[:sv]Bildning av igår och idag[:fi]Sivistys eilen ja tänään[:en]Bildning av igår och idag[:]

[:sv]I min januariblogg skrev jag om att förståelsen för begreppet bildning håller på att minska. Nu råkade det sig så att Reijo Miettinen skrev en längre artikel om temat ur universitetens synvinkel. I den ställer han den tyska filosofen och vetenskapsmannen Wilhelm Humboldts tankar om det nya universitetet i Berlin mot J.V. Snellmans syn på begreppet bildning för det finska folket.

I sitt verk ”On the limits of state action (1916)” skriver Humboldt att bildningens mål är att utveckla individens totala unika krafter och att förutsättningarna för en sådan utveckling är frihet till mångsidig växelverkan med den sociala och materiella omgivningen. I sitt verk ”Theory of Bildung ” framhåller han särskilt förnuftet, fantasin och förnimmelsen såsom de själskrafter som stärker människans inre kraft. Den kraft Humboldt talar om är naturens grundkraft, som också tar sig uttryck i människan. Den här uppfattningen grundar sig på en tidig romantisk människosyn.

Humboldt återvänder upprepade gånger till individens frihet att förverkliga sig utan att någon annan har rätt ingripa så länge individen inte skadar någon annan människa. Så rättfärdigar Humboldt också universitetens frihet från staten, som inte på något sätt skulle få ingripa eller påverka deras verksamhet. Målet är ett autonomt vetenskapssamfund, vars syn på världen inte får påverkas av staten, regenten eller politiker. Ifråga om utbildningspolitik ansåg Humboldt att man genom att utgå från upplysningstidens element genom folkets bildning skulle kunna skapa goda och moraliska medborgare.

Den tyska sociologen Georg Simmel kritiserade Humboldts bildningsideal som orealistiskt eftersom mänsklighetens andliga resurser har vuxit i så hög grad att individen endast kan utnyttja en del av dem. Enligt Simmel måste bildningen också beakta behovet av arbetsfördelning. I slutet av 1800-talet kom vetenskaperna emellertid att uppfattas som väsentliga resurser vid styrningen av samhället och produktionsmedlen. Detta gjorde tanken på en ”ren” vetenskap orealistisk. Samhällsutvecklingen har sedermera förändrats så att vetenskapsmännens i högre grad har gjorts ansvariga för den samhälleliga utvecklingen.

J.V.Snellman omfattade denna mera realistisk syn på människan och bildningen. Han upplevde att jaget formas under bildningsprocessen då individen skapar en relation till kulturtraditionen och samhället. Han ansåg att bildningen består av traditionsutveckling genom deltagande i samhällsutvecklingen. Kunskap är således en kombination av individen oberoende tradition och en medveten jag-upplevelse som visar sig i en subjektiv moralisk världsuppfattning, något individen är beredd att ta strid för.

Snellmans uppfattning om bildning har kritiserats för att individen i alltför hög grad binds vid överhetens traditioner trots att den stora idéen var att ersätta det byråkratiska samhället med ett medborgarsamhälle som bygger på bl.a. pressfrihet, folkskolutbildning, nationell litteratur, näringsfrihet och fri modern kommunikation inom ett välfungerande nätverk. Som ett grundläggande bildningskrav uppställde Snellman, att människan förstår sin tids utvecklingskrav. Individen bör genom detta kunna se den föreliggande kunskapens relevans under den aktuella tidsperioden. Därför kritiserar han universitetens krav på att de studerande skall plugga ”död”, inaktuell kunskap.

Enligt Snellman är jordbrukarens bildning att han , skaffar sig information om odlingsmetoderna , utvecklar dem, deltar i medborgarrörelser och byggandet av folkets hus, läser tidningar, och deltar i den allmänna diskussionen och överhuvudtaget är intresserad av händelserna i sitt land och världen.

I sitt öppningsanförande 2003 framhöll universitetsrektor Ilkka Niiniluoto att det att universitetet dynamiskt följer med samhällsutvecklingen inte innebär att det ska anpassa sig, utan att universitetet skall utvärdera och korrigera felaktiga uppfattningar och vanföreställningar i sin omgivning.

I Humboldts och Snellmans syn på bildningen skulle högskolornas forskning kopplas ihop med undervisningen, eftersom bildningen framför allt handlar om livet som det är. I sin artikel kritiserar Miettinen därför trenden att frigöra forskningen från undervisningen så att undervisningsuppgiften ges åt de vilka inte erhåller forskningsanslag. Det borde vara tvärtom både med tanke på forskningens och undervisningens tidsenlighet.

Man kan konstatera att då Humboldt definierade bildningens mål som människans utveckling har samhällets ökade komplexitet givit bildningen många olika uttrycksformer. Olika yrkesroller utgör en grundbult i bildningsbegreppet. Själv funderar jag över allmänhetens uppfattning om bildning och ser den som en ganska annorlunda värld än den akademiska. Att behärska kunskap betraktas idag som det viktigaste bildningsbegreppet, vilket gör att relationen mellan kunskap och traditionell bildning blir dimmig.

Massmedia understöder ofta en splittrad och populistisk bildningssyn genom olika slag av frågesporter där frågorna gäller ytliga händelser som sportprestationer, musikframträdanden och kändisskap som en nutida bildad människa förutsätts ha kunskap om. Det här visar emellertid att bildning i sin nutida form är högt värderad. Det skulle vara intressant att se en forskningsrapport som jämför olika frågesporters bild av vår värld.

Det är väl just denna tidsbundna aktualitetskunskap som utgör bildningens kontakt till sin tids utvecklingskrav. Då ställs plötsligt traditionskunskaperna i en annan dager och bildningsbegreppet får en delvis annan innebörd. Resultaten från PISA-mätningarna definierar då bildningsgraden. Det som vi lätt betecknar som ytlighet syns också i att motivationen att bilda sig idag kan vara social och inte för bildningen i sig.

 

Referenser:

Reijo Miettinen: Humboldt vai Snellman? Minkälainen sivistysyliopisto? Tieteessä tapahtuu 1/2018.

Ilona Noponen: Sivistynyt pysyy kartalla. Kolumni Varkauden lehdessä 8.4.2016.

Leonardo Tapas & Lounge Annelie Schoultz: Ett quist kan för guide: Pubquiz i Göteborg hela veckan. Göteborgs-Posten 21.5.2015.

Bundeszentrale für politische Bildung, http://www.bpb.de/lernen/formate/quiz/ 19.3.2018

Common knowledge: https://integrity.mit.edu/handbook/citing-your-sources/what-common-knowledge 19.3.2018.

 

Martin Gripenberg[:fi]Tammikuun blogissani kirjoitin siitä, ettei käsitettä sivistys enää arvosteta yhtä paljon kuin aikaisemmin. Nyt sattui niin, että Reijo Miettinen kirjoitti pidemmän artikkelin asiasta yliopistojen näkökulmasta. Siinä hän vertailee saksalaisen filosofin ja tiedemiehen Wilhelm Humboldtin ajatuksia Berliinin uudesta yliopistosta J. V. Snellmanin näkemykseen suomen kansan sivistyksestä.

Teoksessaan ”On the limits of state action,1916” (Ideen zu einem Versuch die Grenzen der Wirksamkeit des Staats zu bestimmen) Humboldt kirjoittaa, että sivistyksen tavoite on kehittää yksilön kaikkia ainutlaatuisia voimia. Tällaisen kehityksen edellytys on vapaus monipuoliseen vuorovaikutukseen sosiaalisen ja aineellisen ympäristön kanssa. Teoksessaan ”The Theory of Bildung”  (Theorie der Bildung der Menschen, 1794) hän korostaa erityisesti järkeä, mielikuvitusta ja aistimuksia sielun voimina, jotka vahvistavat ihmisen sisäistä voimaa. Voima, josta Humboldt puhuu, on luonnon perusvoima, joka ilmenee myös ihmisessä. Tämä käsitys perustuu varhaiseen romanttiseen näkemykseen ihmisestä.

Humboldt palaa toistuvasti yksilön vapauteen toteuttaa itseään ilman kenenkään oikeutta puuttua asiaan niin kauan kuin hän ei vahingoita toista henkilöä. Samalla hän myös oikeuttaa yliopiston vapauden valtiosta, joka ei millään tavoin saisi puuttua tai vaikuttaa sen toimintaan. Tavoitteena on itsenäinen tiedeyhteisö, jonka maailmankatsomukseen valtio, hallitus tai poliitikot eivät saa vaikuttaa. Koulutuspolitiikan kannalta Humboldt katsoi, että lähtemällä valaistuksen ajan elementeistä kansan sivistyksellä voidaan luoda hyviä ja moraalisia kansalaisia.

Saksalainen sosiologi Georg Simmel kritisoi Humboldtin sivistysihanteita epärealistisina, koska ihmiskunnan henkiset resurssit ovat kasvaneet niin suuressa määrin, että yksilö pystyy hyödyntämään ainoastaan osaa niistä. Simmelin mukaan sivistyksen täytyy myös ottaa huomioon tarpeet työnjaosta. 1800-loppupuolella tieteet käsitettiin kuitenkin yhteiskunnan ja tuotantovälineiden ohjauksen resursseina. Tämä teki ajatuksen ”puhtaasta” tieteestä epärealistiseksi. Yhteiskunnan kehitys on myöhemmin muuttunut niin, että tutkijoita pidetään yhä enemmän vastuullisina yhteiskunnallisesta kehityksestä.

J.V. Snellman edusti tällaista realistisempaa kuvaa ihmisestä ja sivistyksestä, kun hän koki, että yksilö muodostaa suhteen kulttuuriperinteeseen ja yhteiskuntaan. Hän katsoi, että sivistys koostuu perinnekehityksestä ihmisten osallistuessa yhteiskuntakehitykseen. Tieto on siten yksilön riippumattoman perinteen ja tietoisen minä-kokemuksen yhdistelmä, joka ilmenee subjektiivisessa, moraalisessa maailmankatsomuksessa, sellaisessa, jonka puolesta yksilö on valmis taistelemaan.

Snellmanin sivistyskäsitettä on kritisoitu siitä, että yksilö liian suuressa määrin sidotaan esivallan perinteisiin, vaikka ajatus oli korvata byrokraattinen yhteiskunta kansalaisyhteiskunnalla, joka perustuu mm. lehdistövapauteen, kansakoulukoulutukseen, kansalliseen kirjallisuuteen, liiketoiminnan vapauteen ja vapaaseen moderniin kommunikaatioon hyvin toimivassa verkostossa. Perustavaksi sivistysvaatimukseksi Snellman asetti, että ihminen ymmärtää oman aikansa kehitysvaatimuksia. Yksilön pitäisi täten pystyä näkemään esillä olevan tiedon relevanssi kyseessä olevassa ajanjaksossa. Siksi Snellman kritisoi yliopistojen vaatimuksia siitä, että opiskelijat pänttäisivät ”kuollutta” tietoa, tietoa josta puuttuu ajankohtaisuutta.

Snellmanin mukaan maanviljelijän sivistys on siinä, että hän hankkii tietoja viljelymenetelmistä, kehittää niitä, osallistuu kansalaisliikkeisiin ja kansantalon rakentamiseen, lukee lehtiä, osallistuu yleiseen keskusteluun ja on ylipäänsä kiinnostunut omassa maassa ja maailmassa tapahtuvista asioiista.

Avauspuheessaan 2003 yliopistorehtori Ilkka Niiniluoto painotti, että se että yliopisto seuraa dynaamisesti yhteiskunnan kehitystä, ei tarkoita sitä, että sen pitäisi sopeutua vaan että yliopiston on arvioitava ja korjattava virheellisiä käsityksiä ja harhoja ympäristössään.

Humboldtin ja Snellmanin näkemyksissä sivistyksestä tutkimus tulisi kytkeä opetukseen, koska sivistys koskee lähinnä elämää sellaisena kuin se on. Miettinen kritisoi artikkelissään kehitystä, joka irrottaa tutkimuksen opetuksesta siten, että opetustehtävä sysätään heille, jotka jäävät ilman tutkimusrahoja. Pitäisi olla päinvastoin sekä tutkimuksen että koulutuksen ajantasaisuutta ajatellen.

Voi todeta, että kun Humboldt määritteli sivistyksen tavoiteeksi ihmisen kehityksen on yhteiskunnan lisääntynyt monimutkaisuus antanut sivistykselle monta erilaista ilmaisumuotoa ja eri ammattiroolien tietotaitoa antaa sivistyskäsitteelle tärkeän sisällön. Mietin itse yleisön käsitystä sivistyskäsitteestä ja näen sen aika erilaisena maailmana tieteellisen käsitteeseen verrattuna. Nykypäivää tiedon hallitsemista mielletään tärkeimmäksi sivistyskäsitteeksi, jolloin suhde tiedon ja perinteisen sivistyksen välillä sumenee.

Media tukee usein hajanaista ja populistista sivistysnäkymästä erilaisilla kyselyillä ja visailuilla, joissa asiat koskevat pinnallisia tapahtumia, kuten urheilutuloksia, musiikkiesityksiä ja julkisuutta, joita nykyisen sivistyneen henkilön odotetaan tuntevan. Tämä osoittaa kuitenkin, että sivistys nykymuodossaan on korkeasti arvostettua. Olisi mielenkiintoista tutusta raporttiin, joka vertailee eri tietokilpailujen kuvaa maailmastamme.

Kysymys on nimittäin, josko tämä ajankohtainen tietomäärä on nykysivistyksen kontakti aikansa kehitykseen. Silloin perinnesivistyksen käsite joutuu ainakin osittain uuteen valoon. Tulokset PISA-mittauksissa määrittävät silloin sivistyksen tasoa. Se mitä helposti kutsumme pinnallisuudeksi näkyy myös siinä, että sivistämismotivaatio voi tänä päivänä olla sosiaalinen eikä itse sivistyksen inspiroima

 

Viittaukset:

Reijo Miettinen: Humboldt vai Snellman? Minkälainen sivistysyliopisto? Tieteessä tapahtuu 1/2018.

Ilona Noponen: Sivistynyt pysyy kartalla. Kolumni Varkauden lehdessä 8.4.2016.

Leonardo Tapas & Lounge Annelie Schoultz: Ett quist kan för guide: Pubquiz i Göteborg hela veckan. Göteborgs-Posten 21.5.2015.

Bundeszentrale für politische Bildung, http://www.bpb.de/lernen/formate/quiz/ 19.3.2018

Common knowledge: https://integrity.mit.edu/handbook/citing-your-sources/what-common-knowledge 19.3.2018.

 [:en]I min januariblogg skrev jag om att förståelsen för begreppet bildning håller på att minska. Nu råkade det sig så att Reijo Miettinen skrev en längre artikel om temat ur universitetens synvinkel. I den ställer han den tyska filosofen och vetenskapsmannen Wilhelm Humboldts tankar om det nya universitetet i Berlin mot J.V. Snellmans syn på begreppet bildning för det finska folket.

I sitt verk ”On the limits of state action (1916)” skriver Humboldt att bildningens mål är att utveckla individens totala unika krafter och att förutsättningarna för en sådan utveckling är frihet till mångsidig växelverkan med den sociala och materiella omgivningen. I sitt verk ”Theory of Bildung ” framhåller han särskilt förnuftet, fantasin och förnimmelsen såsom de själskrafter som stärker människans inre kraft. Den kraft Humboldt talar om är naturens grundkraft, som också tar sig uttryck i människan. Den här uppfattningen grundar sig på en tidig romantisk människosyn.

Humboldt återvänder upprepade gånger till individens frihet att förverkliga sig utan att någon annan har rätt ingripa så länge individen inte skadar någon annan människa. Så rättfärdigar Humboldt också universitetens frihet från staten, som inte på något sätt skulle få ingripa eller påverka deras verksamhet. Målet är ett autonomt vetenskapssamfund, vars syn på världen inte får påverkas av staten, regenten eller politiker. Ifråga om utbildningspolitik ansåg Humboldt att man genom att utgå från upplysningstidens element genom folkets bildning skulle kunna skapa goda och moraliska medborgare.

Den tyska sociologen Georg Simmel kritiserade Humboldts bildningsideal som orealistiskt eftersom mänsklighetens andliga resurser har vuxit i så hög grad att individen endast kan utnyttja en del av dem. Enligt Simmel måste bildningen också beakta behovet av arbetsfördelning. I slutet av 1800-talet kom vetenskaperna emellertid att uppfattas som väsentliga resurser vid styrningen av samhället och produktionsmedlen. Detta gjorde tanken på en ”ren” vetenskap orealistisk. Samhällsutvecklingen har sedermera förändrats så att vetenskapsmännens i högre grad har gjorts ansvariga för den samhälleliga utvecklingen.

J.V.Snellman omfattade denna mera realistisk syn på människan och bildningen. Han upplevde att jaget formas under bildningsprocessen då individen skapar en relation till kulturtraditionen och samhället. Han ansåg att bildningen består av traditionsutveckling genom deltagande i samhällsutvecklingen. Kunskap är således en kombination av individen oberoende tradition och en medveten jag-upplevelse som visar sig i en subjektiv moralisk världsuppfattning, något individen är beredd att ta strid för.

Snellmans uppfattning om bildning har kritiserats för att individen i alltför hög grad binds vid överhetens traditioner trots att den stora idéen var att ersätta det byråkratiska samhället med ett medborgarsamhälle som bygger på bl.a. pressfrihet, folkskolutbildning, nationell litteratur, näringsfrihet och fri modern kommunikation inom ett välfungerande nätverk. Som ett grundläggande bildningskrav uppställde Snellman, att människan förstår sin tids utvecklingskrav. Individen bör genom detta kunna se den föreliggande kunskapens relevans under den aktuella tidsperioden. Därför kritiserar han universitetens krav på att de studerande skall plugga ”död”, inaktuell kunskap.

Enligt Snellman är jordbrukarens bildning att han , skaffar sig information om odlingsmetoderna , utvecklar dem, deltar i medborgarrörelser och byggandet av folkets hus, läser tidningar, och deltar i den allmänna diskussionen och överhuvudtaget är intresserad av händelserna i sitt land och världen.

I sitt öppningsanförande 2003 framhöll universitetsrektor Ilkka Niiniluoto att det att universitetet dynamiskt följer med samhällsutvecklingen inte innebär att det ska anpassa sig, utan att universitetet skall utvärdera och korrigera felaktiga uppfattningar och vanföreställningar i sin omgivning.

I Humboldts och Snellmans syn på bildningen skulle högskolornas forskning kopplas ihop med undervisningen, eftersom bildningen framför allt handlar om livet som det är. I sin artikel kritiserar Miettinen därför trenden att frigöra forskningen från undervisningen så att undervisningsuppgiften ges åt de vilka inte erhåller forskningsanslag. Det borde vara tvärtom både med tanke på forskningens och undervisningens tidsenlighet.

Man kan konstatera att då Humboldt definierade bildningens mål som människans utveckling har samhällets ökade komplexitet givit bildningen många olika uttrycksformer. Olika yrkesroller utgör en grundbult i bildningsbegreppet. Själv funderar jag över allmänhetens uppfattning om bildning och ser den som en ganska annorlunda värld än den akademiska. Att behärska kunskap betraktas idag som det viktigaste bildningsbegreppet, vilket gör att relationen mellan kunskap och traditionell bildning blir dimmig.

Massmedia understöder ofta en splittrad och populistisk bildningssyn genom olika slag av frågesporter där frågorna gäller ytliga händelser som sportprestationer, musikframträdanden och kändisskap som en nutida bildad människa förutsätts ha kunskap om. Det här visar emellertid att bildning i sin nutida form är högt värderad. Det skulle vara intressant att se en forskningsrapport som jämför olika frågesporters bild av vår värld.

Det är väl just denna tidsbundna aktualitetskunskap som utgör bildningens kontakt till sin tids utvecklingskrav. Då ställs plötsligt traditionskunskaperna i en annan dager och bildningsbegreppet får en delvis annan innebörd. Resultaten från PISA-mätningarna definierar då bildningsgraden. Det som vi lätt betecknar som ytlighet syns också i att motivationen att bilda sig idag kan vara social och inte för bildningen i sig.

 

Referenser:

Reijo Miettinen: Humboldt vai Snellman? Minkälainen sivistysyliopisto? Tieteessä tapahtuu 1/2018.

Ilona Noponen: Sivistynyt pysyy kartalla. Kolumni Varkauden lehdessä 8.4.2016.

Leonardo Tapas & Lounge Annelie Schoultz: Ett quist kan för guide: Pubquiz i Göteborg hela veckan. Göteborgs-Posten 21.5.2015.

Bundeszentrale für politische Bildung, http://www.bpb.de/lernen/formate/quiz/ 19.3.2018

Common knowledge: https://integrity.mit.edu/handbook/citing-your-sources/what-common-knowledge 19.3.2018.

 

Martin Gripenberg[:]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *