St.Olofsskolan i Åbo. (Foto MG 2015)
St.Olofsskolan är Åbo stads svenskspråkiga högstadieskola på Klostergatan 11. Skolan har en naturvetenskaplig klass till vilken eleverna skilt måste söka.
https://blog.edu.turku.fi/stolofsskolan/
Under katolska tiden hade dominikanermunkarna hållit en St. Olofsskola i Åbo som begränsade tillströmningen till Katedralskolan. Klosterskolan kan vara äldre än Katedralskolan eftersom klostret grundades år 1249. Efter reformationen stängdes denna skola, men år 1817 inledde en elementarskola sin verksamhet i staden. (Wahlström, 2016, 25ff)
Grundskolan medförde en femdagars läsordning, nivåkurser och stödundervisning. I övergångsskedet ändrades mellanskolelevernas betygsskala så, att den motsvarade grundskolklassernas. Detta för att garantera att elever som kom från olika skolformer skulle behandlas lika. vid den gemensamma elevantagningen till andra stadiets skolor. Årskurs 8 och 9 hade ännu i många skolor mellanskolans gamla läroplan. Först på våren 1981 gav man i de gamla läroverken avgångsbetyg åt elever som hade studerat enligt grundskolans läroplan. För att göra undervisningen enhetlig fanns det handledande lärare i olika läroämnen. Efter några år framgick att kvarstanning på högstadiet hade minskat kännbart. (Ikonen 2017, 179)
Skolans skoldistrikt blev gemensamt för Åbo, Nådendal, St. Karins och Reso. Nya skollagar och förordningar trädde i kraft år 1985 med syftet att ge kommunerna möjlighet att utveckla sitt skolväsen. Nivåkurserna som delade in högstadiets elever utgående från begåvning ansågs inte vara i enlighet med grundskolans “anda” utan en kvarleva från parallellskolesystemet. Samtidigt var det många som bekymrade sig över begåvade barns skolgång. Man påstod att de blivit bortglömda. (Ikonen 2017, 187)
År 1984 gick lärarna i strejk på vårvintern och skolarbetet låg nere i tre svenskspråkiga skolor och 26 april utlyste arbetsgivarna lockout för alla läropliktsskolor i landet. Den 26 april hölls ett stort strejkmöte på Salutorget. Strejken inverkade inte på gymnasierna i staden. De förlorade arbetsdagarna ersattes inte. Strejken utvidgades inte till alla skolor i landet. Arbetskonflikten varade i tre veckor. (Ikonen 2017)
Hösten 1991 fick åboeleverna första gången njuta av höstlov. Detta möjliggjordes av den nya skollagstiftningen som fastslog att skolnämnderna kunde bestämma om skolornas arbetstider. Därför inleddes också höstterminen tidigare än vad som hade varit vanligt. (Ikonen 2017, 200)
Under år 1991 minskades Finlands bruttonationalproduktion med 6,2 % och den svaga ekonomiska situationen avspeglade sig i minskade skatteintäkter. Det drabbade i synnerhet skolornas byggnads och renoveringsprojekt och på svenskt håll i Åbo St. Olofsskolans renoveringsprojekt, vilket väckte livliga protester. Att återanvända skolböcker var ett sätt för att skära ner skolornas utgifter. Läsåret 1992-93 delade man ut betydligt flera begagnade skolböcker än vad man hade gjort tidigare. Också matlistan drabbades. Lärare permitterades tidvis, gruppstorlekarna ökade och timresursen minskades. Inga vikarier anställdes utan lärarna måste sköta kollegernas undervisning vid sidan av sitt eget arbete. Genom sparåtgärderna kunde skolväsendets utgifter minskas med 5,7 % jämfört med år 1991. Statsandelarna minskade emellertid med nästan 12 %. När ekonomin återhämtade sig startade Utbildningsstyrelsen Akvarieprojektet 1994 med målet att till skillnad från tidigare utveckla skolan nerifrån uppåt. Våren 1994 blev saneringsarbetena i St. Olofsskolan klara. (Ikonen 2017, 204-208)
Den nya lagen och förordningen 1998 skiljde inte längre på hög- och lågstadier vilket gav möjlighet att kommunalt organisera undervisningen inom den grundläggande undervisningen på nytt sätt. Undervisningsnämndens finska och svenska avdelningar ersattes av sektioner, vilket gjorde deras ställning svagare än vad avdelningarnas hade varit. (Ikonen 2017, 215)
Elevantalet i St. Olofsskolan 1990 299, 1995 301, 2000 305 elever. (Ikonen 2017, 228).
Hösten 2005 fanns i St. Olofsskolan över 400 elever, när skolan ursprungligen var planerad för 325 elever. Alla tänkbara utrymmen var i bruk. Rektor Elvi Johansson antog att elevökningen berodde på att de tvåspråkiga familjerna huvudsakligen satte sina barn i en svenskspråkig skola. Redan vid mitten av 1980-talet hade man i de svenskspråkiga skolorna kunnat iaktta en trend, som avvek mot tidigare situation. Elevantalet i de svenskspråkiga skolorna började stiga. Man hade noterat att flera barn från tvåspråkiga familjer registrerade sina barn som svenskspråkiga, men detta är i sig ingen garanti för hur skolvalet utfaller, eftersom språkregistreringen inte styr valet av skolspråk. Antalet inskrivna elever till årskurs 1 i Åbo hade på 80-talet varit ca 80 per år. På 1990-talet var motsvarande antal under flera år 125-150 elever. Åbo svenskspråkiga befolkning ökade inte numerärt men svenskspråkiga elever från Åbos grannkommuner via avtal gick i de svenskspråkiga skolorna i staden. När en barnfamilj flyttade från Åbo till en grannkommun betydde detta inte ett avbräck i de svenska skolornas elevantal, vilket var fallet inom det finskspråkiga skolväsendet.
Den avgörande orsaken var ändå en attitydförändring hos de tvåspråkiga barnfamiljerna. Under tidigare decennier hade det varit mycket vanligt att barn från tvåspråkiga familjer satte sina barn i finskspråkiga skolor. Under 1980-talet uppstod tanken om att tvåspråkigheten bäst hålls levande om barnen går i svensk skola.
En del konsekvenser hade detta för de svenska skolorna. Det finska inslaget ökade. En del elever hade inte så särskilt starka kunskaper i skolans undervisningsspråk och rätt mycket resurser fick sättas på att befästa språkkunskapen. Det var i viss mån konfliktfyllt. En del genuint svenskspråkiga föräldrar kunde ibland kritisera skolan för att för mycket resurser gick till denna språkinlärning.
Det förekom också intresse för den svenska skolan bland rent finskspråkiga familjer. Då blev man tvungen att ta en principdiskussion. Linjedragningen för att antas till en svensk skola blev att det ska finnas en tvåspråkig bakgrund och att eleven tex. gått i svensk dagvård. Den här problematiken försvann nästan helt efter att det finska skolväsendet grundat språkbadsklasser på svenska.
Inom undervisningen var det ökande antalet tvåspråkiga elever särskilt utmanande för finskundervisningen. Man kunde inte förutsätta förkunskaper för även i Åbo finns tämligen svenskspråkiga miljöer och det förekom också elever som flyttat tex. från Sverige eller Åland. Nivågrupperingen som kom med grundskolan hade slopats. Inom timresursen fanns det emellertid möjlighet att bilda mera homogena grupper. Detta ledde fram till den sk. modersmålsinriktade finskundervisningen, som sedan fick en egen läroplan.
Ett större problem i samband med elevökningen utgjorde utrymmesfrågan emedan skolornas utrymmen tog slut. Detta märktes först i lågstadieskolorna. Alla specialutrymmen måste tas i bruk som klassrum. Redan på 1980-talet utlokaliserade lågstadieskolorna klasser till Katedralskolan, men detta förslog inte långt. (Ikonen 2017, 260-261)
I St. Olofsskolan fanns också de finskspråkiga grannkommunernas svenskspråkiga elever. Efter vissa tillfälliga arrangemang fick utrymmesfrågan sin lösning när det sedan 2007 beslöts att skolan får överta fjärde våningen i grannhuset Kaskisgatan 5. Det byggdes också en gångbro mellan husen. När sedan Åbo svenska arbetarinstitut flyttade till samma hus kunde St. Olofsskolan och arbetarinstitutet samanvända flera av utrymmena gemensamt (Ikonen 2017, 250).
- Ikonen, Kimmo: Skolorna i Åbo speglar sin tid. 140 år allmänbildande utbildning 1872-2012. Åbo 2017.
- Wahlström Bertel: Katedralskolan i Åbo. Finlands skola. Åbo 2016.