[:sv]Folkskollärarpionjärerna förnyade synen på bildningsbegreppet[:]

[:sv]Inledning

Den här artikeln avser att utreda folkskollärarnas samhälleliga och kulturella aktivitet från folkskolans grundande. Folkskolans centralfigur, prästen Uno Cygnaeus, hade ursprungligen tänkt sig en skola med både ett lägre och ett högre stadium. Då den lägre skolan på grund av motståndet från kyrkans sida inte kom att kunna inrättas som folkskola förrän år 1921 förutsattes att de barn som skulle inleda sina studier i folkskolan hade tillräcklig färdighet att läsa, skriva och räkna. Cygnaeus förväntade sig att hemmen skulle kunna sköta denna grundläggande utbildning. I praktiken kom det ändå långt att bli de kyrkliga småskolorna, söndagsskolorna och de ambulerande skolornas uppgift.

Folkskoltanken utsattes för mycket kritik från flera håll. Genom att inrätta ett folkskollärarseminarium med en ambitiös fyraårig läroplan kunde de studerande ges en gedigen lärarutbildning, som skulle garantera att folkskolan kunde nå upp till de höga mål som krävdes för att den skulle kunna fungera som en allmän grundutbildning. Undervisningen i läroverken skedde nästan uteslutande på svenska, men i folkskollärarseminariet i Jyväskylä, som inledde sin verksamhet år 1863, skedde den på finska och med tanke på finskspråkiga elever.  Seminarielektorerna hade vanligen akademisk utbildning och behörighet att undervisa i läroverk. Därigenom kom undervisningen i folkskollärarseminarierna i flera avseenden att ta modell av läroverkstraditionerna. I motsats till läroverket betonades i folkskolan praktiska och konstnärliga ämnen jämsides med läsämnena. Också läsämnena fick en mera praktisk utformning i folkskolan. En stor skillnad var att i folkskolan inte skulle läsas några främmande språk, men däremot ämnen i anslutning till jordbruket och trädgårdsskötseln. Naturkunskap och bokföring hörde likaså till de ämnen som lästes i högre folkskolan. Förutom musiken kom också gymnastiken och särskilt slöjden och handarbetet att betonas.

Folkskolans uppdrag var att i egenskap av särskilt utbildade personer befrämja bildningen i landet så att det med tiden som man då uppfattade det av ett primitivt och barbariskt folk skulle kunna skapas ett kulturfolk som skulle kunna mäta sig med de främsta. Medlet till denna förvandling var en skola för hela folket. Genom att bibringa barnen bildning skulle den gå i arv till följande generationer. Med bildning avsågs då i främsta rummet ett mera städat uppträdande som förmåga att använda kniv och gaffel, en snygg och inte alltför provinsiell klädedräkt, ett språkbruk som var gångbart vid diskussioner i hela landet, god förmåga att läsa, skriva och räkna samt grundläggande kunskaper om naturen, samhället, religionen, kulturen, hantverk och lantbruk d.v.s. ekonomin (Åström 1972, 28). Cygnaeus betonade särskilt att flickornas bildning var av stor betydelse då de i hemmet kunde ge barnen i följande generation en bättre vägkost än vad de själva erhållit. Folkskolläraren och -lärarinnan gavs därigenom en position i samhället som på landsbygden upplevdes som betydande, men i de större städerna förringades i förhållande till den bildade klassen ur vilken de flesta beslutsfattare rekryterades (Rantala 2011, 280).

Även om folkskolan formellt var helt oberoende av de kyrkliga myndigheterna hade religionen en mycket stark ställning ännu minst ett halvt sekel efter att folkskolan införts. Däremot ansågs folkskollärare inte kunna verka inom väckelserörelserna (Rantala 2011, 282). Dessa hade ju i vissa avseenden en syn på kristendomen som avvek från statskyrkans. Cygnaeus insåg att en fyraårig seminarieutbildning inte räckte till för att bibringa seminaristerna en ordentlig bildning. Därför önskade han till seminariet locka studerande som hemifrån medförde en sådan bildning. Tanken var att de sedan kunde föra denna vidare till sina blivande elever i folkskolan. Målgruppen för de sökande till folkskollärarseminarierna blev därför flickor från familjer i de högre stånden och söner till självägande bönder.

Folkskollärarseminariet i Jyväskylä räckte självfallet inte till för hela landet och flera seminarier inrättades snart, bl.a. de svenskspråkiga seminarierna i Ekenäs för kvinnliga lärare och i Nykarleby för manliga lärare. Därvid föll Cygnaeus till föga för etablissemangets krav, emedan han själv starkt motsatte att en språkligt skild svenskspråkig folkskollärarutbildningen och att denna dessutom skulle vara skild för manliga och kvinnliga seminariestuderande. Han var nog rädd för att de bildade klassernas flickor skulle överge Jyväskylä och söka sig till det svenskspråkiga seminariet och de kvinnliga elever som då kunde antas till Jyväskylä skulle komma att bli huvudsakligen ”gamla pigor” (Cavonius, 1988, 40).

Uno Cygnaeus ursprungliga avsikt var att försöka få denna folkskola att utgöra den grundläggande utbildningen i Finland (Cygnaei skrifter 1910). Tanken stötte emellertid på starkt motstånd från läroverkshåll och kunde inte förverkligas förrän efter tre krig som närmade de sociala klasserna varandra i så hög grad att man på 1970-talet trots fortsatt motstånd från läroverkssidan lyckades sammansmälta folkskolan och läroverken till en gemensam grundskola.

Med folkskollärare avses här lärare som dimitterats från folkskollärarseminarium. Emellertid fanns det åtminstone tidvis många lärare som under längre tid i praktiken fungerade som lärare i folkskolan utan formellt dimissionsbetyg från folkskollärarseminarium. Det totala antalet lärare i folkskolan anges bl.a. i distriktsinspektörernas årliga statistiska sammanfattningar från folkskolans första årtionden på landsbygden. Den första statistiken gällande år 1885-86 omfattade 103 folkskolor i vilka svenskspråkiga barn undervisades av 118 folkskollärare eller -lärarinnor. Av dessa var omkring 70 % utdimitterade från ett svenskspråkigt folkskollärarseminarium. Till det kom en handfull svenskspråkiga folkskollärare och -lärarinnor med utbildning från Jyväskylä seminarium.  Att nästan 30 % uppenbarligen var obehöriga är förvånande då det under de 10 åren fram till detta läsår från de svenskspråkiga folkskolseminarierna utdimitterats 286 svenskspråkiga folkskollärare och -lärarinnor.  Då den svenskspråkiga högre stånds befolkningen på denna tid var mera jämt spridd över landet till städer och bruksorter hade många av folkskollärarinnorna vuxit upp på finskspråkiga orter inne i landet. Det här var ju också en tid då det finska språket började utvecklas till ett nationalspråk. För bondpojkarna från svenska Österbotten var dock finskan en främmande värld. Därför är det inte förvånande att det av seminariernas matriklar framgår att några av lärarna (4 %) och flera av lärarinnorna (16 %) åtminstone tidvis undervisade i skolor med enbart finskspråkiga barn. Ändå fanns det bland de utdimitterade en betydande avgång bl. a. genom giftermål, emigration, sjuklighet och dödlighet i unga år.

Svenska folkskolans vänner (SFV) har i sin årskalender från år 1900 en förteckning över de folkskollärare som undervisade svenskspråkiga barn på landsbygden (Förteckning… 1901,161-176). SFVs uppgifter från år 1900 bygger uppenbarligen på folkskolinspektörernas statistiska uppgifter till Skolöfverstyrelsen. I förteckningen ingår namnet på 350 folkskollärare av vilka ingalunda alla var dimitterade från seminarium. Flera verkade på finskspråkiga orter såsom Lappvesi, Miehikkälä, Sastamola och Tusby där de enligt uppgifter i inspektionsberättelserna ofta undervisade samtidigt på både svenska och finska. I någon skola undervisades dessutom på ryska. I de skolorna var undervisningen sålunda två- eller till och med trespråkig. Enligt folkskolinspektorernas anteckningar hämmade den flerspråkiga undervisningen elevernas inlärning eftersom de olika språkgrupperna inte ansågs få tillräckligt med lärartid. Motsvarande uppgifter över antalet folkskollärare i städerna är svårare att sammanställa emedan de lärarna var anställda av staden och uppgifterna inte på motsvarande sätt sammanställdes till en rapport för Skolöfverstyrelsen. Då skolplikt inte rådde i detta skede var städerna inte tvungna att inrätta folkskolor eller att utöka antalet lärare utöver den manliga och kvinnliga lärare som behövdes i varje skola oberoende av om elevantalet var något tiotal eller långt över 50. År 1896 fanns det 41 svenskspråkiga folkskolor i städerna. Man kan därför utgå ifrån att det detta läsår i städerna torde ha funnits 82 folkskollärare vid folkskolor med undervisning på svenska. Antalet tvåspråkiga folkskolor hade något år tidigare exploderat från ett knappt tiotal till drygt 40. Man kan utgå ifrån att flertalet av dessa fanns på landsbygden, medan det i städerna i allmänhet var naturligare att grunda skilda skolor för de olika språkgrupperna.

Syftet

I städerna samlades naturligt människor med högre bildning och olika slag av förmågor. På landsbygden inskränkte sig det bildade skiktet av befolkningen ofta enbart till prästen, läraren och ett fåtal andra personer. Redan med tanke på detta formades andan i folkskollärarseminarierna, särskilt i Nykarleby så att man förväntade sig att folkskollärarna utöver sitt läraruppdrag i alla avseenden skulle befrämja allmogens bildning och därför ta lämpliga initiativ och ställa sin förmåga till förfogande för olika uppdrag i hembygden (Rantala, 2011, 280). Folkskollärarna har både på grund av omständigheternas tvång och på grund av sin egen iver eller sitt eget intresse många gånger kommit att bli lokalsamhällets centrala person och ledare.  De har varit tvungna att ställa upp då präst eller läkare inte har varit tillgängliga. För musikaliska lärare har körer och orkestrar legat nära hjärtat. Gymnastik och idrott hörde nästan självklart till lärarrollen. Ungdoms- och nykterhetsarbete, studiecirklar och läseringar utgjorde en uppenbar fortsättning på läraruppdraget. Att också trädgårds- och lantbruksfrågor liksom ekonomiska frågor mera allmänt i form av andelslag och sparkassor kom att höra till lärarnas intressen kom sig av att en stor del av deras lön utgjordes av naturaförmåner från eget trädgårds- och jordbruksarbete. Detta medförde likaså att det var läraren som gick i spetsen för mekaniseringen av byarna oberoende om det gällde att ta i bruk separator, symaskin eller telefon.  Det blev lärarens uppgift att skingra fördomarna mot de mekaniska nymodigheter som avsevärt kunde underlätta livet för byborna.  Den här uppgiften ålåg dem lika naturligt som deras kamp för att få byborna att inse att läsandet i folkskolan ingalunda skulle göra barnen lata och rädda för kroppsligt arbete, vilket var en vanlig fördom bland de som motsatte sig införandet av folkskolan (Valtonen 1947, 59-61).

Både Rantala och Valtonen återger i sina texter vedertagna uppfattningar om folkskollärarens arbete. I viss mån kan man hävda att dessa bygger på en idealiserad uppfattning, som på den tiden uppfattades som nödvändig för att i konkurrensen med läroverken öka intresset för skolformen. Uppfattningen stödde sig på en verklighetsgrund med ett antal kända folkskollärare. Så har t.ex. folkskolläraren John Ahlnäs uppvisat en stor arbetsförmåga, punktligt och samvetsgrant, med stor energi och självuppoffring verkat för det allmänna bästa på de orter där han verkat, särskilt Pedersöre och Jakobstad där han utöver folkskollärartjänsten varit ordförande för lantmannagillet och nykterhetsföreningen, kassör i ungdomsföreningen, vice-ordförande i Pedersöre SFP, kassör i SFP:s kretsstyrelse, verkat inom frivilliga brandkåren och skyddskåren, som postföreståndare, disponent för flera fastigheter och som bankdirektör i tre olika banker, varit stadsfullmäktigesuppleant och suttit i många nämnder och styrelser (Brages pressarkiv: John Ahlnäs).

Emellertid är det skäl att konstatera att varken Valtonen eller Rantala har ansett det lämpligt att anför några konkreta fakta som grund för sin uppfattning. Därför kan man frukta att verkligheten inte såg ut precis så som den allmänna uppfattningen lät förstå. Det kan vara på sin plats att noggrannare granska sådana fakta som nu i efterhand kan grävas fram för att bekräfta eller nyansera den bild de varit med att måla. (Danaher m.fl. 2000, 46)

Tanken bakom den här artikeln är att försöka finna svar på frågorna:

  • Vad fick folkskollärarna och -lärarinnorna att utvidga sitt engagemang utanför det strikt yrkesmässiga?
  • Vilken betydelse hade folkskollärarnas engagemang för närsamhället och hur påverkade folkskollärarnas engagemang utanför det strikt yrkesmässiga den allmänna uppfattningen om folkskolläraryrket?
  • Hur påverkade folkskollärarnas och -lärarinnornas engagemang utanför det strikt yrkesmässiga deras undervisning?

Seminariematriklarna som utgångspunkt

Från de svenskspråkiga folkskollärarseminarierna utdimitterades de första kvinnliga studerandena år 1875 i Ekenäs, de första manliga år 1877 i Nykarleby. Studietiden förlängdes år 1920 från fyra till fem år. Korrelationen mellan antalet studerande, som påbörjade studierna och som efter fyra respektive fem år dimitterades var endast 0,54. Tydligen hade omkring hälften av de studerande svårigheter att slutföra sina studier. Ekonomiska svårigheter var inte ovanliga och många studerande sökte sig till skolorna redan under studietiden för att sedan efter ett antal år återvända till seminariet med en förstärkt studiekassa. På grunder såsom avbrutna studier, lång undervisningserfarenhet eller studentexamen var det möjligt att bli utdimitterad folkskollärare efter endast ett års seminariestudier. Dessa studerande kallades hospitanter. Fram till år 1920 var antalet hospitanter genomgående lågt, 1-2/år. Detta kan innebära att en del av de studerande aldrig blev dimitterade. Detta hindrar inte att de har verkat som folkskollärare under många år. Bland hospitanterna fanns under tiden före 1921 flera som antecknats inom parentes i Nykarleby seminariums matrikels elevförteckning. Parentesen förklaras inte, men den kan innebära att dessa personer har hospiterat undervisningen, men inte kunnat erhålla dimissionsbetyg då tillräckliga tidigare formella studier saknades. Då småskolorna efter år 1921 fick folkskolestatus ökade antalet hospitanter till 9-10/år. Många kan ha varit småskolelärarinnor som höjde sin utbildning till folkskolelärarens.

För att få uppgifter om folkskollärarna och -lärarinnorna särskilt beträffande deras kulturella och samhälleliga verksamhet utöver professionen måste uppgifter från flera olika källor sammanställas, emedan alla källorna lider av betydande luckor. För de två svenskspråkiga folkskollärarseminarierna har uppgjorts flera matriklar (bl.a. Takolander 1921, v. Schantz 1958, Forsander 1971). I matriklarna ingår uppgifter om de folkskollärare som dimitterats fram till ett visst datum. Dessa uppgifter är knapphändiga och anger ofta bara födelseår, hemort, vilket år personen antagits till seminariet, dimissionsår, tjänstgöringsorter samt giftermål. För en del har också angivits annan verksamhet som körledare, deltagande i ungdomsföreningsverksamhet och kommunala uppdrag. Beträffande uppgifterna i matrikeln om hospitanter vid Ekenäs seminarium bör man notera att om hospitanterna har inga tilläggsuppgifter givits om t.ex. giftermål eller tjänstgöringsort. Därför är det svårt att veta i vilken utsträckning de bidragit till utvecklandet av kulturlivet och det sociala livet, trots att man med tanke på deras växlande bakgrund väl kan förmoda att flera av dem varit aktiva deltagare i samhällsutvecklingen.

Svenska Folkskolans vänner har i sina årskalendrar tagit in minnesrunor över avlidna folkskollärare, men begränsat sig till sådana som haft betydelse ur föreningens egen synvinkel. I uppslagsverket Vem och Vad ingår också uppgifter om folkskollärare ungefär fram till andra världskriget. Därefter hittar man endast personer vars föräldrar varit folkskollärare. Urvalet i uppslagsverket är också snävt begränsat och har förutsatt att personen själv önskat medverka, vilket inte alls var självklart med tanke på folkskollärarna och -lärarinnorna. I Brages pressarkivs personkartotek ingår uppgifter om folkskollärare som fyllt jämna år, pensionerats eller avlidit. Också de uppgifterna är bristfälliga till exempel så att personer som av uppgifterna i matriklarna att döma borde ha ingått i arkivet helt kan saknas eller att uppgifter endast uppgivits om lärarens undervisningsverksamhet. För ett mindre antal folkskollärare har sammanställts monografier. För att få en korrekt bild av situationen måste man således kombinera uppgifter från olika källor.

Utgående från matriklarna över de studerande vid Ekenäs och Nykarleby seminarium kan ändå erhållas ett grundläggande statistiskt material. Under sin existens torde de svenskspråkiga seminarierna ha utdimitterat fler än 4100 folkskollärare, av vilka 3843 namn finns dokumenterade i matriklarna. Matrikeln för Nykarleby seminarium sträcker sig till år 1957, men seminariet dimitterade elever ännu över ett decennium efter detta. De utexaminerade folkskollärarna vars namn och dimissionsår angivits i matriklarna är sammanlagt 1403 (1877-1957), -lärarinnorna 2440 (åren 1875-1971). Fram till år 1939 utgjorde folkskollärarna från Nykarleby 29 % av det totala antalet av de dimitterade lärare, folkskollärarinnorna från Ekenäs seminarium 71 %. Av de utdimitterade före andra världskriget erhöll 11 % sitt dimissionsbetyg som hospitant. Efter krigshandlingarna år 1918 och efter Finlands krig 1939-1944 minskade årskullarna av ordinarie utdimitterade folkskollärare, medan hospitanternas antal ökade och var några år till och med fler än de ordinarie dimitterade. Då fanns det s.k. hospitantklasser. Krigen tvingade många att avbryta sin utbildning och tydligen har en del av dem i ett senare skede kompletterat denna.

Uppenbarligen fanns det också blivande folkskollärare som endast under en kortare tid besökte seminariet och på andra grunder ansågs kompetenta som folkskollärare. Dessa har tydligen inte alltid antecknats i matriklarna och kanske inte heller erhållit dimissionsbetyg. Man bör ställa sig kritisk till matriklarnas uppgifter om hospitanterna i synnerhet beträffande de tidigaste åren då systemet ännu inte fått en så fast form. T.ex. i minnesrunan för Gustaf Berndt Sjöblom uppges att han besökte Nykarleby seminarium för att få tilläggsutbildning. Han har emellertid inte antecknats i matrikeln. En möjlig orsak kan vara att han inte kunde bli dimitterad då han saknade tillräckliga formella förkunskaper (Ingo 1915, 80-83).

När man jämför antalet dimitterade folkskollärare under olika perioder kan man i avseende på antalet se flera tydliga generationer av folkskollärare och -lärarinnor. Antalet skiljer sig mellan generationerna och till denna variation kan man finna naturliga historiska orsaker såsom krig och viktiga administrativa förändringar. De rådande samhällsförhållandena präglade de olika generationerna av folkskollärare, men det är helt naturligt att de lärare som dimitterades i den första generationen måste skilja sig i hög grad från de som dimitterades i den sista generationen. Så inledde de första generationerna sin verksamhet under den ryska tiden då kyrkans och religionens roll ännu var mycket stark. Under senare delen av ryska tiden drabbades ju Finland av hårda förryskningssträvanden som efterföljdes av självständighetssträvanden på ett helt annat sätt än under de tidigaste generationerna. Särskilt efter självständigheten eftersträvades en stark modernisering av samhället, varvid arbetarrörelsen förtrycktes och kampen för nykterhet sågs som en av de viktigaste för bildningssträvandena i landet. Samtidigt inleddes också utbyggandet av post- och järnvägsväsendet, handeln och bankväsendet. Detta var en tid då språkfrågan blev ställd på sin spets. Efter andra världskriget togs försiktiga steg i riktning mot en ökad demokratisering med alla politiska riktningar utom ytterhögern representerade i diskussionen om landets utveckling.

Folkskolan var i början en rätt marginell företeelse. Antalet folkskolor ökade kraftigt först mot slutet av 1800-talet. Dimissioneringen av folkskollärarutbildningen ökades så att efter 1896 kunde ett betydligt större antal folkskollärare och -lärarinnor utdimitteras. Jag har beräknat att en första generationen fram till år 1896 bestod av 574 utdimitterade folkskollärare, 204 (35 %) manliga och 370 (65 %) kvinnliga. Seminariernas placering påverkade den geografiska spridningen av dessa lärare både i fråga om rekryteringsbas och senare placeringsort så att de kvinnliga lärarna huvudsakligen härstammade från södra Finland och också i stor utsträckning sökte sig till folkskolor i denna region, medan de manliga ofta hade sina rötter och sitt verksamhetsfält i Österbotten. Endast i Åboland och på Åland var könsfördelningen någorlunda jämn. Rekryteringen orsakade också att det bland hospitanterna i det manliga seminariet i Nykarleby fanns några kvinnliga hospitanter, däremot fanns det inga manliga hospitanter i Ekenäs. Då pionjärgenerationen omfattar relativt få folkskollärare och -lärarinnor kan man se en studie av dem som en pilotstudie av stor betydelse då det var den äldre generationens folkskollärare som formade den bild av folkskolläraryrket som senare generationer i större eller mindre utsträckning tog till sig (Valtonen 1947, 59; Rantala 2011, 280) även om de senare generationerna levat under andra förhållanden. Dessutom kan man konstatera att i genomsnitt verkade de folkskollärare (29 år) och -lärarinnor (37 år) som arbetade ända fram till sin pension långt in på 1930-talet. Flera av dem verkade aktivt i omkring 50 år.

Endast för en del folkskollärare och -lärarinnor föreligger i matriklarna ytterligare uppgifter såsom vidare studier och uppgifter utanför folkskolväsendet. Detta beror delvis på att nästan alla folkskollärarna hade en anspråkslös framtoning. Först i samband med jubileer, pensionering eller död används hyllande överord. I allmänhet står det inget om personen har varit skolföreståndare eller bara vanlig lärare. Skillnaden var inte heller så stor. Av inspektionsberättelserna framgår skolans föreståndare. Om det i skolan fanns en manlig folkskollärare var det i pionjärgenerationen automatiskt denne, emedan alla förtroendeposter av tradition ålades männen. De manliga folkskollärarna undervisade de högre, som det uppfattades kunskapsmässigt mera krävande klasserna.

Av lärarinnorna gifte sig 47 %. För en del kvinnor innebar det att de aldrig började undervisa, andra avbröt sitt arbete för några år eller för alltid, men flertalet fortsatte sitt arbete vid sidan av husmorsrollen. På landsbygden var lärarinnornas uppförande socialt hårt kontrollerat vilket försvårade deras möjligheter att hitta en lämplig man. Folkskollärarinnorna kunde uppleva att de svek Cygnaeus förtroende om de gifte sig. Deras handlingsmöjligheter var således starkt kringskurna. Det förekom att lärarinnan gifte sig med den manliga folkskolläraren. I slutet på 1800-talet var det en allmän uppfattning i Norden att giftermål för lärarinnor kunde betraktas som giltig uppsägningsgrund (Rantala 2010, 291). För lärarinnorna i pionjärgenerationen jag inte funnit några uppgifter om att man skulle ha följt en sådan politik. Bristen på behöriga folkskollärare och -lärarinnor var uppenbarligen så stor att man inte föll till föga för traditionsaspekterna. De här förhållandena gav de manliga lärarna större möjligheter än de kvinnliga att engagerade sig utanför skolan. Folkskollärarna stannade ofta lång tid på samma ort. Hela 37 % av pionjärgenerationens folkskollärarinnor stannade i sin första folkskola till sin pensionering och nästan lika många bytte skola bara en gång.

Roll- och nätverksteorier som förklaringsmodell

Inom sociologin har utvecklats olika teorier för att beskriva samhällets organisation och individens handlingsmöjligheter. Den sociologiska rollteorin formulerades från 1930-talet av Linton, Mead, Moreno, Marshall, Merton, Parson m.fl. och med Goffman och Dahrendorf blev den på 1960-talet mera allmänt accepterad. Den kan betecknas som en funktionalistisk teori (Lemmert, 2010, 229ff). Den ser samhället som en scen där aktörerna agerar i olika roller. Egentligen är individerna utbytbara, medan rollerna är bestående. Ur sociologisk uppfattning placerar Ralf Dahrendorf människan som han kallar homo sociologicus, mellan individen och samhället i de av samhället förelagda rollerna. Individen är enligt denna syn ett med sin sociala roll, men rollen är ett med det faktum att människan alltid fungerar inom ramen för ett samhälle. Detta förhållande kallar han det irriterande faktumet. Individens status är därför beroende av den roll han innehar. (Dahrendorf 1969, 20ff) Teorin kan åtminstone i viss utsträckning användas för att beskriva folkskollärarnas och -lärarinnornas verksamhet utanför den egenliga yrkesrollen. Kritiken mot rollteorin tar fasta på att den inte beaktar individens personlighet vid utövandet av rollen, utan endast de möjligheter rollen ger. Jacksson kritiserar rollteorin ur fyra synpunkter:

  • rollteorin förtingligar ideologier till konkreta helheter, som ger dem en upplevelse av universalitet
  • rollteorin betonar social konformitet framom ifrågasättande av socialpolitiska frågor
  • rollteorins beskrivning av socialiseringsfenomenet är begränsad
  • människans väsen uppmärksammas inte tillräckligt i rollteorin.

Rollteorin kritiseras också för att uppfatta samhället ur ett kunskapsteoretisk perspektiv där maktförhållanden, klass- och ekonomisks relationer betonas. Det hävdas att dialektiska motsättningar skulle kunna skapa en mera gedigen helhetssyn. Ett exempel på detta är att ju lägre status en person har i samhället, desto starkare rollidentitet anses denna ha, medan personer med en högre status lättare kan distansiera sig från rollidentiteten. Jag vill försöka beakta dessa olika kritiska synpunkter i min granskning av folkskollärarnas och -lärarinnornas samhälleliga aktiviteter ur en rollteoretisk synvinkel. Faktiskt förefaller det också som om folkskollärarrollen skulle ha varit i hög grad ideologisk då folkskoltanken kontrasterades mot läroverkstanken. Folkskollärarnas och  -lärarinnornas rollbeteende blev senare kanske av praktiska omständigheter ofta socialt konformt, men på en del orter medförde deras verksamhet i början för att befrämja folkskolan hårt motstånd och betonandet av socialpolitiska frågor som elevbespisning, kläder åt eleverna och renlighet överensstämmer nog inte med de kritiska synpunkterna. Däremot kan rollteorin ha svårigheter att förklara enskilda lärares och lärarinnors särskilt utmärkande beteende.

Dahrendorf framhåller att för att kunna visa noggranna och pålitliga forskningsresultat bör man i varje vetenskapsgren kunna definiera bestämda element. Rollteoretikerna har i detta syfte försökt definiera element som beskriver olika förhållanden mellan individen och samhället. Grundläggande element är position , roll och status. Begreppet status går att ur ett strukturalistiskt perspektiv inordna i ett hierarkiskt system då individens position kan fastställas i förhållande till andra individers i samhället. Begreppet roll går däremot inte att inordna i ett hierarkiskt system, utan måste ses ur ett interaktionistiskt perspektiv.

Sin position som folkskolärare uppnådde folkskollärarna och -lärarinnorna först efter en flerstegs process där de avgörande besluten var: antagning till folkskollärar eller -lärarinneseminarium, seminariedimission och val till en tjänstgöringsplats. Sedan fortsatte skoldirektionen och folkskolinspektorn att kontinuerligt kontrollera att lärarna och -lärarinnorna utförde sitt arbete otadligt. (Rantala 2011, 279)

För varje roll kan definieras rättigheter och plikter som tar sig uttryck i de rollförväntningar som både rollinnehavaren själv och övriga aktörer ställer på denna. Rollförväntningarna formuleras som de normer som anger vad som är ett acceptabelt och tillåtet beteende. Termen rollbeteende anger det observerade beteendet. Då rollbeteendet inte motsvarar rollförväntningarna leder det till rollkonflikter som kan medföra sanktioner mot rollinnehavaren. Folkskollärare och -lärarinnor förväntades bete sig exemplariskt ungefär som de uppmuntrade sina elever att bete sig. Uppenbarligen uppfattade en stor del av allmogen, folkskollärarna och i synnerhet läarinnorna att de förväntades begränsa sin verksamhet till det som hade med undervisningen i folkskolan att göra.  Det här märktes i synnerhet i de få fall där läraren eller lärarinnan engagerade sig inom ”fel” religiös eller politisk riktning. De brott mot rollförväntningarna som folkskollärare och -lärarinnor anklagades för var främst slarv, sedlighetsbrott, osedligt eller olämpligt leverne anstötligt uppträdande, förfalskning, försnillning och i samband med krigen högförräderi. (Rantala 2011, 283)

Ett inte ovanligt beteende i samhället var i slutet av 1800-talet och början av 1900-taleten utbredd fallenhet för dryckenskap. Dryckenskap bröt definitivt mot de normer som gällde folkskollärarens roll. Folkskolläraren Mårten Holmberg har i sina anteckningar beskrivit hur kolleger tillbringade rasterna i krogen mitt emot skolan och hur han på söndageftermiddag fick gå en rond i krogarna för att få kolleger att gå hem och nyktra till inför skolstarten på måndag morgon (Holmberg 1938). Frestelserna för folkskollärarinnorna var av annat slag och hängde ihop med deras svårigheter att hitta en lämplig man. Däremot kritiserades lärarna och lärarinnorna inte för sina kulturella, samhälleliga eller privatekonomiska aktiviteter. Tvärtom ansågs sådan verksamhet vara i högsta grad önskvärd, vilket tänjde rollförväntningarna betydligt. Valtonen (1947, 61) konstaterar nog att det naturligtvis fanns lärare som ”samlade på tjänster utan att klara av att sköta dem”, men de var nog undantag åtminstone på svenskspråkigt håll och kan betraktas som personer som syndade mot rollförväntningarna genom slarv.

Uppenbarligen var de hierarkiska mönstren rätt olika på landet och i städerna. Därigenom kom också folkskollärarens position att variera i hög grad beroende på närsamhällets struktur. Det intressanta är emellertid att många folkskollärare trots en i grunden ofta rätt låg hierarkisk position genom sin egen aktivitet kom att skapa sig en roll i närsamhället som inte nödvändigtvis överensstämde med den grundläggande lärarpositionen. Utgångssituationen var ofta som i Helsingfors att folkskollärare uppgavs få en lön som var betydligt lägre än den lön personliga tjänare erhöll (Malmberg  1920). Folkskollärarnas position led nog länge av den uppfattning folk i gemen hade om lärarna i småskolorna såsom olika slag av överloppspersoner, klockare, avdankade soldater, gammelpigor, kloka gummor etc.

Att omkring 90 % av de manliga folkskollärarna var verksamma utanför folkskollärarrollen och därvid skapade sig en egen position i samhället utöver lärarpositionen kan ha berott både på uppfattningen om rollfördelningen mellan könen i slutet av 1800-talet och på att utbildningsandan i Nykarleby seminarium i många avseenden tydligen skiljde sig från den som rådde i Ekenäs seminarium samt på seminariernas skilda rekryteringsbas. Som förklaring till skillnaderna mellan kvinnornas och männens samhällsengagemang skall man då komma ihåg att redan det att kvinnan erhöll rollen som folkskollärarinna var en stor emancipation jämfört med tidigare.

Beträffande rollidentiteten har Dreizel framhållit att rollen antingen kan gå under huden eller utföras som en rutin (Haug 1975). Nästan alla folkskollärare var starkt engagerade i folkskollärarrollen. Det här rollengagemanget framgår både av texter som de författat (Sohlberg m.fl. 1896, 96-98) eller som författats om dem. (Hjelt-Cajanus 1946). Också det att enligt matriklarna 61 % av folkskollärarinnorna och drygt 11 % av de manliga folkskollärarna inte haft några andra väsentliga engagemang utanför folkskollärarrollen talar för ett sådant starkt rollengagemang. Därtill har enligt matriklarna omkring 60 % stannat hela sin yrkesverksamma tid i samma folkskola eller på sin höjd bytt skola en gång (lärarna 59 %, lärarinnorna 67 %). Det finns också exempel på lärare som anhållit om att få fortsätta i tjänsten efter att de uppnått stadgad pensionsålder. (Brages pressarkiv: Nils August Holländer) Ytterligare ett bevis på lärarnas rollengagemang är att en stor del av dem engagerade sig aktivt i någon form av tilläggsutbildning och förkovran i yrket. Det var en allmän uppfattning bland lärarna att utbildningen i seminariet inte var tillfyllest utan krävde att den på något sätt kompletterades under skolårens gång.

Redan på det första folkskollärarmötet 1869 behandlades frågan om Hur folkskollärarnas kunskaper och färdigheter skulle kunna berikas. Frågan kom därefter upprepade gånger upp på dessa möten och Mårten Holmberg föreslog redan år 1890 att man folkskollärarna skulle beredas fortbildning på universitetsnivå och att för detta ändamål borde grunda ett pedagogiskt universitet. Han var väl tidigt ute med sitt förslag, men då allt fler universitetsbaserade kurser ordnades, vilka många folkskolärare sökte sig till, fick tanken så småningom ett så allmänt understöd bl.a. av Mikael Soininen, professorerna V. Ruin, E.G. Palmén, N.E. Setälä och Kaarle Krohn att Jyväskylä folkskollärarseminarium år 1935 ombildades till ett sådant pedagogiskt universitet. Dessförinnan hade man redan från år 1912 inlett en akademisk sommarkursverksamhet som utvecklades till den sommaruniversitetsverksamhet vi känner idag. Det var ju på sommaren som bl.a. folkskollärarna kunde frigöra sig för studier. (Oksanen 1947, 56-58) Av pionjärgenerationens lärare deltog av de manliga 26 % och av de kvinnliga folkskollärarna 9 % i studieresor eller studier som ledde till examen åtminstone i ett ämne. För många lärare var detta ämne uttryckligen pedagogik. Ofta deltog arbetsgivaren lärarens i studiekostnader. Av procenttalen framgår då inte att också en stor del lärare som inte avlade akademisk examen åtnjöt fortbildning – främst genom folkskollärardagarna och de tidskrifter som spriddes bland dem.

När folkskollärarnas kunnighet småningom framgick började de anlitas för olika uppdrag, som inte alltid hade något direkt med folkskolan att göra. Inom rollteorin används för detta fenomen termen rollöverlastning. Här kan man tala om en rollöverlastning, då många olika förväntningar lades på en och samma roll, rollens funktion expanderade och medförde vanligen en ökad arbetsbelastning, men så gjorde flera av lärarna och lärarinnorna synnerligen långa dagar. Rekordet togs antagligen av Mårten Holmberg som ofta arbetade 14 timmar per dygn. Orsakerna kan antagligen sökas i att de blivande lärarna redan i seminariet vandes vid att lärararbetet bestod i en hård arbetstakt och långa arbetsdagar. På denna tid utgjorde systematisk utbildning ett undantag för myndighetspersonerna och förekom egentligen bara inom prästerskapet och officerskåren. Detta förklarar ändå inte varför lärarna engagerade sig utanför sin yrkesroll. Det belyser inte heller om engagemang utanför lärarrollen var ett frivilligt rolltagande eller berodde på ett rolltryck, som mer eller mindre förutsatte att de åtog sig sådana uppdrag. När man läser jubileumsnotiser och nekrologer införda i lokalpressen framgår det att läraren nog självmant tagit rollen. Så framhålls t.ex. att Kyrkoby läseförening var ett livsintresse för  Anders August Blomqvist, medan Mikael Boströms intresse inte kunde stanna innanför skolans väggar utan utsträcktes till ungdomsföreningen och nykterhetsföreningen, vilka han grundade etc. (Brages pressarkiv)

Tanken att folkskolläraren och -lärarinnan åtminstone i viss utsträckning var utsatta för ett rolltryck får stöd av många folkskollärares anspråkslösa framtoning, vilket framkommer i deras nekrologer publicerade i lokalpressen (Viktor Allardt, Simon Antell, Anders August Bomqvist. Anders Leander Biskop, Edvard Broman, August Jakobsson, Erik Finne m.fl.).(Brages pressarkiv) De framhävde syftet och resultatet med den verksamhet de deltog i, inte sin egen roll eller person. Å andra sidan måste man komma ihåg att denna anspråkslösa framtoning under 1800-talet inte gällde enbart folkskollärarna, utan genomgående alla personer som inte direkt ingick i etablissemangets grädda. Eventuellt utgjorde den ett hälsosamt skydd mot åtgärder från det man betraktade som den ryska ockupationsmakten.

Rollöverlastningen ledde lätt till konflikter mellan olika roller. Man skiljer mellan inter- och intrarollkonflikter. Interrollkonflikterna uppstod då förväntningar från på en roll stod i konflikt med varandra. Då en folkskollärarinna gifte sig uppstod lätt sådana interrollkonflikter. Det var knappast lätt att vara både husmor och folkskollärarinna. För de manliga folkskollärarna påverkade giftemål kanske till och med positivt deras möjlighet att engagera sig utanför folkskollärarrollen då de befriades från en del hemsysslor. Ändå kan man förmoda att för den tredjedel av folkskollärarna som åtog sig uppdrag som förtroendevald kunde den rollen medföra konflikter med lärarrollen. Interrollkonflikter medförde inte sällan att personen lämnade folkskollärar- eller -lärarinnerollen och övertog någon annan roll i samhället.

Intrarollkonflikter innebar att det uppstod motstridiga förväntningarna på den roll folkskolläraren ansågs ha. I den mån sådana konflikter uppstod berörde de vanligen religionen, språkfrågan eller socialpolitiken. Också sådana konflikter finns belagda bland lärarna i pionjärgenerationen. Då Hanna Hedström (dimitterad 1886) sökte sig som missionär till Kina för att verka för religiös väckelse kan det mycket väl ha haft sin orsak i en intrarollkonflikt. Helena Lagus sökte sig för flera år som missionär till Amerika innan hon återvände till folkskolläraruppdraget. Väckelseverksamhet ansågs inte passa in i rollen som folkskollärare. Också nykterhetsarbetet var ofta kopplat till missionsverksamheten som då Isac Finne i Singsby i Korsholm blev religiöst väckt och arbetade så intensivt för nykterheten att han hamnade på kollisionskurs med de som var intressenter i det lokala brännvinsbränneri. Också för hans del slutade det slutade med att han måste söka sig bort från orten. Nykterhetsarbetet i Singsby lades ner för lång tid framöver. (Brages pressarkiv: Isac Finne)  Också för Anders Kronman kan en intrarollkonflikt ha varit orsaken till att han i ett tidigt skede övergick till finsk folkskola kanske för att ett visst finsksinne hos honom stod i konflikt med uppdraget att undervisa i svenskspråkig folkskola.

Av senare sociologisk litteratur framgår att rollteorin utvecklats till en nätverksanalys av bl.a. Mark Granovetter, Harrison White och Rober Burt där focus ligger på individens handlingsfrihet. Ett nätverk är en struktur av knutar, där varje knut, (social position ) ses som en korsningspunkt mellan tid och rum. I denna korsningspunkt finns det olika möjligheter för social handling. Avstånden, intensiteten och interaktionsfrekvensen mellan två knutar är kortare, mera frekvent eller intensivare ifall båda knutarna ingår i samma nätverk än om de ingår i olika nätverk. Folkskollärarnas position utgjorde ofta sådana knutar då de var aktivt med i många olika sammanhang både föreningar och kommunal liksom ekonomisk verksamhet. Emellertid anses flödet av t.ex. information mellan två knutar i samma nätverk ha inget eller oändligt avstånd (fysiskt, socialt, ekonomiskt, politiskt, kulturellt). Flödet är knutet till nätverkets karaktär. Frågan om nätverkstillhörighet formar de dominerande strukturerna och funktionerna i samhället. Nätverk är öppna strukturer som kan utvidgas obegränsat så länge knutarna delar samma kommunikationskod (t.ex. värden och beteendenormer). En förutsättning för att ett samhälle skall kunna undergå innovativa förändringar är att det består av sådana dynamiska och öppna nätverk. Nätverksformer ger också en bild av maktförhållandena i samhället. Kontakterna mellan nätverken utgör instrument för maktrelationerna. (Castells 2010) Bland folkskollärarna och -lärarinnorna kan man åtminstone skilja mellan könsbestämda nätverk, där den del av de kvinnliga medlemmar som mera aktivt deltog i utvecklandet av samhällsstrukturen i form av olika organisationer tydligen hade tätare informationsflöde över nätverksgränserna än andra. Detta utgjorde också en maktrelation i den bemärkelsen att de manliga lärarna hade en större frihet att skapa informationsrelationer till andra nätverk, då de deltog i utvecklandet av bl.a. lantbruksorganisationer, andelslagsverksamhet och lokalt bankväsende. Av Samuel Lindgrens artikel om några lärarsläkter framgår det att det också måste ha funnit omfattande nätverk inom och över generationsgränserna då det från samma släkt kommit ett flertal folkskollärare. (Lindgren 2001, 85-105)

Enligt Ganovetter och Burt är viktiga begrepp för nätverksmodellen svaga förbindelser, strukturella hål, broar och den skrattande tredje. I rollspelet känner aktören sin egen och de andras position och söker utgående från detta sina handlingsmöjligheter. Med svaga förbindelser avser Granovetter att då människorna bildar klickar av likasinnade (nätverk) är det de svaga förbindelserna mellan klickarna som ger de innovativa impulserna till vidareutveckling av samhället. Likasinnade människor med starka förbindelser sinsemellan har inte samma möjligheter att finna nya kreativa lösningar på problem nätverket ställs för. Man ser t.ex. att merparten av folkskollärarna inom ramen för sina normala kontakter inte har funnit det vara en naturlig sak att grunda nykterhets-, ungdoms- eller idrottsföreningar, men de som haft kontakter med t.ex. lokala religiösa nätverk har funnit att sådana organisationer kunde befrämja de syften folkskolan arbetade för och därför deltagit i grundandet av sådana organisationer.  Visserligen har 90 % av de manliga lärarna på något sätt varit aktiva utanför folkskolläraryrket, men verksamhetsformerna har en så stor spridning att det bara har varit 16 % av de manliga lärarna som engagerat sig t.ex. i ungdomsföreningar och bland kvinnorna är andelen engagerade ännu mycket lägre.

Med strukturella hål avser Burt att den ekonomiska handlingsteorin, som förutsätter att aktören eftersträvar ett nyttigt resultat för sin handling, inte kan förklara den förändring som blir följden av aktörens handling. Isac Finnes misslyckade nykterhetsarbete i Singsby kan ses som ett exempel på sådana strukturella hål. Med broar avses relationen mellan en normativ och en ekonomisk handling – en handling som sker inom ramen för de normer som gäller för rollen och det eftersträvade resultatet. Valtonen framhåller att de första folkskollärarna ofta var tvungna att ordna många kulturella begivenheter i anslutning till skolan för att insamla medel för skolans utrustning t.ex. harmonium eftersom myndigheterna inte beaktade sådana behov i sina anslag för folkskolan. Den skrattande tredje uppkommer enligt Burt då förbindelserna mellan aktörer eller klickar utvidgas till en tredje, vars uppgift är att kräva att de motstridiga intressena mellan de två andra aktörerna eller grupperna förhandlar sig fram tills de kan enas om en gemensam handlingsmodell. Han menar att nätverkets struktur och aktörens position speglar motivationen för aktörens handling. (Beckert 2005, 299 ff) Många gånger var det nog skolinspektorn som fungerade som den skrattande tredje då han försökte få skolans krav på åtgärder, utrymmen och utrustning anpassad till direktionens och kommunens syn på behoven.

Folkskollärarnas och -lärarinnornas samhällsengagemang

Som folkskollärare och -lärarinna innehade de en position i samhället. Lärarna och lärarinnorna måste genomgå en hård sållning innan de kunde erhålla sin första arbetsplats (Rantala 2010, 279). Det var en position som de uppnådde genom en flerstegs process där de viktigaste skedena var dimissionen från ett folkskollärarseminarium och valet till en tjänstgöringsplats. Nästan alla dessa folkskollärare och -lärarinnor har på grund av omständigheterna verkligen engagerade sig i rollen som folkskollärare. Att precisera styrkan i lärarnas och lärarinnornas engagemang låter sig svårligen göras i efterskott, men otvivelaktigt var den hög, då så många koncentrerade sig uteslutande på sitt arbete och ofta stannade arbetslivet ut i samma skola. I ekonomisk verksamhet av något slag engagerade sig 30 (15 %) av folkskollärarna. Ofta skedde det efter att de pensionerat sig från lärararbetet. Nio lärare engagerade sig i affärsverksamhet, sju i bankverksamheten, sex fungerade inom postverksamheten och tre inom jordbruket. Folkskollärarna hade grundläggande utbildning inom bokföring, som de undervisade på de högre klasserna och var därigenom resurspersoner på många mindre orter.

I ekonomisk verksamhet av något slag engagerade sig 30 (15 %) av folkskollärarna. Ofta skedde det efter att de pensionerat sig från lärararbetet. Nio lärare engagerade sig i affärsverksamhet, sju i bankverksamheten, sex fungerade inom postverksamheten och tre inom jordbruket. Folkskollärarna hade grundläggande utbildning inom bokföring, som de undervisade på de högre klasserna och var därigenom resurspersoner på många mindre orter.

Positionen som manlig folkskollärare var ägnad att ställa krav på läraren att engagera sig i olika slags aktuella verksamheter. Antalet manliga folkskollärare som enbart höll sig till sin roll som lärare minskades dock av att tre emigrerade och 11 blev sjuka, dog eller upphörde med verksamheten av annan orsak inom fem år efter att de utdimitterats. Det kan vara en orsak till att det i pionjärgenerationen var endast 22 (11 %) som nöjde sig med den yrkesroll de utbildat sig för. Av olika orsaker kan just dessa också ha saknat kontakter till andra sociala grupper i samhället och därför inte sett behov av ett utvidgat socialt engagemang. Det är naturligtvis möjligt att det bland dessa har funnits personer som inte har haft krafter för ett ytterligare socialt engagemang.

Utanför folkskolläraruppdraget engagerade sig 90 folkskollärare i bl.a. musikalisk verksamhet, slöjdverksamhet, idrotts-, ungdoms- och nykterhetsrörelsen och religiös. I praktiken är det svårt att skilja dessa verksamheter från varandra då uppgiften som körledare kan ha varit att leda ungdomsföreningens kör eller att läraren grundat en andlig kör. Sammanlagt 12 lärare (August Carlsson, Matts Forss, Gustaf Nysten, Adolf Starck, Petrus Brommels, Isak Finne, Johannes Finnäs, Jakob Skrifvars, Alfred Winell, Nils Oskar Jansson-Vretdal och Matts Wikman) uppges ha engagerat sig i musikalisk verksamhet utom skolan. På motsvarande sätt har också den slöjdverksamhet och idrottsverksamhet som lärarna engagerade sig i strävat till att ge de unga en förnuftig fritidsverksamhet och allvarligt sinnad syn på sin egen framtid och därigenom avhålla dem från att förfalla för de allestädes närvarande rusdryckera.  Andelen lärare som uppges ha engagerat sig i musikalisk verksamhet utgjorde ändå bara 16 % av de utdimitterade i pionjärgenerationen.

Hela 62 (31 %) av de manliga folkskollärarna åtnjöt förtroendeposter på olika nivåer inom kommun eller församling. Flera av dem kom i något skede att fungera som kommunstyrelsens ordförande (Brages pressarkiv: Simon Antell). Mårten Holmberg blev till och med lantdagsman. I den rollen fick han sällskap av lärarinnorna Vera Hjelt och Hedvig Sohlberg.

Folkskollärarnas blygsamma avlöning och pension fick flera av dem att engagera sig i organiseringen av lärarföreningar. Särskilt Mårten Holmberg (Holmberg 1938) blev känd för att först ha grundat först Finlands lärarförening (Suomen opettajayhdistys) och dessutom efter en hel del förvecklingar också den motsvarande svenskspråkiga föreningen. Man kan med fog hävda att han var en av de främsta bland de som lade grunden till lärarnas fackföreningsverksamhet. I den fackliga verksamheten kom minst fem av lärarna att engagera sig särskilt mycket.

I ekonomisk verksamhet av något slag engagerade sig 30 (15 %) av folkskollärarna. Ofta skedde det efter att de pensionerat sig från lärararbetet. Nio lärare engagerade sig i affärsverksamhet, sju i bankverksamheten, sex fungerade inom postverksamheten och tre inom jordbruket. Folkskollärarna hade grundläggande utbildning inom bokföring, som de undervisade på de högre klasserna och var därigenom resurspersoner på många mindre orter.

På sitt sätt idealistiska var också folkskollärarnas engagemang i fosterländska frågor. Så var det ett par tre lärare som engagerade sig i hembygdsföreningsverksamhet, i brandskyddet och under självständighetstiden i skyddskårsverksamheten.

Enligt matrikeln har 16 manliga lärare i pionjärgeneration varit av särskilt stor betydelse. Några av

vinnorna när det gällde publicistisk verksamhet eller att uppträda som talare och predikanter. de mest kända är Mårten Holmberg (grundat lärarfacket, lantdagsman), Alfred Napoleon Winell (teosof, tidningsutgivare), Karl Johan Hagfors (direktor för Nykarleby seminarium), Anders Kronman (vapensmed, lärare i finsk folkskolas, hantverksskola och enligt osäkra uppgifter lantdagsman), Matts Wikman (grundat ungdomsföreningar, tidningsman, postkontorsföreståndare) och Julius Sundblom (Ålands självstyrelse).

Av de 370 folkskollärarinnorna i pionjärgenerationen höll sig 215 (58 %) uteslutande till folkskolläraruppdraget, vilket ju var en mycket större andel än bland de manliga folkskollärarna. För de 175 folkskollärarinnor (47 %) som gifte sig tillkom för dessas del ytterligare engagemanget i humorsrollen. Denna stod ofta i konflikt med yrkesrollen (interrollkonflikt) då kvinnan på denna tid förväntades engagera sig nästan uteslutande för hem och familj. Faktisk var det flera av de utdimitterade folkskollärarinnorna som aldrig tog emot ett folkskolläraruppdrag eftersom de strax efter utbildningen gifte sig. Trots rollkonflikten engagerade sig ändå 8 (16 %) av de gifta folkskollärarinnorna också i ytterligare något annat utöver rollerna som folkskollärarinna och husmor. Av folkskollärarna gifte sig 53 %.

Bland folkskollärarinnorna som engagerade sig utanför sin yrkesroll var det några i denna generation som utmärkte sig alldeles särskilt. Här bör i främsta rummet nämnas Vera Hjelt och Hedvig Sohlberg som hörde till de få kvinnor som åren 1908-1917 fick säte i lantdagen. Vera Hjelt  grundade också en ångsåg och författade skrifter. Självfallet var hon inte gift. Det var inte heller Hedvig Sohlberg (seminarieföreståndare), Emmy Ramsay (lektor i modersmålet), Hanna Blomqvist (universitetsexamen i pedagogik och kyrkohistoria) och Aina Kastrén (lärare i Hangö samskola och grundare av en bokhandel) – alla var driftiga kvinnor på sitt sätt. Bland de aktiva kvinnorna i den här generationen finner man en handfull som intresserade sig för musik bl.a. Ingeborg Appelberg, Anna Roos, Sofie Lithenius och Klara Rajander och ungefär lika många som intresserade sig för religiös verksamhet: Ida Mellberg, Lydia Sundström, Ellen Melert, Hanna Blomqvist, Helena Lagus och Hanna Hedström. Helena Lagus arbetade inom Frälsningsarmén. För ungdoms- och nykterhetsrörelserna intresserade sig i större utsträckning bara Alexandra Maria Trygg-Helenius.

Å andra sidan får man inte glömma bort att för många av lärarinnorna tog sig deras sociala intresse uttryck på ett för deras situation mera naturligt sätt så att de förutom att ett tiotal engagerade sig för gymnastik, handarbete eller slöjd så arbetade fyra i dövskolor (dövstumskola), tre i blindskolor och en i en hjälpskola. Dessutom var ett tiotal socialt aktiva på annat sätt som dragare av sommarkolonier för folkskolbarn, inom barnträdgårdsverksamheten eller åldringsvården som föreståndare för hem för arbetarbarn eller så arbetade de i uppfostringsanstalt. Till social verksamhet kanske man på denna tid också borde räkna arbete i folkhögskola (fyra folkskollärarinnor). Sammanlagt hade 21 folkskollärarinnor (6 %) något sådant socialt engagemang.

Det fanns uppenbarligen flera olika motiv för de aktiva kvinnornas verksamhet. För Vera Hjelt var ett väsentligt motiv hennes intresse för träslöjd – ett intresse som hon kan ha fått med modersmjölken, då hon härstammade från en känd svarvarsläkt i Åbo. Ändå var det knappast själva träslöjden som intresserade henne, utan desto mera möjligheterna att utnyttja träslöjden som ett medel att förbättra folkets levnadsvillkor. I de levnadsteckningar som författats gällande de aktiva folkskollärara är ett genomgående element strävan att förbättra barnens och folkets levnadsvillkor. Ändå får man intrycket av att de inte hade något emot att aktiviteter som också förbättrade deras egen ekonomiska ställning. Det kan nog också ha varit en viktig drivkraft då folkskollärare och -lärarinnor t.ex. åtog sig uppgiften som postföreståndare eller startade bokhandel. Några få lärarinnor deltog aktivt i den fackliga verksamheten. Att den ekonomiska nyttan hade betydelse förklaras av att folkskollärarlönen vid denna tid var så blygsam (för lärarinnorna dessutom lägre än för lärarna) och bestod till en inte obetydlig del av naturaförmåner som egen trädgård, ladugård etc.

Då 34 folkskollärarinnor (9 %) genomförde tilläggsstudier eller företog studieresor till de andra nordiska länderna kan man nog uppfatta att det bakomliggande motivet var i huvudsak själviskt så till vida att de önskade tillfredsställa sin vetgirighet och höja sin position i samhället. Man måste minnas att detta också var den gryende kvinnoemancipationens tidevarv och Finlands första kvinnliga magister Emma Irene Åström inspirerade många av dem. Hon var också lång tidlektor i Ekenäs seminarium även om det var först efter det att pionjärgenerationen kommit ut i arbetslivet. Av de manliga folkskollärarna var det 41 (21%) som på motsvarande sätt utvidgade sin kunskapsbas ofta med den uttryckliga motiveringen att deras kunskapstörst tvingade dem till fortsatta studier. Särskilt slöjdseminariet i Nääs i Sverige var ett populärt besöksmål.

Folkskollärarna kom på många håll också att få rollen som opinionsledare. På denna tid var det vanligt att opinionerna kunde styras genom offentliga föredrag, predikningar och annan religiöst inspirerad verksamhet. Några folkskollärare och -lärarinnor fungerade som opinionsledare genom texter de publicerade i tidningar, tidskrifter eller böcker bl.a. August Jakobsson som var redaktör  för tidningar som Österbottningen, Folket, Jakobstad och Pedersöre. (Brages pressarkiv: August Jakobsson) Flera av lärarna och -lärarinnorna var också aktivt med som tidnings- och tidskriftsredaktörer bl.a. Emil Frosterus som grundade tidningen Jakobstad, sedermera Pedersöre (Brages pressarkiv: Emil Frosterus), men av folkskollärarinnorna i pionjärgenerationen var det bara tre som uppges ha deltagit någon mera utförlig med skriftställarverksamhet. Överlägset aktivast var Vera Hjelt som blev Finlands första arbetarskyddsinspektör. Hennes skriftställarverksamhet var emellertid i stor utsträckning ha  anslutit sig till hennes arbetsuppgifter. Hon var också redaktör för ett par tidningar riktade till skolbarn, skrev tillsammans med andra några skolböcker och böcker för lärare och föräldrar samt redogjorde på finska över ett stort forskningsprojekt gällande arbetarskyddet. Också Hedvig Sohlberg skrev flera läroböcker. Visserligen kan man ifrågasätta om skolböcker kan anses vara opinionspåverkande och om man ser till den omedelbara opinionen är en sådan kritik berättigad, men synpunkterna i skolböckerna hade ju stor genomslagskraft på sikt. De formulerade därigenom uppfattningen om begreppet bildning.

Av folkskollärarinnorna uppgavs endast Vera Hjelt, Hedvig Sohlberg och Hanna Blomqvist ha anlitats för förtroendemannaposter i det offentliga livet eller i församlingsverksamheten. Däremot gjorde många karriär genom att övergå till andra skolformer eller inträda i skoladministrationen. Att bli läroverkslärare var särskilt populärt. Karl Johan Hagfors och Hedvig Sohlberg blev till och med seminariedirektor respektive seminarieföreståndare. Då korrelationen mellan tilläggsstudier och karriär var r=0,65 kan det antyda att motivationen för tilläggsstudierna ofta var att få ett bättre betalt och högre status. Korrelationen mellan tilläggsstudier och förtroendeposter var ännu något högre r=0,68.

Olika verksamhetsformer

För att få en förklaring till de folkskollärarnas och-lärarinnornas samhälleliga engagemang kan man kategorisera lärarnas verksamhet i kulturell verksamhet, samhällelig verksamhet och privat verksamhet.  För det första kan man konstatera att verksamheten skiljer sig i hög grad mellan könen. Kategoriseringen av verksamheten är besvärlig då det inte alltid är klart till vilken kategori en verksamhet borde räknas. Dessutom är det särskilt bland de manliga lärarna mera regel än undantag att samma person har varit både kulturellt, samhälleligt och privat verksam t.ex. både inom nykterhetsverksamheten , verkat inom lantbruket och varit fullmäktigemedlem. Man kan också fråga sig huruvida verksamheten som t.ex. postföreståndare eller banktjänsteman kan betraktas som samhällelig verksamhet eller som privat förtjänstverksamhet såsom jag kategoriserat den eller om initiativtagaren till ett lantmannagille skulle betraktas som samhälleligt aktiv eller ute efter privat vinning som jordbrukare. Man kan också tycka att undervisning vid flickskola borde betraktas som social verksamhet på samma sätt som barnträdgårdsverksamhet, men här har jag räknat undervisningen vid flickskola på samma sätt som undervisning som hemlärare och undervisning vid primärskola som privat verksamhet i meningen att folkskollärarinnan genom denna verksamhet ofta har kunnat förbättra sina arbetsförhållanden och höja sina inkomster och sin status. Det är möjligt att undervisning vid seminariefolkskola också borde räknas till den privata verksamheten, men då den hade betydelse för utbildningen av nya folkskollärare och -lärarinnor har jag räknat den till social verksamhet. Också undervisning vid folkhögskola har här beaktats som social verksamhet då det på denna tid uttryckligen var ett sätt att förbättra allmogens bildningsnivå.

Hur skall man räkna det att en lärare undervisat i folkskolor med finskspråkiga barn? Här har jag beräknat den gruppen helt skilt även om det kunde uppfattas som en social verksamhet ur den svenskspråkiga folkskollärarens eller lärarinnans synvinkel. Av folkskollärarna var det bara en handfull som undervisat finskspråkiga barn, medan 45 lärarinnor (12 %) undervisade i sådana skolor.

Kulturell verksamhet:          Samhällelig verksamhet:     

musikverksamhet,                   förtroendemannaverksamheten

slöjdverksamhet                      i kommunen eller staten musikverksamhet,

ungdomsföreningar,                fackföreningsverksamhet,

idrottsföreningar                      brandkåren,

nykterhetsföreningar,               Marthaföreningar

hembygdsverksamhet,             dövstumskolor

religiös verksamhet,                 blindskolor,

Svenska folkskolans vänner     folkhögskolor

litterär verksamhet

seminariefolkskola

industriskola

hantverksskola

barnträdgård

Arbetets vänner

skyddskårer

Lottaföreningar

tidningsskribent

redaktör

läroboksförfattare

Privatekonomisk verksamhet:                    

primärskola

elementarskola

fruntimmerskola

läroverk

gymnasium

föreståndare för poststation

jordbruksverksamhet

bok- och pappershandel

deltagande i andelslagsverksamhet

sparkasseverksamet

anställning på kontor i tullverk eller på järnvägen.

 

 

Av folkskollärarna var 122 (omkring 2/3) verksamma inom kultur-, samhällelig eller privatekonomisk verksamhet. Mellan de tre olika verksamhetsområdena fördelade sig folkskollärarna jämt så att på vart verksamhetsområdena verkade 1/3 av dem, men då måste man notera att hälften var verksamma på åtminstone två av dessa verksamhetsområden, många på alla tre verksamhetsområden. Genom att studera lärarnas verksamhet inom dessa olika samhällsektorer kan man konstatera att folkskollärarnas och -lärarinnornas betydelse för igångsättandet och utvecklandet av verksamheten har varit avgörande på många håll. Förutom att de aktivt medverkade i olika lokala verksamheter var de många gånger själva initiativtagare till denna. Så har t.ex. Simon Antell tillsammans med forna elever grundat Solf ungdomsförening, varit initiativtagare till Solf lantmannagille, husbondeföreningen och Solf sparbank. Erik August Appel var initiativtagare till Härmeri ungdomsförening  och förespråkare av ortens lantmannaförening. Anders August Blomqvist grundade bl.a. en sångförening. Mikael Boström var med och startade flera ungdoms- och nykterhetsföreningar. Mårten Ingman startade både slöjdfabrik, en ramsåg och  arbetsgivarföreningen i Åbo. August Jakobsson grundade Österbottens norra lärarkrets. Emil Forsander startade först tidningen Jakobstad och senare tidningen Pedersöre. Jakob Kaustell startade Hangötidningen och dess tryckeri och deltog i startandet av Hangö badanstalt. (Brages pressarkiv)

Av folkskollärarinnorna var det 137 (37 %), som kan anses ha gjort något annat än undervisat i folkskola. Det var också mycket få av dem som verkade inom mer än en av ovannämnda kategorier. Till skillnad från folkskollärarna visade det sig att största delen av lärarinnornas verksamhet var av som här kategoriserats vara av privatekonomisk natur och bara 20 lärarinnor (5 %) engagerade sig i sociala frågor och ännu färre i kulturella (9 lärarinnor – 2 %). Skillnaderna mellan könen i dessa avseenden återspeglar tydligt skillnader i andan i folkskollärarseminariet i Ekenäs för kvinnor och i Nykarleby för män. Det kunde vara intressant att se om skillnaden är lika betydande på finskspråkigt håll där kvinnor och män undervisades i samma seminarium, men visserligen på olika linjer. Situationen i 1800-talets samhälle gav inte kvinnan samma möjligheter som männen att utveckla sitt sociala engagemang utanför yrket. Sociologiskt kunde detta förklaras med olika slag av nätverk för könen i ett samhälle som först i det här skedet började upptäcka nyttan av att rasera gamla könsfördomar.

Studier och studieresor har beaktats skilt då de har varit svåra att inordna i ovannämnda kategorisering. Av lärarna hade 25 % och av lärarinnorna 22 (6 %) genomfört tilläggsstudier eller företagit studieresor. Många av dessa personer gick vidare i sin karriär eller inledde ekonomisk verksamhet. Emellertid ger inte dessa siffror en rättvis bild av folkskollärarnas och -lärarinnornas intresse för att förkovra sig i sitt yrke. Det var inte så många förunnat möjligheten att avlägga akademinska vitsord eftersom det endast på högskoleorterna fanns möjlighet att bedriva studier vid sidan av yrkeslivet, vilket Mårten Holmbergs livsöde tydligt exemplifierar.

För närmare studier av enskilda lärare kan man tyvärr konstatera att det är lärarna i tjänstekarriären som har beskrivits i olika sammanhang, medan lärarna inom kultur- och samhällsverksamnheten mera sällan uppmärksammats, emedan de aldrig blivit lika kända som personligheter trots att de som grupp haft en stor betydelse då de byggt upp samhälls- och kulturlivet ute i bygderna.

Det är anmärkningsvärt är att en så stor andel av folkskollärarna inriktat sig på det jag har kallat privatekonomisk verksamhet emedan det strider mot den allmänna uppfattningen om folkskollärarnas samhälleliga verksamhet. En förklaring kan vara att den privatekonomiska verksamheten oftast har varit ett ur samhällets synvinkel nödvändigt uppdrag som läraren åtog sig vid sidan om sina huvuduppgifter. Så nämner t.ex. jubileumshyllningarna och dödsrunorna för lärare Jakob Kaustell (Brages pressarkiv) inte med ett ord att han också skulle ha deltagit i grundandet av Hangö badanstalt och varit dess direktör under 10 år, vilket hävdas i seminariematrikeln. Av olika orsaker kan den privatekonomiska verksamheten ha ökat i betydelse och i en del fall blivit den dominerande verksamheten för personen ofta dock först efter pensioneringen från lärartjänsten.

Den privatekonomiska verksamheten omfattar två huvudområden, undervisning utanför folkskolan och olika former av affärsverksamhet. Undervisningen utanför folkskolan var till stor del undervisning som informator i välbärgade familjer, undervisning i läroverk eller yrkesinriktade skolor och särskilt för lärarinnorna inom specialundervisningen för t.ex. blinda och döva barn. Att räkna de verksamheterna till privatekonomisk verksamhet kan förefalla något konstlat då det är verksamhet som idag utgör naturliga delar av grundskolans verksamhet. Motiveringen är att den inte hörde till folkskolans verksamhet och alltså då den tog över handen var bort från arbetet med att utveckla folkskolan. I en del fall såsom informatorsverksamhet och undervisning i läroverk stod denna undervisning egentligen också i konflikt med folkskolans syfte. Till affärsverksamheten har räknats uppdrag som föreståndare för postkontoret, ombud för försäkringsbolag, grundare av bok- och pappershandel, andelslag eller sparbank. Märkligt nog kan man tycka att affärsverksamheten många gånger låg närmare folkskolans syfte att höja bildningsnivån hos allmogen än den privatekonomiska undervisningsverksamheten som förekom i form av i hemundervisning och undervisning i läroverk som snarast tjänade etablissemangets intressen.

För Nykarleby seminariums del föreligger uppgifter om antalet sökande, antalet antagna och antalet som påbörjat sina studier under åren 1873-1939. Anmärkningsvärt är att av de sökande har 89 % antagits till utbildningen efter inträdesprov. Därutöver har ett litet antal studerande antagits utan att de deltagit i provet. Korrelationen mellan antalet sökande till Nykarleby seminarium (v. Schantz 1958) och antalet studerande som påbörjat sina studier var r=0,77, vilket också tyder på att de sökande till Nykarleby seminarium var en rätt ojämn grupp bland vilka en rätt stor del av de studerande hade svårigheter att slutföra sina i och för sig mycket tunga studier. Man kan fråga sig i vilken utsträckning lärarrekryteringen inverkade på de utdimitterade lärarnas samhällsengagemang. Av allt att döma var rekryteringskraven helt olika för kvinnor och män.

 

Jämförelse med senare generationer

I Skolhistoriskt arkiv nr 20 har Samuel Lindgren refererat en liknande utredning över folkskollärarnas samhälleliga engagemang. (Lindgren 1989) Avsikten med artikeln har varit att påvisa folkskollärarnas roll som kulturfaktor i Svenskfinland. Redan Erik Allardt har i en artikel i Folkskolan 100 år noterat folkskollärarnas betydelse för kulturlivet i Svenskfinland (Allardt, 1950). Lindgren konstaterade å sin sida att av de från Nykarleby seminarium utdimitterade folkskollärarna 1873-1971 har

 

– 60-70 % deltagit i kommunala nämnder, direktioner eller kommunfullmäktige

– 40-50 % deltagit i ideella organisationer som Folkhälsan, Idrottsrörelsen och Svenska folkskolans vänner

– 25-35 % varit aktiva inom sång- och musiklivet

– 25-35 % varit aktiva inom kyrklig och religiös verksamhet

– 20-30 % sysslat med litterär verksamhet

– 23,4 % hade samröre med ungdomsföreningsverksamheten

Lindgren noterade vidare ett större engagemang inom kooperationen och ekonomiska organisationer före 1921 (20,7 % – 13,3 %) och efter 1921 ett större partipolitiskt engagemang (18,5 % – 10,5 %) och större kommunalt engagemang (73,7 % – 64,4 %) samt ett större biblioteksengagemang bland senare dimitterade. Noteras bör att den frekvenstabell han baserar sina procenttal på inte utgår från antalet personer utan från antalet gånger verksamheten nämnts i matrikeln och därigenom kan ha givit högre frekvenser än vad fallet hade varit om man räknat antalet personer.

Lindgrens material baserar sig på 907 folkskollärare, dvs. 67 % av de folkskollärare som ingår i Nykarleby seminariums matrikel. Uppenbarligen har han inte beaktat sådana folkskollärare som endast skött sitt arbete som lärare utan att engagera sig i kultur- eller samhällsfrågor. Därför får han också högre procenttal för de olika grupperna än vad som kunnat konstateras inom pionjärgenerationen. Proportionerna skiljer sig från de som jag konstaterat, men tendenserna är likartade. Man skall emellertid komma ihåg att för folkskollärarinnornas vidkommande har han beaktat endast den verksamhet som omnämnts i sådana minnesrunor som ingått i Svenska folkskolans vänners årskalendrar. Det materialet är inte helt representativt, även om många framstående folkskollärarinnor erhållit minnesrunor i årskalendrarna. Där saknas andra viktiga personer som inte varit av särskild betydelse för just organisationen Svenska folkskolans vänner. Lindgren framhåller att uppfattningen om folkskollärarnas och -lärarinnornas betydelse för kulturlivet förstärks av att 38 % av de personer som åren 1962-71 fick folktingsmedalj hade denna utbildningsbakgrund.

 

Folkskollärarens status

Pionjärgenerationen kom ofta att vara den lokala folkskolans första lärare, vilket innebar att till deras uppgift kom att höra att övertyga allmogen om nyttan med att sända barnen till folkskolan. I sin hyllning av folkskolläraren Erik Viktor Hannus framhöll läraren Anders Brommels att ”de första lärarna hade att göra en banbrytande gärning och att bereda andens åker för odling var ett arbete i stenåkern”(Brages pressarkiv: Erik Viktor Hannus). Simon Antell fick föra ett intensivt arbete för att övertygas de bönder som häftigt motsatte sig tanken att göra den privata skola där han arbetade till en egentlig kommunal folkskola (Brages pressarkiv: Simon Antell).  Valtonen (1947) konstaterar att folkskollärarna på grund av sitt breda verksamhetsområde på många håll gavs beteckningen ”kansankynttilä”. Redan det att de lyckades engagera lokalbefolkningen i många nya projekt såsom körer, orkestrar, ungdoms- och nykterhetsföreningar, frivillig brandkår mm. visar att de snart erhöll ett sådant socialt kapital som lyfte folkskolärarens och -lärarinnans status långt över de tidigare småskollärarnas eller lärarnas i ambulerande skolor. Som aktiva initiativtagare till olika slag av verksamhet gavs de också sådant förtroende att de anlitades i mångahanda uppdrag i kommunerna. De valdes in i kommunfullmäktige, utsågs till medlemmar och ordförande i olika nämnder och i några fall till och med fullmäktige eller styrelse. På motsvarande sätt kunde en del också erhålla uppdrag inom den kyrkliga administrationen, trots att man där litet misstänksamt såg dem som representanter för den världsliga makten.

 

Pedagogiska effekter

 Man kan undra hur dessa kulturellt och samhälleligt aktiva lärare klarade av sin undervisning då de övriga uppgifter de åtog sig måste ha krävt mycket tid och krafter. Den krävande seminarieutbildningen förberedde dem visserligen på en ovanligt hård arbetsinsats och tydligen har många av lärarna och lärarinnorna varit veritabla arbetsmyror. Hilja Valtonen (1947) hävdar att den folkskollärare som efter skoldagens slut stängde in sig på sin kammare och isolerade sig från bybornas strävanden nog uppfattades som lat, slö och dum. Lärarnas eftermälen framhåller vanligen att de arbetade mycket långa dagar och så måste det oftast ha varit redan därför att de utöver skolarbetet behövde sköta sin trädgård och ladugård för att få mat på bordet. Arbetsmängden blev ändå för stor för många av dem och de blev tvungna att avgå i förtid. Så gick det för John Ahlnäs som också drabbades av att hans enda son dog, Simon Antell som hade häftiga dispyter med brännvinsfabrikanterna, Anders August Blomqvist efter 30 år i Sibbo kyrkoby skola, August Jansson efter över 40 års lärararbete pga av överansträngning m.fl. (Brages pressarkiv)

Trots att de tagit sig vatten över huvudet uppgavs de i eftermälen ha varit mycket måna om att i första hand ge sitt allt för eleverna: John Ahlnäs uppgavs ha plikttroget och samvetsgrant utfört sin lärargärning. Simon Antell betecknas som en kunskapsrik, human och rättvis, fodrande, sträng lärare som väckte sina elevers respekt och kärlek. Enastående var Anders August Blomqvists förmåga att genom enkel framställning bibringa eleverna en god grund av kunskaper att bygga vidare i livet på. August Jakobsson ansågs vara omtyckt som lärare och människa och ha haft namn om sig som framstående pedagog, som ansåg att barnen skulle behandlas humant och uppfostras med mildhet.

Men motsvarande omdömen har också givits för de lärare som aldrig kroknade under lärargärningen: Körledaren och etnografen Viktor Allardt ansågs vara en skicklig undervisare som förstod sig på gossarna och de höll av honom. Han ansågs ha haft stora förtjänster både som lärare och ungdomsledare. Körledaren och den aktiv kommunalman Edvard Broman uppgavs ha undervisat med intresse och framgång. Skolgärningen var alltid det centrala i hans liv. Han var en utmärkt lärare som vann sina elevers hjärtan, human och rättvis pedagog: ”Han gav oss alla gedigna kunskaper genom sin undervisning”. Kommunalmannen, jordbrukaren och grundaren av bl.a. ungdoms- och nykterhetsföreningar Mikael Boström som avgick som 67 åring verkade med föredömligt allvar och aldrig svikande plikt och noggrannhet. Direktören och rådmannen Johan Edvard Degerstedt var en lärare som arbetade med intresse och framgång, uppfyllande sin plikt vid skolan. Kommunalmannen, försäkringsinspektören och skriftställaren Petrus Brommels var en nitisk, framgångsrik och omtyckt lärare. ”Med öppen blick för sina elevers egenart förstod han städse ta sina disciplar från rätt sida, bibringa dem det mått av kunskap var och en – så långt den knappt utmätta tiden i en folkskola medgav – kunde smälta. Det var inte ovanligt att den intresserade eleven under Brommels insiktsfulla ledning kunde inhämta en skolkunskap som gick långt över ramen för den fastställda läroplanen”.

Ser man till lärare som var aktiva med det som här går under beteckningen privatekonomisk verksamhet kan man för det första konstatera att den många gånger hade så nära anslutning till lärarens samhälleliga verksamhet att flera av de nyss nämnda lärarna också hör till denna kategori och att de följaktligen i högsta grad vinnlade sig om en god undervisning. Andra har aldrig införts i Brages pressarkiv då de inte bedömts vara av ett så stort allmänt intresse, vilket gör att uppgifter om deras förhållande till sin undervisning saknas. Någon väsentlig skillnad i sitt förhållande till undervisningen kan man inte se hos de lärare som hade mera omfattande privatekonomisk verksamhet förutom att de ofta helt lämnade folkskolan då intresset för någon annan verksamhet upptog deras krafter och tid. Det är också helt logiskt att de först skaffade sig sitt rykte som goda lärare innan de anlitades i andra uppdrag.

Olika karriärer

Visst är det anmärkningsvärt att av de 312 folkskollärare som utbildades under åren 1875-1886 kom flera att bli representanter i lantdagen (Vera Hjelt, Hedvig Sohlberg, Mårten Holmberg) och två ledare för folkskolärarseminarium (Hedvig Sohlberg och K.J. Hagfors). I och för sig behöver det inte visa att folkskollärarna skulle ha haft någon hög status i samhället, men väl att det i pionjärgenerationen fanns ett stort engagemang för att utveckla samhället – ett engagemang som lärarna otvivelaktigt erhållit i folkskollärarseminariet. Dessa pionjärers engagemang kan belysas genom att referera några av de bäst dokumenterade folkskollärarnas livsöden. I första hand kommer jag här att referera Mårten Holmbergs och Vera Hjelts livsöden bl.a. för att de är både parallella och motsatta.

Mårten Holmberg växte upp mitt i den Österbottniska ödemarken i en radikalt pietistisk familj där livet bara var slit och arbete. Alla nöjen och glädjeyttringar upplevdes som svår synd. (Holmberg 1938, 45) Efter en kontrovers med familjen tog han sitt liv i egna händer och kom i skräddarlära innan han svälte sig fram till en folkskollärarexamen. Men i stället för att ta emot det jämförelsevis välbetalda folkskolläraruppdrag som erbjöds honom i en landsortsstad valde han att ta ett osäkert vikariat i huvudstaden för att kunna fortsätta sina studier till magisterexamen. Efter misslyckade försök att doktorera valde han att i stället för att övergå till läroverk som han framhöll ”för sina elevers skull” fortsätta som folkskollärare. Han grundade också den lärarförening som blev embryot till lärarnas fackförbund och då det uppkom språkstrider inom den föreningen grundade han en motsvarande svenskspråkig förening. Som en orsak till folkskolbarnens svårigheter i skolan såg han arbetarfamiljernas dåliga sociala förhållanden. För att förbättra elevernas skolgångsmöjligheter kämpade han för familjernas ofta jämmerliga sociala förhållanden och tog otaliga konflikter med skoldirektionen , folkskolinspektorn och stadsstyrelsen.  Sociologiskt kan man här antagligen tala om sammanblandning av roller då konflikterna ofta handlade om att Holmberg önskade få förbättringar till stånd i elevernas sociala förhållanden. En förklaring till dessa rollkonflikter kan vara att Mårten Holmberg sammanblandade sin roll som folkskollärare med rollen som social reformator. Den här sammanblandningen medförde för hans del också att han engagerade sig i den då kraftigt växande arbetarrörelsen ända tills mera revolutionära krafter slängde ut honom ur den arbetarförening som han själv grundat. Han blev emellertid till slut vald till lantdagsman i enkammarlantdagen år 1909. Konflikten med de radikala och i hans mening meningslöst blodtörstiga krafterna inom arbetarföreningen fick honom att göra en politisk omvärdering så att han mot slutet av sitt liv kom att ge utlopp för åsikter långt ute på högerkanten.

Vera Hjelt härstammade från Åbo. Hennes far var konrektor vid Åbo högre elementarskola och hade ett betydande bibliotek. (Hjelt-Cajanus 1946) Enligt tidens sed skulle Vera endast erhålla så mycket utbildning att hon skulle kunna bli en god hustru och moder. Hennes egen driftighet, tillgången till biblioteket och övriga omständigheterna gjorde att hon först blev folkskollärarinna, sedan snickeriföretagare och slutligen arbetarskyddsinspektör. (Brages pressarkiv) Ett av hennes storverk var skapandet av Socialmuset i Helsingfors (SFV 1947, 137-138). Hon kom således från en gediget borgerlig miljö, men kom genom sin verksamhet att bekanta sig med arbetarbefolkningens svåra sociala situation. Vera Hjelts karriär medförde också en viss rolldistansiering då hennes engagemang för arbetarskyddet medförde att hon begränsade sitt engagemang för folkupplysningen till enbart arbetarskyddet. Som lantdagsrepresentant från år 1908 följde hon det svenska folkpartiets huvudlinje ända till omröstningen om 8-timmars arbetsdag, som partiet motsatte sig. I det skedet bröt hon med partilinjen och lämnade strax därefter lantdagen eftersom hon inte längre ansåg sig kunna representera så konservativa värden.

Slutsatser

Grundandet av ett folkskolväsen i Finland kan ur sociologisk synvinkel ses som en yttre influens från Skandinavien och den europeiska kontinenten. Pådrivande faktorer var kombinationen av sådana humana värderingar som uppkom under den franska revolutionen och sedan utvecklats till uppfattningen att det skulle vara nödvändigt att skilja religionen från staten för att man ur ekonomiskt avseende skulle kunna dra nytta av framstegen inom naturvetenskaperna. Redan därför var det avgörande att folkskolan skulle erhålla en sådan status att den inte skulle kunna absorberas av det gamla systemet, vilket åtminstone i viss mån skedde i våra västra grannländer.

Folkskolan innebar en strukturell förändring av samhället i synnerhet på landsbygden. Lokalsamhället fick i folkskolläraren en ny roll. Strukturella förändringar påverkar också värdesystemet, vilket tydligt åskådliggjorts genom de kamper som utspelades för grundandet av folkskolor. Begreppet bildning erhöll en ny innebörd då en del av den religiösa barlasten småningom lämpades över bord och ersattes av en naturvetenskaplig och teknisk syn som hade klara ekonomiska konsekvenser. (Parson 1967, 185-189) Här kan man hitta tydliga exempel på nätverksteorins begrepp svaga förbindelser, broar och strukturella hål. Folkskollärarens engagemang för bl.a. ungdoms- och nykterhetsföreningar och tidningspressen stärkte den lokala sammanhållningen och ökade medvetandet om behovet att utveckla lokalsamhället. Lärarens intresse för trädgårdsodling och slöjdundervisning hade konsekvenser som ledde till snickerier och grundandet av ångsågar, lantmannaföreningar, andelslag och sparkassor. Allt detta kom till synes i ett oväntat vitalt föreningsliv som i sin tur utvecklade synen på kultur och bildning.

Då jag i den här artikeln har eftersträvat en förklaring till folkskollärarnas och -lärarinnornas samhällsengagemang har jag kunnat konstatera att ur sociologisk synpunkt handlar det om att de  upprättade kontakter utanför det egna nätverket vilket gav uppslag och möjlighet till samhällelig verksamhet. Redan genom sin kontakt med elevernas föräldrar uppstod självfallet s.k. svaga förbindelser till andra nätverk som jordbrukare, arbetare, kyrkliga kretsar etc. Den misär bland barnen som försvårade lärarnas och lärarinnornas grundläggande verksamhet motiverade dem att söka lösningar som kunde minska de observerade problemen.

Genom sitt engagemang för närsamhället kom i synnerhet folkskollärarna att bidra till inledandet av olika slags verksamhet, som knappast hade blivit av utan deras medverkan. Siffrorna på lärarnas aktivitet ger en uppfattning om betydelsen av lärarnas engagemang.

Att lärarnas engagemang också spillde över till verksamhet på helt andra områden än sådana som anknöt till deras yrke berodde nog på att den utbildning de erhållit om inte lyfte dem till de högre stånden så åtminstone avsevärt höjde dem från allmogens kunskapsnivå. Dessutom väckte lärarutbildningen hos ett stort antal lärare en sådan kunskapstörst att de fortsatte sina studier och därigenom kom att höja hela folkskollärarkårens status. Många accepterades ju som lärare i högre läroanstalter trots att de endast fördjupat sin seminarieutbildning på några få områden.

Årtiondena kring sekelskiftet 1900 har av historikerna betecknats som arbetarklassens uppvaknande och erkannerligen början till kvinnornas frigörelse från hemmets och mannens dominans. Ur individuell synpunkt var situationen i Finland emellertid mycket mera komplicerad och annorlunda än i Ryssland, Sverige och många andra europeiska länder. Förryskningsförsöken skapade ett behov av självständighetssträvanden och en nationell väckelse. Medlet för detta blev upphöjande av det finska språket till ett nationalspråk. Följden blev en kamp mellan den bildade klassens svenska språk och det i stort sett obildade folkets finska språk. Denna kamp skapade den energi som var nödvändig för att man skulle kunna genomföra de sociala omställningar som den nya tiden förutsatte.

Folkskollärarna kom att utgöra en spjutspets som fick uppdraget att utforma nationalandan och väcka folkets törst efter mera kunskaper och makt att forma sin egen framtid. Då folkskollärarna dagligen i sitt värv konfronterades med barnens situation kunde de inte stå oberörda för de sociala och kulturella missförhållanden de mötte. Då en stor del av folkskollärarinnorna kom från bildade svenskspråkiga hem utsattes de för ett starkt socialt korstryck som medförde att de på olika sätt engagerade sig i de dagsaktuella frågorna. Också bland folkskollärarna uppstod ett omfattande engagemang för de missgynnades situation. Lärarnas och lärarinnornas reaktioner var individuella beroende på deras bakgrund. Trots att många kom från typiskt borgerliga ofta starkt religiösa hem kom flera att hysa vänstersympatier. Den bildningsfientliga yttervänstern tilltalade däremot inte folkskollärarna och -lärarinnorna. Inom det svenska partiet uppstod en organiserad Svensk vänster, som dock inte sågs med blida ögon av partiets dominerande krafter, vilket medförde att många av lärarna och lärarinnorna i sinom tid inordnade sig i partiets led eller höll sig helt utanför partipolitiken. Både Vera Hjelt och Mårten Holmberg är typiska exempel på detta. En annan något mindre grupp av lärare och lärarinnor undvek problemet genom att gå över språkgränsen. Exempel på sådan är Lucina Hagman som tog sin utbildning på finska i Jyväskylä och alltid undervisade i finskspråkiga skolor, aktivt deltog i Unionens verksamhet och var en av de drivande krafterna bakom den antiryska Martharörelsen.

Både för Vera Hjelt och Mårten Holmberg medförde deras kunskapstörst en ökad kunskap och medvetande om misären bland eleverna, i deras hem och mera allmänt bland arbetarna. Om den här insikten var de knappast ensamma. När man studerar olika folkskollärares och -lärarinnors liv under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kan man konstatera att många av dem konfronterades med denna situation och en stor del av dem reagerade på motsvarande sätt som Vera och Mårten även om de gav utlopp för sina erfarenheter på litet olika sätt.  Då Vera engagerade sig i tillverkningsindustrin var det naturligt för henne att fästa uppmärksamhet vid arbetarskyddet. Mårtens verksamhet anslöt sig mera till folkupplysningen i form av föredrag och en diskussion om arbetarens rättigheter. Veras verksamhet kunde ske mera i samklang med arbetsgivarna, men kom också att föra henne på kollissionskurs med dessa, vilket slutligen yttrade sig i hennes ställningstagande för 8 timmars arbetsdag. Också Mårten strävade efter ett samhällsfördrag i både arbetarnas och arbetsgivarnas intresse. För hans del slutade det i konflikten om strejkrätten, där han tog arbetarnas parti, med motiveringen att strejk alltid skadade arbetarna mest. Ändå kom denna position att stå närmare arbetstagarnas.

Folkskolärarna och -lärarinnorna var slutligen en rätt priviligierad grupp även om deras levnadsvillkor inte var någon dans på rosor. Genom sin utbildning i seminarierna hade de också bibringats uppfattningen att det var deras uppgift att höja folkets bildningsnivå i meningen bibringa detta en mera borgerlig livssyn. De kunskaper som gavs i folkskolan var uttryckligen sådana som kunde accepteras av det rådande borgerliga samhället. Därför hände det knappast alls i Finland att folkskollärare eller -lärarinnor gled över till den revolutionära obildade mobbens skaror. Många av dem kom emellertid att sympatisera med de missgynnade folkmassorna och arbetade på olika sätt för att motverka de missförhållanden de mötte. Detta kan ses som orsaker till att flera av dem engagerade sig i nykterhetsrörelsen, ungdomsrörelsen och idrottsrörelsen eller musiklivet.

Då man ser till forskningsfrågorna kan man således konstatera att orsakerna till folkskollärarnas och -lärarinnornas engagemang utanför det strikt yrkesmässiga kan sökas både i folkskolans roll i moderniseringen av samhälldlivet och ekonomin i Finland och i en individuell törst efter mera kunskap, ett engagemang för bildandet av det finska folket som denna roll skapat, motverka den utbredda alkoholkonsumtionen, men också för att förbättra sin egen blygsamma ställning bl.a. genom att grunda lärarföreningar. Ofta var den personliga motivationen så komplex att flera motiv kunde påverka individerna. Det är också möjligt att olika motiv varit dominerande under olika tidsperioder.

Folkskollärarnas och -lärarinnornas samhälleliga status höjdes småningom då det visade sig att de genom sitt engagemang utanför det strikt yrkesmässiga kom att påverka samhället positivt i många avseenden både konkret i fråga om organisationer de varit med och starta och mera allmänt genom att folkets bildningsnivå genom folkskolan under några årtionden tydligt ökades. Det att många av samhällets toppar efter krigen kom att härstamma från folkskollärarhem spelade också en betydande roll för uppskattningen av folkskolläraryrket.

 

Källitteratur

 Beckert Jens: Soziologische Netzwerkanalyse, ingår i Aktuelle Theorien der Soziologie (Herausg. Dirk Kaesler) München 2005.

Brages pressarkiv. Personkartoteket.

Castells Manuel: The Global Network. Ingår i Social Theory – The Multicultural and Classic Readings (ed. Charles Lemmert ) WestView Press, 2010.

Cavonius Gösta: Den svenskspråkiga folkskollärarutbildningen i Finland 1871-1974. Helsingfors 1988.

Dahrendorf Ralf: Homo sociologicus, Tampere 1969.

Danaher Geoff, Schirato Tony, Webb Jen: Understanding Foucault. SAGE Publication  2000.

Forsander Gunnar m.fl. Ekenäs seminariums matrikel 1871-1971, Ekenäs 1971.

Förteckning öfver lärarinnor och lärare vid Finlands svenska landsfolkskolor höstterminen 1901. Svenska folkskolans vänners årskalender 1901.

Haug Frigga: Kritik der Rollentheorie, Hamburg 1975.

Hjelt-Cajanus Ester: Vera Hjelt, en banbryterska. Lovisa 1946.

Holmberg Håkon: Mårten Holmberg – folkskolmannen och arbetarvännen. Helsingfors 1938.

Ingo Martin: G.B. Sjöblom. Ingår i Svenska Folkskolans vänners årskalender för år 1915.

Jackson Jeanne: Contemporary criticisms of role theory. Ingår i Journal of Occupacional Science Volume 5, Issue 2, 1998.

Lemmert Charles: Social Theory. The multicultural and Classic Readings. Westview Pres. Boulders, 2010.

Lindgren Samuel: Folkskolläraren som kulturfaktor i Svenskfinland. Ingår i Skolhistoriskt Arkiv nr 20. Helsingfors 1989.

Lindgrén Samuel: Några lärarsläkter. Ingår i Skolhistoriskt arkiv nr.26, Helsingfors 2001.

Malmberg Richard: Folkskolorna i Helsingfors, deras uppkomst och utveckling 1817-1917. Wasa 1920.

Oksanen Niko: Kansakouluopettajain jatko-opintopyrkimyksistä. Ingår i Suomen kansakoulun työtä sanoin ja kuvin. Helsinki 1947.

Parson Talcott: A Paradigm for the Analysis of Social Systems and Change. Ingår i System Change and Conflict (Ed.N.J. Demerath III and Richard Petterson). The Free Press 1967.

Rantala Jukka: Kansakoulunopettajat. Ingår i Valistus ja koulupenkkii. Kasvatus ja koulutus Suomessa 1860-luvulta 1960-luvulle (Toim. Anja Heikkinen ja Pirkko Leino-Kaukiainen). Helsinki 2011.

Schantz Hans F. v.: Nykarleby folkskollärarseminarium matrikel 1873-1957, Nykarleby 1958

Sohlberg Hedvig, Roos Anna: Den första lektionen, Album utgifvet till tjugofemårsfesten vid Ekenäs seminarium, Ekenäs 1896.

Takolander Alfons m.fl. Ekenäs seminarium 50 år, Ekenäs 1921.

Uno Cygnaei skrifter rörande finska folkskolans grundläggning och organisering. Folkupplysningssällskapet. Helsingfors 1910.

Valtonen Hilja: Opettajat paikkakuntansa yhteiskuntakehityksen edistäjinä. Ingår i Suomen kansakoulun työtä sanoin ja kuvin. Helsinki 1947.

Vera Hjelt, minnesruna i Svenska folkskolans vänners årskalender 1947.

Åström Margit: K.J.Hagfors. Svenska litteratursällskapets i Finland levnadsteckningar 8. Helsingfors 1972.[:]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *