för vuxenstuderande, utgav åren 1902 – 1906 en serie i färg med motiv ur Finlands historia, gjorda efter akvareller, t.ex. ”Borgå lantdag 29.3.1809” i heliogravyr och litografin ”Björneborgarnas marsch” (efter Albert Edelfeldts bild ur ”Fänrik Ståls sägner”), samt en serie bilder i färg med Kalevala-motiv. Den senare har p.g.a. signaturens otydlighet tidigare felaktigt tillskrivits Venny Soldan-Brofeldt (som gjort teckningar till andra planscher), men Derek Fewster har övertygande visat att de var tecknade av konstnären Samuel von Bell (Fewster, sid. 501).  Även Akademiska bokhandeln (grundad år 1893), som redan tidigare importerat  utländska planscher för skolbruk, började i början av 1900-talet tillhandahålla planscher med inhemska finländska motiv. Förlaget Otava (grundar år 1890) hakade på och utgav en serie planscher med motiv ur Finlands historia gjorda efter verk av kända finländska konstnärer, ”Otavan historiallisia kuvia” (Otavas historiska bilder) med text på finska och svenska.  Den första serien om 12 stycken kom år 1904, med verk av Albert Gebhard, Werner von Hausen, Hugo Simberg, (”Digerdöden i Finland 1350”), Väinö Blomstedt, Albert Edelfeldt och Eero Järnefelt (”Aurorasällskapet”).  En nyutgåva av denna serie gavs senare ut av ”Koulutarpeiden keskusliike”, som Otava grundat som sidoföretag år 1910. Denna serie bestod av 19 planscher, 11 av de gamla och nya tillägg av konstnären Lennart Segerstråle, som också gjorde en ny version av ”Pesten 1350”, då Simbergs bild på kyrkligt håll ansetts vara för dyster och pessimistisk och tagits bort.

Den största och viktigaste producenten av skolplanscher i Finland kom att bli det år 1901 grundade företaget Kansanopettajain Osakeyhtiö Valistus, från år 1919 Osakeyhtiö Valistus eller bara Valistus. Det producerade och distribuerade det mesta för folkskolebruk – böcker, kartor, planscher m.m., ja t.o.m. pulpeter. Förlagets första plansch var den år 1902 publicerade ”Vyöhykekartta” (Zonkarta), som visade växt- och djurvärldens förändringar från ekvatorn till polcirkeln. Den var i storformat (57×265 cm), planerad efter tysk förebild av K. M. Levander med förklaringar av Iivari Leiviskä. Efter denna började Valistus stora utgivning av skolplanscher. Från 1903 framåt kom den kanske viktigaste, åtminstone mest kända och numera mest eftersökta serie av geografiska bilder från Finland, ”Valistuksenmaantieteellisiä kuvia” (Valistus geografiska bilder). Serien kom i allt att bestå av 32 numrerade bilder när serien var avslutad år 1932. De två första kom år 1903 föreställande Helsingfors och Imatra, senare samma år ”Landskap från Savolax” och ”Mänttä bruk”. Dessa var gjorda på illustrationer av Kustaa Heikkilä, som tecknat de flesta av den äldre upplagan, medan de  flesta av den senare upplagan tecknats av Vihtori Ylinen. Följande tre år kom sedan 9 till och fram till år 1917 hade 24 nummer publicerats, efter en paus följde en fortsättning åren 1924 till 1929 med nr 25 till 31, och den sista nr 32 ”Åbo domkyrka inifrån” kom år 1932. Från och med år 1917 gjorde Valistus också nytryck av serien och t.o.m. nya uppdaterade versioner av vissa av de äldre. (Se listan i bilagan!) Alla var litografier, utom en nyversion av nr 22 Theodor Björnströms ”Kolivaara” tecknad 1929 av Väinö Hämäläinen, som på försök trycktes hos Tilgmanns som offset. Alla var i formatet 56 x 95 cm., och tryckta hos Tilgmanns. Serien med Valistus geografiska bilder var en bästsäljare och var enligt Valistus materialkatalog för 1942-43 till salu ännu då. År 1927 gjorde Valistus även en serie reproduktioner i svart-vitt i mindre format av de 27 första i serien i en publikation som reklam, och med text på finska, svenska, tyska, engelska och franska för export.

Bland de konstnärer, som vidtalades från starten år 1903, fanns Eetu (Edvard) Isto (1865-1905), som samma år han dog endast hunnit göra den dramatiska landskapsbilden över Aavasaksa, Lapplands-målaren Juho Kustaa Kyyhkynen (1875 – 1909) med bilden ”Lappby” (1908), viborgaren Theodor Björnström (1890 – 1959) som flyttat till Helsingfors, den ryske i Finland bosatte Nikolai Belij (1896-1968), illustratörerna Akseli Einola (1894-1948) och Väinö Hämäläinen (1876 – 1940). Men de två främsta konstnärerna som bidrog till de flesta bilderna var i början litografen Kustaa Heikkilä (1870 – 1937), ursprungligen smed och senare jordbrukare, med 8 bilder, och när Heikkilä slutade med skolplanscherna fortsatte den i Raumo verksamma konstnären Vihtori (Viktor) Ylinen (1879 – 1953) i 20 år arbetet med dem. Han tecknade 23 bilder för hela serien, varav tre i den senare upplagan som ersättande för bilder av Heikkilä, vilka uppfattades som föråldrade. Ylinen hade utbildat sig i Åbo, Helsingfors, och Paris, i Åbo ritskola hade han som lärare haft den kände landskapsmålaren Victor Westerholm av vilken han sade sig ha lärt både att framställa breda realistiska landskapsvyer och att söka efter en känslofylld skönhet i vårt karga nordliga landskap. Skisserna gjorde han på plats och han cyklade omkring för att hitta de bästa och mest typiska vyerna. Inflytandet från Topelius och Edelfeldts syn på vårt lands natur, just det som Valistus eftertraktade, syns bäst hos Ylinen. Det är också hans bilder som blivit seriens mest klassiska och eftertraktade.

Valistus gav ut flera andra serier, bl.a. en serie bilder ur Finlands historia (16 st.) från och med 1906, och en serie bilder av Finlands djurvärld, ”Valistuksen kotimainen eläinkuvasto” (Valistus inhemska djurbilder). Denna kom att bestå av 29 planscher, tecknade av i allt 5 konstnärer: Dåtidens ledande finländska fågelmålare Matti Karppinen (1873 – 1953) verksam med fågelplanscher 1909 – 1914. Då han hade varit elev till Ferdinand von Wright gick hans planscher i bröderna von Wrights stil. Vidare grafikern Aukusti Tuhka (August Tuhkanen), den ovan nämnde reklamgrafikern Theodor Björnström, Hanna Schönberg och Akseli Einola. Många av dessa populära djurbilder togs i nytryck ända fram till 1930-talet. En överraskande stor del av motiven från Finlands historia är från Finlands förhistoria och medeltid. Fil.dr. Derek Fewster har i sin avhandling om uppbyggnaden av en mäktig bild av en nationell finsk forntid visat att redan från fennomanins tid på 1800-talet hade man för det finska Finland medvetet arbetat på att utveckla en syn på Finlands forntid som en stor hjälterik period före den svenska erövringen. Kalevala (första versionen 1835, och slutgiltiga 1850?) blev det centrala verket kring vilket en en mytisk storhet byggdes upp. Fewster påpekar också att trots att fornfinnarna sedan övergick till kristendomen trots det första motståndet, betraktade ändå den finsknationella historiesynen hela medeltiden ännu som en nationell fortsättning på den fornfinska, då enligt denna den katolska kyrkan i Finland höll en självständig hållning gentemot den svenska kungamakten (som först med Vasa-ätten kunde börja hålla greppet om den östra rikshalvan), och medeltiden var också den tid då de fornfinska västligare myterna spreds mot Karelen och fick fäste där och blev basen för Kalevala.

