Fortsättningsskolan inledde sin verksamhet hösten 1896 enligt modell från Tyskland, Schweiz och de andra nordiska länderna. Den var avsedd för flickor och pojkar som genomgått folkskolan, men som varken kunde gå till arbetslivet eller till andra fortsatta studier. Till den svenskspråkiga klassen anmäldes 29 elever till den finskspråkiga 48. Till en början var den inte en särskilt uppskattad skolform. Läsåret 1897-98 hade skolan bara 20 elever, men därefter kan man se en långsam ökning.
I fortsättningsskolan gick betydligt flera flickor än pojkar. I den svenskspråkiga klassen fanns bara några få gossar. Läsåret 1911-12 hade skolan inga svenskspråkiga elever. Vid skolinspektör Lönnbäcks inpektion 1901 framgick att undervisningen var alltför teoretisk, men det gick ändå nästan fem år innan en ändring skedde. Skolan var två-årig. Veckotimmarna i fortsättningsskolan var 36 i första och i andra klassen 39 timmar för pojkarna och 37 timmar för flickorna. Efter Lönnbäcks påpekande förnyades undervisningsplanen så att den för pojkarna ingick också 12 veckotimmar verkstadsarbete samt 9 timmare yrkesritning och för flickorna huslig ekonomi och handarbete. (Ikonen 2017, 73-74.) Förnyelsen märktes i att elevantalet steg betydligt och läsåret 1909-10 hade skolan redan 100 elever i fortsättningsklassen. Från läsåret 1931-32 ordnades också kvällsfortsättning enligt förebild från Malmö. Veckotimantalet var 10. Från 1935 skulle fortsättningsskolans första klass verka som dagskola. Den andra klassen blev dagklass först i slutet av Fortsättningskriget. Läroplansmässigt tog fortsättninjgskolan ett steg mot yrkesundervisning. Då elever avbröt sin skolgång i fortsättningsskolan berodde det enligt uppgift på fattigdom.
Under vinterkriget misslyckades flera av eleverna i fortsättningsskolan. Arbetsförhållandena var goda och av olika orsaker befriades många elever från läroplikten. Från början av fortsättningskriget kunde man iaktta en kraftig minskning av elevantalet. Speciellt kvällsfortsättningens elever minskade kraftigt. Försummande av skolplikten förekom efter kriget närmast bland fortsättningsskolans elever. Det berodde på en akut brist på arbetskraft och på att eleverna ville få inkomster. I många fall hjälpte de ungas förtjänst familjerna i deras knappa ekonomiska situation (Ikonen 2017, 99-100)
Ikonen Kimmo: Skolorna i Åbo speglar sin tid.- 140 år allmänbildande undervisning 1872-2012. Åbo 2017.