Erik Geber

Svensk skolhistoria i Finland
Text 4.3.2034 avsedd att ingå i en bok om de nordiska skolhistoriska föreningarna

Svenska skolhistoriska föreningen i Finland grundades 1949, ett tjugotal år senare än den finska föreningen. Dess initiativtagare och första ordförande var Gösta Cavonius, långvarig chef för den svenska avdelningen vid skolstyrelsen. Föreningens uppgift var att tillvarata särskilt de finlandssvenska skolornas historia och dokumentera den i en vartannat år utkommande årsbok, benämnd Skolhistoriskt arkiv. Som en kuriositet kan nämnas att dess första sekreterare, Ruth Nordman, som också handhade början till föreningens arkiv, inrymt i en skrubb i en skola, kom att kvarstå i styrelsen i dryga femtio år.
Gösta Cavonius kvarstod till 1978 men var starkt engagerad i grundskolereformen och författandet av folkskolornas historia (Från läroplikt till grundskola, 1978) och hann därför inte ägna så mycken tid åt föreningens årsbok. Han efterträddes av byråchefen Jarl Stormbom, sedermera professor i pedagogik vid Pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi i Vasa. Denne rekryterade medlemmar och skrev som pedagogikforskare gärna populära uppsatser i årsboken om historiska pedagogiska gestalter. Som administratör penetrerade han skolordningen 1856 jämsides med lagen 1872, vilka givetvis var bekanta men förtjänade framhållas på grund av sin betydelse. Den förra födde ju den högre folkskolan i Finland, den senare lade grunden för de statliga finska läroverken.
År 2002 avgick Stormbom och efterträddes av Samuel Lindgrén, pensionerad chef för den svenska enheten vid Utbildningsstyrelsen, som 1992 förenats med yrkesutbildningsstyrelsen. Lindgrén, som före det varit administratör vid Pedagogiska fakulteten och skoldirektör i Helsingfors, var bland annat intresserad av lärarsläkter i Svenskfinland. Han avgick kort före sin död och efterträddes 2008 av undervisningsrådet Erik Geber. Denne knöt kontakter till Föreningen för undervisningshistoria i Sverige och till den finska föreningen, särskilt inför ett välbesökt seminarium på Hanaholmen, dit också Esbjörn Larsson från för den rikssvenska föreningen och Lars Pettersson från Uppsala inbjöds. Vid seminariet kunde därför de båda viktiga rikssvenska och finländska skolbesluten vid mitten av 1800-talet behandlas.
Geber ägnade sig mycket åt läroplanshistoria. Därvid kom han redan i SA 24 in på kampen för den obligatoriska svenskundervisningen i Finland, som han senare utredde grundligare i en skrift från tankesmedjan Magma (Magma PM 1). Det andra inhemska språket hade ju från början varit obligatoriskt i läroverken, men efter grundskolereformen blev det obligatoriskt på alla skolstadier, också i högskolorna, och en anteckning om det ingår i examensbetygen.
Geber kvarstod ända till 2023, och efterträddes av en långvarig styrelsemedlem, Pertti Hakala, som fram till 2022 varit arkivarie vid Riksarkivet.
Flitiga medlemmar i föreningens styrelse har varit bland annat undervisningsrådet Karl-Gustav Jossfolk, som ägnat sig särskilt åt specialpedagogikens historia och vars doktorsavhandling i ämnet intogs som nummer 27 i Skolhistoriskt arkiv. Han var redaktör för flera nummer av årsboken. Redaktör i två repriser var rektor Hilding Klingenberg, som doktorerade på ett svårt historiskt ämne: administrationen i Finland under stora ofreden på 1700-talet. Han har i SA 30 noggrant förtecknat alla uppsatser dittills i SA. Ytterligare bör nämnas Martin Gripenberg, som fortfarande kvarstår som långvarig sekreterare och bl.a. upprätthåller föreningens hemsidor. Långvarig styrelsemedlem var också rektor Folke Nyberg, som värnade om Borgå lyceums anrika och unika bibliotek, vilket han stolt förvisade för det rikssvenska kungaparet, när de på en resa i Finland besökte Borgå.
Föreningens viktigaste och mest synliga uppgift har sålunda varit dokumentationen av den finlandssvenska utbildningens historia i Skolhistoriskt arkiv (SA), som till dags dato har utkommit i 39 band. De första åren föddes historiker över institutioner och kommuners skolor som annars skulle ha fallit i glömska. Sådana fick t.ex. det gamla småskollärarinneinstitutet i Helsingfors (1900–1926) och dess efterföljare, småskolseminariet i Vasa (1926–1946). Lärarinneseminariet i Ekenäs, som inte heller har någon egen historik, belystes långt senare av Erik Geber i SA 36, som samtidigt sammanfattade Nykarleby seminariums historia, vilka hunnit få utförliga matriklar och t.o.m. en avhandling. Från det sistnämnda seminariet har K-G Jossfolk i ett par nummer av SA relaterat personliga hågkomster. Båda seminarierna indrogs liksom de finska i samband med grundskolereformen 1974, då lärarutbildningen akademiserades och den svenska förlades till Vasa.
Vid speciella tillfällen såsom vid läropliktens minnesår och det nämnda seminariet på Hanaholmen har ordnats större seminarier. Till minnet av ”den finska folkskolans fader”, Uno Cygnaeus, medverkade Geber, Gripenberg och Jossfolk med uppsatser på svenska i den finska årsboken Koulu ja menneisyys.
En speciell skolkategori i Finland utgör de privata svenska skolorna på de s.k. språköarna, dvs. på enspråkigt finska orter. Dagens finländska skolpolitiker är sällan medvetna om det funnits sådana t.ex. i Seinäjoki, Tavastehus och på landet ända långt borta i Sorjos i Karelen. De kunde existera tack vare stöd av Svenska folkskolans vänner, men minnet av dem lever tack vare några uppsatser i Skolhistoriskt arkiv. De största (i Kotka, Uleåborg, Tammerfors och Uleåborg) kunde kvarstå vid grundskolereformen som så kallade ersättande skolor, och de har senare vuxit och t.o.m. utökats tack vare fondstöd och särskilda statsbidrag. Deras historia har sammanfattats i nummer 31 av SA, och de har även fått egna utförliga historiker. Här förtjänar nämnas t.ex. Björneborgs svenska samskola som efter krigen tog emot många av de återvändande, försvenskade eleverna från Sverige.
I samband med de ersättande skolorna framskymtar i SA att det i slutet av 1800-talet också förekom tvåspråkig undervisning på en del finska orter, t.ex. i Nyslott och Kuopio, men den har inte manat till efterföljd; de var närmast kvarlevor av svenska läroverk som indrogs när undervisningen på finska växte fram.
Under sin tid som redaktör utvidgade Geber de historiska teckningarna till att omfatta skolkategorier som inte tidigare blivit belysta på grund av den äldre föreningsledningens förkärlek för de allmänbildande skolorna. Så fick de svenska yrkesskolorna i Finland ett eget nummer av årsboken (SA 35). Genom de senaste reformerna har yrkesutbildningen fått en förändrad men fortfarande svensk prägel genom tillkomsten av yrkesskolorna, och de har gått samman till stora institutioner såsom Axell. Ett annat eget nummer fick vuxenutbildningen (SA 37), särskilt de många och seglivade folkhögskolorna. Biskop och rektor emeritus Gustav Björkstrand medverkade i samma nummer med en unik uppsats om skriftskolans historia.
Av de olika skolkategorierna ägnade Geber sig särskilt åt de finlandssvenska gymnasierna, som är 38 till antalet och fick ett kapitel i SA 31. De blev efter grundskolereformen kommunala med undantag för de nämnda privata. Kommunerna betraktar dem som kronan på sitt skolväsen och har därför envist bibehållit dem trots uppmaningar att bättre samarbeta med varandra och med yrkesskolorna. I samband med genomgången av gymnasierna har han belyst den komplicerade reduceringen av de många svenska läroverken i Helsingfors.
Lärarna, särskilt folkskollärarna, har betecknats som kulturbärare. Ett nummer av årsboken har därför ägnats denna fråga, där det framgick att också många läroverkslärare varit föreningsaktiva. En annan fråga som kunde utredas mycket grundligare är läromedlen. Geber penetrerade bl.a. Sverigebilden i de finska läromedlen i svenska, och Urban Fellman har i nr 38 av SA åskådligt berättat om de finländska skolplanschernas historia.
Många finlandssvenska lärarpersonligheter har fått minnesteckningar i Skolhistoriskt arkiv. Så till exempel den legendariska rektorn för Vasa svenska lyceum Ragnar Krook (SA 23), läraren/nykterhetskämpen Herman Ingo från Solf (SA 34) samt seminariedirektorn och svenskhövdingen V.K.E. Wichmann, föreningens tidigare ordföranden inte att förglömma. Personskildringarna kan få humoristiska drag, som när Geber sanningsenligt berättar om matematiklektorn som plägade rita ett rött streck på den försumliga elevens näsa åtföljt av orden ”och det går aldrig mera bort”, eller när Lindgrén berättar hur Wichmann rider framför paraden i Nykarleby i vikingamundering. Tragiskt blir det t.ex. när det om kulturbärarna framkommer att en kvinnlig rektor vid sekelskiftet i smyg sprider den frihetsmanande tidskriften Fria ord och tvingas avgå, och när i samband med seminariet i Ekenäs framkommer att den orädda religionslektorn Sundvall suspenderas. Skolinspektörerna har skildrats av Martin Gripenberg i nr 37 av årsboken och i samma nummer utreds den svenska skoladministrationen på olika nivåer.
I varje nummer av årsboken ingår i slutet en skolhistorisk översikt, som också innehåller glimtar ur de finska årsböckerna och sålunda gör det möjligt för nordiska läsare att få ett hum om innehållet i dessa. Varken den svenska eller finska årsboken innehåller däremot resuméer på engelska, vilket är en klar brist. På föreningens hemsidor ingår en förteckning över samtliga uppsatser i Skolhistoriskt arkiv fram till nummer 36, och varje nummer av Koulu ja menneisyys innehåller en förteckning av uppsatserna dittills i denna serie.
Det förtjänar ännu påpekas att Skolhistorisk arkiv kunnat utges tack vare stöd av de finlandssvenska fonderna, särskilt av Svenska folkskolans vänner, vars tidigt hädangångna kanslichef Christofer Grönholm några år satt i föreningens styrelse.
Vid sidan av årsböckerna och seminarierna upprätthöll föreningen länge ett ganska innehållsrikt arkiv, kallat Cavoniusarkivet. På grund av en grundrenovering av skolhuset där arkivet var inrymt (och nerdammat) i källaren måste det emellertid utrymmas och skingras 2016. Det innehöll bland annat en stor samling gamla skolplanscher, av vilka en del fotograferades för publicering på föreningens hemsidor. Gamla luciadräkter och porträtt hade också placerats där, men av de många dräkterna togs bara en till Helsingfors stadsmuseum. Litteraturen, bl.a. en fullständig serie av den gamla rikssvenska årsboken för utbildningshistoria, måste till stora delar förstöras, men den nämnda serien övertogs av Pedagogiska fakultetens bibliotek i Vasa. Föreningens egna arkivalier såsom protokoll o.dyl. överfördes till Svenska litteratursällskapets arkiv. Gamla skolföremål från skolorna finns numera bara i Munsala i en av de första svenska folkskolorna i Finland.
Svenska skolhistoriska föreningen i Finland har ett ganska litet medlemsantal, bara ett sextiotal personer, och är därför för sina tryckta publikationer beroende av fondstöd. Verksamheten kan dock fortsätta, liksom den finska föreningens kunnat göra i digital form. Det finns områden som skulle förtjäna att belysas, till exempel undervisningen under krigsåren 1939–45. De enskilda läroämnena och särskilt läroböckerna borde belysas noggrannare. Också kontakterna till de finska och rikssvenska föreningarna kunde fördjupas. Till exempel har inget nordiskt skolhistoriskt symposium ännu hållits i Finland.

Källor:
Cavonius, Gösta: Från läroplikt till grundskola. SLS 492. Borgå 1978.
Geber, Erik: Den obligatoriska svenskan i Finland. Magma PM 1, 2010.
Geber, Erik: De svenska gymnasierna i Finland. Utbildningsstyrelsen 2008.
Jossfolk, Karl-Gustav: De finländska abnormskolornas uppkomst (SA 27).
Koulu ja menneisyys. Årsböcker för föreningen Suomen kasvatuksen ja koulutuksen historia. (Den finska fostrans och utbildningens historia.)
SA = Skolhistoriskt arkiv 1–39 (1952 – 2023), särskilt de i texten nämnda numren.
Svenska skolhistoriska föreningens hemsidor (www.skolhistoria.fi) och protokoll.
SLS = Svenska litteratursällskapet.
Årsböcker för svensk undervisningshistoria.