Sjöfartsläroverket, Navigationsskolan, Aboa Mare, Åbo

                                                                                                                 Skoldatabasen  

Sjöfartsläroverket

Sjöfartsläroverket i Observatoriet.  (Geber 2015, 21)

Skolan har verkat från 1813.

Sedan femtonhundratalet har Åbo varit Finlands viktigaste sjöfartsstad med trafik på egna kölar till Stockholm och Reval (Tallinn). Sjöfarten har alltid varit en grundbult för Finlands utrikeshandel. Länge bedrevs sjöfarten med fartygets ägare som befraktare och styrmannen som navigatör. Utbildning för skeppsbefäl inleddes under 1600-talet i stora sjöfartsnationer som Holland och England. I Sverige inrättades de första utbildningsanstalterna under 1700-talet. Då Finland hade skilts från Sverige fanns det inte längre några sjöfartsskolor i Finland. Sjöfartsläroverket i Åbo inledde sin verksamhet 1813, som det ena av Finlands två första egna sjöfartsläroverk.

Skolan placerades i Åbo mot att staden bekostade utrymmen och inredning. Först verkade den under blygsamma förhållanden vid Tavastgatan. Då staden inte insåg sin skyldighet tvingades skolan tom. processa mot staden i flera skeden.

I Åbo kunde direktionen 1814 upplåta två klassrum för ”styrmanslärjungar”. Under 1700- och 1800-talet kunde skeppare samla på sig en förmögenhet som gjorde att när de efter åratal på havet steg i land i Åbo kom de att höra till stadens burgnare herrskap och högre societet med inflytande över stadens angelägenheter. Helt konkret syntes det här på att eleverna förväntades bära mörk kostym i skolan. För sjökaptenernas del eftersträvades småningom också att utbildningen rent av skulle erkännas en status som högskola.

Under början av 1800-talet drabbades sjöfarten av en allvarlig konjunktursvacka, som medförde att skolan de första åren hade bara enstaka elever. Av dem uppnådde inte alla examen. I stället var det några som tog examen utan att ha deltagit i undervisningen. De utexaminerade elevernas medelålder var 23,5 år och den yngsta bara 20 år. Sedan när elevantalet ökade anställdes också timlärare.

Sjöfartselever Åbo

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilden visar hur de 26 studerande till sjökaptener år 1949 i observatoriet satt vid fyra bord. Läraren i mitten. (Sjöström 2017, 251)

När föreståndare för skolan skulle utses var det läraren i navigationsämnen som var den självskrivna kandidaten. Navigation var skolans viktigaste ämne eftersom det endast var genom rätt navigation fartyget kunde nå sin destination.

Skolans föreståndare Erik Albrecht Albertsson Benzelstierna, uppsatte 1813 för Senaten en memorial som förklarade att navigationsskolan är en riksangelägenhet och inte bara en angelägenhet för Åbo stad, emedan”det är på den större sjöfarten, oceanfarten, som framtida framgångar ytterst vilar”, vilket länder som Danmark och Preussen redan insett. Han hotade i med att Finland skulle ”tillbakastå” om man inte skulle satsa mer på sjöfarten. (Sjöström 2017, 55-56) Benzelstierna gav flera konkreta förslag på vad som borde göras, inklusive högre anslag för sjöfartsskolan. Memorialen fick positiv respons och skolans anslag höjdes.

Åbo överlät Observationsbyggnaden på Vårdberget helt till skolan, men Senaten krävde att också staden skulle bidra genom upprustning av skolbyggnaden. Skolan blev den första i Finland som fick en andra lärartjänst.

Under 1870-talet ökade elevantalet kraftigt och översteg 100 elever läsåret 1873-74. Därefter sjönk antalet till sekelskiftet 1900 för att senare åter uppnå hälften av toppnoteringen. En tredjedel av skolans elever kom då från skärgårdskommunerna i Åboland. Orsaken till minskningen under slutet av 1800-talet var att navigationsskolor också hade grundats i Raumo och Mariehamn.

Ett långvarigt problem var att ge eleverna möjlighet till tillräcklig sjöpraktik. Under seglingsperioden innebar det inskränkningar i den teoretiska undervisningen, så att många elever hölls i skolan endast så länge havet var isbelagt.

Ingången till 1900-talet blev början till slutet för segelfartygen i Finland, emedan ångfartygen skapade helt nya möjligheter för sjöfarten såsom vintersjöfart och linjetrafik. Ännu 1917 var segelfartygens totala nettotonnage över tre gånger större än ångfartygens i Finlands handelsflotta. Redan 1920 var de ångmaskindrivna fartygens sammanlagda bruttotonnage betydligt större än segelfartygens. Ångfartygen hade blivit pålitligare, maskinerna mindre bränsleslukande och ett nät av bunkringsstationer hade skapats. (Sjöström 2017, 148)

Då Vinterkriget inleddes mobiliserades tf. rektor Häggström och en språklärare till militärtjänst. Häggström blev i olika repriser hamnkapten vid Åbo flottstation. Även en del elever inkallades och 12.10.1939 stängde Häggström institutet tillsvidare. Då man bedömde att läget hade stabiliserats 20.11.1939 återupptogs utbildningen. Första dagen var redan sju elever på plats på vardera kursen och den 28 november sammanlagt 41 elever. Trots krigstillstånd fortsatte undervisningen fram till 20.12.1939.

Efter kriget kom undervisningen igång efter en paus på två år. Skolan skulle då ha 24 elever. Kursen var i första hand avsedd för överstyrmän som var inkallade för militärtjänst. Eleverna skulle erhålla studiepermission för studietiden. Sammanlagt antogs slutligen 13 överstyrmän till kursen.

Från början av år 1944 trädde en ny förordning om sjöfartsutbildningen i kraft genom vilken navigationsinstituten underordnades handels- och industriministeriet. Alla sjöfartsskolor på fastlandet lades ned. Nya inrättades i stället. De indelades i navigationsskolor och skepparskolor som skulle utbilda understyrmän, styrmän och sjökaptener. Den traditionella rektorstjänsten avskaffades i princip och bland lärarna skulle utses en rektor för fem år åt gången.

Andra världskriget skapade en skiljelinje mellan gammalt och nytt inom Finlands sjöfart, vilket kom att i hög grad påverka även navigationsutbildningen då för militärt bruk utvecklad elektronisk utrusning anpassades för handelssjöfarten. Radaranläggningar installerades och nya lastenheter och lasthanteringsmetoder kom in i bilden. Skolorna behövde ständigt ny utrustning för att hänga med. Nya läroämnen infördes och modernare undervisningsmetoder introducerades. Vårterminen 1950 inledde Åbo Sjöfartsläroverks skepparskola sin verksamhet. Tillsammans med skepparskolan bildade navigationsskolan ett sjöfartsläroverk.

Redan då Per-Olof Forsberg 1976 tog över som rektor pågick en intensiv debatt om skolning av sjökaptener på högskolenivå. Debatten innebar också en hård kamp med Kotka navigationsinstitut som strävade efter att få högskoleundervisningen placerad i Kotka. Forsberg införde en revolutionerande nyhet då skolan övergick till periodläsning från 1974 med sexperioder per läsår. Övergången gick inte smärtfritt emedan de flesta eleverna hade folk- eller mellanskola som bakgrund och var inte vana att studera på egen hand enligt högskolemodell. Utan förväntade sig att en lärare hela tiden skulle vara närvarande och mata in kunskaperna. Under höstterminen 1974 anordnades en finskspråkig kurs förberedande kurs för en styrmansskepparkurs. Den egentliga kursen började sedan på vårterminen. Detta upprepades följande år med c. 25 deltagare. Någon motsvarande kurs på svenska kunde inte påbörjas då antalet sökande var för litet. Då skolans ordinarie lärare inte räckte till löstes det med timlärare.

Sjöfartssimulator

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sjökaptenselev Antti Rossi vid skolans nya Norcontrol Navsim 4 simulatoranläggning som anskaffades 1983. (Sjöström 2017, 364)

Då mellanstadieutbildningen infördes läsåret 1988-89 utexaminerades de första eleverna från nya linjer. De hade haft möjlighet till större tillval än tidigare studerande, men det innebar också att mindre skolor hade begränsade möjligheter att erbjuda detta tillval. Staten ville i samma väva avstå från att upprätthålla läroanstalterna och sökte för dem nya upprätthållare.

Åbo navigationsinstitut var pionjär i flera avseenden. På 1990-talet övergick skolan successivt till kurssystem med början i skepparklassen. Genom detta åtgärdades att utbildningen var två-årig, men hade bara innehåll för ett och ett halvt år. Därigenom kunde också bestämmelser som begränsade möjligheterna till sjöpraktik kringgås. Redan under 1980-talet hade skolan också fått de första kvinnliga studerande för styrmans- och sjökaptensklasserna.

I början av 1990-talet inledde Åbo stad en rationaliseringsprocess som kom att beröra såväl yrkes- som institututbildningen. Statsmakten å sin sida koncentrerade sig på att utveckla högskoleväsendet. I Åbo gick man 1993 in för en yrkesutbildningsnämnd som skulle ersätta de yrkesutbildande enheternas direktioner. Nämnden fick skilda finsk- och svenskspråkiga sektioner.

Reformen av det eftergymnasiala utbildningssystemet innebar för den nautiska utbildningen att den organiserades efter den reviderade STCW-konventionen inom ramen för Yrkeshögskolan Sydväst efter långa diskussioner med mång alternativ. Den 4,5 år långa utbildningstiden skulle omfatta 180 studieveckor, inklusive 40 studieveckor handledd praktik. Utbildningen startade från lättmatrosnivå. För att kommas in på yrkeshögskolans sjökaptensutbildning krävdes gymnasie- eller lämplig yrkesexamen och godkänt inträdesprov. Utbildningen var statligt finansierad, men skulle bedrivas i kommunal- eller privat regi.

Den 1 september 1997 överlät staten äganderätten till skolan till den privata Stiftelsen för fiskeri och sjöfartsutbildning. Vid årsskiftet 1997/98 överfördes utbildningen på instituts- och yrkeshögskolenivå till Ab Yrkeshögskolan Sydväst. Grundutbildningen för sjömän stannade kvar inom Stiftelsen. Hösten 1997 satte skola nytt rekord med 224 studerande, med Sydvästra Finland som huvudsakligt rekryteringsområde. Undervisningen skedde på svenska med kompletterande kurser på engelska och finska.

Under övergångsperioden upphörde utbildningen av matroser och ersattes med däcks- och maskinreparatörer och vaktstyrmän. År 2003 invigdes sedan Sydväst Sjöfart som utgjorde ett kluster av sjöfarts- och sjöräddningsutbildningar. År 2002-3 hade Sydväst-Sjöfart c 350 studerande på olika linjer. Dessutom deltog c 1500 personer i befäls- och manskapsbefattningar i olika kortkurser. Utbildningen av sjöbefäl på institutsnivå upphörde höstterminen 1999, därefter gällde endast utbildning på yrkeshögskolenivå. Ett omfattande samarbete med Wärtsilä gav kraftigt uppsving åt den externa säljverksamheten. Yrkeshögskolans ägare ansåg ett en oroväckande hög andel av den totala omsättningen började härröra från kommersiell kursverksamhet. År 20905 bildades därför Sydnav Ab som ett dotterbolag till AB Yrkeshögskolan Sydväst.

I samarbete med fyra andra nordiska lärosäten var Yrkeshögskolan Sydväst år 2007 med om att starta en tvåårig maritim masterutbildning. År 2008 stod sjöfartsutbildningen i Åbo åter inför en organisationsförändring då stasen ville driva fram ytterligare rationalisering och centralisering inom utbildningen. Samtidigt som anslagen skars ned tenderade kostnaderna att öka särskilt inom den svenskspråkiga utbildningen. Inom Svenskfinland ledde det till en sammanslagning av icke förut skådad omfattning. En ny utbildningsenhet, Yrkeshögskolan Novia bildades genom att slå ihop Yrkeshögskolan Sydväst med Yrkeshögskolan i Vasa. Det nya bolaget Ab Yrkeshögskolan vid Åbo Akademi bildades för att upprätthålla Yrkeshögskolan Novia. Yrkesinstitutet Sydväst slogs å sin sida ihop med en mängd mindre yrkesinstitut och folkhögskolor i Svenskfinland till Axxell som bildades 2008. För sjöfartsutbildningen i Åbo innebar det att den nya organisationen åter riskerade att delas upp i två separata enheter. Per Olof Karlsson motarbetade detta intensivt och hävdade att sjöfartsutbildningen regleras av STCW-konventionen och har helt annan inriktning än den övriga utbildningen inom Yrkeshögskolan Novia och Axxell. Lösningen blev ett  samarbetsavtal mellan Ab Yrkeshögskolan vid Åbo Akademi och Axxell Utbildning om sjöfartsutbildningen där parterna preciserat arbetsfördelning och ansvar gällande den verksamhet inom sjöfartsutbildningen som vardera bedriver. Personalen liksom arbetsutrymmena och den dyrbara utrustningen fördelades mellan de två parterna. Per-Olof Karlsson utsågs till platschef med ansvar för den dagliga verksamheten.

Nu behövdes ett nytt namn för den samlade sjöfartsutbildningen och skolans kursledare Micaerl Vuorio föreslog namnet Abos Mare Ab. Också bolaget Sydnav Ab kom att ingå i detta sammanhang. Faktum kvarstod emellertid att kostnaderna för utbildningen skulle skäras ned. Därför beslöts att den sjösäkerhetsutbildning som hade utvecklats vid Airisto center måste upphöra, då det fanns modernare på annat håll. Ledningen vid Aboa Mare valde i stället att öka försprånget inom den verksamhet där man hade ett specialkunnande nämligen simulatorutbildning.

Då Aboa Mares utrymmen på Malmgatan började i början på 2010-talet vara i behov av en omfattande renovering, vilket visade sig bli både tidskrävande och dyrt övergick man till att flytta utbildningsanstalten till den sk. Slottsfastigheten i Åbo hamn. Skolan inledde verksamheten år 2013 i Auriga Bussiness Center på Hertig Johans parkgata 21. I samma utrymme verkade då också Åbo hamn, Sjöbevakningen, Trafikverket och VTS-centralen. I samband med flytten gick en tvåhundraårig tradition vad gäller hjälpmedlen i undervisningen i graven. En stor del av undervisningen centrerades kring de sju, senare tio dyra, utvecklade kommandobryggorna med similatorer och e-learning.

För inträde till utbildningen krävdes inte längre praktik, utan den skulle ske jämsides med utbildningen. Rederierna i Finland r.f. införde från 2012 Sjöfartens praktikkvarn för att möjliggöra att alla navigationsskolor skulle kunna få ut sina studerande samtidigt på praktik. På däck- och maskinsidan krävdes 360 dagars praktik, även om en liten del kunde köras i simulator. Skolan utvecklade också en avancerad kursverksamhet som kom att få en allt större betydelse för skolans framgång internationellt. Ett genomgående krav har hela tiden varit att kurserna uppfyller vissa internationella krav och kriterier för att kunna väcka intresse på marknaden. Trots kraftiga nedskärningar inom yrkesutbildningen har skolan under slutet av

Auriga Business Center

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Auriga Business Center i Åbo hamn, där också Aboa Mare verkar 2017. (Sjöström 2017, 472)

2010-talet kunnat bibehålla personalen intakt, mycket tack vare den ökade volymen i säljverksamheten genom att en forsknings- och utvecklingsavdelning bildades hösten 2014. Yrkeshögskolan Novia gick in som delägare i ett filipinskt bolag som stöder sjömansutbildnngen i Filippinerna, därifrån en stor del av den globala rekryteringen av fartygsbesättningar kommer.

Examensutbildningen vid sjöfartsutbildningen i Åbo hör till de två stora enheterna i Novia och Axxell, men Aboa Mare har ett gemensamt kvalitetssystem och en gemensam ledning. Planeringen av en Masterutbildning inleddes 2017.

I samband med invigningen av Aboa Mares nya utrymmen firades också sjöfartsutbildningens 200 år med ett seminarium på Åbo slott. Seminariet fokuserades på kostnadseffektivitet och miljömässig hållbarhet.

Det ursprungliga namnet Sjöfartsläroverket i Åbo ändrades 1918 till Navigations skolan i Åbo  1813-1917, Navigationsinstitutet i Åbo 1918-44, Åbo Navigationsskola 1944-1968 och Åbo Navigationsinstitut 1969-1998. På 1990-talet uppgick utbildningen i Yrkesinstitutet Sydväst som 2008  blev en del av Axxell och Novia-komplexet och läroanstalten har antagit namnet Aboa Mare. Läroanstalten har numera även en engelskspråkig linje.

  • Geber Erik: Den finländska yrkesutbildningens framväxt ur svensk synvinkel. Översikt. Skolhistoriskt Arkiv 35/2015,
  • Ikonen Kimmo: Skolorna i Åbo avspeglar sin tid. 140 år av allmänbildande undervisning 1872-2012. Åbo 2017.
  • Sjöström Pär-Henrik: Aboa Mare 200 år. Vasa 2017.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.