[:sv]Judiska skolan i Helsingfors[:fi]Judiska skolan i Helsingfors[:]

[:sv]Synagoga

Judiska skolan verkade i Helsingfors åren 1893 – 1900. Den utgjorde en fortsättning på de judiska hederskolor som redan tidigare på 1800-talet hade verkat i Helsingfors. Den betraktades utgöra en del av den ryska befolkningens skolor. Skolans efterföljare blev en rent judisk skola, Mosaiska skolan i Helsingfors, men efter Finlands självständighet grundades Svenska judiska skolan i Helsingfors i november 1918. Skolan grundades som en svensk-hebreisk skola och inledde verksamheten i synagogans bottenvåning på Malmgatan.

Den svenskspråkiga avdelningen verkade till en början på eftermiddagarna, medan en hebreiskspråkig verkade på förmiddagarna. Efter det första läsåret förenades de två skolavdelningarna i Judiska samskolan. År 1920 godkände Skolstyrelsen skolans verksamhetstillstånd och år 1922 undervisningsprogram. Till en början verkade skolan helt med privata medel, vilket var normalt för nya läroverk på denna tid. Från år 1924 erhöll skolan statsunderstöd för läroverk. Skolans verksamhet motsvarade ett svenskspråkig femklassig mellanskola. Skolans elever kom alla från judiska familjer. Läsåret 1923 – 24 hade skolan 88 elever, av vilka 74 som sitt modersmål uppgav svenska. Övriga elever hade som modersmål jiddish, finska, ryska eller tyska. Lärarna i hebreiska och religiösa ämnen (judisk kulturhistoria) var alla medlemmar av den judiska församlingen, medan lärarna i svenska och många andra ämnen var svenskspråkiga helsingforsare (Helmi Arneberg-Pentti, Eric Bahne, Erik Falck, Astrid Grönlund, Valter Groundstroem, Guido Hagelin, Astrid Hagman, Rafael Karsten, Erik Lagus, Georg Lindberg, Uno Harald Lindholm, Tor M. Ljungberg, Robert Lundström, Karl Albin Nyman, Alvar Ohls, Edvin Rönnholm, Victor Sjöberg, Helfrid Söderholm, Ester Åkesson). Skolan inspekterades detta läsår av undervisningsråd Ralf Saxén var i huvudsak nöjd med skolan, men framhöll att många av elevernas kunskaper i svenska var svaga eftersom de kommer från hem där det mest pratades jiddisch.

När skolutrymmena i medlet av 1920-talet blev för trånga pga det ökande elevantalet inköpte församlingen tomt med byggnad på Gräsviksgatan 3. I byggnaden fanns en lång och bred korridor som fick tjäna som aula och plats för morgonsamling. Den ombyggda skolbyggnaden med tillbyggnad invigdes officiellt 1924.

En lettisk författare som 1930 besökte skolan konstaterade att av eleverna var ungefär hälften sionistiskt inspirerade, medan den andra hälften var mera världsligt orienterade. det i många familjer vanliga hemspråket jiddisch undervisades inte på något sätt i skolan. Det representerade de judiska vänsterkretsarna och ansågs vara ett blandspråk och förlöjligades också i rikspressen. Barnen skämdes därför att tala jiddisch i officiella sammanhang.

Synagogan

(Direktionsmedlemmar och lärare vid Judiska samskolan läsåret 1929-30: Sittande fr. v. S.Manelevitsch, A. Vinocour, J.Schlüter (rektor), I.Pergament, U. Levik, A. Hagman, A. Schitt,J. Weinstein, M. Standertskjöl,. Ståendebakom fr.v. V. Groundstroem, O. Nylund, I, Westman, H.Klingstedt,H. Lindberg, E. Falck, C. Ramsdahl, T. Ljungberg, V. Sjöberg, E. Rönnholm, A. Nyman, J. Hirschovits)

Som skolans uppdrag angavs från början förutom att ge en judisk uppfostran också en integrering av barnen I det finländska samhället. Då skolan grundades var svenskan det naturliga alternativet för att uppnå en snabb integration.I början av 1900-talet var svenskan det lokala lingua franca som alla bildade talade inom administrationen och handeln. Det var det språk som alla invandrare oftast använde I städerna I Finland. Samtidigt pågick inom de bildade kretsarna en språkbytesprocess. Svenskspråkiga släktnamn förfinskades, barnen sattes I finskspråkig skola och många bytte helt enkelt hemspråket till finska. Då landet blev självständigt fanns det två jämnstarka eliter, en gammal svenskspråkig och en ny finskspråkig. Mellan dem fördes en tuff kamp om svenska språkets ställning. I huvudstadsregionen ändrades svenskans position rätt snabbt från det den finskspråkiga befolkningen blev i majoritet 1909.  Förfinskningen pågick snabbt under 1920-talet både som en följd av aktiva förfinskningssträvandena och för att enspråkigt finska arbetare flyttade in från landsorten. Språkpolitiken påverkade kraftigt utbildningspolitiken särskilt genom en utbredd aktivism inom universitetsvärlden med Akateeminen Karjala Seura som förkämpe.

Från 1933 övergick skolan årskursvis till att använda finska som sitt undervisningsspråk. Övergången var naturligtvis komplicerad då lärarna skulle undervisa på svenska i de högre klasserna och finska i de lägre klasserna och många gånger själva hade magra kunskaper i finskan. Samma familjs barn kom därvid att undervisas på olika språk då de yngre barnen undervisades på finska. Som skolans mål angavs redan då den grundades att förutom att ge barnen en god grund i den judiska kulturen skulle den bidra till att integrera eleverna i det finländska samhället.

År 1930 hade skolan fått ett så stabilt elevunderlag att statsbidraget blev årligen återkommande, men från medlet av 1930-talet minskade elevantalet så att skolstyrelsen började dra in på detta och drogs helt in i början av 1940-talet, vilket medförde att hela kostnaden föll på den judiska församlingen.

Som judisk skola kom den att få stor betydelse som en föregångare för andra judiska skolor i Europa. Under andra världskriget hade största delen av skolorna där varit tvungna att upphöra. Dess betydelse har särskilt legat i sättet på vilket den integrerat de finländska judarna i det finländska samhället och kulturen.

Kantor, Dan: Kyläkoulu keskellä kaupunkia, Helsingin Juutalainen Yhteiskoulu  100 vuotta, Helsinki 2018

 

 

 

 

 [:]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *