Vittsar skola. (Internet https://www.facebook.com/photo/?fbid=419526673620737&set=pb.100066902225794.-2207520000.)
Skolan har verkat från 1884-2020.
Ännu i början av 1900-talet fanns det kringresande barnalärare i Vittsar och Korplax byar. Bland dem kan nämnas Viljam Renlund, Tilda och Vendla Sundbäck, Selma Abrahamsson (f. Kolander). Från 1907 hade man en utbildad lärarinna, Aina Rundt. År 1915 skulle en småskola inrättas. Till lärarinna kallades Emma Rundt den 20 september. Skolan finansierades med elevavgifter, med bidrag från Svenska Folkskolans Vänner och kollekt. Utgiftsposterna bestod av lärarinnans lön och lokalhyra för en kammare. Lärarinnan var dimmiterade Elsa Kalfholm som bodde hemma på Rödsö. Då det var dyrtid till följd av fösta världskriget krympte lärarinnans lön med 1/4-del, vilket medförde att hon sökte sig bort efter tre läsår. Från 1920 anställdes Aina Masar (f. Rundt) till lärarinna. År 1924 inköpte så kommunen en gård som fick tjäna som skollokal tills skolan 1921 inlämmades i kommunens skolväsen. Härefter fungerade den som lägre folkskola. Då verkade Alexandra Rundt som lärarinna tills Vera Tast inledde en 44-årig lärargärning. Vid bröllop och soaréer insamlades medel för skolan tills den år 1920 fick sitt första kommunala bidrag. Lyckligtvis behövde direktionsmedlemmarna aldrig fullfölja sitt löfte om personlig solidarisk borgen för lärarinnans lön. Då det egna skolhuset för småskolan invigdes 1925 var det en märkesdag för skoldistriktet.
Lärarinnor i småskolan: Aina Rundt 1907-14, Emma Rundt 1915-16, Elsa Kalfholm 1916-20, Aina Rundt-Masar-Ryde 1920-21, Alexandra Rundt 1921-22, Vera Tast 1922-66.
Småskolan i Vittsar. (Räbb1984,4)
Folkskolförordningen var inte ett tvingande påbud att inrätta folkskolor, endast en möjlighet som utlovade statligt bidrag om det utnyttjades. Efter att Villa skola hade grundats i Karleby besöktes den också av elever från Korplax, Vittsar och Kirlax, men den skolan med bara en lärare kunde inte ta emot alla landskommunens ungdomar. Sedan när Vittsars skola inledde sin verksamhet överflyttade 19 elever från Villa skola till Vitsar. Året 1882 beslöt nämligen kommunalstämman inrätta Såkar och Vittsar skolor. Skolorna inrättades av kommunalstämman 1882. Besvär över beslutet inlämnades emellertid till guvernörsämbetet i Vasa län, som dock förkastade besväret 9 maj1884.
Kommunalstämman utsåg direktion för skolan den 28 maj 1895. Direktionen utsåg sedan i augusti till lärare Matts Remell som på våren hade utdimmiterats från Nykarleby seminarium. Arbetena med att uppföra Vittsars skola genomfördes med stor fart. Förklaringen är att en stor del av arbetena utfördes med frivillig oavlönad arbetskraft. Byggnadstimret anskaffades genom köp av ett gammalt saltmagasin. Sådana byggnader fanns rikligt till salu då segelsjöfartens tid led mot sitt slut.
Vid invigningen av skolan avlade läraren en tjänsteed, vilken normalt avlades först efter fullgjord tvåårig provtid. Kommunalmannen Johan Wenelius som höll invigningstalet ponerade att en dag skulle komma då varje tjänare och tjänarinna skulle vara folkskolebildad och framhöll att “Hur mycken råhet, vidskepelse och oseder skulle inte då försvinna, även om skolan inte kan utplåna det medfödda fördärv som finns i månget människohjärta.” Att skolbygget hade blivit försenat med två år ansåg han att berodde på att “eljest aktade och hedervärda medlemmar av kommunalstämman hade haft en avvikande åsikt om grundandet av skolan”.
Dagen efter invigningen år 1884 skedde inskrivningen av elever. Till denna infann sig 58 barn som i inskrivningsavgift erlade 1-2 mark beroende på familjens tillgångar. Den 13 oktober inleddes skolarbetet med 60 barn och Matts Remell som lärare. Sedan vid vårterminens början infann sig rent av 73 barn.
Skoldagens arbetsordning upptog religion, svenska och räkning i sex timmar. Då skolan hade bara ett klassrum måste trängseln ha varit påtaglig. Förordningens stadgande om maximalt 50 elever per lärare kunde inte beaktas. Enligt skolinspektorn K.V. Forsmans restitution borde skolan ha byggts till med ett klassrum och en lärarbostad. På kommunalstämmans förslag beslöt Senaten 1896 om tillbyggnad med ett andra klassrum, slöjdsal och bostad för en lärarinna. Först från höstterminens början 1888 kunde nödiga slöjdvertyg anskaffas och gosslöjden upptas på arbetsordningen. Från vårterminens början1892 antogs folkskollärarinnan Ida Pomelin som lärarinna i gymnastik och handarbete för flickorna.
Då skolan byggdes 1884 innehöll den endast ett klassrum jämte ett rum i övre våningen avsett som slöjdsal beläget i ovanför lärarbostaden. Undervisningen av flickornas handarbete skedde i klassrummet fram till början av 1950-talet. Skolans utrustning var länge ytterst bristfällig då elverna satt på långbänkar vid gästabudsbord. Europakartor fanns och oljelampor. Det gamla saltmagasinet kunde inte finna sig i upphöjelsen till skolhus på torra landbacken och det grät strida salta tårar som måste insamlas med skilda takrännor under fönstren. De upprepade ansökningarna om tilläggsbyggen avlogs av kommunalstämman, trots att några elever måste avvisas från skolan i brist på utrymme. Först 1895 godkändes tillbyggnadsplanerna. Sockelstenar i granit torde ha hämtats från Saarukka i Nedervetil, emedan granit saknas i skoltrakten. Tillbyggnaden placerades i rät vinkel mot den dåvarande landsvägen. För att också få rum för uthus på skoltomten måste denna förstoras. Brädfodringen av skolan blev sedan ett långvarigt stridsäpple och utfördes först efter att skolan hade råkat ut för en brand 1915. Den 7 maj 1915 antändes skolans pärttak av en gnista från skorstenen. Alla närboende ställde upp för att släcka branden och skolhuset kunde räddas så när som på övre våningen, som förstördes till fönstrens höjd. Mellantaket föll också ner på några ställen, men skolans arkiv kunde räddas. För återstoden av våren förlades skolan till lediga stugor på Honga backen.
Det första intrycket av skolans inre miljö etsar sig i minnet hos den nyinträdande eleven och förblir kvar trots senare tillkommet innehåll i medvetandet. Ingången till skolbyggnaden befann sig i vinkeln mellan de två flyglarna. Då man öppnat ytterdörren och stigit upp för trapporna i “förstukvisten” hade man till vänster direkt insyn genom ett fönster till det klassrum, som var skolans första och ursprungliga lärosal. i förstukvisten låg vedbänken till vänster. Den var en omtyckt sittplats under de fristunder då man fick vistas inomhus. Genom innerdörren kom man in till slöjdsalen, “verkstan” som den kallades. Där fanns en bastant kakelugn jämte en hällspis. På spisen kokades lim för gossarnas träslöjd. På 1920-talet var pulverlimmet ännu okänt. Det lim som användes hade formen av bruna kakor och var framställt ur diverse avfall från djurkroppar, t.ex. urlakat ur ben. Limkakorna löstes upp i kokande vatten i limpannan.
I ett hörn i slöjdsalen stod träsvarven med sitt svänghjul uppe under taket. Svarven drevs med fotkraft. Tre eller fyra pojkar rymdes i bredd på trampen. Läraren Herman Remell var slöjdintresserad och brukade på lediga stunder svarva t.ex. rockrullar åt spinnande husmödrar i byn. Hyvelbänkarna stod fastgjorda i två av väggarna. Under inbördeskriget tjänade slöjdsalen som förläggning åt vaktmanskapet, som bevakade den strategiskt viktiga järnvägsbron, två kilometer från skolan upp längs ån. Bevakningen ålåg hemmavarande karlfolk som inte var ute i krigstjänsten.
Från slöjdsalen ledde en tvådelad dörr till klassrummet i hörnet av skolbyggnaden. Väggarna här var liksom i de övriga skolsalarna till c:a 1,2 m höjd beklädda med panelbräder. Lärarpulpeten eller katedern på sin upphöjda piedestal fanns vid den vägg som vätter mot Rajlot-gårdarna. Det mellersta fönstret på den väggen var tillbommat till ett blindfönster. Eleverna kom genom denna anordning att ha ljuset från de två övriga fönstren emot sig, ett fel som korrigerades senare vid ombyggnad av skolan år 1950. Två “svarta tavlor” fanns i klassrummet, en framme och en till vänster, från elevernas synpunkt sett. På bakre väggen fanns en långsmal plansch, benämnd zonkarta, som åskådligt och i koncentrerad form åskådliggjorde jordens växt- och djurliv från polartrakterna till tropikerna. En färgrik plansch strax intill åskådliggjorde ett viktigt skede i Finlands kulturhistoria. Det var Albert Edenfelts målning av år 1904: Åbo Akademis invigning år 1640. Originalet fanns som freskomålning i universitetets solennitetssal i Helsingfors, men förstördes sedan vid bombningen i huvudstaden den 26 februari 1944. Trots sin karghet ger tavlan ett effektfullt intryck. I centrum av den tredelade bilden går generalguvernör Per Brahe, myndig och självsäker, åtföljd av knecktar beväpnade med hillebarder. Före honom tågar adelsmän med 12 silverspiror. Efter följer akademisten i färgranna kåpor. Den praktfulla processionen betraktas av allmogefolk i djup förundran.
Det fanns också en tredje plansch med historiskt motiv som bygger på en målning av Albert Edelfelt. Den återger en makaber scen: Hertig Karl skymfar Klas Flemmings lik i slottskapellet i Åbo. Hertigen står vid den öppna kistan och rycker den döde i skägget. Episoden har blivit ryktbar genom änkans trotsiga kommentar: “Om min salige herre levat hade ni aldrig kommit härin”. De ovan beskrivna bilderna anskaffades år 1912 på rekommendation av folkskolinspektorn Appelberg. I senare tid har skolundervisningen till förfogande åskådningsmaterial i helt annan utsträckning än vad som fanns på 1920-talet. Men kanske det knappa materialet som då stod till buds hade större genomslagskraft än mångfalden senare har haft.
Till interiören i klassrummet hörde två kakelugnar i bredd, vilka stod mot motsvarande eldstad i slöjdsalen och hade gemensam mur och skorsten. Orgelharmoniet framme i klassrummet tjänade såväl sångundervisningen som den dagliga morgonandakten, som var gemensam för alla fyra klasserna. De psalmer som man lärde sig i skolan blev ett slags andlig vägkost genom livet. Egendomligt nog stannade en del svårförstådda. ålderdomliga uttryck tydligast i minnet.
I det andra klassrummet där klasserna 1 och 2 var inrymda var utrustningen torftig. Där fanns dock några av Carl Larssons teckningar i litet format, typiska familjeidyller från det Larssonska hemmet och dess omgivning i Sundborn.
Också uppförande av uthus såsom avträden fördröjdes länge av kommunalstämman tills denna av guvernörsämbetet ålades att vid vite uppföra dem 1906. Skolhuset kom sedan länge att stå i oförändrat skick efter återuppbyggnaden 1915. En orsak var stark inflyttning av finskspråkiga efter kiget, vilket krävde att kommunens medel skulle användas till uppförandet av en finskspråkig skola. Från höstterminen 1951 kunde emellertid nya utrymmen tas i bruk i Vittsar. Från höstterminen 1962 fick skolan som den första i Kommunen ta i bruk oljeeldning vavid de tidigare bränsleförråden kunde byggas om till innewc för eleverna. Emellertid försämrades vattnet i skolans brunn så att det frätte sönder värmeelementen. Förbättring erhölls först då skolan kunde anslutas till stadens vattenledningsnät. Inför den förestående anslutningen till Gamla Karleby stad 1977 lät kommunen uppföra en annexbyggnad som kom att innehålla bla. gymnastik- och festsal, vilka länge hade saknats. Tillbyggnadens platta tak visade sig tyvärr vara mindre lyckat och krävde ombyggnad till sadeltak.
Att väcka elevernas intresse för trädgårdsodling igångsattes vid skolan år 1925. Skolans direktion beslöt med lärarpersonalens samtycke upplåta en del av skolans odlingsjord (som hade utgjort en del av lärarnas lön) belägen intill skolbyggnaden till en verksamhet som gick ut på att eleverna under sommarlovet skulle om de så önskade, var på sin lott odla nyttoväxter, närmast grönsaker. Produkterna skulle eleverna få behålla och förfoga över enligt egen önskan. Från elevernas hem skulle levereras naturgödsel för att förbättra den utarmade jorden. Elevernas intresse torde i början ha varit nöjaktig, men avtog med tiden då nyhetens behag inte längre gjorde sig gällande, så att verksamheten lades ned efter några år.
Lovdagarna var alltid eftertraktade av eleverna och avspeglar bygdens liv. Läsförhörsdagarna var sådana vid vilka även eleverna kan ha förhörts. Bröllopsdagar kunde ge anledning till lov och den kejserliga familjens bemärkelsedagar firades efter påbud från högre myndigheter, men inte alltid med någon större entusiasm efter februarimaifestet som berövade Finland dess autonoma ställning.
Skolan arbetade trots stort elevunderlag de första tolv åren med blott en lärare. År 1896 fick skolan äntligen en andra lärartjänst och Johanna Gustavsson inträdde i tjänsten efter att den först valda beslutat sig för att ta tjänst på annat håll. Emellertid indrogs hennes tjänst redan 1909 eftersom elevantalet då hade minskat betydligt. Sonen Herman Remell antogs till faderns tjänst 1914. Då elevantalet åter ökade kunde lärarinnetjänsten sedan besättas ånyo från 1915 med lärarinnan Anna Lidsle som ensam hade skött lärartjänsten efter Remells död. Herman och Anna Lidsle gifte sig och tjänsgjorde i skolan till sin pensionering. Anna efterträddes av Gunhild Hulden från 1951 och Arne Räbb efterträdde Herman från 1952.
Den lägre skolan flyttade in i skolbyggnaden 1951, varefter skolan hade tre lärare fram till höstterminen till 1958 då ytterligare en fjärde lärartjänst inrättades. Till denna valdes Curt Björkman, som verkade fram till 1963 och då efterträddes av Viking Brunell. Då skolans elevantal därefter åter minskade indrogs Vera Tasts tjänst 1966. Då Arne Räbb pensionerades ändrades tjänstens art så att den inte längre krävde förmåga att undervisa i slöjd. Inga Doktar från Villa skola kunde överföras till tjänsten från 1971.
För att kunna upprätthålla kvaliteten i undervisningen i högre folkskolan skärptes 1879 inträdeskraven så att eleverna skulle bedhärska ren innanläsning och det ordnades inträdesförhör över att elevernas övriga kunskaper. Förberedande undervisning för de nya ettorna i början av höstterminen och ibland även på våren sköttes av folkskolläraren. Det egentliga skolarbetet fick därför förkortas till 30 veckor. Emellertid tillät lagen ännu 1921 att eleverna kunde hemförlovas för brådskande arbeten såsom potatisupptagning under högst 15 skoldagar.
Redan i folkskoleförordningen av år 1866 stadgades att för undervisningens befrämjande skulle varje skola ha ett bibliotek. För VIttsar skola aktualiserades frågan vid skolinspektör Appelbergs besök 1912. Medlen för biblioteket skulle tas från influtna inskrivningsavgifter. Trots det knappa bokurvalet blev låneböckerna mycket uppskattade. På 1970-talet beslöts att skolbiblioteket skulle sammanslås med kommunbiblioteket ifall de fanns i samma hus, såsom i Vittsar. Läroboken framför andra var under långa tider Topelius “Boken om vårt land”.
Skolan firade såväl 50-års, 75-års och 100-årsjubileerna med en stor fest. Till 100-ås jubiléet utgavs Arne Räbbs bok om skolans historia i vilken också redogörs för elevbespisningen, skolidrotten och skolans stipendiefonder.
Den obligatoriska tvååriga fortsättningsskolan upplevdes som idé vara vacker och välmenande. Eleverna som hade gått ut folkskolan skulle genom fortsättningsskolan under två år genomgå en kvällskurs omfattande 100-150 timmar i ämnen som litteratur, samhällslära, lanthushållning, huslig ekonomi och handarbete. Kursen ingick i elevernas läroplikt. Emellertid var undervisningen inte motiverande då såväl lärare som deltagare om kvällarna var uttröttade. Under depressionen på 1930-talet indrogs dessutom statsstödet för fortsättningsundervisningen. Frånvarofrekvensen hos fortsättningskursernas elever blev ofta ett bekymmer för lärarna när det gällde att ge avgångsbetyg från kursen. Lika bekymmersamt blev beslutet 1948 att förlänga folkskolans kurs till 7-årig. Beslutet togs så sent på våren att eleverna i skolans sista klass redan hade fått sina slutbetyg, men trots det följande höst skulle de bli tvungna att återkomma till skolan. Naturligtvis minskade detta elevernas studiemotivation i hög grad. Genom det beslutet förkortades fortsättningsskolan till ettårig. Genom riksdagens beslut 1958 sammafördes klasserna 7 och 8 i folkskolan till medborgarskola, vilket redan med tanke på skolutrymmena visade sig vara problematiskt. Medborgarskolan motsågs med vissa förväntningar, men ansågs inte i tillräcklig utsträckning svara mot samhällets dåtida krav.
Under 1950- ocvh 1960-talen sökte allt fler elever (3-6 elever per år) från Vittsar folkskola till mellanskola och läroverk, vilket ökade stödet för införande av grundskola. Vittsar folkskola blev genom grundskolan ett lågstadium. Eftersom finska och engelska redan hade upptagits på läsordningen före övergången till grundskola förblev läroämnena i stort sätt de samma även efter övergången. Genom övergången till grundskola avskaffades skolans direktion och beslutanderätten överfördes till en mera central nivå. Vittsar och Rödsö skolor införlivades i Chydenius skola från och med år 2020.
Skolans lärare: Matts Remell 1884-1814, Johanna Gustafsson 1897-1909, Anna Remell 1914-51, Herman Remell 1914-52, Vera Tast 1922-66, Gunhild Hulden, 1951-54, Arne Räbb 1952-71, Lilly Laxåbacka 1954-73, 1975-77, Curt Björkman 1958-63, Viking Brunell 1963-76, Inga Doktar 1971-84, Svanhild Mangström 1974-75, Göran Lövqvist 1976-2020, Marit Emet 1977-2020, Också Tua Masar, Agneta Östman, Åsa Friis, Lena Nygren, Stig-Gustav Forsbacka, Lena Brunell, Pia Dahlund, Lise-Lott Gustafsson, Sofia Lindqvist, Markus Enlund, Lotta Åström och Johanna Ingerström. harundervisat i skolan.
- Räbb Arne: Vittsar skola. Historik 1884-1984. Karleby 1984, inklusive odaterat duplicerat komplement till historiken Vittsar skola..