Pedagogin
Björneborgs äldsta skola, ABC-skolan, inledde sin verksamhet troligtvis då staden grundades 1558, fastän den inte nämns förrän fyra år senare, år 1562 då skolmästarens lön angavs till 48 tunnor säd (Hanho 1947, 31) Björneborgs äldsta skola, ABC-skolan, inledde sin verksamhet troligtvis då staden grundades 1558, fastän den inte nämns förrän fyra år senare, år 1562. Skolan var en s.k. pedagogi med bara en enda lärare och företrädesvis besökt av barn ur den lägre och fattigare samhällsklassen. Skolan var en enkel “skolestufva” inredd med några enkla bänkar. Skolans första lärare var Martinus Olai som tillika var Björneborgs stads kyrkoherde. Läroämnena var aritmetik, skrivning, läsning, religion och möjligen även latin. Eleverna kom ända från Österbotten och elevantalet var c. 70. Att kunna läsa och skriva hade vid den tid sinarisker för de fattiga djäknarna såsom eleverna då kallades. Det hände nämligen ofta att elever vid pedagogin blev ryckta direkt från skolbänken mitt under sina studier för att föras till något kungligt ämbetsverk som behövde skrivare eller för att anställas som handsekreterare hos någon av traktens adelsmän. Detta ledde slutligen till att skolans dåvarande läraren Lauretius Johannis, anhöll om konungens beskydd för skolans elever. Konungen Johann III utfärdade ett försvarsbrev till skolan, daterat den 14 oktober 1590, vari proklameras “förbjudande alla i vad stånd och kall de helst vara kunna göra samma djäknar i förenämnda skolestuva något förfång och men“. Pedagogin verkade till år 1640 då staden erhöll en högre trivialskola “schola gymnasticotrivialis” i stället för den gamla ABC-skolan.
Trivialskolan
Trivialskolans första rektor var Andreas Nikolai Mansnerus. Redan vid den tiden var Björneborg en betydelsefull handelsstad på grund av sitt läge vid havet. Det är anmärkningsvärt att Björneborg var den första orten i landet som hugnades med en s.k. trivialskola. Följande år tillkom skolor i bo, Helsingfors och Nykarleby samt i mindre format i Viborg.
Trivialskolan hade fem klasser och fem lärare, en rektor, en konrektor två kollegor, collegasuperiores och kollega inferiores samt en lärare i de lägre klasserna, en apologist. Läroämnena i de lägre klasserna var läsning, och skrivning. Denna skola ägde rätt att dimittera direkt till Akademin i motsats till gamla ABC-skolan. Eleverna kom ända från Österbotten och övre Satakunda. Skoldagarna började redan klockan 5 på morgonen och fortsatte till 10. Efter två timmars paus började undervisningen igen kl. 12 och skoldagen slutade kl.17. Så fortgick det ända in på 1800-talet. Läroämnena i de högre klasserna, s.k. rektorsklasser var religion, latrin, aritmetik, grekiska, hebreiska och fysik.
Undervisningsmetoderna var hårda och straffmetoderna brutala. 1649 års skolordning försökte lyfta fram det nationella språkets betydelse. Skolans undervisningsspråk var svenska och detta var ett fullkomligt främmande språk för flertalet elever, vilka hade finska som modersmål. År 1732 bestämde skolans rektor i samband med årsexamen att eleverna och i synnerhet de som kom från helfinska hem under sommaren skulle översätta Kristi lidandes historia från svenska till finska samt att eleverna i högsta klassen skulle tala latin sinsemellan, men i alla andra klasser svenska.
I många handlingar från 1700-talet gällande Björneborgs trivialskola beklagar man djäknarnas bristande kunskaper i svenska. År 1732 bestämde skolans rektor i samband med årsexamen att eleverna och i synnerhet de som kom från helfinska hem under sommaren skulle översätta Kristi lidandes historia från svenska till finska samt att eleverna i högsta klassen skulle tala latin sinsemellan, men i alla andra klasser svenska. I ett brev till riksdagen 1738 anhöll lärarkollegiet om en tredje kollega särskilt av den anledningen att till denna skola är nödvändigt att anta huvudsakligen sådana elever som aldrig har hört ett ord på svenska och än mindre lärt sig språket, vilket utgör en enorm nackdel och försenar utvecklingen av undervisningen. Ungdomen här kan inte träna sig i att tala svenska utanför skolan på samma sätt som i många andra städer eftersom stadens invånare hos vilka de är inhysta använder endast finska i sitt umgänge. Emellertid grundades inte en tredje kollegatjänst vilket medförde att förhållandena i skolan förblev oförbättrade. År 1748 bestämde domkapitlet att finskspråkiga djäknar som inte kunde läsa svenska och inte förstod språket och följaktligen i onödan tillbringade sin tid i skolan inte längre skulle få antas till skolan. Under de dåtida förhållandena kunde denna bestämmelse emellertid inte strikt efterlevas. I ett protokoll från 1760 framhöll skolans lärarkår att “Till följd av att det finska språket har blivit högst vanligt bland de unga djäknarna togs ett beslut, med tanke på nackdelarna, att lärarna skulle hålla ett öga på att en så illa förankrad vana måtte förebyggas på alla sätt.” Efter påpekande från skolans inspektor anhöll skolans rektor 1784 om att stadens magistrat skulle avlöna en särskild barnalärare för att i synnerhet de finskspråkiga barnen var så illa förberedda inför skolstarten då de undervisas på svenska, men inte förstår ett ord.
Trivialskolans elevantal: år 1830 148, 1831 95, 1832 183, 1833 209, 1834 213, 1835 188 elever.
(Hanho 1955, 24)
Många elever hade stora svårigheter att följa med undervisningen och detta orsakade naturligtvis oroligheter. Därför var disciplinen i skolan inte så lätt att upprätthålla. Skolan verkar emellertid ha varit en av landets bästa trivialskolor eftersom självastebiskopen Teresus år 1662 gav skolan i Björneborg bra vitsord. “härtill hafver varit den förnämnsta skolan i landet”.
Skolan genomgick växlande öden; tex. brann den under tidernas lopp tre gånger ned till grunden. Skolan låg ganska nära nuvarande Porin lyseo, i närheten av stadens forna kyrka ungefär där Annankatu mynnar ut mot älven. En brand började 28 maj 1698 och ödelade så gott som hela staden. Hettan var så stark att tom. rådstugans stenar i grundvalen förbrändes. Också en mängd båtar strök med i branden. Endast några få gårdar i var ända av staden stod kvar. Enligt domkapitlets förordnande förflyttades skolan därför till Raumo då “staden i sin stora fattigdom ej på många år mäktade bygga ett nytt skolhus“. Björneborgs skola verkade i Raumo under 24 år, med avbrott för de fyra åren 1713-1717 då Stora ofreden omöjliggjorde skolarbetet i Raumo. Björneborg fick en pedagogi i ersättning.
År 1722 kunde Björneborgs skola återuppta sin verksamhet i Björneborg. I forna tider fick en elev sitta hur många år som helst i samma klass och skolgången började också ofta sent. Det var inte sällsynt att tom. 25-30-åringar kunde gå i de högsta klasserna. Talrika ynglingar som kom från landsorten bodde i hem som på ingen mån kunde rekommenderas. Redan då yrkade skolans framstående rektor Anders Kraftmani sitt rektorstal 1755 på inrättandet av ett gemensamt elevhem i staden. Han var oroad över både fysiska och psykiska faror som elever från andra orter var utsatta för om de bodde hos mindre nogräknade hyresvärdar. ”De utsocknes eleverna var mer intresserade av kvinnfolksumgängen, kortleken, ölstopet och brännvinskoppen” klagade rektor Kraftman. Största delen av skolans elever kom fortfarande från finskspråkiga hem.
År 1801 brann Björneborg igen nästan helt. Då ville tammerforsborna ha trivialskolan till Tammerfors, men björneborgarna stod på sig och lyckades hindra flyttningen. På hösten återupptogs läsningen i kyrkan som alltjämt stod kvar. Sedermera fick skolan till sin disposition ”en gammal byggning som borgerskapet till interims Rådhus och Schola hade in köpt”. Då Finska kriget bröt ut 1808 gjordes byggnaden till lasarett a ryssarna efter att de hade erövrat staden. Kyrkan fick istället bli skolhus. Efter några månader fick skolan till sitt förfogande några rum i en handelsmans gård. Först år 1812 fick Björneborgs skola ett eget skolhus igen; den här gången på andra sidan kyrkan. Huset var uppfört på den gamla skoltomten med det gamla skolhuset som modell: det innehöll en enda skolsal i vilken alla klasser arbetade samtidigt. Det var en ståtlig byggnad uppförd i tegel, vitrappad ed höga fönster, välvda tak och belagd med holländska taktegel. Skolans arbetsdagar började kl. 7 Dessförinnan hade emellertid en elev ur varje klass varit tvungen att underrätta vederbörande lärare i deras hem om att det var tid att stiga upp. Då Åbo fick ett gymnasium och ett högre elementarläroverk 1830 miste Björneborgs trivialskola rätten att dimittera sina elever direkt till Akademin. Elevantalet som hade varit runt 300 började minska och i slutet av 1820-talet återstod bara 82.
Elementarläroverket
År 1841 utfärdades en förordning om elementarläroverken i Finland. Därigenom upphörde pedagogiernas och elementarläroverkens verksamhet och ersattes av lägre och högre elementarskolor. Före detta apologistklasser avskiljdes till egna helheter. Samtidigt moderniserades lärokurserna.
I den eldsvåda som 1852 ödelade största delen av Björneborg brann staden skolhus ner för tredje gången. Under de två följande åren 1852-54 verkade skolan i Raumo, därefter i hyrda lokaliteter i Björneborg i hörnet av Troilinkatu och Isolinnankatu till år 1859. Sedan hölls skola i apotekare Bonsdorffs hus i hörnet av Hallituskatu (Aleksandrankatu) och Yrjönkatu tills det år 1873 kunde flytta in i ett eget prydligt och ändamålsenligt hus, det som Porin Lyseo i Gallen-Kallelankatu nu förfogar över.
Elementarskolan
År 1874 ändrades skolans namn till Fyrklassigt lyceum och år 1884 fick skolan slutligen sitt fjärde namn: Fyrklassiga elementarskolan i Björneborg. Ombildningen till ett fyrklassigt lyceum var en svår stöt för det svenskspråkiga läroverket som inte kunde stå sig i konkurrensen med 7-klassiga lyceerna som hade inrättats med samma förordning. År 1895 upphörde denna läroanstalt med sin verksamhet. Dess medtävlare det nya finskspråkiga lyceet hade blivit dess efterträdare.
- Hanho J.T. Suomen oppikoululaitoksen historia II, Porvoo 1947
- Hanho J.T. Suomen oppikoululaitoksen historia II, Porvoo 1955
- Laine Tarja: Minnen från Annankatu 10. Björneborgs svenska elevhem 1928-2006. Turun yliopisto. Kulttuuritoiminnan ja maisematutkimuksen koululutusohjelma. Kulttuurituotannon ja maisematutkimuksen julkaisut 49. Pori 2015. (s.13-16)