I fokus är läroböckernas tolkning av det förflutna ur svenskt och finskt perspektiv. Finska kan Spjut inte, men har däremot ett stort intresse för minoritetsperspektivet både då det gäller svenskt i Finland och finskt i Sverige. Jag har redan tidigare berört hennes avhandling i min blogg i november 2017 efter att hon hade presenterat sitt kapitel om nationalitetsfrågan vid ett seminarium på Stockholms universitet.
Den vänliga diskussionen mellan opponent, Samuel Edqvist, och respondenten utgick från hennes forskningsfrågor:
- hur uttrycks föreställd gemenskap i läroböckerna,
- hur kommer olika slags historiebruk till uttryck och
- vid vilka tidpunkter sker påtagliga förändringar i lärobokstexterna.
En sådan påtaglig tidpunkt för Finlands del var direkt efter andra världskriget, då synen på Ryssland förändrades och blev betydligt positivare i enlighet med den förda officiella politiken.
Enligt henne har läroböcker bl.a. syftet att fostra eleverna till olika gemenskaper för att skapa en föreställning av ett enhetligt nationellt folk. Det i historieböckerna centrala nationalitetsbegreppet föddes under tiden för Napoleonkrigen alldeles i början av 1800-talet.
Ett av hennes centrala begrepp är historiebruk, vilket speglar samtidens syn på historiens gång och ur nutidens perspektiv i den undervisade historien vinklar eller utelämnar mindre viktiga eller obekväma händelser och förhållanden.
Undervisningen berättar historien utgående från dagens geografiska gränser. Särskilt tydligt blir det här i vad som kallas icke-bruk av historiska fakta. Som exempel på det anger hon att Finlands historia efter 1809 har försvunnit ur de rikssvenska läromedlen. Sveriges historia berättas såsom om Finland aldrig hade varit en del av Sverige. Å andra sidan betraktas Skåne som en naturlig del av Sverige, trots att landskapet slutligt införlivades med Sverige först år 1658 genom freden i Roskilde. Som ett motsvarande exempel ur finländsk synvinkel kunde man från slutet av 1990-talet nämna de finländska gymnasiernas enda obligatoriska lärokurs om Finlands historia som inleder landets historia med självständigheten och helt utesluter de 650 gemensamma åren med Sverige och 110 åren under ryskt välde. På ett annat plan nämner hon att de rikssvenska läroböckerna nästan helt utesluter att finskspråkiga har haft en viktig betydelse i Sverige både i Tornedalen, Värmland och Mälardalen.
Hon framhåller att läromedel visar vilken moral ett skolämne förmedlar i praktiken. Folkskolans syfte var att ena befolkningen med hjälp av en gemensam historia och ett gemensamt språk. Den dominerades av en moralisk läroplanskod som först i början av 1900-talet övergick till en medborgerlig läroplanskod. Då läroböcker bär på ett politiskt budskap behandlar de konflikter mellan olika ideologiska och kulturella traditioner ur den nationella politikens synvinkel. Att historietraditionen i Finland är mera splittrad än i Sverige härrör från kampen om historieskrivningen och språkkonflikten som uppkom på 1800-talet.
Den nationella finländska historieskrivningen hade som mål att särskilja sig från den svenska. Tydligt framkommer skillnaderna i beskrivningen av Anjala-förbundet 1788, som ur rikssvensk synvinkel var ett officersmyteri och förräderi mot kung Gustav III, men ur finländsk synvinkel var ett första embryo till en nationell politik som framhöll att den östra rikshalvan inte hade samma nationella intressen som den västra.
Ett annat av doktorandens centrala begrepp är föreställd gemenskap som syftar på lärobokens uppgift att för eleverna skapa en föreställd gemenskap som svenskar respektive finnar och fullvärdiga medborgare med de rättigheter och skyldigheter som medborgarskapet medför. Här halkar hon också in på de rasbiologiska teorier som ännu långt in på 1960-talet ville klassificera eleverna i mera och mindre värda medborgare utgående från ursprung, hudfärg, huvudform och andra motsvarande kriterier. Tanken med begreppet föreställd gemenskap är att genom att för eleverna påbjuda en bestämd uppfattning om samhället och dess historia skulle ett enhetligt och fogligt folk skapas. Tydliga explicita uttryck för olika gemenskaper är begrepp och stereotyper bl.a. i läroböckerna i geografi, som förstärker ett överlägset ’vi-de civilserade’ och ett underlägset ´de-barbarerna´. Detta är speciellt tydligt när rikssvenska läroböcker berättar om skogsfinnarna och samerna, vilka beskrivs som exotiska och kulturellt underlägset folkinslag i Sverige.
Särskilt granskar Spjut tre historiska skeden: ursprungsberättelser där det särskilt i finlandssvenska läroböcker framkommer ett behov av att ifrågasätta vilka som är landets ursprungsbefolkning och framhålla den svenskspråkiga befolkningens långa historia i Finland. I berättelserna om guldåldern, stormaktstiden, tolkas den östra rikshalvans lidande olika i rikssvensk och finländsk kontext beroende på samtidens behov av självbekräftelse. Särskilt tänker hon då på hur man har skrivit om klubbekriget, lilla och stora ofreden samt Finska kriget. I det tredje skedet, internationaliseringen kan man sedan se en slags återförening då Sverige tolkas som ett invandrarland med betydande finländsk invandring, medan Finland å sin sida efter den ryska parentesen åter söker sig till sina nordiska rötter. Granskningen av skolböckerna ur det här perspektivet har givit åtminstone mig flera aha-upplevelser som visar hur min historiesyn har präglats av de läroböcker jag i tiden konsumerat.
För mig utgör den här avhandlingen en viktig läsupplevelse både med tanke på doktorandens metodik med en asymetrisk design, kritisk diskursanalys, kvantitativ och kvalitativ komparation och som väckarklocka för min egen historiesyn. Huvudvikten i avhandlingen lades nog inte på läroplansteoretiska synpunkter också om de fanns med på ett hörn.
Med tanke på att opponenten inte hade mycket att invända mot respondentens akribi och formalia måste jag framhålla att jag upplevde språket i avhandlingen som välformulerat, lättläst och engagerande.
Källa:
Spjut Lina: Att (ut)bilda ett folk. Nationell och etnisk gemenskap i Sveriges och Finlands svenskspråkiga läroböcker för folk- och grundskola åren 1866-2016. Örebro universitet 2018.
Martin Gripenberg
[:]