 

I arbetet på att befästa den fennomanska nationella synen på Finlands äldre historia kom folkskolan och dess läroplan och lärare att spela en avgörande roll, och dess undervisnings- och åskådningsmaterial kom för flera generationer av finska skolbarn att prägla deras bild av Finlands forna historia. Man byggde vidare på Kalevala, Runebergs ”Fänriks stål” och framförallt Topelius ”Boken om vårt land”. Derek Fewster påpekar också att t.o.m. de finländska landskapsvyer som t.ex. Valistus valde för sina geografiska planscher också valts för sin historiska och nationella betydelses skull. Sådana är t.ex. medeltida kyrkplatser som Nousis, Åbo och Borgå, vyerna Imatra  och Koli och planscherna nr. 5 (Tavastländsk by) och 31 (Nationalmuseet) är mer etnografiska än geografiska. Man bör dock minnas att i de finlandssvenska skolorna denna finsknationella anda naturligtvis inte var lika kännbar. Man vinklade sin undervisning där litet annorlunda, betonade mera den svenska tidens betydelse och använde sig t.ex. mer av svenskt åskådningsmaterial. Det är betecknande att man i de finlandssvenska skolorna lär ha fäst mycket mindre vikt och tid vid de avsnitt i ”Boken om vårt land” som berörde Kalevala och de fornfinska myterna än i de finska.

När det gällde spridandet av synen på den fornfinska historien i åskådningsmaterialet i de finska skolorna är ett av de viktigaste namnen författaren och konstnären Aarno Karimo (1886 – 1952). Han hade gjort sig känd genom det litterära storverket om Finlands historia ”Kumpujen yöstä” (Ur fornkullarnas natt), som utkommit i 4 band 1929 – 1932, där de två första banden, alltså hälften av hela verket, behandlar forntiden och medeltiden. Även i de två senare ses vår historia alltid ur ”äktfinsk” synvinkel, där de hjältar och händelser, som tas upp hela tiden ses med tanken om en ödesbestämd utveckling till ett Finland som självständig nation, och mot bakgrund av den tidigare historien – just den tanke om ett ärofullt förflutet, som givit titeln till Derek Fewsters doktorsavhandling ”Visions of Past Glory”. Detta kom naturligtvis också att prägla de bilder, som Karimo utgående från sina illustrationer till sitt bokverk åren 1934-38 tecknade för den serie historiska planscher (14 st.), som förlaget Kouluaitta (ett år 1932 grundat sidoförlag till WSOY) beställt av honom.  Hela 9 av dessa planscher är hänförda till forntiden och medeltiden. Valistus hade Karimos serie med ännu i sin katalog för 1942-43. (Jfr Fewster, sid. 506). Karimos bilder var mycket populära på sin tid, men måste nog numera betraktas som alltför fantasifulla och inte historiskt helt korrekta. Som bilaga har jag som exempel på förlaget Valistus skolplanscher därför valt att presentera hela den geografiska serien på 32 st. i två upplagor, då de kanske fortfarande är de mest kända och eftertraktade av de finländska geografiska skolplanscherna. För planscherna med historiska motiv hänvisar jag till Derek Fewsters utförliga genomgång av de finländska skolplanscherna berörande historiska motiv i hans appendix 6 i hans avhandling. (Fewster, sid. 491-508).

Förlaget Otava startade vidare år 1903 sin utgivning av botaniska planscher, ”Otavan kasvitaulusarja”. Redaktör för serien var John Lindén, och bilderna ritades av Ebba Masalin   (1873-1942). De 15 första utgavs år 1903 och år 1914 tryckes ytterligare 5 st. Den här serien, med tydliga växtbilder och välutförda botaniska detaljer mot svart bakgrund, är väl den mest kända och älskade av alla finländska skolplanscher. Bilder som alla sett! Klassiska skolplanscher som också blev kända i och beställda till utlandet i stora mängder. De trycktes i stora och många upplagor och var i försäljning ända in på 1960-talet. De anses av vetenskapliga experter och lärare vara enastående tydliga och så korrekta, att de ännu idag skulle duga i undervisningen t.o.m. på  högre stadier. De är så populära att de ännu utges som kopior, som affischer och inredningsbilder. En annan satsning av förlaget Otava var en serie på 8 planscher med etnografiska motiv utgående från Kalevala. De utfördes av F. G. Ålander och J. W. Marttila under åren 1910 – 1913.

 

När den inhemska produktionen nu kommit igång och efterfrågan ökade, behövdes det naturligtvis också organisationer för distributionen. Koulutarpeiden keskusliike blev det viktigaste företaget specialiserat på distribution av skolböcker, skolmaterial, undervisnings- och åskådningsmedel och annat material för skolbruk. Företaget publicerade bl.a. en serie planscher med sagomotiv tecknade av Rudolf Koivu och en serie på 19 planscher med historiemotiv, i vilken ingick den ovan nämnda utgåvan av Otava från 1904 – 08 med reproduktioner av kända konstnärer som Albert Gebhard, Werner von Hausen, Väinö Blomstedt och Eero Järnefelt samt nya tillskott av Lennart Segerstråhle och Eli Jaatinen. Företaget förmedlade också planscher från andra förlag och från utlandet.

 

Föreningen ”Taidetta kouluihin” (Konst till skolan) förmedlade från år 1907 reproduktioner av kända konstverk, både inhemska och utländska, men också skolplanscher till hjälp för skolornas konstfostran. En bästsäljare var t.ex. färglitografin av Edelfeldts tavla ”Hertig Karl skymfar Klas Flemings lik”, som också kunde användas i historieundervisningen. Förlaget ”Kouluaitta Oy”, som grundats 1933, publicerade också egna planschserier som ”Etnografiska bilder”, ”Djurens liv i Finlands natur” och ”Djur från främmande länder”. Det gav också ut på nytt den ovan nämnda serien på 14 st. av Karimos historiska bilder, kallad ”Aarno Karimo: Suomen historiallinen kuvasto”.

Allmänt taget kan man säga att redan under första hälften av 1900-talet nästan hela behovet av skolplanscher i de olika ämnena i Finland blev täckt av inhemskt material. Också det mera samhälls- och hälsofostrande och upplysande materialet började dyka upp och beställdes flitigt.  Nykterhetsrörelsen var viktig den här tiden. ”Raittiuden ystävät – Nykterhetens vänner”-föreningen hade grundats redan 1883 och år 1906 grundade den ett eget boktryckeri där Valistus-förlaget och Kansanvalistus-seura blev delägare. Valistus gav därför också ut nykterhetspropagandabilder, t.o.m. avskräckande sådana som bilder av skrumplever o. dyl., samt en del idrottsbilder som serien ”Suomen urheilijain kuvia”. Denna kunde också fungera fostrande som de populära bilderna av Paavo Nurmi och Hannes Kolehmainen vilka betonade att de drack mjölk i stället för alkohol. Ännu på 1960-talet kunde det ges ut bilder av olika idrottsgrenar. Hälsoförmanings- och medicinskt upplysande bilder gavs också ut i Finland. Det handlade om sådant som varning för tuberkulos, att hålla god hygien, städa, tvätta händer och tänder, sova ordentligt, läsa läxor etc. Om de i en del fall var utländsk importvara kan man hitta sådana med påklistrade textremsor med översättning till finska eller svenska, t.o.m. sådana på bägge språken finns.

Annars kan man säga att det publicerades skolplanscher för behov av all de slag. För trafikundervisningen kom från år 1938 Valistus trafikmärkesserier, såväl  för lands- som sjötrafiken, samt planscher utgivna av föreningen Tapaturmatorjunta:s trafikavdelning Talja (verksam 1938-71). Skolplanscher gavs även ut för musikundervisningen (ex. Valistus fyra nottavlor från år 1913), i handarbetsundervisningen användes t.ex. papptavlor med påklistrade modellexempel. Jordbruket befrämjades av bilder från olika förlag, en populär serie var Ebba Masalins husdjursplanscher. Valistus gav mellan åren 1913 och 1934 ut sex planscher för trädgårdsodling, projektionstavlor för geometriundervisningen och naturligtvis tillhandahölls bilder för skolorna av landets presidenter och kända författare o.s.v. Det enda märkliga undantaget var att när det gällde de religiösa planscherna det i Finland långt in på 1900-talet endast fanns utländskt material, om än i stora mängder, mestadels engelska som sagt. Ett undantag från detta var naturligtvis konstreproduktionerna av religiös konst, som även kunde tryckas i Finland. Först i mitten på 1900-talet kom en inhemsk produktion igång, och den fortsätter väl på sitt sätt ännu men riktad numera mest till söndagsskolor, församlingshem och kristligt ungdomsarbete.

Bilaga

Förteckning över förlaget Valistus numrerade serie geografiska skolplanscher (”opetustaulut”) enligt Kerkko Hakulinen och Pentti Yli-Jokipii, och Appendix 6 i Derek Fewsters ”Vision of Past Glory”. Observera att jag har dem i nummerordning medan Hakulinen och Yli-Jokipii (i ”Maamme kuvat”) har listan efter sidnumreringen i sin bok. Deras idé var att då Valistus så tydligt i sitt urval av landskapsvyer följde Topelius ”Boken om  vårt land”, har de valt att presentera bilderna i samma ordning som landskapen presenteras hos Topelius, från Lappland söderut. Då planscherna ursprungligen inte hade någon medföljande textbok med förklaringar, har Hakulinen och Yli-Jokipii gått in för  att texterna till bilderna i deras bok är citat från olika samtida undervisningsböcker för att överensstämma med bildernas anda. Se också Stormboms listor över planscherna i arkiven från Munksnäs folkskola. Den följande numrerade listan upptar planschernas titel på svenska, konstnärens namn och årtal för dennes teckning samt tryckeri och senare tryckår, upplaga o.dyl.

 

Den följande numrerade listan upptar planschens titel på svenska, konstnärens namn och årtal för dennes teckning samt tryckeri och senare tryckår, upplaga o. dyl.

  1. Helsingfors. Kustaa Heikkilä 1903. Tilgmann

–  Helsingfors. Theodor Björnström 1917. Tilgmann

1A. Helsingfors centrum. Akseli Einola 1931. Tilgmann

  1. Imatra. Kustaa Heikkilä 1903. Tilgmann

– Imatra.  Vihtori Ylinen 1917. Tilgmann

– Imatra.  Akseli Einola 1929. SKS stentryckeri

  1. Landskap från Savolax. Kustaa Heikkilä 1903. Tilgmann

– Landskap från Savolax. Vihtori Ylinen 1915.  Tilgmann

–  Landskap från Savolax. Vihtori Ylinen 1915. Arvidsson Litografiska

  1. Mänttä bruk med omgifningar. Kustaa Heikkilä 1903. Tilgmann

– Mänttä bruk med omgivningar. Vihtori Ylinen 1916. Tilgmann 1917

  1. Tavastländsk by. Kustaa Heikkilä 1904. Tilgmann

– Tavastländsk by. Vihtori Ylinen 1915. Tilgmann

– Tavastländsk by. Vihtori Ylinen 1928. SKS stentryckeri

  1. Från nyländska skärgården. Kustaa Heikkilä 1904. Tilgmann

– Från nyländska skärgården. Vihtori Ylinen 1915. Tilgmann

– Från nyländska skärgården. Vihtori Ylinen 1928. SKS stentryckeri

  1. Från södra Österbotten. Kustaa Heikkilä 1904. Tilgmann

– Från södra Österbotten. Vihtori Ylinen 1915. Tilgmann

– Från södra Österbotten. Vihtori Ylinen 1928. Arvidsson lito

  1. Aavasaksa i midsommarnattssols belysning. Eetu Isto 1905. Utfört till stentryck av

Kustaa Heikkilä. Tilgmann.

– Aavasaksa i midsommarnattssols belysning. Eetu Isto 1905. Tilgmann 1920

  1. Hartaushetki. Länsi-Suomen viime vuosisadan alkupuolella (Ingen svensk titel).

Kustaa Heikkilä 1905 (efter uppställning i Statens historiska museum). Tilgmann

9A. Hartaushetki: Kansantieteellinen sisäkuva Länsi-Suomesta viime vuosisadan

alkupuolelta. Vihtori Ylinen 1917. Öflund & Pettersson

  1. Lappalaiskylä – Lappby. Juho Kustaa Kyyhkynen 1908. Tilgmann

– Lappalaiskylä – Lappby. J.K. Kyyhkynen 1908. Tilgmann 1920

  1. Från Egentliga-Finland. Nousis kyrkoby. Vihtori Ylinen 1909. Tilgmann

– Från Egentliga-Finland. Nousis kyrkoby. Vihtori Ylinen 1909. Tilgmann 1920

– Från Ladoga skärgård. Vihtori Ylinen 1909. Tilgmann 1920

  1. Från Ladoga skärgård. Vihtori Ylinen 1909. Tilgmann
  2. Från Tammerfors. Vihtori Ylinen 1910. Tilgmann 1911

– Från Tammerfors. Vihtori Ylinen 1925. Tilgmann

  1. Kainuusta. Från Qvänland. Vihtori Ylinen 1911. Tilgmann 1912

– Från Kainuu. Vihtori Ylinen 1909. Tilgmann 1926

  1. Från Ålands inre skärgård. Vihtori Ylinen 1912. Tilgmann 1913

– Från Ålands inre skärgård. Vihtori Ylinen 1912. Tilgmann 1926

  1. Hangö hamn vintertid. Vihtori Ylinen 1913. Tilgmann

– Hangö hamn vintertid. Vihtori Ylinen 1924. Tilgmann 1925

  1. Från Kymmene älvs mynning. Vihtori Ylinen 1913. Tilgmann 1914

– Från Kymmene älvs mynning. Vihtori Ylinen 1928. Tilgmann

  1. Punkaharju. Vihtori Ylinen 1914. Tilgmann

– Punkaharju. Vihtori Ylinen 1928. Tilgmann

  1. Från Kuusamo. Vihtori Ylinen 1915. Tilgmann
  2. Helsingfors. Från Senatstorget. Vihtori Ylinen 1916. Tilgmann
  3. Helsingfors. Finlands bank. Statsarkivet. Ständerhuset. Vihtori Ylinen 1916.

Tilgmann

  1. Kolivaara. Theodor Björnström 1916. Tilgmann

– Kolivaara. Väinö Hämäläinen 1929. Tilgmann offset

  1. Saima kanalen. Rättijärvi slussen. Vihtori Ylinen 1917. Öflund & Pettersson

–  Saima kanalen. Ala-Särkijärvi slussen. Vihtori Ylinen 1928. Tilgmann

  1. Åbo. Vihtori Ylinen 1917. Öflund & Pettersson
  2. Cellulosa och pappersbruk. (Utifrån). Vihtori Ylinen 1924. Tilgmann
  3. Pappersbruk. (Inifrån). Vihtori Ylinen 1924. Tilgmann
  4. Mejeri. (Hvittis andelsmejeri). Vihtori Ylinen 1924. Tilgmann
  5. Petsamofjordens innersta del. Vihtori Ylinen 1927. Tilgmann
  6. Från Nordliga Ishavets kust. Vihtori Ylinen. Daterat 15.7.1926. Tilgmann
  7. Borgå. Nikolai Belij 1927. Tilgmann 1928
  8. Helsingfors. Nationalmuseum. Nikolai Belij 1928. Tilgmann 1929
  9. Åbo domkyrka inifrån. Anna Snellman 1930. Tilgmann 1932

Litteraturlista

Comenius, Johan Amos: Orbis Sensualium Pictus – Den synliga världen. Första upplagan på svenska och latin 1682 i faksimil med nyöversättning, inledning, tre efterord och bibliografi. Red. Lars Lindström. HLS Förlag, Stockholm 2006

Ekegren, Staffan: Skolplanschernas värld. Lts förlag, Stockholm 1988

Fewste, Derek r: Visions of Past Glory. Nationalism and the Construction of Early Finnish History. Finnish Literature Society, Helsinki 2006

Hakulinen, Kerkko & Yli-Jokipii, Pentti: Maamme kuvat. Valistuksen opetustaulut 1903 – 1932. Weilin + Göös, Espoo 1983

Savikko, Sari: Muistojen koulutaulut. Tammi, Helsinki 2008

Stormbom Jarl: Skolplanscherna – illustratiosproblemet. Skolhistor iskt Arkiv 28. Helsingfors 2002.

Wahlstedt, Jens: Djur och natur på Skolplanscher. Prisma, Stockholm, 2008

Wahlstedt, Jens: Skolplanschernas Sverige. Bondeåret och naturen. Wahlström & Widstrand, Stockholm 2001

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.