Helsingfors stads svenska arbetarinstitut (Arbis), Helsingfors

Arbis

Helsingfors Arbis på Dagmarsgatan 3 (Foto MG 2019)

(Foto 2019)

Helsingfors arbis (Helsingfors stads svenska arbetarinstitut), grundat 1914, är verksamt inom sektorn för fostran och utbildning inom Helsingfors stad och är Finlands största svenskspråkiga medborgarinstitut. Arbis verkar inom den fria bildningen och erbjuder i huvudstadsregionen boende svenskspråkiga möjligheter till utbildning, vidareutbildning och hobbyverksamhet. Utöver huvudmålgruppen besöks institutet även av finskspråkiga och invandrare.

Den huvudsakliga verksamheten är placerad på Dagmarsgatan 3 i Främre Tölö i en skolbyggnad planerad för institutet av Woldemar Baeckman, invigd 1958. Den andra verksamhetspunkten är i kulturhuset Stoa i östra Helsingfors (Östra centrum), vars utrymmen delas med stadens finskspråkiga arbetarinstut.

Arbis huvudingång flankeras av en fontänskulptur i brons, Sankt Göran och draken, utförd 1938 av Gunnar Finne. Statyn avser att genom St.Göran symbolisera kunskapens kamp mot okunskapen. Utöver undervisnings- och administrativa utrymmen inrymmer huset på Dagmarsgatan festsal, bibliotek och kafé.

Årligen ordnar Arbis drygt 800 kurser av varierande längd i de mest skilda ämnen, bl.a. bildkonst, formgivning, fotografering; hantverk, trädgård, hushåll, språk, litteratur, teater, media, motion, hälsa, musik, människa, samhälle, kultur, natur, miljö, teknik och trafik. Undervisningsformerna varierar från praktiskt inriktade kortkurser till teoretiska universitetsämnen inom ramen för Öppna universitetet. En del kurser pågår ett veckoslut, andra sträcker sig över hela arbetsåret. Dessutom ges allmänna föreläsningar med åtföljande diskussioner och andra evenemang, där Arbis julvaka är den mest kända. Kurserna har vanligen deltagaravgift och ibland också materialavgift. Föreläsningar, konserter, utställningar och evenemang är avgiftsfria och kräver inte förhandsanmälning.

Hfors Arbis 3 (Foto MG 2021)

Då Arbis renoverades läsåret 2016-2017 verkade institutet på Sturegatan 2.

Historia

1800-talet och i synnerhet dess senare hälft betydde ett genombrott för folkbildningsarbetet med anledning av de många förändringar som kännetecknade det europeiska samhället och väckte ett nationellt medvetande. I Helsingfors utgjorde arbetarna 40 % av den civila stadsbefolkningen år 1870. Då kulturlivet kännetecknades av ett tilltagande intresse för folkbildningsfrågor började studenterna anordna populära föreläsningar för den stora allmänheten. År 1905 blev de av olika föreningar organiserade föreläsningsserirerna och kurserna Helsingfors svenska folkhögskola. Verksamheten som hade inletts med stor entusiasm uttunnades emellertid och folkhögskolan upphörde 1937 kanske för att verksamheten hade övertagits av ett arbetarinstitut. Redan under senare hälften av 1800-talet togs bland arbetarna initiativ till självständigt bildningssarbete med teaterverksamhet, sångkör och föredrag vid de olika industrierna. Järnvägsarbetarna hade tom. en egen aftonskola med undervisning i skrivning, räkning, ritning, geometri och maskinlära samt eget bibliotek och läsesal med svenska och finska tidningar. Arbetarsamkväm förekom 1874-1878 i Societetshuset och universitetet med koncertprogram. I de lättfattliga och billiga samkvämen med gott program deltog ofta 400 personer, 600 då det var dans.  Språket var då ännu mera svenska än finska. År 1884 grundades Helsingfors arbetarförening som till en början förenade arbetsgivare och arbetare under ledning av idealisten Viktor von Wright. Föreningen anslöt sig 1898 till det nybildade arbetarpartiet och de socialistiska lärorna om klasskamp bla. för den växande misstron mellan herrar och arbetare.

År 1904 skedde en förändring då staden gav ett betydande anslag för högre arbetarundervisning. Dessa undervisningskurser kan betraktas som den direkta föregångaren till arbetarinstitutet. De svenskspråkiga kurserna ordnades av en kommitté med medlemmar från staden, Svenska arbetarföreningen och Arbetets vänner. Föreläsningarna var i början den viktigaste verksamhetsformen, men också undervisningskurser ordnades. Första året var Herman Gummerus föreståndare för verksamheten som beträffande sångövningarna skedde i Nyländska nationshuset, men också Arbetets vänners lokal på Broholmen anölitades ofta. Följande föreståndare var i nämnd ordning magistrarna: Hugo Ekholm, Einar Pontán, F.W. Klingstedt och Johannes Qvist. Största delen av de studerande var ungdomar under 30 år. Totalt deltog 500-1000 personer i föredragen och 122-20 personer kursverksamheten som dock tynade i slutet av perioden 1904-1914. Personer  med endast folkskola som bakgrund var den absolut dominerade gruppen, men det fanns också personer helt utan skolutbildning.

Hösten 1914 kunde arbetarinstitutet inleda sin verksamhet med en finsk och en svensk avdelning. Tanken om ett kommunalt arbetarinstitut väcktes redan år 1893 inom Arbetets vänner. Då arbetarinstitutet grundadedes i Helsingfors fanns det redan sådana i sex andra städer, men den sena starten kan förklaras av den rätt omfattande kursverksamheten i staden. Förebilden var närmast med.dr Anton Nystrms arbetarinstitut i Stockholm. Sina impulser hade han fått av filosofen Auguste Comte som med sin positivism hade framhållit vikten av en verklig och nyttig vetenskap om hela tillvaron. Också England betraktas av många som det egentliga föregångslandet för folkbildningssträvandena. Här hade redan på 1798  grundats Nottingham Adult School och bildades år 1903 Workers educational association.

Arbetarinstitutets första föreståndare var Johannes Qvist med en fantastisk föreläsningsskyldighet.Föreläsningarna hölls till en början i Nyländska nationshuset,  Arbetets vänners lokal,  Svenska arbetarföreningens lokal, Folkets hus och Gammelstadens ungdomsförenings lokal. Föredragen var ofta av allmän art såsom människokroppens byggnad, skatteväsendets utveckling, den inhemska konsten, födoämnen och deras näringsvärde, forntidens djurvärld, italienska städer och de indoeuropeiska folkens härstamning. Första året hölls 65 föredrag för 720 åhörare. Föredragenh övervakades av polismyndigheterna som tvingades skriva in sig som åhörare. Nu inleddes också regelbundna elementarkurser bla i svensk uppsatsskrivning, och grammatik, räkning, bokföring, välläsning, sång, teckning och skönskrivning. Kurserna fick 15-70 deltagare. Till vårterminen 1915 utgavs ett 12-sidigt programhäfte rörande verksamheten. Redan förstas verksamhetsåret visade det sig att utrymmena för elementatrkurserna var för trånga. Man hyrde därför klassrum i Högre svenska Handelsläroverkets hus vid Sjömansgatan 11.

Verksamheten stördes av de politiska förhållandena under läsåret 1917-18.Arbetet måste avbrytas under novemberstrejken och efter två veckor måste arbetet avbrytas 1918 pga inbördeskriget. Då fanns det flera frågor som skule avgöras: fastställande av en minimiålder för elev till 18 respektive 16 års ålder, vilket väckte opposition från arbetarföreningens sida. Instirutets binkomster utgjordes av stadens anslagf samt elevernas terminsavgifter. som länge var 25 penni. Dessutom erhölls enstaka donationer. Eftern uinbördeskriget ersattes ryskan av tyskan. Kursverksamheten var fortsatt blygsam, med föreläsningarnas antal var mycket stort 100-110 föreläsningar per termin. Våren 1920 inleddes på försök studiecirkelverksamhet, men intresst för denna verksamhet höll i sig bara ett par år. 1921 diskuterades ivrigt elevernas representation i institutets styrelse. Med hänvisning till kommunallagens bestämmelser förkastades professor Voionmaas förslag om två representanter för de studerande.

Då föreståndare Qvist blev tjänstledig för att sköta ett vikariat vid folkskollärarseminariet i Nykarlebtý ersattes han av i tur och ordning Algot Johnsson, Signe Strömberg, Einar Pontán och John Österholm.  Från olika håll kom förslag till nya kurser och bestämmelser. Så skulle eleverna i engelska förbinda sig att fortsätta hela kusen till slut. Från hösten 1925 verkade John Österholm som institutets föreståndare. Han hade redan en gedigen erfarenhet av det fria bildningsarbetetr från Östra nylands folkhögskola. Han började systematiskt utveckla kursverksamheten. Kurserna gick fortfarande under benämningen elementarkurser även om innehållet kunde vara rätt avancerat och språkkurserna indelade i olika svårighetsnivåer. År 1924 beklagade sig föreståndaren över att undervisningen i körsång var svår att genomföra då man saknade tillgång till flygel eller piano. detta medförde att svenska avdelningen 1928 fick flytta in i Senska privata läroverket för flickors nybyggnad, Riddaregatan 5.

Riddaregatan 5

(Bild Bäck 1968, 37)

Inflyttningen blev en konsolidering av verksamheten och känslan av samhörighet blev en annan. Utrymmena medgav också nya utvecklingsmöjligheter. Hösten 1930 hade institutet 961 elever och elevantalet ökade till 1000 och 1500 elever. Ungefär 70 % var kvinnor. År 1930 föreslogs att institutet skulle ordnadagkurse för arbetslösa kontorister. Några sådana kurser blev det inte för att institutet redan ordnade kvällskurser i de ifrågavarande ämnena. Vid sidan av undervisningen ordnades exkursioner, fester och resor som på ett förträffligt sätt kompletterade kursverksamheten och bidrgog till att stärka känslan av samhörighet och kamratskap. Hösten 1937 finns den första bevarade uppgiften om att det existerade en elevrepresentation vid institutet, institutets dellegation med ett 70-tal representanterr för olika kurser.

Under krigstiden 1939-1940 var institutet tvunget att inställa sitt arbete under långa tider i följd. Under 1940-41 kunde verksamheten återupptas, men många av de manliga lärarna och eleverna var inkallade i militärtjänst. Också de kvinnliga lärarna och eleverna togs i stor utsträckning i anspråk för samhälleliga uppgifter. Anslutningen till kurser och föreläsningar var mindre än normalt. Också det att en del elever måste ta sig fram genom mörklagda gator påverkade undervisningen. Efter bombanfallet  6.2.1944 inställdes undervisningen motvillligt för resten av terminen. Under den tid verksamheten i institutet pågick var den ändå reducerad. Ändå avslutades terminen på vanligt sätt med fester. Under krigstiden togs initiativ till att utvidga undervisningen med mellanskolkurser som skulle genomgås på två år. Kurserna togs emot med intresse, men det synliga resultatet var inte imponerande. Intresset svalnanade snabbt och de studerandes uthållighet var inte tillräckligt stor så att endast ett fåtal elever avlade mellanskolexamen.  Kurserna avvecklades år 1948.

Läsåret 1945-46 var det första sedan vinterkriget som förflöt ostört av tidens stormar. Elevantalet ökade och det blev trångt i institutet. På elevernas begäran återupptogs kurser i ryska. Omkring 1950 inrättades också en kuratorsbefattning med uppgift att bistå de studerande med studierådgivning. Grundavgiften för kurser  och föreläsningar fastställdes till 20 mk, tilläggsavgiften var 50 mk men avgifterna nästan fördubblades följande år. En ansökan om att föreståndaren skulle få fortsätta till 70 års ålder avslogs av staden lönenämnd, men ett år utöver normal pensionsålder godkändes Tilll ny föreståndare utsågs Gunnar Bäck. Läsåret 1952-53 översteg antaslet inskrivna elever första gången 2000 De största sapråkkurserna delades, men trägseln var fortsatt stor. Antalet unga var påfallande stort,språkkurserna drog mest elever. År 1950 inleddes också filialverksamhet i Munksnäs, Vallgård, Åggelby och Gammelstaden. Dessa var avgiftsfria.  Sommarverksamheten hade återupptagits efter kriget med kurser i april och maj. Kamratförbundet kom i allt större utsträckning att sköta denna verksamhet. Då det finska institutet hade erhållit en sommarvilla där dess kamratförbund kunde ordna sommarvistelse och program ansökte också det svenska institutet om samma möjlighet och bägge instituten fick var sin villa på Tarvo holme. Altprp som villan döptes blev en mycket omtyckt träffpunkt. Från år 1917 har det förekommit att stiopendier hsar utdelats till studerande vid institutet ur K.H. Renlunds stipendiefond. Senare erhlls ytterligare stipendiemedel, men dessa måste tidvis sparas från ett år till följande för att bli en tillräckligt stor summa. Från 1954 upptogs stipendiemedlen i institutets budget. Samma år genomfördes också en enkät bland de studerande med vars hjälp man önskade få uppgifter av de aktiva studerandena som kunde vara till hjälp vid utvecklandet av studieprogrammet. Av svaren framgick att en mycket stor del av eleverna var bosatta i Tölö och c 40 % var inflyttade helsingforsare. Till frågorna hörde också om hobbybetonade kurser borde finnas på programmet vilket de svarande bekräftade nästan enhälligt. Beträffande Kamratförbundets uppgift var åsikterna mera delade. De alltför stora klasserna hörde till de klagomål som framfördes. Institutets 40-års jubileum firades i Konservatoriet med stor uppslutning.

 

Den stora uppslutningen till institutets kurser och de begränsade utrymmena medförde att nya kurser kunde införas endast om gamla upphörde. Institutets verksamhet var inte endast kurser utan också mycket annat såsom estraddebatter, författarbesök, exkursioner, samkväm, resor, koncerter, allsångskvällar mm. Kontakterna till det finska institutet utvecklades också bl.a. genom diskussionsklubbarnas samarbete. År 1959 stod det länge planerade nya institutshuset färdigt på Dagmarsgatan, vilket till en början också gav utrymmen åt en sjukvårdsbyrå och en rådgivningsbyrå. Då huset inte kunde stå tomt dagstid  gavs Svenska medborgarskolan möjlighet att verka där  fån 1958. Gymnastiksalen användes av Helsingin suomalainen yhteiskoulu och stadens utbildningskommission använde ett par klasser. I budgeten för detta läsår ingick medel för ett utvidgat kursutbud, men denna utvidgning fortsatte under många påföljande år. Antalet tjänster vid institutet ökades också. Elevantalet ökade direkt till 3968 inskrivna., särskilt de manliga eleverna ökade betydligt även om kvinnorna alltjämt utgjirde den stora majoritetn. Tack vare gymnastiksalen kom i synnerhet grupperna i kvinnogymnastik att öka betydligt. Efter att institutet hade erhållit ett eget hus drogs filialerna in, men på 1980 talet öppnade rektor Tikkanen en ny filial i Östra centrum som genast fick ett stort antal studerande.

Rektorer: Johannes Qvist, Algot Johnsson, Signe Strömberg, Einar Pontán, John Österholm, Gunnar Bäck, Märta Tikkanen, Ellinor Gube-Henriksson, Gunvor Gayer,  Moa Thors.

Arbiselever 1

Arbiselever 2

  • Bäckström, Birgit m.fl. (red.): Helsingfors stads svenska arbetarinstitut 40 år, Kamratförbundet för Helsingfors stads svenska arbetarinstitut, 1954.
  • Bäck, Gunnar: Helsingfors stads svenska arbetarinstitut : 50 år i vuxenutbildningens tjänst. Helsingfors stads publikationer 20, 1968.
  • Larsdotter, Ylva (red.): Delad glädje : Helsingfors arbis 1914–2014. Schildts & Söderströms, 2014.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *