Utö folkskola, Korpo

                                                                                                                 Skoldatabasen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utö skola med lekplatsen vid södra gaveln och lärarbostad i den norra. (Foto MG 2022)

Skolan verkade på svenska åren 1884-1977.

Den första fyren på Utö byggdes 1724. Den har senare av olika orsaker byggts om och utvecklats. Kriget 1808-1809 vållade Finlands fyrväsende stora skador. Fyrar bla. den år 1753 uppförda på Utö och sjömärken förstördes för att försvåra fiendens rörelser i den finska skärgården. Tillståndet inom lotsverket var kaotiskt och det räckte årtionden innan situationen normaliserades och lotsarnas utbildning började diskuteras.

Den nuvarande fyrkantiga fyrbyggnaden restes 1814. Då det på Utö saknades en kyrka inreddes under första hälften av 1800-talet en sådan i fyrens tredje våning. Senare byggdes ett bönehus och iordningsställdes en begravningsplats genom att sandjord fraktades till den kala klippön.

Den första fasta folkskolan i Korpo grundades på Utö först år 1884. Korpo kommun indelades år 1891 sedan i folkskoledistrikt varvid Utö och Jurmo bildade ett eget distrikt. Distriktens invånare upprätthöll och finansierade sin egen skola. Kommunalt bidrag kunde erhållas först i ett senare skede. För lärarlönen fick man emellertid statsbidrag.

Bengelsdorff

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utö skolas första lärare Fredrik Theodor Bengelsdorff med fru Ida Ulrika och barnen Hugo, Bruno och Alvar. (Utö museum, foto MG 2022)

Grunden till skolan på Utö hade lagts redan på 1830-talet, när blivande lotsar och fyrvaktare började få undervisning i läsning, skrivning och räkning. På Utö meddelades undervisningen först av överfyrvaktaren Efraim Wikstedt. På allvar tog utbildningen fart år 1839 sedan överfyrvaktare, sjökapten Mesterton hade flyttat till Utö. Som lärare anlitades bl.a. utöborna Karl och Johan Öhman. Rum för ändamålet uppläts av lotsålderman Isak Öhman. År 1842 skrev lotsuppsyningsman Benzelstierna i ett brev till Isak Öhman att ”för de yngre af lotsbetjeningen vid Lohm och Korpoström har vid förstnämnda lotsplats undervisning blifwit meddelad i skrif och räknekonst m.m. under denna winter.”  En utexaminerad styrman hade skött om undervisningen och uppgavs ha utfört sitt åtagande till allas belåtenhet. Undervisningen var alltså inte enbart koncentrerad till Utö. Åren 1840 och 1841 uppgavs den ha skett dels i Åbo och dels på Lohm. Då fyrmästaren krävde att lotsarna skulle kunna föra ordentlig bok över sina uppdrag var intresset för undervisningen klart större på Utö än hos övriga korpobor, när det gällde att få till stånd en fast folkskola.

År 1857 trädde en ny lotsförordning i kraft enligt vilken ingen mera utnämndes till lots som inte behjälpligt kunde skriva och räkna. Åren 1883-84 torde fyrmästare Frans Theodor Bengelsdorff och hans hustru Ida ha drivit en privat skola på Utö, och de tog även initiativ till att den fasta folkskolan med rätt till statsbidrag grundades 1884 med 15 elever. Något kommunalt bidrag erhöll man dock inte, men befriades i stället från att delta i kostnaderna för en skola på Kyrklandet när en sådan blev aktuell. Skolan på Utö var först inrymd i den av staten ägda och för fyrpersonalen avsedda ”Fyrbyggningen”.  Skolåret omfattade 30 arbetsveckor. Arbetsdagen började kl. 9.00 och avslutades kl.14.00. Matrast förekom inte. Först från år 1887 höll man småskola hela läsåret. Trots att varje barn betalade en terminsavgift om 2 mk, och de som inte var bosatta på Utö skulle betala 2 mk/månad var ekonomin var ett ständigt bekymmer. Då man 10 år efter skolstarten bad om, kommunalt bidrag blev det avslag. År 1907 upphörde småbarnsskolan i brist på elever.

Utö första skolhus

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fyrbyggningen där Utö folkskola först verkade är numera Utö museum. (Foto MG 2022)

Den högre folkskolan bestod av två klasser, vilka indelades i två avdelningar. I avdelning 1-3 gavs förberedande och i avdelning 2 och 4 fördjupande undervisning. Läroböcker och läroplaner följde noggrant normalkurserna. Handarbetet sköttes av Ida Bengelsdorff som också höll söndagsskola. Undervisningen i slöjd fick anstå i brist på slöjdverktyg. På den nästan trädlösa ön fanns naturligtvis inte heller något överflöd på virke för slöjden. År 1884 fanns det 21 elever i skolan i klass I och II. Den yngsta eleven var 7 år, den äldsta 14 år.

Åren 1912-1919 blev svåra för Utö folkskola. Den högre skolan kunde fortsätta tills det år 1912 flyttade ryska lotsar in i ”Fyrbyggningen” efter att det finska lotsverket underställts ryska marinministeriet. Denna åtgärd förträtade lokalbefolkningen i så hög grad att över hälften av lots- och fyrpersonalen i landet sade upp sig. Skolan placerades tillfälligt i gården Mattas sal. Under dessa år var elevantalet mycket lägre än de föreskrivna, emedan föräldrarna inte ansåg sig ha råd med skolavgiften och det i distriktet fanns endast 8 barn i skolåldern. De ryska lotsarna hade väl inte heller sina familjer med sig. I varje fall finns det inga anteckningar om ryskspråkiga barn i Utö skola. Under dessa år var elevantalet mycket lägre än det föreskrivna och hälften kom från Jurmo. Förryskningssträvandena medförde att skolan år 1913 var tvungen att skaffa nya läroböcker i Rysslands geografi och historia och 1915 en ”Kejsartavla”.

Som lärare efterträddes Bengelsdorff av sjökapten Isak Herman Korsström. Han ändrade läroplanen märkbart. Religionstimmarnas antal minskades märkbart och ersattes av 7 timmar matematik i veckan. Varken sång, gymnastik, handarbete eller slöjd förekom. I grammatik läste man närmast lärdomsskolans kurs. Det blev en rätt torr undervisning för eleverna. År 1899 flyttade sjökapten Korsström och blev med tiden rektor för navigationsskolan i Mariehamn. Samma år inskrevs 5 lotslärlingar i åldern 25-27 år. Vitsorden på deras skolbetyg talar om att de inte omfattade undervisningen med något större intresse. Skolan besöktes också några gånger i kortare perioder av ungdomar från den inre skärgården, vilka behövde folkskolans avgångsbetyg för ett kommande yrke.

Som lärare ersattes Korsström av sjökapten Mikael Nyström varvid alla läroämnen åter infördes på läroplanen. Han hade emellertid problem med de många läroämnena så att folkskolinspektör A. Ottelin lovade att 1905 komma och besöka honom för att hjälpa med planeringen av läsordningen. Problemen med skolans ekonomi gjorde att man det året gjorde en insamling för att få medel till skolans julfest. De insamlade medlen kom att räcka flera år. År 1907 upphörde småskolan och det kom att ta många år innan barnantalet ökade så att den kunde starta igen. Då fyrmästare Mikael Nyström avled, blev hans dotter Svea tvungen att överta undervisningen för resten av vårterminen. Nu ansåg man tiden mogen för att besätta lärartjänsten med en kompetent lärarinna. En motivering var att en ogift manlig lärare skulle ha svårigheter att klara sitt hushåll på Utö. Av de tre modiga lärarinnor som sökte tjänsten antog direktionen efter omröstning fröken Elsa Palm. Följande läsår besattes tjänsten av Lisa Berg.

Vid första världskrigets utbrott 1914 måste den civila befolkningen lämna Utö och undervisningen fortsatte på Jurmo från den 1 oktober. Där ställde V. Hermansson gratis ett rum till skolans disposition. I skolan på Jurmo gick 8 barn, varav endast ett var från Utö. De oroliga tiderna föranledde att det hösten 1915 inte hölls någon skola på Jurmo av ekonomiska skäl, då Lisa Berg saknade pengar såväl till proviant som till resan till Jurmo. Lönen från Skolstyrelsen hade inte utbetalats och vårterminen hade hon fått endast 25 mk ur skolans kassa, vilket framgår ur direktionens förklaring till folkskolinspektören. En orsak till penningbristen uppgavs ha varit att alla Utöbor inte hade betalat sin kommunalskatt. Extra anslag beviljades skolan av Senaten i november 1915. Det gjorde det möjligt att åter öppna skolan för vårterminen 1916.

Efter världskrigets slut var skolan tillbaka på Utö år 1918, närmare bestämt i den av staten övertagna gården ”Sandas”. År 1920 reparerades huset grundligt. Länge hade skolan bara klasserna 1-4. Elever i högre klasser fortsatte sin skolgång som inackorderade i Åbo. För dem kunde skolresorna bli äventyrliga med skidning många kilometer i snöyra över isarna eller lift med förbipasserade lastfartyg ända till Åbo. I Utö museum berättar Solveig Kovanen under en videointervju om de besvärliga vinterresorna till vårterminen i Åbo.

Från 1921 var folkskolan sexklassig, men hade bara 8 barn eftersom många föräldrar inte ansåg sig ha råd att sända barnen till skolan. För Utöskolans fortbestånd var Jurmobarnen av stor betydelse.

Under årtiondena 1920 och 1930 var det särskilt skolans lokaliteter som upptog direktionens tid och krafter i anspråk. Efter återflyttningen från Jurmo var skolan åter utan lokal. Direktionen önskade för skoländamål överta den övergivna gården ”Sandas” och fick av Sjöfartsstyrelsen tillstånd att verka i gården från år 1920 då huset reparerades och byggdes om för skolbruk.

Från 1921 fick skolan pga. den nya läropliktslagen förkortad lärotid med en längre kurs före och en efter den egentliga högre folkskolekursen. Eftersom elevantalet understeg 30. Våren 1923 var man igen utan lärarinna, men i augusti före skolstarten anmälde sig Eva Söderman som var student från Heurlinska skolan och hade gått folkskollärarseminariet i Ekenäs. Hennes 23-åriga ambitiösa pedagogiska verksamhet på Utö fick stor betydelse för Utöbarnen. I juni 1924 fick lotsålderman Magnus Brunström i uppgift att köpa slöjdverktyg, en tavla för musikundervisningen, och 1927 inköptes ett harmonium.

För att inte eleverna skulle överflyttas från den privata Utö folkskola till den kommunala skolan i Rumar beslöt direktionen skaffa skolan ett eget skolhus och anhöll om att Utö folkskola skulle bli kommunal. Från 1935 bedrevs folkskolan i kommunal regi med förkortad lärokurs. År 1936 övertogs skolan officiellt av kommunen och följande år blev fortsättningsundervisningen obligatorisk. Då möjligheterna att få tidsenligare byggnader nu ökade köpte kommunen en tomt på nordvästra udden, Enskär, där den nya skolbyggnaden uppfördes 1936. År 1939 övertogs skolhuset av Försvarsmakten. Det året varade höstterminen bara från 19 augusti till 29 oktober och vårterminen från 15 maj till 15 juni. Åren 1940–44 arbetade man normalt med undantag av september månad 1944 då skolan var stängd i två veckor pga. evakuering. Vissa svårigheter med att upprätthålla skolan förelåg ännu under efterkrigstiden. Först år 1945 fick ön elektrisk belysning då försvarsmakten fick rätt att dra en jordkabel till skolan.

År 1945 fanns det bara en elev i den högre skolan och direktionen fick i uppgift att skaffa barn från närliggande ögrupper och inkvartera dem vid skolan. Det här var man tvungen att upprepa några år. Ofta kunde föräldrarna låta barnen gå om vissa klasser för att skolan skulle ha flera elever. Man erhöll extra statsbidrag, men då statsbidraget kom i fara såg sig direktionen år 1955 tom. tvungen att be Sjöfartsstyrelsen att särskilt förorda anhållan. År 1957 hade skolan 10 elever och anhöll om att få arbeta hela läsåret. Då folkskolinspektören år 1964 åter yrkade på att skolan skulle bli en reducerad folkskola medförde det en ytterst animerad diskussion som slutade med att skolan kunde fortsätta som ordinarie folkskola. Hösten 1965 började man undervisa i finska. Då femdagarsveckan skulle införas från år 1969 beslöt direktionen att avstå från detta för att man hellre önskade lägre lov med tanke på de elever som var inkvarterade på Utö. År 1970 fick skolan TV vilket medförde möjlighet att följa med skoltv-programmen, något som uppskattades stort i den isolerade skolan.

Elevhälsovården utvecklades genom att Korpo kommun redan år 1932 hade anställt en skolsköterska. Tillsammans med kommunalläkaren besökte hon två gånger i året varje skola i kommunen. Elevbespisning ordnades däremot aldrig i skolan då skolvägen för barnen blev så kort att de kunde gå hem på lunch. Däremot betalades från 1952 vid terminens slut en summa om 750 mk per månad/elev för lunch under skoldagar. Skoltandvården löstes så att en tandläkare i Åbo lovade sköta den, vilket för eleverna innebar resor till Åbo. Det hände att lärarinnan och eleverna transporterades än med Skärgårdsflygets Cessna, än med Sjöfartsstyrelsens lotskutter till Åbo för att få läkarvård. Först 1977 kom kommunens tandläkarvagn till Utö. Vid behov gavs eleverna beklädnadshjälp och inkvarteringsbidrag.

Utöelever 1964

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lärarinnan Daisy Grönqvist med sina elever på Utö år 1964. (Holmström 1984, 48)

Utö är en känslig miljö, med en mycket liten befolkning som med tiden fick allt starkare finskspråkigt inslag. Befolkningens möjligheter till utkomst begränsades av hur miljön utsattes för påverkningar från fastlandet. Jakt och fiske som under äldre tider utgjorde viktiga näringsfång begränsades både genom myndighetsbeslut, överfiske med trålar och nedsmutsning av skärgårdshavet och har under de senaste decennierna i allt högre grad ersatts av turism. Utö folkskola var resultatet av framsynta förfäders ansträngningar och uppoffringar. Både Svenska Bildningens Vänner i Åbo och Svenska Folkskolans vänner har stött skolan ekonomiskt. Det har gjort det möjligt för ungdomar bosatta i yttersta havsbandet att utbilda sig till lärarinnor, sjöbefäl, sjuksköterskor mfl. yrken. Av de 284 elever som gått i den svenskspråkiga folkskolan har c 75 fortsatt i lärdomsskola och av dem har 31 blivit studenter. Elva har blivit lärare, 24 navigatörer och 26 har sökt sig till högskoleutbildning. Skolan har också varit en viktig samlingsplats för öbornas andliga, kulturella och ideella aktiviteter. Skolans bibliotek hade grundats 1884 och blev av stor betydelse för Utöborna.

Då man i lotskåren inofficiellt införde arbetssystemet med en vecka i tjänst och en vecka ledigt kunde lotsarna bo på annan ort. Avfolkningen på 1960-talet ledde till att de svenskspråkiga barnen efterhand blev i klar minoritet. År 1970 hade folkskolan endast tre elever. År 1973 övergick skolorna i Korpo kommun till grundskolsystemet och år 1977 byttes undervisningsspråket på den fiska skolnämndens begäran till finska. (Smulter 1994, 354-365)

Skolans undervisningsspråk var länge svenska även om det bland eleverna fanns allt fler med finska som modersmål. Efter bytet av undervisningsspråk kom det alltjämt elever med svenska som modersmål då avståndet till någon annan svenskspråkig skola blev så stort. I skolan har därför undervisats både i modersmålsinriktad finska och svenska som förstärkt modersmålsundervisning. (Uppgift av Hanna Kovanen 2022)

Lärare: Theodor Bengelsorff 1884-92, Herman Korsström 1892-99, Mikael Nyström 1899-1913, Elsa Palm 1913-14, Lisa Berg 1914-20, Aina Eklund 1920-23, Eva Söderman 1923-46, Rut Takolander 1946-56, Kristin Öhman 1956-60, Vera Strandberg 1960-61, Daisy Grönqvist 1961-65, Pirjo Isaksson 1965-66, Solveig Essén 1966-67, Karin Eriksson 1967-74, Runa Wilkman 1974-76, Brita Willström 1976-77. (Smulter 1994, 370)

  • Holmström Bengt: Folkskolundervisningen i en skärgårdskommun. Skolväsendet i Korpo kommun åren 1884-1984. Korpo 1984.
  • Smulter Johan: Korpo genom tiderna. En historik utgiven av Korpo kommun på basen av forskning av Johan Smulter. Åbo 1994.
  • Öhman Kerstin, Holmström Bengt: Folkundervisningen i Korpo 100 år 1884-1984 Åbo 1984.
  • Öhman Kerstin: Folkundervisningen på Utö 100 år 1884-1984. Särtryck på Utö 1984.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.