[:sv]Eleven som kund i utbildningsbutiken[:fi]Oppilas asiakkaana koulutuskaupassa[:en]Eleven som kund i utbildningsbutiken[:]

[:sv]Personen som kommer för att inhämta ny kunskap har genom tiderna fått ett tjugotal olika benämningar såsom lärjunge, discipel, gesäll, djäkne, novis, elev, studerande mm. Nyliberalismen bidrar med ordet ”kund”, som samtidigt ger begreppet elev en ny nyans.

Då det tidigare sällan fanns alternativa platser att inhämta kunskapen på kom eleven för att kunna inhämta kunskapen väldigt långt att vara bunden till skolan – platsen eller organisationen som gav undervisningen. I praktiken kunde eleven emellertid också då byta till en annan läroanstalt, även om det var förenat med mycket större omak än idag.

Det specifika med begreppet kund är att det betonar elevens möjligheter till val inklusive möjligheter att välja bort erbjudna alternativ. Så stadgar lagen i Finland om läroplikt – inte om skoltvång, som i många andra länder. Visserligen har samhället i Finland tidigare erbjudit folkskola, medborgarskola och läroverk idag ersatta med grundskola, yrkesskola eller gymnasium. Ingen är emellertid tvunget att gå i den skola samhället erbjuder. Också i skolan kan eleven som har valt skolalternativet välja mellan olika ämnen t.ex. textilslöjd och träslöjd eller olika språk. Eleven ges vanligen också möjlighet att göra tillval eller välja mer eller mindre krävande utbildning.

På 1990-talet fick jag en gång i uppdrag att resa till Võru i södra Estland för att tala om sådana skolfrågor som då var aktuella i Finland. Nu råkade det sig så, att just kundförhållandet var på tapeten i diskussionerna i Helsingfors. Antagligen hade diskussionen emanerat från länsstyrelsens social- och hälsovårdsavdelningen. Alltså skulle jag för lärarna i Võru förklara att egentligen borde de behandla eleven som kund. Då föll den här tanken definitivt inte i god jord bland de estniska lärarna! Där utgick man ännu från att det är staten som sitter inne med uppgifterna om var och hur eleven skall inhämta sina kunskaper. Lärarna sågs inte bara som auktoriteter i sin klass och skola utan egentligen som ansvariga för att hela den unga generationens får nödiga kunskaper.

Kundbegreppet blir på det här sättet litet märkligt. Enligt kundideologin är det kunden som alltid  har rätt. Kunden som väljer vad hen vill konsumera – innehållet i utbildningen. Enligt elevbegreppet är det emellertid utbildningsanordnaren som bestämmer om utbildningsutbudet och innehållet i utbildningen så som i grundskolans läroplan. Det enda val elev då ges är att delta eller inte i den föreslagna utbildningen. Det var också det valet lärarna på kursen i Võru hade. Enligt sitt tjänsteförhållande måste de delta i en utbildning ifrågavarande lördag, men det fanns ett annat lättare alternativ än den utbildning jag skulle ge. Det var orsaken till att en stor del av de lokala lärarna valde att delta i ”underhållningsalternativet”.

Det är inte min sak att kritisera lärarnas val, liksom det inte heller är myndigheternas sak att kritisera elevernas val, men nog att en del elever väljer eller försöker välja att helt undgå utbildningen. Det kan nämligen påverka samhället kostnadsutveckling.  Det är därför vi väljer att använda begrepp som elev, patient, klient trots att nyliberalisterna ser dessa som kunder med olika behov, vilka skapar en efterfrågan. Kunderna är de som påverkar ”köpbeslutet” och skapar en marknad, som någon kan tjäna på genom att erbjuda ett alternativ som konkurrerar ut andra marknadsaktörers. Den här typen av diskussioner för man nu i Finland inom social- och hälsovården. I Estland och  Sverige har liknande diskussioner redan länge  förts också inom utbildningssektorn. Det är diskussioner som inte är förankrade i ideologin om ett välfärdssamhälle, utan i en marknadsstyrd samhällsmodell.

Ur den senare synvinkeln är eleven alltså kund i utbildningssystemet. Hur kan då utbildningsanordnaren ställa sig till kundernas bristande intresse, kritik av systemet eller ovilja att förstå utbildningens betydelse? I Finland är valmöjligheterna ytterst begränsade på de flesta orter. Här saknas ofta alternativ. Då innebär marknadssynen inte bara byte av skola och kamratkrets utan också av bostadsort och allt vad det medför. Säkert är det bra att möjligheterna finns, men för många elever och deras föräldrar upplevs det inte så, då t.ex. bostad och arbete binder familjen vid orten. Därför är marknadsmodellen gångbar endast i stora urbana centra eller inom rikstäckande utbildning där man ändå måste byta bostadsort.

Mot den här bakgrunden måste man förstå de ”kunder” som ger upp på ett eller annat sätt då de inte finner ett utbud som motsvarar deras behov. Marknadsaktörernas service och tjänster måste vara dimensionerade för huvudströmmen av kunder. Det lönar sig inte att tillgodose små elevgrupper med specifika kanske oidentifierade behov. De behoven upplever utbildningsanordnarna därför som problem. De har mycket litet med marknadsmodellen att göra så länge de inte kan bli en vinstgivande verksamhet. Därför är det många som anser att välfärdsmodellen är en bättre modell för hur utbildningssystemet borde utformas.

Man kan också se nyliberalismen som ett trendbrott i hur eleverna värderas. I princip är alla elever lika värda, men i praktiken uppskattas de efter de prestationer som räknas. I välfärdsmodellen är det elevens studieprestationer och vitsord som är det viktiga. Klassens primus och främsta idrottare är vanligen de mest uppskattade eleverna. Ur nyliberalismens synvinkel är sådana mätare självfallet inte oviktiga, men mycket större är elevens ekonomiska betydelse – alltså vilken vinst kan eleven skapa för utbildningsanordnaren. Samtidigt begränsas perspektivet till utbildningsanordnarens företagsperspektiv. I slutändan leder det till en olycklig tudelning av samhället i vi och de, kunderna och icke-kunderna. Som jag ser det står nyliberalismen i ett motsatsförhållande till FN:s och UNESCO:s sätt att se på samhällsutvecklingen.

Litteratur:

Margareta Gustafsson: Myndigheternas kunder är vi allihopa? Språkbruk 4/2014

https://www.sprakbruk.fi/-/myndigheternas-kunder-ar-vi-allihopa .

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyliberalism

Martin Gripenberg[:fi]Henkilö, joka saapuu hankkiakseen uutta tietoa, on aikojen saatossa saanut kymmeniä eri nimikkeitä kuten opetuslapsi, aloittelija, kisälli, noviisi, oppilas, opiskelija yms. Uusliberalismi lisää siihen käsitteen asiakas, mikä antaa oppilaskäsitteeseen uuden sävyn.

Kun aikaisemmin harvoin oli olemassa vaihtoehtoisia paikkoja, joista oli mahdollista hankkia tietoja, oppilas oli pitkälti sitoutunut kouluun tai oppimispaikkaan. Käytännössä oppilas pystyi kuitenkin vaihtamaan toiseen oppimispaikkaan, vaikka se aiheutti suurempia hankaluuksia kuin tänä päivänä.

Erikoista asiakaskäsitteessä on, että se painottaa oppilaan valintamahdollisuuksia ja mahdollisuuksia valita pois tarjottuja vaihtoehtoja. Suomen laki määräkin oppimisvelvollisuudesta eikä koulupakosta kuten monessa muussa maassa. Tosin suomalainen yhteiskunta on tarjonnut kansakoulua, kansalaiskoulua ja oppikoulua, tänä päivänä korvattuna peruskoululla, ammattikoululla ja lukiolla. Kenenkään ei kuitenkaan ole pakko käyttää näitä yhteiskunnan tarjoamia palveluja. Myös koulussa oppilas pystyy tekemään valintoja eri kouluaineiden välillä esim. tekstiili- ja puutyön tai eri kielten välillä. Oppilaalla on useimmiten myös mahdollisuus valita lisäaineita tai valita vähemmän tai enemmän vaativaa koulutustasoa.

1990-luvulla sain kerran tehtäväkseni matkustaa etelä-Viroon Võrun kaupunkiin puhumaan niihin aikoihin Suomessa ajankohtaisista koulukysymyksistä. Nyt sattui niin, että Helsingissä keskusteltiin silloin koulumaailmassa asiakaskäsitteestä. Keskustelu oli luultavasti lähtenyt lääninhallituksen sosiaali- ja terveysosastolta. Sain siis tehtäväkseni selvittää Võrun opettajille, että heidän pitäisi käsitellä oppilaitaan asiakkaina. Tämä ei alkuunkaan vastannut opettajien käsityksistä, koska Virossa lähdettiin vielä silloin siitä, että valtiolla on kaikki oikeat tiedot siitä mistä ja miten oppilaiden pitäisi hankkia tietonsa. Opettajat eivät olleet ainoastaan auktoriteetteja omassa luokassaan ja koulussaan vaan oikeastaan vastuussa siitä, että kaikki nuoret saisivat välttämättömät tiedot ja taidot.

Tässä yhteydessä asiakaskäsite on kyllä hiukan merkillinen. Asiakasideologian mukaan asiakas on aina oikeassa. Asiakas valitsee mitä hän haluaa kuluttaa, eli koulutuksen sisältöineen. Oppilaskäsitteen mukaan koulutuksen järjestäjä päättää koulutustarjonnastaan ja koulutuksen sisällöstä kuten peruskoulun opetussuunnitelmassa. Näin oppilaan ainoa valinta on osallistua tai olla osallistumatta ehdotettuun koulutukseen. Tämä valintamahdollisuus koski myös Võrun opettajia. Virkasuhteen mukaan heidän piti sinä lauantaina osallistua koulutukseen, mutta heillä oli valinnanmahdollisuutena minun luentooni tai kevyempää ”viihdeohjelmaa”. Siksi suuri osa olikin valinnut kevyemmän ohjelman.

Ei ole minun asiani kritisoida opettajien valintaa, samoin kuin ei ole viranomaisten asia kritisoida oppilaiden valintoja.  Mutta sitä voi kylläkin kritisoida, että osa oppilaista pyrkii välttämään kaikkea koulutusta. Sellainen voi nimittäin vaikuttaa yhteiskunnan kustannuskehitykseen, kun he sitten eivät pysty hankkimaan elantoaan. Siksi valitsemme käyttämän käsitteitä kuten oppilas tai potilas, vaikka uusliberalistit näkevät heidät asiakkaina, joilla on eri tarpeita. Tarpeet synnyttävät kysynnän. Asiakkaat tekevät ostopäätöksiä, joka synnyttää markkinan, josta joku voi tienata tarjoamalla palveluksen. Tämän tyypistä keskustelua käydään nyt Suomessa sosiaali- ja terveyshuollossa. Virossa ja Ruotsissa käydään samantyyppisiä keskusteluja myös koulutussektorilla. Näitä keskusteluja ei ole ankkuroitu hyvinvointiyhteiskunnan ideologiaan, vaan markkinajohtoiseen yhteiskuntamalliin

Jälkimmäisessä merkityksessä oppilas on koulutusjärjestelmän asiakas. Miten asennoituu koulutuksen järjestäjä siinä tapauksessa asiakkaiden puutteelliseen mielenkiintoon, järjestelmäkritiikkiin tai haluttomuuteen ymmärtää koulutuksen merkitystä? Suomessa useimmilla paikkakunnilla valintamahdollisuudet ovat hyvin rajoitettuja. Silloin vaihtoehdot tarkoittavat ei ainoastaan koulunvaihtoa, kaveripiirin vaihtoa vaan myös asuinpaikan vaihtoa jne. On tosin hyvä, että mahdollisuuksia on, mutta monet oppilaat ja heidän vanhempansa eivät koe asiaa näin, koska asunto ja työpaikka sitovat perheen paikkakuntaan. Siksi markkinamalli on mahdollinen ainoastaan suurissa asutuskeskuksissa tai koko valtakuntaa koskevassa koulutuksessa.

Tätä taustaa varten pitää ymmärtää niitä ”asiakkaita”, jotka tavalla tai toisella luopuvat, kun eivät löydä tarjontaa, joka vastaa heidän tarpeitaan. Markkinatoimijoiden palvelujen ja tarjonnan pitää olla mitoitettua asiakkaiden enemmistöä ajatellen. Siksi ei kannata yrittää tyydyttää pienten oppilasryhmien erikoisia ehkä epämääräisiä tarpeita. Ne tarpeet ovat koulutuksenjärjestäjien mielestä ongelmallisia. Tällä kaikella on hyvin vähän markkinamallin kanssa tekemistä niin kauan kun siitä ei voi tulla voittoa tuottavaa toimintaa. Siksi monet katsovat hyvinvointimallin olevan koulutusjärjestelmälle parempi malli.

Uusliberalismi voidaan myös nähdä suunnanmuutoksena oppilaan arvioinnissa. Periaatteessa kaikki oppilaat ovat yhtä arvokkaita, mutta käytännössä oppilaita arvostetaan heidän saavutuksiensa mukaan. Hyvinvointimallissa oppilaan opiskelusaavutukset ja arvosanat ovat tärkeitä. Luokan paras ja parhain urheilija yleensä ovat arvostetuimmat oppilaat. Uusliberalismin näkökulmasta nämä mittarit eivät ole ilman merkitystä, mutta paljon tärkeämpi on oppilaan taloudellinen merkitys eli siis kuinka suurta voittoa hän voi tuottaa koulutuksen järjestäjälle. Saman aikaan näkökulma rajoitetaan koulutuksenjärjestäjän yrittäjänäkökulmaan. Loppupäässä tämä johtaa yhteiskunnan epätoivottavaan kahtiajakoon meidän ja muiden välille, asiakkaiden ja heidän, jotka eivät ole asiakkaita. Mielestäni tämä näkemys on vastoin YK:n ja UNESCO:n näkemystä suotuisasta yhteiskuntakehityksestä.

 

Kirjallisuus:

https://fi.wikipedia.org/wiki/Asiakas

https://fi.wikipedia.org/wiki/Uusliberalismi

Margareta Gustafsson: Myndigheternas kunder är vi allihopa? Språkbruk 4/2014

https://www.sprakbruk.fi/-/myndigheternas-kunder-ar-vi-allihopa .

 

Martin Gripenberg[:en]Personen som kommer för att inhämta ny kunskap har genom tiderna fått ett tjugotal olika benämningar såsom lärjunge, discipel, gesäll, djäkne, novis, elev, studerande mm. Nyliberalismen bidrar med ordet ”kund”, som samtidigt ger begreppet elev en ny nyans.

Då det tidigare sällan fanns alternativa platser att inhämta kunskapen på kom eleven för att kunna inhämta kunskapen väldigt långt att vara bunden till skolan – platsen eller organisationen som gav undervisningen. I praktiken kunde eleven emellertid också då byta till en annan läroanstalt, även om det var förenat med mycket större omak än idag.

Det specifika med begreppet kund är att det betonar elevens möjligheter till val inklusive möjligheter att välja bort erbjudna alternativ. Så stadgar lagen i Finland om läroplikt – inte om skoltvång, som i många andra länder. Visserligen har samhället i Finland tidigare erbjudit folkskola, medborgarskola och läroverk idag ersatta med grundskola, yrkesskola eller gymnasium. Ingen är emellertid tvunget att gå i den skola samhället erbjuder. Också i skolan kan eleven som har valt skolalternativet välja mellan olika ämnen t.ex. textilslöjd och träslöjd eller olika språk. Eleven ges vanligen också möjlighet att göra tillval eller välja mer eller mindre krävande utbildning.

På 1990-talet fick jag en gång i uppdrag att resa till Võru i södra Estland för att tala om sådana skolfrågor som då var aktuella i Finland. Nu råkade det sig så, att just kundförhållandet var på tapeten i diskussionerna i Helsingfors. Antagligen hade diskussionen emanerat från länsstyrelsens social- och hälsovårdsavdelningen. Alltså skulle jag för lärarna i Võru förklara att egentligen borde de behandla eleven som kund. Då föll den här tanken definitivt inte i god jord bland de estniska lärarna! Där utgick man ännu från att det är staten som sitter inne med uppgifterna om var och hur eleven skall inhämta sina kunskaper. Lärarna sågs inte bara som auktoriteter i sin klass och skola utan egentligen som ansvariga för att hela den unga generationens får nödiga kunskaper.

Kundbegreppet blir på det här sättet litet märkligt. Enligt kundideologin är det kunden som alltid  har rätt. Kunden som väljer vad hen vill konsumera – innehållet i utbildningen. Enligt elevbegreppet är det emellertid utbildningsanordnaren som bestämmer om utbildningsutbudet och innehållet i utbildningen så som i grundskolans läroplan. Det enda val elev då ges är att delta eller inte i den föreslagna utbildningen. Det var också det valet lärarna på kursen i Võru hade. Enligt sitt tjänsteförhållande måste de delta i en utbildning ifrågavarande lördag, men det fanns ett annat lättare alternativ än den utbildning jag skulle ge. Det var orsaken till att en stor del av de lokala lärarna valde att delta i ”underhållningsalternativet”.

Det är inte min sak att kritisera lärarnas val, liksom det inte heller är myndigheternas sak att kritisera elevernas val, men nog att en del elever väljer eller försöker välja att helt undgå utbildningen. Det kan nämligen påverka samhället kostnadsutveckling.  Det är därför vi väljer att använda begrepp som elev, patient, klient trots att nyliberalisterna ser dessa som kunder med olika behov, vilka skapar en efterfrågan. Kunderna är de som påverkar ”köpbeslutet” och skapar en marknad, som någon kan tjäna på genom att erbjuda ett alternativ som konkurrerar ut andra marknadsaktörers. Den här typen av diskussioner för man nu i Finland inom social- och hälsovården. I Estland och  Sverige har liknande diskussioner redan länge  förts också inom utbildningssektorn. Det är diskussioner som inte är förankrade i ideologin om ett välfärdssamhälle, utan i en marknadsstyrd samhällsmodell.

Ur den senare synvinkeln är eleven alltså kund i utbildningssystemet. Hur kan då utbildningsanordnaren ställa sig till kundernas bristande intresse, kritik av systemet eller ovilja att förstå utbildningens betydelse? I Finland är valmöjligheterna ytterst begränsade på de flesta orter. Här saknas ofta alternativ. Då innebär marknadssynen inte bara byte av skola och kamratkrets utan också av bostadsort och allt vad det medför. Säkert är det bra att möjligheterna finns, men för många elever och deras föräldrar upplevs det inte så, då t.ex. bostad och arbete binder familjen vid orten. Därför är marknadsmodellen gångbar endast i stora urbana centra eller inom rikstäckande utbildning där man ändå måste byta bostadsort.

Mot den här bakgrunden måste man förstå de ”kunder” som ger upp på ett eller annat sätt då de inte finner ett utbud som motsvarar deras behov. Marknadsaktörernas service och tjänster måste vara dimensionerade för huvudströmmen av kunder. Det lönar sig inte att tillgodose små elevgrupper med specifika kanske oidentifierade behov. De behoven upplever utbildningsanordnarna därför som problem. De har mycket litet med marknadsmodellen att göra så länge de inte kan bli en vinstgivande verksamhet. Därför är det många som anser att välfärdsmodellen är en bättre modell för hur utbildningssystemet borde utformas.

Man kan också se nyliberalismen som ett trendbrott i hur eleverna värderas. I princip är alla elever lika värda, men i praktiken uppskattas de efter de prestationer som räknas. I välfärdsmodellen är det elevens studieprestationer och vitsord som är det viktiga. Klassens primus och främsta idrottare är vanligen de mest uppskattade eleverna. Ur nyliberalismens synvinkel är sådana mätare självfallet inte oviktiga, men mycket större är elevens ekonomiska betydelse – alltså vilken vinst kan eleven skapa för utbildningsanordnaren. Samtidigt begränsas perspektivet till utbildningsanordnarens företagsperspektiv. I slutändan leder det till en olycklig tudelning av samhället i vi och de, kunderna och icke-kunderna. Som jag ser det står nyliberalismen i ett motsatsförhållande till FN:s och UNESCO:s sätt att se på samhällsutvecklingen.

Litteratur:

Margareta Gustafsson: Myndigheternas kunder är vi allihopa? Språkbruk 4/2014

https://www.sprakbruk.fi/-/myndigheternas-kunder-ar-vi-allihopa .

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyliberalism

Martin Gripenberg[:]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *