Bildningen i Åboland – bildningens framväxt och utveckling på svenska i regionen, parafraserna.

Skolorna i Åboland

Basmaterialet för avhandligen Fallet Åboland.

Bilaga 1. Den grundläggande undervisningen                    1

Bilaga 2. Lärdomsskolorna                                             179

Bilaga 3. Yrkesutbildningen                                            253

Bilaga 4. Den fria bildningen                                          313

 

Bilaga 1. Den grundläggande undervisningen

Skolorna i den grundläggande utbildningen

Kommuner och skolor med fet text verkar ännu 2023

Bjernå (från 2009 Salo)

  1. Bjärnå privata folkskola, 1874-75             1 år
  2. Kirjakkala privata folkskola, 1877-1900       23 år
  3. Koski bruks privata folkskola, 1876–1986    110 år
  4. Mathildedals privata folkskola, 1891-1912       21år
  5. Tykö privata folkskola, Tykö pedagogi, period 1786-1908       12 år
  6. Dragsfjärd (från 2009 Kimito)
  7. Björkboda (folk)skola,                                                     1911-2010       99 år
  8. Dalsbruks, Wolter Ramsays privata(folk)skola,                                                        Bell-Lancasterskolan, Dalsbruks grundskola,               1854–             169 år
  9. Dalsbruks-Hitis medborgarskola,                                  1968–73            5 år
  10. Dragsfjärds mellanskola,                                                1968–73          66 år
  11. Skinnarviks folkskola 1900-?             60 år?
  12. Söderlångvik folkskola, 1907-65           58 år
  13. Ytterkulla folkskola, 1878-2005     127 år
  14. Finby (från 2000 Salo ekonomiområde, 2009 Salo)
  15. Forsströms och Fucks privata folkskola, Förby, Storö folkskola,                                                               1886-1972       86 år
  16. Kota småskola, 1910-36           26 år
  17. Pettu privata småskola, folkskola, 1906-72           66 år
  18. Utö folkskola, 1900-46           46 år
  19. Halikko (från 2009 Salo)
  20. Svenska skolan, 1997-               26 år
  21. Hitis (från 1969 Dragsfjärd, från 2009 Kimito)
  22. Bengtskärs folkskola, 1931–39            8 år
  23. Biskopsö, Vänoxa folkskolor, 1918-62           44 år
  24. Hitis folkskola, 1921-65             4 år
  25. Högsåra, Kasnäs, Vänö folkskolor, Ers småskola, 1897-1967       70 år
  26. Rosala -Hitis, folkskola, 1908-             115 år
  27. Örö folkskola, period III ?
  28. Houtskär (från 2009 Pargas)
  29. Björkö-Mossala (folk)skola, 1892–2001    109 år
  30. Hyppeis folkskola, 1896-1969       73 år
  31. Jungfruskärs folkskola, 1933-39             6 år
  32. Näsby-Träsk (folk)skola, 1892-             131 år
  33. Saverkeits folkskolas, 1914-68           54 år
  34. Äpplö folkskola, 1912–67          55 år
  35. Iniö (från 2009 Pargas)
  36. Iniö skola, Norrby folkskola, 1887-             136 år
  37. Keistiö folkskola, 1925–67          42 år
  38. Keistiö hjälpskola, period III ?
  39. Karuna (från 1969 Sagu)
  40. Karuna svenska folkskola 1883–63          80 år
  41. Kimito
  42. Adèle Wemans skola, Kimito, Kila, Vreta folkskola, 1864–1940      76 år
  43. Amosparkens (folk)skola, 1940-               83 år
  44. Fröjböle folkskola, Brokärr småskola, 1906–67          61 år
  45. Gammelby, Gammelboda, Viksvidja folkskola, 1921–74          53 år
  46. Helgeboda folkskola, 1903-73           70 år
  47. Kimitonejdens skola, 1972-               51 år
  48. Kimito-Västanfjärds medborgarskola, 1951–72          21 år
  49. Pederså folkskola, 1912–76          64 år
  50. Rugnola folkskola, 1856–1951      95 år
  51. Sjölax folkskola, 1896–1963      67 år
  52. Tjuda (Kimito) pedagogi, folkskola, 1649–1962    313 år
  53. Vestlax folkskola, 1891–1974      83 år
  54. Vreta folkskola, 1880–1972      92 år
  55. Wrethalla förberedande skola, 1903–21          18 år
  56. Östermarks folkskola, 1913-62           49 år
  57. Korpo (från 2009 Pargas)
  58. Bonäs-Strömma (folk)skola, 1924–71
  59.  47 årGaltby (folk)skola, 1896–1972      76 år
  60. Korpo centralgrundskola, 1975–76            1 år
  61. Korpo medborgarskola, 1968–72            4 år
  62. Markomby (folk)skola, 1893–1975      82 år
  63. Norrskata, bönehusföreningens, Åvensor (folk)skola, 1893–2003 110 år
  64. Rumar folkskola, 1902–63          61 år
  65. Skärgårdshavets skola, 1980-               43 år
  66. Utö (folk)skola, 1884–1977      93 år
  67. Åvensor folkskola, 1904–67          63 år
  68. Nagu (från 2009 Pargas)
  69. Finnby, Kyrkbackens (folk)skola, Nagu högstadieskola,   1892-             131 år
  70. Kirjais, Kirjais-Högsar lägre folkskola, 1923–65          42 år
  71. Koum, Risis, Druckis folkskola, 1887–67          78 år
  72. Käldinge, Haverö privata (folk)skola, 1888–2005    117 år
  73. Nötö folkskola, 1897–1967      70 år
  74. Stenbomska skolan, 1857–68          11 år
  75. Thoras, Thoras-Innamo (lägre) folkskola, 1913–61          48 år
  1. Nystad
  2. Nystads pedagogi 1830–35            5 år
  1. Nådendal
  2. Klosterskolan, Nådendals pedagogi, 1830–35            5 år
  1. Pargas 
  1. Attu (småskola) folkskola 1892-1967       75 år
  2. Bollstad folkskola, 1897–1914      17 år
  3. Domarby eller Björkebo folkskola, 1893–1955      62 år
  4. Hejsala folkskola, 1943–63          20 år
  5. Hjälpskolan i Pargas, period III ?
  6. Kirjala (folk)skola, 1913-             110 år
  7. Kårkulla samkommuns serviceenhet, 1960-               63 år
  8. Lemlax (privata) lägre folkskola, 1896–1930      34 år
  9. Levo (privata) folkskola, 1896–1955      59 år
  10. Malmens skola, Storgårds (Torshälla) Pargas köpings svenska folkskola, småskola, medborgarskola,                  1879-             144 år
  11. Mielisholms folkskola, 1923–73          50 år
  12. Mälö folkskola, 1924–33            9 år
  13. Nilsby-Lielax (privata lägre), Bjälbo folkskola, 1893–1927      34 år
  14. Sarlinska skolan, 1973-               50 år
  15. Simonsböle, Simonsby folkskola, 1906–35          29 år
  16. Skräbböle (små) folkskola, 1921–73          52 år
  17. Sunnanberg/Tärnäs folkskola, 1893–1973      80 år
  18. Vånå folkskola, 1902–45          43 år
  19. Väståbolands (högstadie) skola, 1973–76            3 år
  20. S:t Karins
  21. Svenska skolan, 2011-               12 år
  22. Västanfjärd (från 2009 Kimito)
  23. Brännboda folkskola, 1905–2009    104 år
  24. Kyrkbackens skola 1875-1968       93 år
  25. Söderuddens skola 1912-73           61 år
  26. Västanfjärds skola 1872-             151 år
  27. Östanå privata folkskola 1892-1900         8 år
  28. Åbo
  29. Bell-Lancasterskolan, 1820–72          52 år
  30. Braheskolan, 2015-                 8 år
  31. Carpelanska förskolan 1866–1952      86 år
  32. Cygnaeus skola, Universitetsgatans folkskola, 1866-             157 år
  33. Dövstumskolan, 1858–1973    115 år
  34. Folkskolan, Sirkkala skola, 1869-             154 år
  35. Folkskolan för vanartade gossar, 1890–92            2 år
  36. Fortsättningsskolan                                                 1896–1973      77 år
  37. Lindhs folkskola, 1874-?           ?
  38. Sirkkalabackens skola, Åbo hjälpskola, period III-IV ?
  39. S:t Olofsskolan, Sirkkala medborgarskola, 1971-               52 år
  40. Topelius folkskola. Period III

 

Bjernå (sedan år 2009 Salo)

I Bjernå har det funnits en svenskspråkig befolkning ända fram till 2000-talet. Före 1870 utgjorde de svenskspråkiga närmare 15 % av befolkningen, men minskade snabbt till bara någon enstaka procent. I kyrkan ordnades varannan gudstjänst på svenska ännu i början på 1900-talet, kanske för att kyrkoherden länge var svenskspråkig. Den svenskspråkiga befolkningen utgjordes till en stor del av tjänstemännen vid bruken i Tykö och Mathildedal. Mathildedal gick tidigare under namnet Hummeldal, vilket tyder på att här skulle ha funnits en betydande svenskspråkig befolkning.

 1. Bjernå privata folkskola, B, L, P

Skolan verkade 1874–75

Skriftlig information om Bjärnå folkskola framgår ur spridda skrifter. Av Hitis sockens skolhistoria framgår att Aili Lindholm anställdes som lärare i Biskopsö folkskola 1919 efter att tidigare ha verkat som lärare i Bjärnå. I historiken om Västanfjärds folkskola nämnes att då Västanfjärds folkskola i Kimito grundades skulle ”skolans läsordning … vara enligt Bjärnå folkskolas metod”.

Brukspatron Johan von Julin odlade ett intresse för befolkningens bildning och grundade därför en privat svenskspråkig folkskola i Bjärnå kyrkoby troligen 1874. Den skola som sedan fortsatte i byn blev finskspråkig och kommunal (Innamaa 1986, Historiekommittén 1990, Lindholm 1974)

 

  1. Kirjakkala privata folkskola, B, G, O

Skolan verkade som tvåspråkig (1875) 1877–1900.

I Kirjakkala hade en ambulerade folkskola inrättats redan år 1866. Högre undervisning fick de barnen i Tykö pedagogi och senare i Tykö privata folkskola. Hösten 1875 startade en barnaskola eller lägre folkskola i Kirjakkala. I den undervisades barnen i religion, innanläsning, skrivning, räkning och geografi. Som lärare verkade Lina Svedlin och Hanna Kirmen. Skolan upphörde hösten 1877 då det vid Kirjakkala bruk började verka en privat högre folkskola. Skolhuset som omfattade en 58 m2 stor sal och en lärarbostad om kammare och kök låg i anslutning till brukets verkstäder. Liksom i Tykö bruk gavs undervisning på både svenska och finska de första åren. De finskspråkiga barnen var i skolan kl. 9–12 och de svenskspråkiga kl. 14–17. Då antalet svenskspråkiga med åren minskade förenades de två språkgrupperna till en klass 1898–99. I den ställde läraren frågorna på båda språken och eleverna svarade på sitt modersmål. På 1890-talet anställdes en tillfällig lärare för de finskspråkiga barnen. Från sekelskiftet blev skolan helt finskspråkig.

Tabell 19. Antalet elever per språkgrupp på 1800-talet i Kirjakkala skola

Läsår      svenskspråkiga    finskspråkiga   Sammanlagt

1881–82            2                        17                   19

1885–86            6                        20                   26

1889–90            3                        18                  21

1893–94             4                        31                 35

1897–98             3                        26                  29

Tabell 20. Läsordningen var rätt anspråkslös de första åren i Kirjakkala skola

Läroämne                                          klass 1            klass 2

Religion                                                  5                      3

Modersmål, läsning och grammatik       4                      2,5

Geografi                                                  –                       2

Historia                                                    –                       2

Räkning                                                   2,5                    2,5

Formlära                                                   –                         –

Naturkunskap                                            –                         –

Skrivning                                                  2                       1,5

Teckning                                                    –                         –

Sång                                                           3                        3

Gymnastik                                                  –                         –

Handarbete                                                  3                        3

Sammanlagt                                               19,5                   19,5

Beträffande sången och handarbetet var det läraren i Tykö bruks skola som skötte undervisningen, medan lärarinnorna i Kirjakkala också skötte flickornas handarbete i Tykö bruks folkskola. Flickornas handarbete utgjordes huvudsakligen av att sticka sockor. År 1910 blev skolan i Kirjakkala kommunal varvid den fick ett eget skolhus. Från år 1877 verkade Hilma Charlotta Caven som skolans lärare. (Knaapinen 1922, Luttinen 1972, 152–154,)

  1. Koski bruks privata folkskola, B, I, G, O

Bild 1. På 1870-talet låg den rödmönjade skolbyggnaden med vita fönsterkarmar på en central plats vid Bruksgatan i linje med en stenladugård av samma ålder. I bakgrunden ses herrgården och kyrkbacken. (Bergroth, m.fl.: Koski ajan virrassa. 2012, 328)

Skolan verkade 1876–1986.

Brukspatron Johan von Julin odlade ett intresse för befolkningens bildning. Hans son Albert von Julin som hade ärvt Koski bruk fortsatte sin fars intresse för att bilda lokalbefolkningen genom att han på 1870-talet satt i direktionen för den första kommunala folkskolan i Bjärnå. Beslutet att grunda en privat svenskspråkig folkskola i Koski torde ha föranletts av svårigheterna vid grundandet av den första folkskolan i Bjärnå kyrkby. År 1875 lät von Julin uppföra en timrad folkskolbyggnad enligt Skolöverstyrelsens modellritningar väster om brukets huvudbyggnad på en synlig plats i byn. I skolhuset fanns ett stort klassrum med stora ljusa fönster som frestade på elevernas koncentrationsförmåga. Fönstren vätte mot ån. En skola gemensam för flickor och gossar öppnades 1876 med fröken Olga Wendelin från Tavastehus som lärarinna. Till en början var undervisningsspråket svenska. Då brukspatronen hade bestämt att alla barn i skolåldern på bruket skulle gå i skolan oberoende av deras kunskapsnivå blev lärarinnans arbete inte lätt. Emellertid var antalet veckotimmar i början lågt, läsåret 1876–77 endast 18 timmar. Läroämnen var religion, modersmål, geografi, historia, räkning, skrivning, sång, teckning och handarbete. Den första terminen hade skolan 50 elever bla. trädgårdsmästare Classons son Karl, brandvakt Carlssons son Magnus, pigan Enbergs son Julius, torpare Fältbergs son Gustaf, torpare Grönmans dotter Wilhelmina, klockare Kämpes son Walfrid, torpare Lindstedts dotter Augusta, stalldräng Lönnqvists son Carl, arbetare Rajalins söner Edvard och Albert, arbetsmästare Rasmussons söner Oskar och Axel, mjölnare Söderholms barn Albert, Alfred, Ida och Gottfrid samt därtill ett stort antal barn till brukets arbetare. Eleverna var omkring 10 år gamla. Enligt lärarinnan anteckningar framgår det bl.a. att 14-åriga Frans Backman skulle ha rymt från arresten och en Ericas föräldrar avlidit och hon hade därför stannat på klassen.

Från läsåret 1878–79 verkade skolan officiellt som tvåspråkig. Med en biträdande lärarinna Hulda Weckman. Enspråkigt finsk blev skolan då Skolöverstyrelsen beslöt att skilja undervisningen på svenska och finska år 1986.

Till lärarens löneförmån hörde fri bostad med två rymliga rum samt brännved. Bostaden var belägen i skolans norra ända och ingången var i skolhusets vackra femhörniga slutna farstu. (Bergroth 2012, 328)

Bild 65. Annons om lärarinneplatsen i Koski skola. (Bergroth 2012)

 

  1. Mathildedals privata folkskola, B, G, H, J, K, O

Skolan verkade från 1891–1912

Skolan grundades av direktören för Mathildedals bruk M.F. Nikander, som under dessa språkstridens inledande år ville ha en helsvensk skola för gossar och flickor. Det medförde häftiga konflikter mellan direktören och skolans första lärare Kustaa Adolf Terhonen, som var finskspråkig. Konflikterna kulminerade då läraren visade Nikander ut ur klassrummet med orden att där var han herre. Nikanders svar var att herre i klassrummet skulle Terhonen vara bara skolåret till slut.

Följande lärare var K.M. Hildebrandt, som under sin korta tjänstgöring på direktörens önskan hann skilja fem elever från skolan, kanske för att de helt saknade kunskaper i svenska. Uppenbarligen skedde undervisningen i praktiken på både svenska och finska i skolan på liknande sätt som i grannskolorna i Tykö och Kirjakkala, emedan majoriteten av eleverna var finskspråkiga.

 

 

Tabell 21. Eleverna i Mathildedals privata folkskola enligt modersmål

Läsår                  svenskspråkiga    finskspråkiga     sammanlagt

1892-93                         –                       40                    40

1897-98                        16                      44                    60

1904-05                           4                      44                    48

1907-08                           3                      54                    57

1910-11                           3                      54                     57

1911-12                           2                      60                     62

Efter läsåret 1911–12 gick det inga svenskspråkiga elever i skolan längre. Därefter övergick undervisningen till att vara enbart finskspråkig. Då svenska språkets ställning ständigt försvagades i Mathildedal förlorade bruksledningen sitt intresse för skolan. År 1901 var direktionen tvungen att till lärare välja ett par utan bevis på kunskaper i svenska med motiveringen att tydligen kan någondera så mycket svenska att undervisningen kan genomföras, emedan de hade sökt till en tvåspråkig skola. År 1907 tog direktionen ännu mycket motvilligt emot en donation av uppenbarligen finskspråkiga läroböcker från kommunen.

Skolan inledde sin verksamhet i ett utrymme som hade fungerat som brukets kyrka i en klyfta intill bruket. Skolan saknade tom. gårdsplan då landsvägen löpte under skolans fönster. Därtill stördes skolan av det ständiga bullret från den intilliggande fabriken. Det fanns ingen ugn i klassrummet, utan uppvärmningen under vinter skedde genom att man hettade upp det intilliggande pannrummet och ledde den varma luften till klassrummet. Därför kunde klassrummet vintertid vara mycket kallt. År 1902 byggdes ett nytt klassrum intill med egen kamin. Därefter förlorade bruksledningen slutgiltigt sitt intresse för skolan och den fick förfalla så att folkskolinspektören 1916 hotade dra in statsbidraget om inte en förbättring åstadkoms eller att skolan överlåts till kommunen. Skolan överläts därför till kommunen.

Lärare: Kustaa Adolf Terhonen 1891–1892, K.M. Hildebrandt 1892–93, Otto Hjalmar Hultin 1893–87, Alexandra Johanna Hultin 1895–97-som hjälplärare, Felix Fogman 1897–98, Juho Torvelainen 1898–1900, Anni Torvelainen 1898–1900 som hjälplärare, K. Kalpa 1900–01, Fröken A. Boman, gift Salola 1901–06, Hilja Boman 1901–06 som hjälplärare, Stefanias Tiensuu 1906–15, Bertha Tiensuu 1906–15 som hjälplärare. (Luttinen 1972, 154–157, Knaapinen 1922)

 

  1. Tykö pedagogi, Privata folkskolan vid Tykö bruk,

B, E, F, G, I, K,O

Skolan verkade som tvåspråkig 1896–1908.

Bild 2. Tykö pedagogi som hade inlett sin verksamhet på 1700-talet verkade i pedagogens privata bostad och erhöll först år 1840 ett eget utrymme i byggnaden på bilden. Senare kom denna byggnad att verka som folkskola och uppkallades efter en långvarig lärare som Marklunds skola. (Luttinen 1972, 15)

Tykö pedagogi verkade 1782–1869

Tykö privata folkskola verkade 1869–1908

År 1790 tillträdde brukspredikant Carl Gustav Gedda sin tjänst och torde ha verkat som lärare i den av brukspatronessan Catharina Elisabeth Kijk grundade pedagogin. Skolan var ett uttryck för brukspatronessans filantropiska strävanden. Efter Gedda tillträddes ämbetet av Abrahamus Paulin 1800–1804. Efter honom kom predikant och pedagog Fredric Lundbereg som lämnade tjänsten 1822. Sedan torde skolan ha varit overksam fram till 1831 då uppdraget togs av Joel Christan Grahn till år 1835, då skolan åter måste stänga sina portar fram till 1839. Då lyckades brukets dåvarande ägare Bremer anställa studenten Emmanuel Olán som präst och pedagog fram till 1841. Han efterträddes av nödårspredikant Gustav Indrén som verkade till 1850. Därefter kom H.A. Appelberg och åren 1857–69 Hj. von Bondsdorff. Pedagogin ändrades 1869 till en privat folkskola.

Undervisningen i pedagogin var begränsad närmast till stavning, innan- och utantillsläsning samt katekesen. Dessa uppfattades som de obligatoriska ämnena under denna tid. Undervisningen skedde i pedagogins sal från mitten av oktober till maj. Under julen avbröts undervisningen för en och en halv månad. Då undervisningen pågick bara två dagar i veckan – måndag och torsdag, kom det totala antalet skoldagar att begränsas till ett 40-tal. Undervisningen skedde dagligen kl. 7–11 och 12–18. Att skoldagarna blev så långa berodde på att eleverna var uppdelade enligt kön och modersmål. I bruket arbetade också äldre elever som inte kunde delta i undervisningen under arbetstid. De undervisades i stället på söndag eftermiddag.

År 1840 fick Tykö pedagogi en ny stadga som i någon mån avspeglade de nya tankeströmmar som fått fotfäste i landet. Enligt den skulle eleverna utöver kristendom och läsning lära sig skrivning och räkning. Den nya stadgan förutsatte tre skoldagar i veckan fyra timmar åt gången och skulle ske i en särskild sal i stället för i pedagogens bostad som tidigare. För sitt uppehälle fick pedagogen en ladugård, lada, bod, lider, trädgård och potatisland som brukets arbetare med sina oxar skulle hålla i skick. Emellertid tog det några år innan den nya stadgan följdes fullt ut. Avgörande var att kejsare Alexander II uppsteg på tronen och införde ett antal reformer. Redan innan folkskolförordningen hade trätt i kraft fanns det skolor som uppfyllde de krav som förordningen uppställde och de kunde således benämna sig folkskolor, medan det på många andra håll drog ut flera år innan nya skolor uppnådde förordningens målsättning. Redan under lärare Appelbergs och i synnerhet under lärare von Bonsdorffs tid började man undervisa världsliga läroämnen vilket bl.a. innebar att eleverna skulle förstå vad de läste. I vitsordsböckerna stod allt oftare att eleven kan läsa skriven text och förstår det lästa. År 1860 fick eleverna första gången vitsord i hur väl de förstod Luthers katekes. Redan följande år kunde de besvara ”förståndsfrågor”. År 1858 fick också de elever som inte var pedagogens privatelever delta i skrivundervisningen som tränades i en sandlåda. Av skolans 30 elever fick 18 delta i skrivundervisningen i sandlådan. Våren 1863 bedömdes de också i skrivning. Det året förnyades också läsundervisningen så att man började följa bell-lancasterskolans ljudmetod. Först år 1864 började man undervisa i räkning, men det tog fyra år innan man hade kommit igenom alla fyra räknesätten. En orsak var att eleverna var nivågrupperade. Bedömningen baserade sig långt på hur många avsnitt eleven behärskade, inte på hur väl de behärskades. Elevernas studiemotivation torde ha varit låg, då målet endast var att klara skriftskolan och bli konfirmerad. Lärarnas bedömningskriterier varierade också i hög grad och kunde vara nog så summariska som tex. ”idiot”. (Luttinen 1972, 14–30)

Då nya pedagogiska idéer spreds i landet började pedagogin i medlet av 1860-talet få sådana drag som är typiska för folkskolan enligt förordningen från 1866. Så infördes sång på läsordningen 1864, men pedagogins stränga metoder levde ännu länge kvar i skolan. År 1869 blev den officiellt en privat folkskola. Det året fick 20 av de 52 eleverna emellertid svagt vitsord i sång.

Av eleverna var andelen svenskspråkiga vanligen liten, i medeltal 20–25 %

Lärare: Carl-Gustaf Gädda 1790–1800, Abrahamus Paulin 1800–04, Fredric Lundberg 1804–22, Joel-Christan Grahn 1831–35, Emmanuel Olán 1836–41, Gustav Indrén 1841–50, H.A.Appelberg 1850–57, Hj. von Bonsdorff 1857–69. (Luttinen 1972, 14–30)

Folkskolan grundades som en två-årig fortsättning på det svenskspråkiga pedagogiet vid Tykö bruk, vilket innebar att det tog några år innan undervisningen motsvarade den i en vanlig folkskola. Skolan saknade småskola, vilket innebar att elevernas förkunskaper varierade stort. Luttinen framhåller att folkskolan hade flera drag som skiljde den från en vanlig finsk folkskola och menar att det berodde på att brukets ledning var svenskspråkig och krävde att det i skolan också skulle undervisas på svenska. De rådande språkstriderna i landet påverkade både skolan och uppfattningen om skolan. Undervisningen var på finska kl. 9-12 och på svenska kl. 13-16. Läraren förutsattes behärska landets båda officiella språk. Att undervisningsspråket i början också var svenska berodde på att många av brukets arbetare var svenskspråkiga.

 

Tabell 22. Elevantalet vid Tykö pedagogi

Läsår              gossar              flickor                     Summa

1842-43          21                    22                            43

1852-53          13                    17                            30

1857-58          13                    17                            30

1862-63          10                    15                            25

1863-64           42                   55                            97

1864-65           15                   21                            36

1865-66           26                   27                            52

1866- 67          22                   14                            36

1868-69           27                   27                            54

 

Då folkskolan på denna tid var frivillig krävde bruket som förutsättning för anställning att arbetarnas barn skulle gå i brukets folkskola för att bli bildade arbetare. Ett särskilt bekymmer för många folkskolor och också Tykö bruks folkskola var att ge undervisning i sång och slöjd. Sådant krävde både lämpligt utrymme och utrustning. Senare när slöjdundervisningen kunde ordnas fick skolan pris för sin slöjdundervisning. Det första läsåret fick skolan inte en behörig lärare utan måste arbeta med en tillfällig lärare då tjänsteinnehavaren Gustav Emil Backlund tillfälligt arbetade i Hattula folkskola. En stor skillnad mellan skolan i Tykö och den finskspråkiga skolan i Bjärnå kyrkoby var att i Bjärnå undervisades 8 veckotimmar i modersmål, medan det undervisades endast 6 timmar i Bjärnå. Noteras bör att Luttinen vid sina jämförelser mellan skolan i Tykö och Bjärnå framför allt jämför med Tykö pedagogi och inte med folkskolan i Tykö. Däremot åskådliggör jämförelserna hur stor frihet läraren hade att själv besluta om läroplanen innan Skolöverstyrelsen fastställde en modelläroplan. Så länge slöjd och handarbete endast uppfattades ur praktisk synvinkel kunde slöjdtimmarna ersättas med arbete i fabriken. Då till lärarens uppgift också hörde att vara organist i Tykö kyrka kom särskilt undervisningen i sång att betonas i hans undervisning. Undervisningen i Tykö folkskola i årskurs I och II påminde läsåret 1883–84 mycket om den senare fastställda modelläroplanen.

Man kan förmoda att slöjden alltjämt skedde i fabriken, men nu under lärarens ledning. Gymnastiken utfördes säkert utomhus då klassrummet bara var 49 m2.

Hösten 1872 hölls skolan stängd. Skolan belastade inte kommunens budget förrän den 1879 då den efter guvernörens beslut blev delaktig av kommunens brännvinsmedel. Vid distriktsindelningen 1898 beslöts att kommunens privata bruksskolor fortsätter som privata, men 1908 önskade bruken att skolorna skulle kommunaliseras då bruken inte längre hade resurser att upprätthålla dem. Det motsatte sig kommunen eftersom det hade ökat dess kostnader. I det skedet fördes kommunens negativa beslut till guvernören för avgörande. Guvernören beslöt att kommunen var tvungen att överta ansvaret för skolorna. Därvid förfinskades också skolan i Teijo.

Tabell 23. Läroämnen och antal veckotimmar i folkskolan vid Tykö bruk. Siffrorna inom parentes anger modelläroplanens timantal.

Årskus

Läroämne                                             I            II

religion                                                 6 (6)      6 (6)

modersmål, läsning och grammatik     5 (8)      5 (5)

skrivning                                              3 (4)      3 (2)

geografi                                                3 (2)      3 (1)

historia                                                 2 (2)      2 (2)

räkning                                                 5 (4)      5 (2)

formlära                                                1 (0)      1 (1)

naturkunskap                                        1 (0)      1 (2)

teckning                                                1 (0)      1 (2)

sång                                                       2 (2)     2 (2)

gymnastik                                         1 (3)     1 (3)

handarbete                                        6 (5)     6 (5)

Lärare: Gustaf Emil Marklund, 1869–71 samt 1873–1900, Johan Gabriel Fribom 1871–72. (Luttinen 1972, 143–152)

Dragsfjärd (från 2009 Kimito)

Då Dragsfjärds kommun sammanslogs år 2009 med Kimito kommun hade skolorna i kommunen ännu inte hunnit bli 100 år. Därför har det inte skrivits några historiker om dessa skolor i motsats till skolorna i andra kommuner på ön. I en minnesskriften till kommunens 50-årsjubileum 1958 har gjorts anteckningar om folkskolorna i kommunen. Uppgifter om skolorna måste sökas i Kimito kommuns arkiv, eftersom de också saknas i Sagalunds musem. Däremot har det skrivits en 100 års historik om skolorna i Hitis kommun som redan år 1969 sammanslogs med Dragsfjärds kommun. Uppgifterna om skolorna i Hitis-Rosala ska därför sökas under Hitis.

 

  1. Björkboda (folk)skola, F, I, P

Skolan verkade 1900–2010.

År 1900 grundades en privat folkskola av Björkboda Bruk och upprätthölls 11 år i samma lokal som sedan år 1958 användes som biograf. Då bruket informerade kommunen att det kommer att lägga ner skolan övertogs den av kommunen 1911 som lät anskaffade en skoltomt och på den lät uppföra en skolbyggnad i sten invid Björkboda tull. Skolbyggnaden var avsedd för en lärare i högre och en i lägre folkskolan. Byggnaden kunde tas i bruk 1912. Då elevantalet ökade starkt behövde skolan byggas ut till en s.k. dubbelskola 1929. Därvid byggdes skolan till med två klassrum, inrättades skolkök och matsal i övre våningen och uppfördes uthus. Lägre skolans klassrum ändrades till lärarbostad.

 

Bild 3. Björkboda folkskola.

(Bild från internet <https://www.google.com/search?sa=N&rlz=1C1CHBF_svFI748FI748&sxsrf=APq-WBtU53Gf2VGl8AHySi78P5ujgajWEQ:1643821403819&source=univ&tbm=isch&q=Bj%C3%B6rkboda+folkskola&fir=JsGps_wwTVw_HM%252CPhsBKcTW8CoKzM%252C_%253BwubAPcLfZoangM%252C7hoIg5n4PFpCOM%252C_%253BSRRD5K5yhOMhYM%252C-01zHxknvrIuxM%252C_%253B86OE4rblITXhkM%252CPhsBKcTW8CoKzM%252C_%253BBGd8xX8xqnKs4M%252C_OYypNhI8nblfM%252C_%253BPUbFouj2HIgNmM%252CHIymijCk5etuSM%252C_%253B3jMMRsJVLEg9aM%252CsQydflqdyX6-kM%252C_%253Bh47tWF6V2a_s7M%252CMd0kak2CyS-QGM%252C_%253B2gBLgtPSxRGGQM%252CHIymijCk5etuSM%252C_%253BnOd2Qt2Xo6SVlM%252C6cWJagj531i2DM%252C_&usg=AI4_-kR1WPPg7HMBK_ZgslushjquPvNCKg&ved=2ahUKEwi-0OT2v-H1AhVI-yoKHXHFAic4ChCMmQR6BAgnEAI&biw=1920&bih=912&dpr=1#imgrc=wubAPcLfZoangM>)

En vaktmästarbostad uppfördes 1951 och samtidigt en lokal för en rådgivningsbyrå i moderskaps och spädbarnsvård. Då skoltomten var trång inköptes 1953 av Dragsfjärds Andelshandel en angränsande tomt vilket gav skolan en ordentlig skolgård och möjlighet att uppföra nödiga uthus. Elevantalet fortsatte att öka p.g.a. inflyttning till bruket så att en tredje lärartjänst år 1955 måste inrättas för högre skolan men detta innebar att skolan blev för trång och omfattande tillbyggnadsplaner för en ny skola uppgjordes. Med skolstyrelsens tillstånd sattes byggnadsarbetena igång år 1958. I det skedet hade skolan 149 elever, varav 38 i lägre, 94 i högre folkskolan och 17 i fortsättningsskolan. (Hollsten 1958, 65–66) Skolan stängdes 2010 och såldes 2020. (ÅU 21.12. 2021 https://www.pressreader.com/finland/abo-underrattelser/20211221/281917366397126)

 

  1. Dalsbruks folkskola, Wolter Ramsays privata folkskola, Bell-Lancasterskolan, Dalsbruks grundskola, B, F, I, J, Q,

Wolter Ramsays privata folkskola verkade 1854-?

Dalsbruks folkskola verkade ?-1973

Dalsbruks-Hitis medborgarskolan verkade 1968–73

Dalsbruks grundskola har verkat sedan 1973

Brukspatronen Wolter Ramsay grundade en svenskspråkig skola i Dalsbruk år 1854. Skolan hade ett klassrum och en lärare. Skolan arbetade i en lokal ovanför brukets kosthåll. I den privata folkskolan tillämpades Bell-Lancaster metodiken. År 1862 blev skolan tvåspråkig, men hade fortsättningsvis bara en lärare och verkade således som en tvåspråkig skola. År 1870 uppdelades skolan enligt en ny skolstadga i en gosskola och en flickskola. Flickskolan arbetade i det gamla karaktärshusets bottenvåning i tre år med en kvinnlig lärare. År 1873 flyttade skolan in i ett nytt större skolhus med flera klassrum. I det skedet blev skolan sannolikt helt tvåspråkig så att de svenska och finska eleverna undervisades i skilda lokaliteter.

År 1927 övertog kommunen Dalsbruks folkskolor i vilka ingick förutom skolhuset två lärarbostäder och tomtområdet. Det gamla skolhuset stannade i Aktiebolaget Dalsbruks ägo liksom de lärarbostäder som behövdes, men hyrdes till kommunen för sju år. År 1929 krävde skolbyggnaden en genomgripande reparation och år 1934 byggdes det till med en flygel för två klassrum. Dessutom uppfördes en ny byggnad med fem lärarbostäder. En lärarbostad i skolhusets källarvåning ändrades till skolkök och matsal. Dessutom installerades vattenledning och centralvärme. Efter detta kunde kommunen avstå från de hyrda utrymmena och koncentrera undervisningen till en ena plats.

År 1955 fick kommunen av Värtsilä-koncernen Ab Dalsbruks järnverk såsom donation ett jordområde på 1,2 ha för den finskspråkiga folkskolan som dittills hade verkat i samma byggnad som den svenskspråkiga. Bygget kunde slutföras först 1957 emedan entreprenören gick i konkurs så att kommunen blev tvungen att slutföra bygget i egen regi. År 1958 hade svenska skolan 5 lärare i högre och 3 i lägre folkskolan samt 252 elever, varav 86 i lägre, 154 i högre folkskolan och 12 i fortsättningsskolan. (Hollsten 1958, 61–63, Antskog, Ruusuvuori, 1999, 25)

I Dalsbruks skola på Kimitoön går årskurserna 1–9. Den äldsta delen utgörs av f.d. folkskolan, medan tilläggsutrymmen har byggts för årskurserna 7–9. Se webbsidan.

En videopresentation av skolan har skapats av eleverna:

https://www.youtube.com/watch?reload=9&v=SCF6uGEEhQs

16.5.1968 undertecknades undervisningsministeriets tillstånd att i Dragsfjärd få inrätta en svenskspråkig experimentskola, vari medborgarskola och mellanskola som bygger på folkskolans sex årsklasser sammanslogs till ett treårigt högre stadium av grundskola. I experimentgrundskolan skulle bedrivas skolförsöksverksamhet i syfte att inrätta en nioårig grundskola. Undervisningen på grundskolans högre stadium skulle meddelas i för samtliga elever gemensamma ämnen till vilka hör två för eleverna främmande språk och i vilkas lärokurserna kunde vara av olika omfång, samt i valfria ämnen.

I praktiken innebar det att Dragsfjärds-Hitis medborgarskola och Dragsfjärds kommunala mellanskola förenades under samma direktion och föreståndare även om de redan tidigare hade arbetat i samma skolhus sedan höstterminen 1965. Läroplanen för grundskolan tillämpades endast på grundskolan under detta läsår. Dragsfjärd kommunala mellanskola Hade verkat som försöksmellanskola sedan 1961. Höstterminen 1965 då det nya skolhuset togs i bruk införlivades Hitis kommun i medborgarskoldistriktet. Dragsfjärd och Hitis kommuner sammanslogs från år 1969. Grundskolan som från början omfattade dessa båda kommuner kom pga. sammanslagningen att kallas Dragsfjärds grundskola. Det sammanlagda elevantalet var 173.

I årskurs 7 följdes från läsåret 1968–69 grundskolans timfördelning och lärarna kallades av Skolstyrelsen och det svenskspråkiga distriktet till ett antal informationstillfällen. Informationstillfällen ordnades också läroämnena finska, modersmål och historia, matematik samt biologi och geografi. Skolans föreståndare ordnade informationstillfällen för föräldrarna i folkskoldistriktet i kommunens fyra svenskspråkiga folkskolor: Dalsbruk, Björkboda, Ytterkulla och Söderlångvik. Skolan inspekterades av folkskolinspektör Lindfors, överinspektör Åberg samt särskilt undervisningen i huslig ekonomi, handarbete, slöjds och el- och motorlära. Elever bosatta utanför Dalsbruk har erhållit skolskjuts och 17 elever har inkvarterats hos privatpersoner.

Skolan inspekterades av folkskolinspektör Lindfors, överinspektör Åberg samt särskilt undervisningen i huslig ekonomi, handarbete, slöjds och el- och motorlära.

Under det första läsåret utgjorde läroböckerna det största problemet eftersom de inte innehöll de kurser grundskolan skulle följa. Individualiseringen och effektiveringen av undervisningen enligt grundskolans läroplan stötte också på hinder pga. skolans brist på nödig AV-utrustning. Under det tredje läsåret som experimentskola konstaterades att de orter som inte tidigare hade haft kommunal mellanskola har dragit mest nytta av reformen. Det framgick att grundskolan med sina många valmöjligheter hade splittrat det gamla klassystemet och man hade övergått till att tala om årskurser. Införandet av ett system med ämnesrum hade utfallit till stor belåtenhet. Skolan inspekterades av folkskolinspektör Lindfors, överinspektör Åberg samt särskilt undervisningen i huslig ekonomi, handarbete, slöjds och el- och motorlära. Elevantalet hade sjunkit till 150 varav 16 hade behövt inkvartering.

Bild 4. Dalsbruks folkskola är ortens ursprungliga skola. I detta skolhus arbetar grundskolans årskurser 1–6 sedan 1972. Här verkade också folkskolan innan övergången till grundskolan, men dessförinnan verkade folkskolan åtminstone i ett par olika hus. (Foto MG 2017)

Då statsrådet beslöt att Dragsfjärd skulle övergå till grundskola hösten 1972 kom Dragsfjärd att bli den första kommun i landet som hade en fullt genomförd grundskola på svenska. Det innebar också att experimentåren var slut och att årskurs 9 som hade varit frivillig i experimentskolan blev obligatorisk för alla elever. Det största problemet var alltjämt bristen på lämpliga läromedel. Ett elevråd grundades 1972 för att bättra på förhållandena mellan lärare och elever. Temat för läsåret var ”Trivsel i skolan”. Elevrådet fick ett källarrum till förfogande som inreddes så trevligt som möjligt och till vilket erhölls tidningar som eleverna kunde läsa under håltimmar.

 

Bild 5. Dalsbruks gamla folkskola år 1928 då skolhuset fungerade som småskola. (Från Honolulu till Sibirien. Dalsbruk i bilder. Dalsbruks byalag 2016.)

Bland tillvalsämnena hade fotograferingen utgått och bokföring införts. I biologi infördes en specialkurs. Motorläran var åter metallslöjd. I nivåkurserna började man tala om lång och kort engelska. Uppgifter saknas om att eleverna skulle ha indelats i nivåkurser i kemi och fysik. Villkorsförhör hölls alltjämt, men att uppgöra en tabell över medeltal, villkorister och kvarstannare i grundskolan skulle ha givit en felaktig bild av förhållandena då den inte har någon praktisk betydelse, emedan de elever som skulle ha erhållit villkor eller kvarstannat enligt tidigare system nu föredrog att flytta till lägre nivå. (Sjöström 1954)

Bild 6. Dalsbruks skola stod en gång vid stranden, men huset fungerade 2020 som sommarvilla med en tillbyggd veranda mot havet. (Foto MG 2022)

 

  1. Dalsbruks-Hitis medborgarskola, period III

Skolan verkade 1968–73

Skolan deltog i de inledande grundskolförsöken från år 1968 och hade sålunda vid övergången fullt genomförd grundskoleundervisning. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 176)

 

  1. Dragsfjärds mellanskola, C, I, P

Dalsbruks mellanskola verkade 1968–73

Skolan deltog i de inledande grundskolförsöken från år 1968 och hade sålunda vid övergången fullt genomförd grundskoleundervisning. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 176)

 

Bild 7. Dalsbruks mellanskolan, medborgarskola, senare högstadieskola. (Foto MG 2017)

 

  1. Skinnarvik folkskola

Skolan verkade 1900-?

År 1900 grundades skolan av Skinnarviks Glasbruk AB som fortsatte att upprätthålla den som privatskola till år 1929 då kommunalfullmäktige övertog den. År 1936 ombildades skolan pga. ringa elevantal till folkskola med förkortad lärokurs. År 1958 hade skolan en lärare och 6 elever, varav 5 i den högre skolan. (Hollsten 1958, 66) År 2023 är Skinnarvik en örlogsbas.

 

  1. Söderlångvik folkskola, P

Söderlångvik folkskola verkade 1907–73?

Bild 8. Söderlångvik folkskola (foto MG 2015)

År 1907 grundades Söderlångviks folkskola av kommunen som lät uppföra ett skolhus med ett klassrum, en slöjdsal och en lärarbostad. År 1916 uppfördes en ny byggnad för distriktets folkskola i vilken inrymdes en lärarbostad. År 1923 hade elevantalet tillfälligt ökat så att det krävdes två lärare i skolan. Därför byggdes ett klassrum och med en lärarbostad ovanför samt ett skolkök i källarvåningen under klassrummet. Trots att elevantalet strax sjönk under det stadgade för en dubbelskola lät fullmäktige länge skolan behålla sin karaktär som dubbelskola. År 1939 inköptes skoltomten av ägaren till Söderlångvik gård, men skolan fick fortsättningsvis stå kvar på sin gamla plats på grund av ett muntligt avtal. År 1940 omreglerades rummen i den gamla lärarbostaden varigenom den blev trivsammare. År 1958 uppgick elevantalet till över 63, varav 38 i högre, 20 i lägre och 5 i fortsättningsskolan. Skolan stängdes på 1970-talet då grundskolan infördes. Eleverna överflyttades då till skolan i Dalsbruk. (Hollsten 1958, 66–67)

 

  1. Ytterkulla folkskola, Dragsfjärds kapells folkskola, småskola

I, P

Skolan verkade 1878–2019 (?).

Bild 9. Ytterkulla folkskolas ursprungliga skolhus. (Hollsten 1958, 65)

Bild 10. Ytterkulla folkskola 1978–2019. (Skolor förr och nu i Kimitobygden, Kalender 2021. Sagalund)

År 1878 inrättades den första kommunala folkskolan i Dragsfjärd av kommunalstämman. Skolhuset omfattade två klassrum och två lärarbostäder. Från sekelskiftet uppdelades skolan i en gosskola och en flickskola. Skolhuset stod oförändrat i 54 år. Skolan fick först namnet Dragsfjärds Kapells folkskola och senare Ytterkulla folkskola efter den by där den blev placerad. I denna skola gavs undervisning åt barn från hela kommunen, utom Dalsbruk och därtill angränsande byar.

År 1904 startade Dragsfjärds ungdomsförening en s.k. småskola i sin samlingslokal Furulund för vilkens upprätthållande ett mindre understöd erhölls av Svenska Folkskolans vänner. Denna småskola övertogs av kommunen 1913 pro forma för att statsbidrag skulle kunna erhållas för lärarinnans lön. Ungdomsföreningen tillhandahöll lokaler och inventarier. Denna småskola verkade också som för folkskolan i Söderlångviks distrikt ända till 1913, och övertogs slutligen helt av kommunen 1920 som Ytterkulla lägre folkskola varvid tillfällig lokal hyrdes av Dragsfjärds Andelsbank.

1926 flyttade lägre folkskolan till Villa Furubo på Kapellbacken som året innan hade inköpts av Ab Dalsbruk. Även denna skollokal var tillfällig och hade åstadkommits genom sammanslagning av två rum och tillbyggnad av en tambur. Lärarinnan fick också sin bostad i Villa Furubo. Folkskolans gamla och otidsenliga skolhus byggdes till och om år 1933 så att de fick ett klassrum till, medan det gamla gjordes om till slöjdsal. Också lärarbostäderna byggdes om så att den ena inrymdes i sin helhet i bottenvåningen, medan den andra förlades till andra våningen.

År 1939 installerades vatten- och avloppsledning i skolhuset och år 1941 uppfördes en ny byggnad för lägre skolan jämte gymnastik- och festsal för hela skolan samt en vaktmästarbostad och en tillfällig lokal för kommunens bibliotek på skolans vind. Efter detta uppfattades skolan som färdigbyggd med tanke på läroplanen, men 1954 behövde man utföra rätt omfattande reparationer i högre skolans byggnad. Moderna bekvämligheter installerades i lärarbostäderna och skolans avloppsledning behövde läggas om. År 1955 hade skolans elevantal ökat så mycket att lokaliteterna hade blivit otillräckliga. En ny lärartjänst måste inrättas vid högre skolan och slöjdsalen renoverades till klassrum. Slöjdundervisningen flyttades till Villa Strandbo. Gossarna måste delas i undervisningsgrupper. Planer för en helt ny skolbyggnad gjordes upp. Denna nya skolbyggnad kunde sedan tas i bruk år 1978 sedan skolan hade övergått till grundskola 1976. Skolan stängdes 2019 (Skolor förr och nu i Kimitobygden, Kalender 2021. Sagalund).

År 1958 hade skolan 3 lärare i högre och 2 i lägre skolan. Elevantalet var 132, varav 29 i lägre och 93 i högre skolan samt 10 i fortsättningsskolan. (Hollsten 1958, 63–64)

 

Finby

  1. Forsströms och Fucks privata folkskola, Förby, Storö folkskola, B, F, G, J, P

Forsströms och Fucks privata folkskola verkade 1886–93.

Förby, Storö folkskola verkade 1893–1972

Sjökaptenerna Karl Theodor Forsström och Karl Funck grundade år 1886 en privat folkskola i Finby kyrkby med stöd av föreningen Bildningens vänner i Åbo. År 1893 övertogs skolan av kommunen. Skolans första lärarinna var Aina Wialén från Somero. Skolan erhöll ett understöd från kommunen, vilket förutsatte ett visst miniantal elever. Tidtals tillstötte stora svårigheter att uppnå detta minimiantal elever. Ett år var situationen så beträngd, att Forsström nödgades hemkalla sin yngsta dotter från fruntimmersskolan i Åbo och sätta henne på skolbänken i hemsocknen. En mor som Forsström bisprungit, ansåg det bästa sättet att tacka för hjälpen vara att låta en dotter inskrivas i skolan. Detta belyser såväl folkets inställning till bildningsarbetet som till den allmänt uppskattade kapten Forsström, som hade rönt ett visst motstånd i skolfrågan. Men framsynt som alltid gick han sin egen väg. Icke utan fog yttrade en pettubo:”Vi andra gör vad vi kan, men Gud och kapten gör vad de vill”.

Bild 11. Storö folkskola var 2020 ett privat hem. (Viveca Blomkvist 2020)

Ytterst få sades fram till år 1888 ha åtnjutit undervisning och ännu färre hade genomgått folkskolans fullständiga kurs. I början av 1890-talet besvarades lärarinnans frågor på finska av sju elever och på svenska av minst lika många. I vissa fall kunde eleven uttrycka sig lika väl på bägge språken. Sista lärarinnan var Vilhelmina Skyttä. (Granholm, Häggström 1968, 372)

Finby första kommunala skola kunde invigas 1895 efter att den privata folkskolans utrymmen först hade underkänts av folkskolinspektören. Undervisningen var tvåspråkig. Efter Vilhelmina Skyttä blev Helga Gammal ordinarie lärarinna i skolan och utförde hela sin livsgärning i Finby.

Enligt en uppgift från 1898 hade skolan i medeltal 43 elever eller 16 % av kommunens barn mellan 7 och 15 år. Årligen dimitterades10 elever som hade genomgått fullständig folkskola. Undervisningen var tvåspråkig. Skyttä efterträddes av Helga Gammal som utförde hela sin livsgärning i Finby. I Storö skola satt finska och svenska barn sid vid sida i bästa sämja.

Den spridda bosättningen och tvåspråkigheten beredde Finby kommun och församling betydande svårigheter vid behandlingen av skolfrågan på 1890-talet. Kring sekelskiftet 1900 planerade man att uppföra en ny skolbyggnad på Storön så att man skulle undervisa på svenska i den nya och finska i den gamla, men detta omintetgjordes av ett besvär, men en ny förordning krävde distriktsindelning varvid Finby uppdelades i tre distrikt: Storö, Utö och Fastlandets distrikt.

I de två nya distrikten byggdes skolor. På Storö började barnrikedomen motivera två skolor. För att förkorta elevernas väg från den barnrikare västra delen av Storö föreslog direktionen att en ny skola skulle byggas på gränsen mellan Murom och Bastböle. Huset uppfördes i kalksandtegel och kunde tas i bruk 1915 trots att flera kommunfullmäktigeledamöter ansåg ”folkskolundervisningen vara folket till skada och att endast barnskoleundervisning var för folket behövlig och nyttig. ” År 1910 hade skolan i kyrkbyn 45 elever.

Till det nya skolhuset flyttade 1915 lärarna och eleverna från kyrkbyn. I Storö skola satt finska och svenska barn sida vid sida i bästa sämja. Senaten beviljade statsbidrag gör biträdande lärare, med förbehållet att de finska och svenska barnen skulle placeras i skilda klassrum. Elevfrekvensen i synnerhet i det finska, tilltog. Från vårterminen 1916 uppdelades eleverna efter modersmål. Följande höst hade skolan 50 finska och möjligen 24 svenska elever. Direktionen upplevde att indelningen enligt modersmål var betungande att bekosta och att undervisningsresultaten därigenom inte skulle bli väsentligt mycket bättre.

När läropliktslagen infördes 1921 sammanfördes Isoluodon kansakoulu och Storö folkskola under ett tak. Från vårterminen 1930 hade den svenska skolan förkortad lärokurs. Sommaren 1950 bytte den svenska skolan utrymme med den finska småskolan, varefter den svenska skolan kallades Förby folkskola. (Granholm, Häggblom 1968, 371–375) Förby folkskola drogs in i samband med övergången till grundskolan pga. lågt elevantal.

Våren 2022 fick jag möjlighet att diskutera med Christina (f. Blomkvist) Rantasaari som uppger sig ha gått i Förby folkskola på Finbylandet läsåret 1947–48, som då var en svenskspråkig enlärarskola med elever från trakten med Saga Signell som lärarinna. Skolan verkade då i det hus Storö folkskola tidigare hade verkat. Christinas far var forsttekniker och hade hand om skogen som hörde till Förby kalkgruva. Från hemmet gick hon någon kilometer längs de då smala och glest trafikerade vägarna till skolan. Särskilt påpekade hon att fadern själv hade tillverkat hennes första skolväskor. Den första skulle ha varit gjord i näver. Följande i något slags svart papp. (Granholm, Häggblom 1968)

 

  1. Kota småskola, B, F, I, P

Skolan verkade från år 1910–30.

I Kota gård öppnades redan omkring 1910 en privat svensk småbarnsskola. Läsåret 1910–11 besöktes den av 20 elever uppdelade i tre avdelningar. Hösten 1913 beslöt kommunen att överta skolan, som man hade för avsikt att hålla i gång 36 veckor om året. Skolschemat omfattade de övliga läro- och läsämnena: biblisk historia, räkning, rättskrivning, välskrivning, ”åskådning” (möjligen avses skolplanscher), teckning, sång, handarbete och lekar. Kommunen och Forsström AB ingick 1919 en överenskommelse med Karl Forsström AB om Kota skola som ägdes och upprätthölls av nämnda bolag, men erhöll kommunala och statliga bidrag. Statsunderstödet drogs sedermera in och skolan uppgick 1930 i Storö reducerade folkskola.

Den elementära undervisningen på Storön ordnades så att Emilia Vilén höll en 18 veckor lång kurs den s.k. Itäinen alikansakoulu och en lika lång kurs i Läntinen alikansakoulu. Den förra inrymd ett par år i en förhyrd lokal på Sutarby, Från 1925 var den stationerad i kyrkobyn. Ej heller den västra småskolan, belägen i Förby, hade från början något eget hem. Åren 1926 och 1927 uppfördes emellertid ett skolhus på en donerad tomt. Den lägre undervisningen koncentrerades till den 1927 invigda skolan. De sju eleverna från östra Storön skjutsades till Förby. (Granholm, Häggblom 1968, 375)

 

  1. Pettu privata småskola, folkskola, B, I, J, P

Skolan verkade 1906–72.

Mellan åren 1906 och 1912 verkade på ön Pettu en av Karl Forsström AB igångsatt privat svensk småskola. Hösten 1921 återupptogs verksamheten på bolagets försorg i en liten byggnad invid Pettu Storgård. Den fortsatte 1927 på initiativ av makarnas Thyra och Henrik Renqvist samt fru Fanny Söderström i form av en privat svensk folkskola med förkortad lärokurs. Efter magister Filip Forsströms död grundade familjebolaget till hans minne en fond, med vars medel styrelsen beslöt bygga Pettu skolhus. Arkitekt Bertel Jung gav huset form. Med sällspord entusiasm gick öborna in för saken. Rik och fattig ställde i tur och ordning till kaffekalas, och gästerna betalade för varje kopp. Med sålunda insamlade medel köptes möbler och undervisningsmaterial. Aldrig har väl gummorna på ön druckit så mycket kaffe som då, och en sådan samfälld insats som det för enahanda ändamål anordnade stora lotteriet kan med skäl anses vara unikt i folkbildningens hävder. Från år 1928 har eleverna fått mat i skolan och från höstterminen 1924 sgs. alla skolförnödenheter gratis. Först 1931 anhöll direktionen om sådant bidrag som andra skolor tilldelades för böcker och bespisning. Dittills hade bolaget och öborna själva stått för nästan alla kostnader. Donationer till elev- och lärarbibliotek, till klädhjälp åt elever osv. Har sänts från föreningen Allsvensk samling och från Svenska Bildningens Vänner. Skolan fick också understöd från Skolstyrelsen. Själva huset ägdes av bolaget ända till 1940 då det övertogs av kommunen och fungerade länge som Utöarnas folkskola med förkortad lärokurs. Från Utö skjutsades barnen till skolan på Pettu. I menförestider inkvarterades de långväga eleverna på skolön.

Som lärarinna anställdes fröken Saga Grönfors (sedermera fru Signell), som efter kriget flyttade till Förby skola och i Pettu efterträddes av fröken Asta Helander (sedermera fru Fridell). (Granholm, Häggblom 1968, 376)

 

  1. Utö folkskola, C, I, L, P

Bild 12. Utö folkskola i Finby kommun. (Internet: Google search 13.11.2022)

Skolan verkade 1900–40.

År 1899 befästade Finby kommunalstämma med ett klubbslag grundandet av en svensk folkskola på Utö. Skolhuset byggdes på en parcell donerad av en av ägarna till Tessvär gård. Utgifter för bygget täcktes bla. med statslån och en donation av ”Westfinska svensksinnade studenter” i Helsingfors. Den 1 augusti år 1900 stod Utö skola färdig att ta emot sin första elevkull. Lärarinnan Hulda Uppman var född på Pettu Storgård och kunde också sköta slöjdundervisningen för gossar. Från läsåret 1913–14 ersattes hon av Edit Matilda Wikström och efterträddes 1914 av Hilda Aurora Pettersson (sedermera fru Fagerholm). Lärarinnan uppfördes på indragningsstat 1940 då skolan stängdes.

Skolan hade aldrig många elever. År 1906 hade skolan 20 barn och år 1926 fick skolan inga nya elever. År 1909 kom 6 elever från grannön Pettu. Läsåret 1944–45 undervisade Sohvi Seppälä 19 karelska barn på Utö. Efter detta har skolhuset ibland upplåtits för skärgårdsföreningarnas möten och fester. (Granholm, Häggblom 1968, 375–376)

Halikko (från 2009 Salo)

  1. Halikko, Salo svenska skola, förskola, A, F, M, N, Q

Skolan har verkat sedan 1997.

Bild 13. Svenska skolan i Halikko verkade i Mustamäen koulu. (Foto MG 2000)

Skolan inledde sin verksamhet 1997 som Svenska skolan i Halikko i utrymmen i Mustamäen koulu i Halikko. Hösten 1998 blev Biritta Anttonen (f. Lindroos) från Kimito lärare i skolan i den nystartade skolan. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 180) Skolan med klasserna 1–6 verkade i samma utrymmen som den finskspråkiga skolan i Mustamäki. Högstadieeleverna gick sedan tidigare i skola i andra kommuner. År 2012 hotades skolan av stängning. Elevantalet var då 11 och beräknades sjunka till 9. Som rektor och klasslärare fungerade Marie Cygnel-Sennerby, Det hade länge varit svårt att få personal till skolan och att undervisningen ansågs ha varit dålig då den varit spridd över flera små åldersklasser. Ett ytterligare argument för stängningen var att Mustamäen koulu led av utrymmesbrist och utrymmena behövdes för den finskspråkiga utbildningen. Skolan fick år 2013 en fortsättning som Salo svenska skola i grannstaden Salo.

Bild 14. Salo svenska skola i Meritalon koulu (Bild MG 2017)

Ännu år 2017 låg skolan i centrala Salo i samma utrymmen som Meritalo skola. Skolan hade en egen korridor med klassrum och gemensam datasal, musikrum, gymnastiksal, slöjdsal och matsal med Uskela skola, Anjalaenheten (Meritalon koulu).

I skolan jobbar två lärare och en assistent. Eleverna är från årskurs 1–6 och får undervisning i små grupper i mån av möjlighet. Skolan satsar på inlärningsmetoder, självständigt arbete och individuell undervisning. Fostran, respekt, samverkan och hänsyn är naturliga element i en skola med sammanslagna årskurser.

Salo svenska skola har fungerat i 15 års tid, skolan var tidigare känd som Halikko svenska skola men i och med flytten till centrala Salo sommaren 2013 bytte skolan namn.

Hösten 2016 flyttade den svenskspråkiga dagvårdsgruppen Solstrålarna in bredvid skolan. Skolan och dagvårdsgruppen har ett mycket välfungerande samarbete. Förskolan har sin undervisning med skolan och den kompletterande vården sköts av dagvårdsenheten. Detta unika samarbete bidrar till en mycket smidig övergång från dagvården till skolmiljön.

Bild 15. Svenska skolan i Ollikkalan koulu. (Bild Internet 8.1.2022)

Hösten 2021 låg skolan i samma utrymmen som Ollikkala skola. Skolan hade ett eget klassrum och gemensam datasal, musikrum, gymnastiksal, slöjdsal och matsal med Ollikkala skola.

I skolan jobbade en lärare och en assistent. Eleverna var från årskurs 1–6 och fick undervisning i små grupper i mån av möjlighet. Skolan satsade på inlärningsmetoder, självständigt arbete och individuell undervisning. Fostran, respekt, samverkan och hänsyn är naturliga element i en skola med sammanslagna årskurser.

Den svenskspråkiga dagvårdsgruppen Solstrålarna arbetar intill i Ollikkala dagis. Vi har ett mycket välfungerande samarbete. Detta unika samarbete bidrar till en mycket smidig övergång från dagvården till skolmiljön.

Högstadiestudierna sker vid S:t Olofsskolan i Åbo eller vid Karis svenska högstadium i Raseborg.

 

Hitis (från 1969 Dragsfjärd, från 2009 Kimito)

Hitis-Rosala folkskolor

Emedan Hitis kommun år 1969 sammanslogs med Dragsfjärds kommun finns de viktigaste uppgifterna om skolorna i Hitis och Rosala under Hitis kommun.

Den första folkskolan i arkipelagen grundades av kommunen i Hitis 1845. Därefter spred sig folkskoltanken till de övriga öarna i arkipelagen och nya folkskolor ploppade upp efterhand, ofta först som privata kortvariga. (Historiekommittén 1990)

 

  1. Bengtskärs privata folkskola, A, E, L, M, P

Skolan verkade 1931–39,

Bild 16. Bengskärs fyr med folkskolan i andra våningen. (Laurell 2000, 232–233)

I fyren på Bengtskär inledde en privat folkskola sin verksamhet hösten 1931. Lärarinna var Ethel Blomqvist från Biskopsö. Skolan hade fyra elever första året. Efter två år blev det avbrott i undervisningen, då lärarinnan fick en annan tjänst. Då måste eleverna gå i Rosala folkskola. Efter några år kom skolan igång igen med Ethel Blomqvist som lärare. första våningen maskinrum, verkstad och bagarstuga. I andra våningen fanns enrummare med kök för fyrvaktarna och mistsirenskötaren. I tredje våningen fanns en bostad bestående av tre rum och kök för fyrmästaren och en fyrvaktarbostad på ett rum och kök. Ett av rummen fungerade som folkskola. Definitivt måste skolan upphöra den 30 november 1939 då vinterkriget bröt ut. Då överfördes eleverna till Rosala folkskola. (Skolväsendet i Hitis 100 år.1990, 36–37) I den tre våningar höga bostadsflygeln upptog. (Laurell 2000, 239)

 

  1. Biskopsö, Vänoxa privata folkskola, A, F, I, J, P

Vänoxa folkskola verkade 1918–20

Biskopsö folkskola verkade åren 1919–62.

Bild 17. Biskopsö folkskola. (RoHit nionde årgången 2011,15)

Fram till 1919 hade barnens skolgång varit mycket sporadisk på öarna i Hitis arkipelagen Biskopsön, Vänoxan, Ängesön ja Bolax. Hösten 1918 började Vänoxa privata folkskola sin verksamhet hos familjen Söderström. Skolans första lärarinna var Vera Eriksson från Västanfjärd. Eleverna kom från Biskopsö, Bolax och Vänoxa. Vid höstterminens slut hade lärarinnan fått annan tjänst och flyttade från ön. Vårterminen 1919 tjänstgjorde Berta Eriksson från Västanfjärd som lärarinna på Vänoxa. Läsåret 1919–20 skötte lärarinnan Alli Lindholm från Bjärnå undervisningen. Skolan upphörde efter dessa två år, emedan Biskopsö kommunala folkskola hade inlett sin verksamhet och eleverna från Vänoxa privata folkskola kunde fortsätta sin skolgång där.

Till en början hyrdes för Biskopsö folkskolan ett rum på en av öarna fram tills skolbyggnaden färdigställdes 1922. Skolan hade en lärare och elevantalet växlade mycket. Med tanke på otjänlig väderlek fanns det utrymmen för eleverna att tillfälligt på i skolan. (Rosenberg: 2009, s. 50–51.) Skolhuset har senare använts av Biskopsö byaförening och fungerat som bybornas samlingspunkt. Numera är skolhuset i privat ägo och där fungerar ett café och en inkvartering.

Åren 1919–1954 var Karl Liljeqvist lärare vid skolan. Han hade gått i folkskola på Högsåra och efter utbildningen i Nykarleby seminarium fick han först tjänst på Äpplö folkskola i Houtskär men flyttade sedan till Biskopsö i samband med att skolan där fick sitt eget skolhus 1922. Förutom att han var skolans lärare kom han också att bli en betrodd man inom Hitis kommun och fungerade vid sidan av lärarbanan i praktiken också som kommunalsekreterare. Till hans viktigaste prestationer hörde öarnas elektrifiering, vilket också innebar att skolan fick elektrisk belysning. Skolan verkade länge med en reducerad läroplan vilket innebar att terminerna förlängdes in på sommaren medan skolan tog paus under den tid på året då det för eleverna var riskabelt att ta sig dit pga. osäkra isar.

Bild18 . Karl Liljeqvist med sina elever. (RoHit nionde årgången 2011,15)

 

  1. Hitis (lägre) folkskola, C, I, J, P

Hitis högre folkskola verkade 1889–1965

Hitis lägre folkskola verkade 1921–34

Bild 19. Hitis folkskola. (Skolhistoriskt Arkiv 21/1991, 294)

År 1924 beslöts om ordnande av bespisning på skolan då många elever hade så lång väg till skolan. Slöjdsal fick skolan först vid en mera omfattande tillbyggnad 1930. År 1953 elektrificerades skolan. År 1956 beslöts att undervisning i finska skulle införas i skolan. Då skolan indrogs 1965 fortsatte eleverna skolgången i Rosala som genom grundandet av den nya bybutiken och Vikingacentret hade blivit ögruppens nya centrum. Liksom tidigare var elever från andra öar under menförestiderna tvungna att bo inhysta på Rosala.

Då läroplikt infördes 1921 indrogs den kyrkliga småbarnsskolan och en lägre folkskola inrättades med Urda Berglund som första lärare i Hembygdens vänners serveringsrum. Senare verkade skolan i Österbygge ända tills den upphörde. Johanna Hellberg var lärare 1923 – 1934 därefter var elevantalet för lågt och lägre skolan ombildades till en folkskola med förkortad lärokurs, vilket innebar att skolan verkade några veckor på hösten och på våren, senare på också på lördagarna i skolhuset. Det innebar att den högre skolans terminer måste förlängas så att de fick lagstadgad undervisningstid. (Historiekommittén 1990).

  1. Högsåra (privata), Kasnäs privata, Vänö privata (hem)folkskola, Ers privata barnaskola, A, J, K, P

Högsåra (privata) folkskola verkade 1897–1967

Kasnäs privata folkskola verkade 1932–1937

Vänö privata hemskola verkade 1936

Ers privata barnaskola verkade 1890–96

Bild 20. Flygeln t.v. har byggts till i ett senare skede, kanske som lärarbostad. (Skolväsendet i Hitis 1990, 19)

Högsåra folkskola verkade 1897–1967 på ön Högsåra med ett internat för elever från andra längre ut belägna öar såsom Vänö och Tunhamn. På 1890-talet fanns i Högsåra by en hel del barnrika familjer med gossar i skolåldern. Många av familjefäderna var vittberesta och förstod att uppskatta bildning och uppfostran. Svårt var det att ge barnen den första elementära läs- och skrivfärdigheten. Till byn anställdes en folkskolgången flicka från Hitis kyrkoby, Alina Rönns för att hålla ”barnaskola” i Ers gård i Högsåra. Senare anställdes en lärare vid namn Lethenius. Alla bybor som hade barn i skolan betalade för lärarnas uppehälle. Men föräldrarna var inte nöjda med detta. De ville ge sina barn folkskolbildning och anhöll om att kommunen skulle inrätta en folkskola på ön. Då kommunen gav ett nekande svar tog föräldrarna saken i egna händer. Den 4 augusti 1897 samlades byamännen i Högsåra by till s.k. bystämma som fattade beslut om att inrätta en ”svenskspråkig, för gossar och flickor gemensam folkskola i byn. Ett bolag bildades för att stå för utgifterna för en manlig lärare.

Bild 21. Under fem år fungerade Högsåra skola på Ers gård. (Skolväsendet i Hitis 100 år. 1990, 18)

Den 1 september förrättades lärarval och då ingen kompetent sökande hade anmält sig valdes lärarkandidaten Daniel Alfred Danielsson, trots att han hade ännu ett år kvar vid lärarseminariet. Skolan arbetade i hyrd lokal i Ers gård där också läraren fick bostad. Byborna var intresserade av sin skola som låg mitt i byn och kom ofta själva och lyssnade på undervisningen som var lärorik också för dem själva. Efter den första terminen lämnade Danielsson Högsåra för att fortsätta sin seminarieutbildning. Vårterminen sköttes av Gustaf Ferdinand Ekman som nyss genomgått folkskolan. Läsåret 1898–99 verkade vid skolan en annan lärarkandidat Adolf Zacharias Sundberg. Han var mycket musikalisk och bildade en blandad kör. Lärare för flickornas handarbete var fru åldermanskan Erika Anderson.

Skolans tredje lärare var K.F. Liewendahl. Då Högsåra önskade att kommunen skulle överta skolan föreslogs att den skulle flyttas till Biskopsö i andra ändan av kommunen. Högsåra fick emellertid behålla sin skola och förtjänsten tillskrevs lärare Liewendals inverkan på beslutet. Då Liewendal flyttade hem till Åland och ingen hade sökt lärartjänsten övertalades f.d. folkskollärarinnan Alma Grandell att åta sig tjänsten. Hon skötte också det internat som sedan hösten 1943 hyrts för inkvartering av elever. Högsåra privata folkskola upphörde höstterminen 1900 och övertogs av kommunen från januari 1901. Följande läsår Sedan antogs till skolan folkskolläraren Fridolf Ferdinand Lindroos. Hans fru Aina undervisade flickorna i handarbete. Hela fem år arbetade skolan i hyrd lokal i Ers gård. Först under lärare Lindroos tid byggdes skolhuset. på Huskullabacken. Hösten 1902 flyttade skolan i eget hus på en trädlös stenig tomt. Stenarna plockades samman till den stenmur som alltjämt omger skolan.

10.8.1903 valdes Edith Emilia Rosenbladh till lärarinna vid skolan. Intelligent, begåvad och slagfärdig vann hon snart befolkningens högaktning och uppskattning. Hon ansågs vara en ypperlig lärarinna i synnerhet i teckning och uppsatsskrivning. På flera lärarmöten hade hon elevteckningar utställda. Vårvintern 1915 var hon tjänstledig för studier i nordisk filologi. Hon samlade också äldre intresserade till en aftonkurs på skolan i vilka deltog ett 18-tal personer. Genom ”Hoppets här” försökte hon inprägla hos barnen avsky för rusdryckerna. Hon var också långa tider den lokala Marthaföreningens ordförande, ledde ungdomsföreningens sångkör. Då hon var tjänstledig sköttes hennes tjänst av Olga Lindholm 1908–09, Alice Lehtinen 1911–12, Elsa Palm vt 1915, Fanny Westman 1919–20. Hon efterträddes 1925 av Alfhild Adolfsson. Hon verkade också som sångkörens ledare. Följande lärare vid storskolan blev 1927 Juno Bredenberg. Hon blev ihågkommen som en typisk lärarpersonlighet, plikttrogen och samvetsgrann. Hon rönte stor uppskattning och respekt hos elever och kolleger. Hon var en skicklig organisatör. Julfesterna firades med självskrivna teaterpjäser. Hon ordnade också många hobbykurser. Efter Bredenberg valdes Gunnar Berlin till lärare vid storskolan. Med sin första manliga lärare på 50 år ändrade skolan karaktär. Han var en auktoritär, men praktiskt lagd person och ordnade slöjdverksamhet och slöjdkurser. Under hans tid slutfördes arbetena på nya internatet och elevhemmet. Då lärare Berlin år 1965 avgick med pension flyttade han med sin fru, en tidigare elev, Alfhild, som hade förstått internatet och fungerat som kantor, tillbaks till Hitis. Berlin efterträddes av Alfhild Pellas som tidigare hade skött småbarnsundervisningen på Vänö och sedan 1957 lärartjänsten vid småskolan. I medlet av 1960-talet blev indragningen av Högsåra skola aktuell och genomfördes 1967 bara 3 månader före sitt 70-årsjubileum.

Bild 22. Elever i Högsåra folkskola på 1920-talet. (Skolväsendet i Hitis 100 år, 1990, 21)

Hösten 1932 inledde Kasnäs privata folkskola sin verksamhet. Kompetent lärare fick skolan i Tyra Andersson, rosalaflickan, som dimitterats från Ekenäs seminarium samma vår. Skolhuset inrymdes i Lassas lillstuga. Kammaren och köket blev lärarbostad och salen inreddes till klassrum. Pulpeter och orgelharmonium fick skolan låna. De flesta eleverna var från Kasnäs, men från Kagsjäla kom också några. De hade ju ”land under foten”, då de tog sig till skolan. Som mest hade s kolan 13 elever. Det var en stor lättnad för föräldrarna att slippa besvären med nybörjarnas inkvartering i Högsåra. Elevtransporten i höststormar och menföre föll bort. Äldre, läropliktiga elever från Kasnäs och Kagsjäla, vilka tidigare hade börjat sin skolgång i Högsåra kunde nu slutföra den i Kasnäs. Lärarinnans lön, skolmaterial, hyra, värme och lyse bekostades av elevernas föräldrar. Elever som bodde nära skolan åt sin frukost hemma. De som hade lång skolväg levde på smörgås och mjölk, som varje dags bars med i ryggsäcken. Städning och eldning av skolsalen skötte eleverna om. Till lördagsstädningen hörde också byte av granriset vid trappan. Vad denna skola gav sina elever kan anges med fyra ord: vett, vetande, hut och hållning. Nybörjarna kunde nästan alla läsa då de började skolan. Detta och den goda undervisningen gjorde att ”småskolan” klarades av på ett år. Skolan hade fått en energisk, kunnig och effektiv lärare. Den, som följde med då läxorna förbereddes, klarade läxläsningen på rätt kort tid. Utantilläsningen gav nog mera arbete, men var mödan värd. Det var ju en rikedom, som eleverna bar med sig ut i livet i form av inlärda psalmer, bibelavsnitt och dikter. Det var ordning och reda med allt. De vanliga skolämnena var självklara i Kasnäs skolan. Men det förekom också musikteori. Modersmålet och grammatiken stod högt i kurs och var viktiga för elever som sökte inträde till högre skolor. Julfesterna och avslutningarna var viktiga med väl förberedda program. Våren 1936 hade skolan sin sista avslutning. Nybörjarna från hösten 1932 hade nu kommit så långt att de skulle börja i sista klassen i högre folkskolan i Högsåra.

Sedan 1924 fanns det en småskola på orten som sköttes av fröken Anna Sjöberg. Hösten 1943 hotades lägre skolan av indragning, men fick en respit på två år. Sjöberg skötte också internatet som sedan hösten 1943 hade hyrts för inkvartering av skolans elever. Skolans internat verkade länge i villan Söderkulla. Sedan när nya internatet blev klart 1957 bodde där på 1950-och 60-talet sammanlagt 42 elever från olika byar. När det var isfritt och då isarna höll kunde barnen åka hem efter skoldagen annars behövde de bo på internatet. Det var tack vare de fyra barnen från Vänö som internatet kom till. Från hösten 1956 verkade Marita Wilson som småskolans lärare. Hon introducerade knytkalas som gick under namnet diskussionsklubb. Dessa diskussioner om olika världsliga teman kunde hålla på långt in på småtimmarna. Hon ordnade också gymnastikklubbar. (Tina och Bernt Örså i Skolväsendet i Hitis, 1990, 20–22)

En privat folkskola startade på Vänö hösten 1935 med Alfhild Berg som lärare. Skolan arbetade först i Klints lillstuga och senare i Stens gård. Efter fyra läsår upphörde skolan. (Helena Blomqvist: Privata folkskolor i Hitis kommun: Skolväsendet i Hitis 1000 år, 1990, 36–40.) Bröderna Venberg gick här i skola åren 1960–1966 och därefter i medborgarskolan i Dalsbruk. (Sundberg i RoHit 2021, 17). Lärare var Alfhild Pellas (f. Stens) från Vänö som hade drivit hemskola på Vänö som mycket ung. Den andra läraren var Hedvig Berlin som också fungerade som kantor i Hitis församling. Även om de två lärarna utförde ett viktigt bildningsarbete i ytterskärgården fick de inte särskilt hög uppskattning bland skärgårdselevernas som nedvärderande kallade folkskolan ”Högsåra fakulteten”.

 

  1. Rosala-Hitis folkskola, A, F, I, N, Q

Rosala högre folkskola verkade från 1908–73.

Rosala lägre folkskola, småskola verkade 1921–70

Rosala grundskola har verkat sedan 1973.

Bild 23. Rosala första skolhus (Skolväsendet i Hitis 100-år, 1990, 23)

I Rosala har folkskolan verkat åren 1908–75. I Rosala hade före 1908 arbetat en ambulerande skola som besökte byn ett par månader om året. När det blev byns tur att ta emot skolan visste man inte var man skulle placera skolan och lärarinnan i synnerhet vintertid. Vanligen var storstugan det enda rummet i gårdarna som kunde hållas varmt eftersom där fanns en spis. Genom att avbalka storstugan i två delar med hjälp av segel fick den ambulerande skolan någon arbetsro.

Sommaren 1908 vistades den senare så kända tidningsmannen Fredrik Valros, som ung student ofta i Rosala. Han såg de skaror av barn som fanns i byn utan möjlighet till skolgång. Han sammankallade ett byamöte, där han framhöll vikten av att en skola inrättades redan denna höst. Många visade intresse, men invände att det väl ändå inte gick att ordna så hastigt. Alla svårigheter med skolutrymme övervanns dock. Studerande Valros reste till Åbo och rådgjorde med folkskolinspektör fil.dr. A.K. Ottelin, vars hela och fulla stöd han fick för skolplanerna. Vid ett nytt byamöte valdes direktion och lediganslogs lärartjänsten till vilken valdes Elsa Maria Lindholm från Pargas som hade dimitterats samma vår från Ekenäs seminarium. Skolan startade som privatskola för annars hade inte skolan kunnat börja i rätt tid. Allt hade skett i så brådskande ordning att kommunalstämman inte hade hunnit sammankallas. Man hade sålunda lärare och skolsal, men mycket fattades. Skolan arbetade första tiden i hyrda utrymmen i Nissas gård därifrån ofta hördes störande oljud. Det dröjde en tid innan det gick in i folks medvetande att skolan inte fick störas.

De första 26 eleverna inskrevs inte i någon matrikel utan på en papperslapp. Några elever från Böle och Rosala hade besökt Hitis skola i kyrkbyn, men överflyttades till Rosala skola. Skolan blev således en högre folkskola med fyra klasser. Att det inte var fler elever det första läsåret var en lycka med tanke på det trånga utrymmet. Många föräldrar höll sig avvaktande i förhållande till det nya och tyckte att skola var onyttigt för vanligt arbetsfolk. De elever som aldrig förr hade besökt en skola togs till en tre-fyra veckors förberedande kurs. För dem upplånades några bord och bänkar. Pulpeter och lärarbord lånades eller tillverkades av slöjdkunniga män. Tack vare en penninginsamling kunde läraren före skolan började åka in till Åbo och anskaffa nödigt skolmaterial. En dag i oktober kom ett telefonsamtal från Helsingfors som meddelade att skolan skulle få ett orgelharmonium inköpt av Fredrik Valros. Det skulle sändas med slupen ”Seralia” då den återvände från den traditionella fiskmarknaden i Helsingfors. Ungefär samtidigt fick direktionen meddelande om att kommunen övertagit Rosala folkskola. Snart hade direktionen möte och virke kunde inköpas för skolbygget. Hösten 1910 kunde eleverna börja i sin nya skola. Elevantalet ökade år för år och var snart uppe i 46 elever, men över 50 elever blev det aldrig så att en tvålärarskola skulle ha kunnat inrättas.

Skolan inledde sin verksamhet i Rosala by å Nissa hemman för två år under vilken tid en skolbyggnad uppfördes intill den plats den senare uppförda skolbyggnaden nu står. Det vitmålade skolhuset utgjorde ett tydligt segelmärke långt ut mot Hangöfjärden. Lärarbostaden bestod av tre rum och kök. Undervisningsavdelningen utgjordes av en stor ljus lärosal, slöjdsal, rymlig tambur och veranda. Det var en ståtlig byggnad och en besökande främling förstod genast att det var bygdens läroanstalt. Rosala skola var en högre enlärarskola med 4 årsklasser. Fram till 1921 då också en lägre folkskola inrättades. 1940 tillfogades en fortsättningskurs som hölls om kvällarna och kallade aftonskolan. År 1954 blev skolan 7-årig. Då Hitis folkskola indrogs 1965 fogades Hitis distrikt till Rosala distrikt och namnet ändrades till Kyrkoby-Rosala folkskola. Hösten 1966 förflyttades klasserna VII-VIII till Dalsbruks högstadieskola. 1967 ändrades skolans namn till Hitis folkskola och 1973 till Hitis lågstadieskola. Numera heter skolan Rosala skola.

Det ursprungliga skolhuset blev med tiden i så dåligt skick att planer på en ny skolbyggnad uppgjordes för två klasser. Skolhuset fick byggnadstillstånd, men byggnadsplanerna motarbetades av de i kommunen som ansåg att bygget skulle bli för kostsamt med påföljden att byggnadstillståndet omprövades. Först 1966 kunde en ny skolbyggnad tas i bruk. Den byggnaden saknade tex. slöjd- och gymnastiksal. Inflationen gjorde att kostnaderna för det slutliga skolhuset blev lika dyr som det som kunde ha byggts med det ursprungliga tillståndet. Nu hade ändå eleverna i klasserna IV-VI ett ljust och trevligt klassrum att arbeta i och läraren en modern bostad. Sämre var det i den gamla småskolan. Lärarbostaden med 1 rum och kök var mycket kall och dragig. Småskolans lärosal utdömdes år 1974 av skol- och hälsovårdsnämnderna såsom hälsovådlig. Eleverna fick ett annat arbetsutrymme i den nya skolans materialrum som också tjänade som slöjdsal. Bortflyttningen av barnfamiljer gjorde att år 1974 blev Hitis lågstadieskola enlärarskola med klasserna I-VI vilket innebar en mycket tung arbetsuppgift för läraren och blev mindre effektivt för eleverna. I tretton år arbetade skolan under dylika förhållanden. År 1987 hade elevantalet ökat så mycket att skolan igen fick tillstånd att arbeta med två heltidsanställda lärare. Utrymme för den nya arbetsgruppen har man fått genom att Rosala Marthaförening har avstått den av dem renoverade ”Småskolans” lärosal. Den hade under marthaparentesen blivit uppsnyggad men knappast varmare. Lärarna i högre skolan har stannat länge i sina tjänster. År 1970 fick skolan tillstånd att arbeta med två lärare varvid småskolan indrogs.

Bild 24. Rosala nya folkskola. (Skolväsendet i Hitis 100 år 1990, 27)

Kvinnorna från Böle bildade i början av 1900-talet en syförening för att få till stånd ett skolhus. Det nådde faktiskt vattentak, men under många somrar tjänade det bara som tak för fåren under ruskväder. När man sedan 1921 ansökte om tillstånd att få grunda en lägre folkskola erbjöds byggnaden åt kommunen som färdigställde den så att 7–8 åringarna fick en lägre folkskola. Det blev en stor lättnad för högre folkskolans lärare då eleverna fick en god beredskap för den högre folkskolan. Under hela tiden fram till 1960 hölls elevantalet högt i båda folkskolorna, c 50 elever, men sjönk sedan hastigt.

Rosala lägre skola eller Rosala småskola som den då kallades, arbetade under den första tiden som en skild skola och arbetade i skilt skolhus. Från år 1927 har skolorna haft gemensam direktion och budget. Småskolans första lärarinna Ester Collander från Högsåra by var en försynt person som helt gick in för sin skola och umgicks mycket litet med byns invånare. Hon vart också sjuklig och ofta tjänstledig. Hon efterträddes av Elise Röman som arbetat vid Biskopsö folkskola tills den blev enlärarskola år 1934. Hon var mycket verksam inom föreningslivet. Följande lärare var Marita Wilson som arbetade tre år vid skolan varefter hon blev tjänstledig med Anna Sjöberg från Holma som vikarie. Else Lindberg utsågs till ordinarie 1961–69, men var tjänstledig en stor del av sin anställningstid. Då var Brita Meriläinen, Hillevi Järf, och Alfhild Pellas hennes vikarie. Läsåret 1969–70 var studerande Gunnel Strandfelt tillfällig lärare.

Småskolans lärare: Ester Collander, Elise Röman -1934, Marita Wilson 1934-37, Anna Sjöberg, Else Lindberg 1961-1969, Brita Meriläinen, Hillevi Järf, Alfhild Pellas, Gunnel Strandberg 1969-70

Bild 25. Rosala grundskola, Stenmarsvägen 1, 25950 Rosala (Yle/Dmitri Volgin Internet)

Numera verkar Hitis-Rosala skola som den enda skolan i Kimito kommun ute i skärgården utanför huvudön. Skolan hade i början av 2020-talet under 19 elever per läsår. Trots att Hitis-Rosala området upplever sig ha ett inflyttningstryck finns det också ett tryck på att stänga skolan pga. kommuns svaga ekonomi. (Folkvännen 1879, Hollsten 1991, 291 – 299.

Houtskär från 2009 Pargas)

  1. Björkö-Mossala (folk)skola, C, H, I, J, K, P

Skolan verkade 1892–2001

År 1890 fick Houtskär ny ordinarie kyrkoherde, Ludvig Joakim Maximilian Lagerbohm. Så fort han tillträtt tjänsten började han tala för att socknen behövde en fast folkskola utöver den redan existerande ambulatoriska skolan som hade inlett sin verksamhet året innan. Då han tog upp frågan på sockenstämman blev han genast motsagd. Följande höst valdes kyrkoherden till kommunalstämmans ordförande och då tog han upp frågan ånyo och nu hade Björkö och Mossalaborna förberett sig för ärendet. Trots skrik och skrän kunde ordförande föra frågan till omröstning. Man beslöt inrätta två folkskoledistrikt i kommunen. Distrikt II blev Björlö, Mossala, Lempnäs och Sördö.

Bild 26. Lärare Ferdinand Lindroos t.v. med sina elever utanför skolan i Mossala. T.h. fru Lindroos som hade hand om undervisningen i handarbete för flickor. (Mårtensson 2000, 105, Houtskärs Lokalhistoriska Arkiv)

I Staffanssalen i Björkö inledde Björkö-Mossala folkskola sin verksamhet 1892 som den första ordinarie folkskolan i Houtskär med J.G. Kvarnström som första lärare. Skolsalen var dragig och kall så vårterminen flyttade skolan till Franses i samma by. Där blev skolan kvar till våren 1894. Slöjdutrymme hyrdes i Stens bondbyggning. Hösten 1894 flyttade skolan till Jakobs i Mossala – till den plats där den i fortsättningen skulle stå.

Byamännen i Björkö och Mossala som hade visat en nästan otrolig enighet då det gällde att få en fast folkskola till distriktet kunde inte enas om platsen för ett kommande bygge av skolhus eller förmå någon att sälja mark till skoltomt. Det handlade naturligtvis inte bara om tomt för ett skolhus, utan läraren skulle också ha tillgång till potatisland och någorlunda drägliga förutsättningar att hålla sig med egen ko.

För Björköborna, som hel tiden hade räknat med att skolan skulle byggas i Björkö kom det som en överraskning att ett föravtal med Emil Eriksson Marthas och hans hustru uppgjordes den 25 oktober 1895 om eventuellt köp av Jakobs bondbyggning i Mossala med intilliggande 2 tunnland jord. Köpet godkändes 1897 och i det ingick också mullbete för lärarens ko under sommarhalvåret.

Redan 1893 hade Kejserliga Ecklesiastik Expeditionen tagit ett positivt beslut gällande lärarlönen och byggande av skollokal i Björkö-Mossala skoldistrikt. Dessutom talades det om att eventuellt kunna använda brännvinstillverkningsmedel för skolans drifts- och byggkostnader.

Brännvinskassan tillkom när hembränningen förbjöds år 1866. Med knapp majoritet gick bönderna med på att för brännvinet skulle erläggas en konsumtionsskatt som sedan till en viss del skulle tilldelas kommunerna som enligt förordningen inte fick användas till löpande utgifter utan endast för särskilda kommunala satsningar och då med Guvernörens tillstånd. Kassan kunde emellertid belånas till gängse ränta.

Skolivrarna som hade tänkt sig att en viss summa kunde uttas från ”brännvinskassan” upptäckte att kassan var så gott som tom eftersom församlingen hade lånat det mesta, men inte kunnat betala tillbaka. Nu skulle kassan fyllas genom intaxering endera kyrkligt eller kommunalt. Detta innebar att Äpplö och Nåtöborna skulle vara med och betala för de två planerade folkskolorna, men själva bli utanför. Villkoren att Äppelö och Nåtöbornas barn skulle inkvarteras nära skolan kunde kommunalstämman inte godkänna. Skoldistriktens ordförande ingick till guvernören med en bitsk skrivelse i vilken han krävde att Äpplö och Nåtöborna skulle bestämma sig till vilket distrikt de skulle höra. Dessa ville emellertid ha ett eget skoldistrikt och förhalade därför beslutet i det längsta. Guvernören gav Lagerbom rätt och Äpplö och Nåtöborna lovade ”i mån av möjlighet” betala sin del av skulden. Lagerbohm skrev detaljerade protokoll från direktionernas möten som kunde bli nog så stormiga. Från protokollen framgår att en av lärarna i Mossala sexuellt ofredade några av sina elever.

Ferdinand Lindroos kom att som lärare verka den längsta tiden vid skolan i Mossala från år 1907 till 1940 och har naturligt nog lämnat många spår efter sig i berättartraditionen. Skolarbetet vid lägre och högre folkskolan i Mossala har genom årtionden präglats av att så många barn dagligen under höstar och vårar måste ta sig med båt över Mossala sund till skolan. Lyckligtvis inträffade aldrig några allvarligare olyckor. Färjetrafiken inleddes år 1965 och de små roddbåtar skolbarnen tidigare hade använt sig av kunde dras upp på land för gott.

Lärare vid Mossala skola var: Gottfrid Kvarnström 1892–93, August Lukander 1893–95, Edvard Höglund 1895–98, Konrad Nylund 1898–1899, Alfred Danielsson 1899–1901, Joh.Evert Karlsson 1901–03, Sigrid Lindfors 1903–04, Ernst Åfors 1904–07, Ferdinand Lindroos 1907–40, Helge Rosenqvist 1940–46, Elvi Åkerlind 1946–75, Margaretha Franzen 1975–80, Ros-Mari Djupsund 1978–79, Ann-Mari Bergman 1979–84, Gretel Jansson 1980–88. Bo Juslin 1984–87, Anders Back 1987–88, Alf Örn 1988–92, Kristina Örn 1988–92, Sonja Hopén 1995–967, Stefan Karlgren 1996–00, Christer Friis 1992–2001. (Mårtensson 2000, 103–106)

 

  1. Hyppeis folkskola, A, I, E, Q

Skolan verkade 1896–1969.

Bild 27. Folkskolan uppförd 1905–06. (Mårtensson 2000, 112)

År 1896 startade folkskolan i Hyppeis med 22 elever i hyrd lokal på Jakobs hos bonden Henrik August Jakobsson. Detta kom som en total överraskning för skoldistriktets ordförande Max Lagerbohm som samtidigt var ordförande för skoldirektionen i Näsby. Han skrev förgrymmads att skolan uppkommit genom hyppeisbornas enskilda åtgärder utan att kommunen hade haft någon kännedom om saken. Hyppeisborna lät sig inte skrämmas utan fortsatte med skolarbetet 1898–99 i salen på Staffans, 1899–1900 hos Anders och 1901–06 på Hinders hos Ferdinand Jansson. Hyppeisborna drev också igenom frågan om eget skoldistrikt för Hyppeis, Jervis, Hönsnäs, Berghamn och Jungfruskär och processade till sig en andel av brännvinskassan för den privata högre folkskolan och lovade fortfarande ödmjukast att fortsätta köra brännved till skolan i Näsby tills deras eget skoldistrikt var stadfäst för den. Skolhuset började byggas 1905 på byns allmänning vid Storör och stod klart för invigning höstterminen 1906. Den 1 september invigdes skolhuset ståtligt med rödgula flaggor och folkskolinspektör Ottelin inbjuden. Skolans vedersakare Max Lagerbohm hade år 1904 valts till direktionsordförande.

Skolans första lärare blev Albinus Ringvall. Förutom skollärare var han också kommunalpolitiker och folkbildare i allmänhet genom ett mångårigt engagemang i Hembygdens vänner i Houtskär och den kulturella ungdomsrörelsen i Åboland. Han var också aktiv inom organisationer som arbetade för jordbrukets och fiskerinäringens utveckling. Läsåret 1917–18 var han tjänstledig och anställd som konsulent inom Svenska folkpartiet. Ringvalls vikarie var Karl Anton Sjöstrand som i boken ”händelser ur minnets dagbok” berättar hur det var att vara lärare i en utskärsby krigsvintern 1918 när två tyska flygare landade på isen utanför skolan och frågade om de var på vitt eller rött territorium.

År 1920 hade elevantalet gått ner till bara 11 elever och krafttag borde göras för att få föräldrarna på utskären Berghamn och Jungfruskär att sända sina skolpliktiga barn till skolan. Problemet återkom sedan gång på gång. Lärare Ringvall förverkligade under sin första tid så kallade ”bokauktioner” till förmån för skolans ekonomi. Också lotteri förekom alldeles som på samma sätt som vid andra skolor i bygden.

Skolans 40-årsjubileum i augusti 1936 med en välbesökt fest. Ringvall hade skrivit en historik som emellertid försvann och de återstående uppgifterna har hämtats ur hans dagbok. De två sista åren av sin långa lärarbana vikarierades Ringvall av sin son Stig Ringvall. Vårterminen 1969 drogs skolan in och barnen flyttades till lågstadieskolan i Träsk. Bron över Hyppeis ström hade då funnits sedan 1962, vilket innebar att det inte var svårt att transportera barnen till sin nya skola. 1962 inlöste kommunen den av byalaget upplåtna tomten på Storör.

Lärare vid Hyppeis skola: Albinus Ringvall 1896–1937, Karl Anton Sjövall (vikarie) 1917–18, Stig Ringvall 1935–67, Elvi Hermansson (vikarie) 1941–42, Lisa Sommarström (vikarie) 1943, Birger Abrahamsson (vikarie) 1943, Karin Johansson (vikarie) 1943–44, Karin Lindholm (vikarie) 1944, Solveig Essen 1967–69. (Mårtensson 2000, 110–113)

 

  1. Jungfruskär folkskola, A, L, P

Skolan verkade 1933–1939

Den privata folkskolan på Jungfruskär blev den sista i raden av folkskolor som grundades i Houtskär. I kommunens arkiv finns endast spridda anteckningar om skolans tillkomst. Hösten 1933 ska skolan ha haft nio elever och fick 1933 låna fem dubbla pulpeter av folkskolan i Saverkeit. Att skolan fick kommunala medel och understöd från Svenska folkskolans vänner finns också antecknat i kommunens arkiv, men däremot inte vem som tog initiativet till skolan, vem som valdes till lärare eller direktionsmedlemmar. Skolans mer eller mindre fullständiga arkiv finns på Jungfruskär, men har inte överlämnats till det lokalhistoriska arkivet. En möjlighet är att det uppstod oenighet mellan föräldrarna på Jungfruskär om inkvarteringen av barnen och därför av föräldrarna startades en privat skola ute på Jungfruskär invid Skiftet. Skolan torde ha inlett sin verksamhet vid Brunströms på Hamnö och sedan fortsatt hos Hambergs på Jungfruskärslandet. Lärare vid skolan skall ha varit: Signe Öhberg 1933–36, Agda Mattsson 1936–1938, Helge Rosenqvist 1938–39.

(Mårtensson 2000, 119–120)

 

  1. Näsby, Träsk (folk) skola, C, E, F, I, J, K, Q

Skolan har verkat sedan 1892.

Bild 28. Träsk skola. (http://traskskola.edu.pargas.fi/   6.1.2022)

Träsk skola är skolan för årskurserna 1–6 på Houtskär. Skolan verkade läsåret 2019–20 i Församlingshemmet i Näsby på grund av problem med inneluften i den ordinarie skolan. Skolan hade då 23 elever i årskurserna 1–6. Den arbetar med sammansatta klasser och indelningen beror på vilket ämne eleverna då jobbar med. Eleverna tar sig till skolan med bl.a. skolbuss, taxi och färja.

Bildningsnämnden i Pargas stad beslöt på sitt möte den 23 november 2020 att kräva att staden bygger en mellanvägg i slöjdsalen i Träsk skola. Orsaken är att politikerna vill se en fungerande skolmiljö och ur ett pedagogiskt perspektiv är det viktigt att slöjdsalen kan användas ändamålsenligt för olika sorters behov. (YLE 30.11.2021 Internet) Då skolhuset  byggdes placerades pålarna fel, vilket ledde till en paus i tillbygget (ÅU 15.12.2021).

Bild 29. Näsby folkskola (Mårtensson 2000, 107)

Efter att Näsby skola hade grundats beslöt direktionen att skolan skulle ha en kvinnlig lärare. Efter att flera av de antagna lärarinnorna hade gett återbud kunde skolan inleda sin verksamhet den 30 september 1892 dagen efter att folkskolan i Mossala hade inlett sin verksamhet. Lärare var A. Menander och ett 30-tal elever var inskrivna i skolan. Skolan blev kvar i denna sal till slutet av vårterminen 1895. Sommaren 1895 byggdes det nya skolhuset på den skoltomt som senare inköptes från Lassas, där Skärgårdsboden var inrymd år 2000. Det slutliga köpebrevet undertecknades först år 1905. Dröjsmålet med köpet och parcelleringen berodde på att ägaren till Lassas hade dött på främmande ort och Hovrätten måste ge änkan med två omyndiga barn tillstånd till försäljningen. Särskilt Saverkeitborna arbetade för att skolan skulle byggas i Näsby.

Lagerbohm skrev detaljerade protokoll från direktionernas möten. Dessa kunde bli nog så stormiga. Av protokollen framgår också Lagerbohms konflikt med lärarinnan Alina Korsström (g. Hamberg). Den resulterade i att han sårad och bitter år 1912 avsade sig allt ansvar för skolfrågorna i kommunen. Han behövde därför inte uppleva tragiken kring lärarinnans självmord 1926. Hamberg efterträddes av Lisa Lindman, vars pedagogiska insats i bygdens liv blev betydande. Efter hennes långvariga tjänst tillträdde Walter Söderman lärartjänsten hösten 1946. Då hade elevantalet ökat så att skolan kunde bli en fullständig folkskola och en lägre folkskola också kunde inrättas i Träsk.

År 1849 beslöt fullmäktige köpa ett tomtområde för skolan i Träsk samtidigt som avtalet om att hyra skollokalen förlängdes. Förhandlingarna var segslitna och först år 1952 undertecknades köpeavtalet. Därför blev den kommunala beslutsprocessen och flyttningen av skolan från Näsby till Träsk långvarig Arkitekt Erik Kråkström fick uppdraget att rita skolhuset som stod färdigt 1961. Det gamla skolhuset såldes till Andelslaget Öboden och revs slutligen 1966.

Lärare vid Näsby/träsk skola: A. Menander 1892–94, Selma Björklund 1894–95, Hulda Pettersson 1896–1900, Alina Korsström (g. Hamberg) 1901-26, Lisa Lindman 1926-46, Walter Söderman 1946–67, Eva Söderman 1946–67, Stig Ringvall 1967–72, Gretel Jansson 1968–82, Christer Friiis 1972–91, Rosita Backman 1982, Viola Tham (g. Eksten) 1985–86, Mikael Södergård 1987–88, Myrthel Veira 1987–88, Lasse Malmberg 1988–90,  Leif Blom 1989–91, Maj-Len Österlund 1991–92, Annika Brunnsberg 1992, Gunilla Broberg-Grunér 1993–94, Catharina Sjölund 1994–95, Kjell Nyberg 1996–97, Helena Schmidt 1999-?

(Mårtensson 2000, 106–110)

 

  1. Saverkeit folkskola, förberdande skola A, F, L, Q

Skolan verkade 1914–68.

Ungefär då Första världskriget inleddes bildades folkskolan i Saverkeit trots motstånd i kommunen. Folkskolans vänner beslöt att själva stå för kostnaderna tills statsbidrag skulle beviljas. Förebilden till sammanslutningen hade de hämtat från Äpplö och Nåtöbornas initiativ i deras skolfråga. I den intensiva diskussionen i kommunalstämman framhölls att det nog fanns rum för de c. 30 barnen från Saverkeit i kommunens övriga fyra skolor. Också Guvernören hade avstyrkt bybornas anhållan. Den 2 augusti 1914 beslöt vännerna ”att alldenstund Houtskärs kommun inte förmått inrätta ett skoldistrikt – öppna en privat svenskspråkig folkskola för gossar och flickor”. Lokal hyrdes hos Backas i Östra Saverkeit. Där blev skolan kvar till vårterminen 1921, Charles Åkerberg valdes till lärare. Med lärarens hjälp sökte sammanslutningen statsstöd för verksamheten och fick anhållan beviljad följande år.

Den förberedande skolan inledde sin verksamhet den 31 september 1914 och högre folkskolan den 1 oktober 1914. För att komma igång tog Saverkeit ett lån i Houtskärs sparbank och lyckades efter mycket hopande och roende få till stånd ett eget skoldistrikt tillsammans med byarna Kittuis och Storpensar. Hösten 1916 övertogs skolan av kommunen. Det tog lång tid innan byarna kunde enas om var det planerade skolhuset skulle byggas. Skolan placerades efter besvärliga diskussioner på Saverkeitlandet där överfarten till Kituis skett av ålder. Våren 1921 köpte kommunen de områden skolan behövde. På området uppfördes sedan i vitt sandtegel det dyra och som det sedan sades ”pampiga” skolhuset som kunde tas i bruk 1 september 1921 även om invigningsfesten skedde först 23.3.1925 med ett stort antal deltagare. Lärare Charles Åkerberg sökte en annan tjänst men återvände till Saverkeit 1923 där han kom att göra en lång och betydelsefull insats för folkbildningen. Han var också engagerad både kommunalt och i åboländska strävanden att utveckla fiskerinäringen. I slutet av 1940-talet planerades internat för eleverna som var tvungna att ta sig över fjärdar och sund. Men med tanke på vägnätets utveckling och de minskade barnkullarna hade internatet snart stått tomt. Pga. bristande elevunderlag drogs skolan i Saverkeit in 1968 och läraren Gretel Jansson överfördes till skolan i Träsk. Herbert och Gretel Jansson köpte skolhuset av kommunen 1971. Följande midsommar öppnades färjtrafik mellan Saverkeit och Näsby.

Lärare i Saverkeit skola: Charles Åkerberg 1914–18, Valter Björkroos 1918–20, Karl Lindström 1920–23, Charles Åkerberg 1923–48, Jenny Jansén 1948–52, Ruth Ringwall 1952–53, Agnethe Johansen 1953–54, Gretel Mattsson (g, Jansson) 1953–68.

(Mårtensson 2000, 116–118)

 

  1. Äpplö folkskola, A, E, L, Q

Skolan verkade 1912–67.

Bild 30. Äpplö folkskola. (Mårtensson 2000, 113)

Trots högljudda protester från vissa föräldrar beslöt bilda en privat folkskola i Äpplö. Skolan inledde sin verksamhet i hyrd lokal hos Simons i Äpplö. Jean Törnroos blev skolans första lärare. Distriktsstämman 1921 beslöts att kommunen skulle överta skolan från följande år. Det som skiljer Äpplö från de övriga skoldistrikten är de mångåriga försöken att få till stånd ett elevinternat. År 1937 godkände Skolstyrelsen internatets ritningar. Sedan kom krigen emellan och internatplanerna måste vila till 1946 då ett nytt förslag framlades, men fick nej från kommunalfullmäktige vilket ledde till besvär hos länsstyrelsen där internatet godkändes, men stötte på kommunstyrelsens motbesvär till Högsta förvaltningsdomstolen. Kommunstyrelsens motstånd mot internatet utgick från att om ett sådant skulle uppgöras i Äpplö skulle kommunen bli tvungen att också uppföra internat på Hyppeis och Saverkeit vilket skulle påverka kommunens skattöre negativt. Högsta förvaltningsdomstolens beslut 1951 undanröjde länsstyrelsens beslut. Skolans direktion gjorde det oaktat ännu ett försök att i brådskande ordning få internat till Äpplö. Efter att skoldistriktet under hela 60-talet hade kämpat med bristande elevunderlag med hot om indragna statsbidrag stängdes skolan för gott våren 1967. Innan skolan stängdes gjorde byborna ännu ett desperat försök att få hålla den igång ytterligare några år genom att man hoppades på att en fond skulle kunna bildas som skulle ta över ansvaret för skolan. Någon sådan fond bildades aldrig och 2000 är den uthyrd till lägergård efter att omfattande renoveringar företagits.

 

Iniö (från 2009 Pargas)

  1. Iniö (folk) skola, Norrby folkskola, F, H, I, J, Q

Norrby folkskola inga uppgifter.

Iniö folkskola har verkat från 1887.

Bild 31. Iniö folkskola vid höstterminens slut 1977.(Foto MG 1977)

Iniö skola är en naturnära liten enhetsskola (förskola-åk 9) vid havet. Skolan verkar i trivsamma nyrenoverade ”Fyren”, där vi delar vår vardag med Iniö daghem och bibliotek.

Tyngdpunktsområdena i vår verksamhet är hållbar livsstil, uteundervisning och trädgårdspedagogik. Vi får undervisa i en idyllisk skärgårdsmiljö och arbetar mångsidigt både inne och ute, fritt över åldersgrupper från dagisålder till tonår och i tätt samarbete med lokalsamhället.

Hos oss är eleven i centrum. Vi har goda möjligheter att ge varje elev en skräddarsydd undervisning för att utvecklas utgående från sina egna förutsättningar till den bästa versionen av sig själv. Samhörighet, gemenskap och delaktighet är ledstjärnor i all vår verksamhet.

Bild 32. Norrby folkskola sedd från byberget. Ladan med halmtak finns ej bevarad. (Föreningen 1987, 69)

Lokalguiden Rea Åkerfelt berättade att det i Åbo Underrättelser 16.8.1896 skulle ha ingått en artikel med rubriken ”Bildningen segrade till slut” i vilken framhålls att: ”Man inrättar folkskolor och folkhögskolor för ungdomens utbildande överallt i vårt land men Iniö kommun har levat så gott som oberörd af dessa tidens strävanden. Den har hittills varit i avsaknad av folkskola. I höst skall denna brist avhjälpas genom att en folkskola inrättas på kyrklandet. Kommunen har visserligen även förut en gång en folkskola, men genom församlingsborna bittra hat måste denna upphöra, sedan den verkat ett läsår. Denna skola kom hösten 1887 till stånd genom föreningen Svenska Bildningens Vänners i Åbo försorg, och såväl denna förening som folkskolläraren Th. Mattsson gjorde stora uppoffringar för skolan. Men alla dessa strävanden strandade mot Iniöbornas skolfientliga motarbete. Dessa ansträngde alla krafter för att göra folkskollärarens arbete om intet, och ju mera det led mot våren, desto mindre blev antalet elever. Och då skolan sedan avslutade sitt läseår, var eleverna nätt och jemnt så många som erfordrades för att statsbidraget skulle fås. Emellertid förgick sommaren, och även under denna tid var skol-fienderna verksamma. Ja, de lovade t.o.m. hämnas den, som vågade sätta barn i skolan. Hösten kom, och skolläraren Mattsson infanns sig för att ånyo börja sitt hederliga och ansvarsfulla, men otacksamma arbete som Iniöbornas barnauppfostrare. Dagen var inne, då skolan skulle öppnas, men till lärarens stora sorg infann sig ej ett enda barn.  Men de, som besökte den, har nu vuxit upp och försöka verka för upplysningens befrämjande. Gång efter annan har man hört, att de nog skulle sätta sina barn i folkskola, blott de hade tillfälle därtill.

Då sju år förgått sedan den ovan omtalade folkskolan upphörde, kom åter skolfrågan före på en allmän kommunalstämma hösten 1895. Vid stämman beslöts enhälligt att kommunen skulle inrätta en fast folkskola, och att skolbyggnaden skulle påbörjas följande vinter så att den bleve färdig till hösten 1896. Allt vad som då beslöts har sedan förverkligats lugnt och stadigt. Ingen har satt sin hand emot företaget. Väl vore, om var och en församlingsbo insåge, att tiden är inne att få en folkskola till Iniö, och att alla sedan skulle betjäna sig af den.”

Så blev det aktuellt med ungdomsförening, skolläraren Pettersson hämtade nya tankar med sig till Iniö. I Västra Finland juli 1906 kan vi läsa: ”Att Iniö ungdomsförening bildad i år den 21 januari, förhållandena till trots, fört en så livlig tillvaro är förbluffande. Men föreningen existerar, ledd av sin energiska ordf., folkskolläraren K.P. Pettersson och det är ett värkligt nöje att bläddra igenom protokollsboken för dess korta tillvaro. Möten ha hållits talrikt och huvudnumren ha varit diskussioner, dialoger, teater och bygdemål, ofta författade av medlemmar. Och att medlemmarna – 78 till antalet – nästan alla kommit tillstädes, trots det att dans som plägar var dragspik, lockbete och ett uppiggande, oskyldigt nöje icke förekommit är ett plus åt Iniöungdomens intresse för sin förening. Orsaken till att dans icke förekommit har varit den att mötena hållits å folkskolan och kombinationens folkskola och ”danslokal” ännu näppelunda lär gå an.”

Av citat ur tidningen Västra Finland i maj 1919 framgår att ”Skärgårdens vandrande folkhögskola, vars senaste kurs har varit förlagd till Iniö har varit föremål för mycken välvilja från allmänhetens sida och har haft 30 inskrivna elever. Intresset för skolan är allmänt, om också vinternoten just nu konkurrerar om ungdomens tid. Även de äldre har visat stort intresse för skolan genom att talrikt infinna sig till skolans samkväm och små fester och genom ett livligt deltagande i diskussionerna.” Här nämns inget om på vilket sätt man tog sig till träffarna, antagligen seglandes eller roendes för dem som inte kunde gå till fots. MEN ur Iniö Ufs 50-årshistorik, 1956 framgår att båtmotorn, som kom på 1920-talet, har gjort det bekvämt att färdas mellan byarna. Telefonen, som kom 1934, har naturligtvis varit till stor välsignelse för skärgårdsfolk och i synnerhet ungdomen som därigenom kommit i närmare kontakt med varandra.

Grundskolan infördes i Iniö i mitten av 1970-talet, och eleverna gick högstadiet först i Pargas, men senare i Åbo i S:t Olofsskolan. Under veckorna bodde de på internat. År 2002 inrättades en s.k. sammanhållen grundskola med klasserna 0 till 9 och Iniöbarnen fick därigenom möjlighet att gå även de tre sista grundskoleåren hemma. Förskola infördes för sexåringarna. ”Lekis” och med tiden ”Dagis” har i Iniö funnits sedan hösten 1975, först som ett av Folkhälsan introducerat experimentellt s.k. delveckodaghem, där barnen gick tisdagar och torsdagar, 2h per gång. Restiden till Norrby skola, där man inledde verksamheten, var för barnen som kom längst ifrån också 2h! 1978 tog kommunen över verksamheten som köptjänst av Folkhälsan.

Skolan i Norrby, tidigare kallad Skolhem, var kommunens första och inledde sin verksamhet 1896. Den första läraren var A.V. Fagerlund. Ursprungligen var skolan i en våning med en skolsal och lärarbostad. På byberget intill fanns lärarens fähus med nära anknytning till skolgårdens bodar. (Föreningen, 1987, 69)

I skolhuset fungerade först Norrby folkskola som år 1973 vid övergången till grundskolan blev Iniö skola.

Bild 33. Läraren som utforskade Nagudialekten. (Andrén m.fl. 1987, 25)

Nagubon, sjömannen, läraren och framför allt folklivsforskaren Karl Petter Pettersson flyttade efter fem år som lärare i Nagu till Iniö. Bakgrunden var att läraren i den nyinrättade skolan där vägrade fortsätta sitt lärarvärv, eftersom Iniöborna hotade med våld ifall han återvände. Karl Pettersson var emellertid inte rädd, utan åtog sig uppdraget och vann på kort tid Iniöbornas respekt och uppskattning. Han blev deras ”alt-i-allo”. Han dog endast 54 år gammal bruten av sin stora arbetsbörda emedan han hade vigt sitt liv för att nedteckna Nagumålet (Andrén 1987).

Skolhuset har på 1970-talet utbyggts till en tvåvåningsbyggnad varvid lärarbostaden flyttade upp i andra våningen. På 1980-talet har skolhuset reparerats och moderniserats. I de tre volymerna om Iniö kommuns historia finns endast 5–6 rader om Iniö skola som 1973 övergick till att bli grundskola för årskurserna 1–6. De högre årskurserna gick först i Skärgårdshavets grundskola i Pargas, men flyttade till St. Olofskolan i Åbo sedan Skärgårdshavets grundskola 1980 flyttat till Korpo. Läsåret 1976–77 verkade Marja Gripenberg som lärare i Iniö skola. (Andrén, Westerby, Pajula 1987, Föreningen 1987, Mårtensson 2000, Bildningen segrade 1896)

 

  1. Keistiö folkskola, I, P

Bild 34. Keistiö folkskola (Iniö hembygdsarkiv, Föreningen 1987, 205)

Skolan verkade 1925 – 1967

Keistiö folkskola byggdes 1926–27 i två våningar av batting och bräder på en sockel av gråsten. Fasaden var en liggande spontpanel. Huset var gulfärgat och i dåligt skick. Uthusen omfattade vedbod, bastu och hobbyrum och de uppfördes samtidigt med skolbyggnaden. Det tegelklädda taket är sadelformat. Då skolan indrogs för att elevantalet sjönk övergick skolhuset i byns ägo. I början på 1980-talet initierade föreningen Iniö Hembygdsbok ett byalag bildat av Keistiöborna. Dessa fortsatt med att få byggnaden reparerad med egna krafter. (Föreningen 1987, 205–206) Keistiö byalag upprätthåller numera ett litet museum på den f.d. skolans vind, där man kan bekanta sig med bilder, texter och dokument från folkskoletiden.

  1. Keistö hjälpskola,

Huruvida skolan har existerat är diskutabelt, men den nämns i den finskspråkiga förteckningen om folkskolor i Finland. <https://fi.wikipedia.org/wiki/Luettelo_Suomen_kansakouluista>. Det kan handla om ett missförstånd då fortsätningsundervisning har noterats som hjälpskola.

 

Karuna (från 1969 Sagu)

 

  1. Svenska folkskola, A, F, I, Q

Karuna skola verkade 1883–63.

Skolan fungerade 33 år i den tvåspråkiga kommunen Karuna som sedan 1969 utgör en del av den enspråkigt finska kommunen Sagu kommun

Bild 35. Karunas svenska småskola verkade 1893–1926 (MG 2014)

Sedan fröken Rödlin genomgått Ekenäs seminarium, fick hon, 22 år gammal, genast anställning vid Karuna svenska folkskola, som begynte sin verksamhet den 25 augusti 1893. På denna krävande post kvarstod hon i hela 33 år ända tills skolan upphörde med sin verksamhet år 1926. Envar inser lätt att det icke varit någon tacksam uppgift att vara svenska språkets och svenska kulturens förkämpe i den småningom helt förfinskade omgivningen. Detta mödosamma och påfrestande bildningsarbete krävde gott omdöme och takt samt en obruten energi. Mången annan hade helt visst givit upp tidigare, nedslagen av att trots alla ansträngningar se elevskaran glesna och glesna. Slutligen fanns det dock ingen som helst möjlighet att i Karuna stöda svensk bildning genom svensk skolundervisning. Man hade här – fallet är ju icke enastående i vårt land – funnit det opportunt att övergiva sitt svenska modersmål och kulturarvet från fädrens tid. Om fröken Rödlin måste vittnas, att hon såg sin verksamhet som ett heligt kall. Hennes omtanke om de små var rörande, och med hemmen upprätthöll hon intim kontakt. Genom små medel, som hon från olika sammanslutningar lyckades bekomma, sökte hon hjälpa barnen och även roa dem vid enkla skolfester. Att hennes verksamhet uppskattades, betygade skoldirektionens ordförande agronom Otto Rotkirch vid skolans avslutningsfest. Han framhöll särskilt lärarinnans plikttrogenhet och hennes energi i arbetet för skolan och de små. Han tackade henne vidare i sin egenskap av kommunalfullmäktig å kommunens vägnar för det långvariga målmedvetna arbete hon utfört i kommunen ooh i synnerhet för den svenska befolkningen i trakten. Även en deputation av skolans forna elever tolkade den sympati och tacksamhet de kände för sin gamla lärarinna. Om uppskattning av fröken Rödlins livsgärning vittnade jämväl de dyrbara gåvor som vid tillfället överräcktes till henne. Fröken Rödlin skötte även postföreståndarinnetjänsten i Karuna, och denna befattning hade hon ända till sin död.

Det är känt att flere fastlandssocknar i sydvästra Finland, nu helt finska, tidigare i betydande utsträckning har haft svensk befolkning: Bjärnå, Sagu, Karuna. Längst bibehöll sig den svenska bosättningen i Karuna. Denna socken besöktes sommaren 1890 av SFV:s stipendiat, studenten, sedermera fil. doktorn och bankdirektören J.Thurman, som förordade ett löfte om 300 mk under tre års tid för en tilltänkt svensk folkskola därstädes. Skolan öppnades den 25. 8.1893 med fröken Aima Rödlin såsom lärarinna – en minnesteckning över henne finnes i SFV:s kalender 1946. Det blev hennes livsverk: hon tjänstgjorde vid skolan under hela dess tillvaro. Skolan, som understöddes främst av Åbo-svenskarna men även av SFV, hade ännu 1904 20 elever, men lederna glesnade och med vårterminens utgång 1926 var skolans saga all.

I Karuna avtäcktex 6.4.1997 en av SFV bekostad plakett över Karuna svenska småskola.

Trakten nämns också i CFG Gardbergs artikel i SFV-kalendern 1985: “Språkgränsen genom tiderna.”

En text som beskriver skolans historia torde också ha ingått i SFV-kalendern, men har inte hittats nu senare, kanske för att ortsnamnet inte ingår i rubriken. I den ingår berättelsen om de elever som på vintern ginade över från Smörvik till skolan, men ramlade genom isen. Att de inte drunknade, berodde på att det under ytisen låg ett stadigare islager så att eleverna bara kom rejält våta till skolan. (SFV-Kalendern 1946, 1957,1998, 1985) Skolhuset fungerar numera som församlingssal.

Bild 36. Den här plaketten finns på huset där skolan verkade. (Foto MG 2021)

 

 

Kimito

  1. Adèle Wemans (Kimito) flickskola, Kimito folkskola, D, F, G, K, I, P

Adele Wemans skola verkade 1864–1872

Kimito folkskola verkade 1873–1940

Bild 37. Kimito Sockenstuga där Adèle Wemans privata skola verkade många år. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 37)

Adèle Wemans skola

Skolan verkade 1864–72

Adèle Weman (1844–1936) var en kvinna med omfattande bildning som växte upp i sin fasters Emilie Dahls hem Villa Alfhem i Grundby. Släkten umgicks på somrarna med herrskap som kom till ön. Böcker, skådespel, sånger och lekar hörde hennes sorglösa ungdom till. Hon besökte fruntimmersskolan i Åbo och återvände som 14-åring till Grundby. Tillsammans med sin kära kusin Alma Dahl strövade hon i naturen, läste staplar med böcker och började drömma om en karriär som skådespelare. Hennes fostermor sände henne då till sin riktiga mor i Viborg. Där fick hon pröva på lärarinneyrket i Mariaskolan där hennes äldre syster undervisade. Efter en olycklig kärlekshistorie återvände hon till Grundby, där hon blev varse de barnaskaror som höll till i närheten av gården. Hon upplevde deras lekar som meningslösa, onyttiga och tanklösa.

Därför beslöt Adèle Weman att grunda en skola för dem och ägna sitt liv åt undervisningen. Hon fick Alma Dahl till sin hjälp och fostermodern upplät sin sängkammare till skollokal, eftersom andra lämpliga utrymmen saknades. Flickorna sökte fram ett bord och bar in några bänkar från trädgården. Hösten 1864 stod skolan så klar. Barnen behövde inte betala för sig eftersom de flesta var från fattiga familjer. Trots att föräldrarna var misstänksamma började skolan få elever. Adèle och Alma lärde ut bokstäverna, adderade karameller på räknetimmen och lärde ut de tio budorden. Redan följande vinter kunde eleverna delta i läsförhöret och slog mången vuxen i läskunnighet. Utöver att de undervisades lekte de ringlekar och sjöng sånger som Höga berg och djupa dalar. Barnen gjorde stora ögon när de för första gången fick höra sagor, titta på underbara bilder i böcker och tom. tavlor på väggarna. Också föräldrarna började högakta det arbete som gjordes för barnen och hämtade gåvor till lärarinnorna. Hösten 1872 vikarierade Weman i den skola Wolter Ramsay hade startat i Dalsbruk. Det var hennes första avlönade lärararbete. Efteråt återvände hon till Kimito.

Det hade varit möjligt för mamsellerna att hålla skola bara för att de hade egna inkomster, ty knappt för någon av eleverna fanns det möjlighet att betala en skolavgift. Efter två år föreslog fostermodern att skolan skulle flytta någon annanstans och fick tillstånd för den i den nyss färdigställda sockenstugan. Den privata skolan verkade i kyrkbyn ända till år 1872.

Kimito folkskola

Adèle förvånade sockenstämman med att personligen dyka upp på det möte där frågan om grundandet av en folkskola behandlades. Trots att kvinnorna hade rösträtt var detta första gången en kvinna deltog. Hon kände sig inte välkommen på mötet. I sin dagbok kritiserade hon efteråt mötet för total avsaknad av ordning. I skolfrågan fanns det ett kompakt motstånd bland bönderna som motsatte sig herrskapets fåneri med böcker och latin och ansåg att den ambulatoriska skolan var fullt tillräcklig. Med röster från ståndspersonerna beslöts ändå grunda en folkskola i Sockenstugan. Den hade tidigare använts vid obduktioner. Nu försågs den med tapeter och kakelugn samt ett litet kök i förstugan. Det skulle bli lärarens bostad. Klassrummet inrättades i kommunens mötesrum till vilket man bar in de bänkar på vilka kropparna hade obducerats och till lärarbord ett minst 100 år gammalt matbord som Weman hade lånat från Grundby gård. Skåp för skolmaterial och klocka måste lärarinnan skaffa själv. Skolan var tänkt närmast för flickorna för att de blivande mödrarna behövde läskunnighet för att kunna undervisa sina barn. Pojkarna skulle inte behöva någon undervisning.

Då Adèle Weman hade visat så stort intresse för folkbildningen var det självklart att utse henne till lärare i den nygrundade folkskolan. Som tillsatt lärare fick hon nu 600 mark i årslön. Alma Dahl fortsatte gratis som Wemans hjälpmedhjälpare och svarade för undervisningen i modersmålet och skrivning. Av summan betalade staten 2/3 och kommunen 1/3.

Skolan öppnade 1873. Skolan började med 35 flickor i åldern 6–14 år. Tre elever var frielever. Läroplan saknades och undervisningen var beroende av lärarnas skicklighet. Föräldrarna hade divergerande önskemål om undervisningens mål. En mor önskade att dottern skulle lära sig sy. En annan förälder ansåg geografi för ett alltför syndigt läroämne, en tredje önskade att dottern skulle läsa två veckor just före läsförhöret. Skoldagen började vid niotiden. Klockan 11 hölls matpaus.

I augusti 1873 samlades den nya direktionen för första gången och uppmanade kommunen att skaffa pulpeter, kartor och skolböcker.

Under andra terminen fick skolan flickor åtminstone från Mattböle, Dalkarby, Tjuda och Kyrkoby. Pojkarna ville inte delta. Lärarinnan förvånade sig över att andra terminen kom bara 13 av de 35 flickor som hade besökt skolan. Efter att Weman hade besökt och informerat hemmen återvände flickorna. År 1875 startade hon en skolkurs för pojkarna i sin kammare, men de måste gå en timme längre i skolan för att enligt kyrkans mening efter skolan undvika onödigt umgänge mellan könen.

Skoldagen började kl. 9 och matpaus hölls kl. 11. Flera klasser undervisades tillsammans och man läste växelkurser.

Nils Oskar Jansson ger en detaljerad förteckning över skolans inredning och av hans beskrivning framgår att undervisning kanske också förmedlades på finska åt finskspråkiga barn. (Antskog, Ruusuvuori, 1999, 33–60)

 

  1. Amosparkens skola, C, F, Q

Amosparkens (folk)skola 1940-

Bild 38. Amosparkens skola. (Foto MG 2014)

Skolan är belägen nära centrum av Kimito och intill Kimito idrottspark. Skolan har ersatt Vreta skola, som var den folkskola som tidigare fungerade i Kimito kyrkby.

Skolans webbsida: https://peda.net/kemionsaari/koulut/amosparkensskola

Bild 39. Amosparkens skola sedd från vägen mellan Pemar och Kimito. (Foto MG 2020)

Amosparkens skola byggdes 1940. Amosparken är en av 4 svenska skolor för åk 1–6 på Kimitoön. År 1996–97 renoverades skola. Skolan fick då en slöjdsal, datasal, sociala utrymmen och ett nytt lärarrum.

  1. Fröjdböle folkskola, Brokärrs privata småskola,

C, I, H, L, P

Bild 40. Elever i Fröjböle folkskola. (Skolor förr och nu i Kimitobygden. Kalender 2021. Sagalund.

Fröjdböle skola verkade 1906–67.

Kommunalstämman beslutade i maj 1905 att man skulle grunda en skola i Mattkärr. Förberedelserna tog ett år och skolan inledde sin verksamhet i september 1906 i Brokärr och verkade där i Alber Erikssons (Brobergs) hus med Gideon Sandell som lärare. Samma höst utsåg kommunalstämman en byggnadskommitté för att bygga ett eget skolhus, som blev klart för inflyttning den 1 oktober 1908.

År 1909 hörde till Fröjböle skoldistrikt byarna Fröjdböle, Skogsböle, Lövböle, Lemnäs, Brokärr, Högmo, Koddböle, Smedsböle, Mattkärr, Påvalsböle och en del av Norrlångvik. Till skolan kom 56 elever. Julia Eriksson anställdes som hjälplärare. Sandells tjänst sköttes av en vikarie. År 1910 anställdes Algot Halén (Hallén) som blev skolan trogen till 1948.

Utrymmena var trånga och man bad om en tilläggsbyggnad, men det gick kommunalstämman inte med på.

På måndagen 30.9. 1938 bekantade sig eleverna med Babels torn, räkning samt interpunktionen i rättskrivningen På tisdagen räknade man, läste, och sjöng. På onsdagen talade man om Guds löften till Abraham, bekantade sig med reformationen i Finland och räknade tal. På torsdagen fortsatte man räkna, lärde sig växternas delar och fick en översikt av Europas geografi. Dessutom gjorde man gymnastikövningar. På fredagen bekantade man sig med vikingen Ragnar Lodbrok, skrev en kvällsbön och en uppsats över ämnet Vår hund. Den 4 oktober var det vackert väder och barnen fick leka utomhus en timme. Sedan kom man in och fortsatte med Gustav Vasa och Finlands gränser. På lördagen berättade läraren om Sodoms förstörelse och eleverna övade sig i rättskrivning efter diktamen. Eleverna fick ledigt på eftermiddagen.

Elevantalet sjönk till 40 elever 1912 så hjälplärartjänsten drogs in. Fem år senare 1917 öppnades Brokärr privata småskola med Julia Eriksson som lärare. Hon verkade som småskollärare tills storskolan igen fick en biträdande lärare år 1923. Efter två år i högre skolan återvände Julia till småskolan och stannade där till sin pensionering. 1948. Hon efterträds av Greta Lindroos (f. Hallén) som vid skolindragningen 1967 överförs till Vreta skoldistrikt.

Hösten 1926 anställdes Vivi Karlsson (g. Sjöstrand) som andra lärare i folkskolan. Hon efterträds 1932 av Edith Wide.

Gunvor Grönqvist som var elev vid skola 1932–36 har enbart soliga minnen från sina år vid skolan.

Efter Algot Hallén blir han son Martin föreståndare i fyra år till 1952 då Fjalar Ahlskog tar över föreståndarskapet för fyra år.

År 1956 har elevantalet sjunkit så mycket att Edith Wide blir ensam lärare i folkskolan. och därmed också föreståndare Hon stannar tills hon går i pension 1967. Då hade elevantalet sjunkit till 14 och eleverna överfördes till Vreta skola. (Antskog, Ruusuvuori, 1999, 88–90)

 

  1. Gammelby/Gammelboda/Viksvidja folkskola/lågstadieskola, privat småskola C, G, Q

Bild 41. Gammelboda skola. (Skolor förr och nu i Kimitobygden. Kalender. Sagalund 2020)

Skolan verkade 1921–74

Den svenska skolan i Viksvedja började 1921–22 sin verksamhet med 24 elever i samma utrymmen som den privata småskolan i Strömma. När Strömma småskola sammanslogs 1922 med Strömma skola blev den emellertid enspråkigt finsk.

Skolbyggnaderna i Strömma var eftersatta långt in på 30-talet. Gammelby gård erbjöd en skoltomt, men den låg för långt borta från den finskspråkiga bosättningen och de svenskspråkiga önskade en tomt närmare Viksvedja. Byggandet av den svenska skolan komplicerades av att Skolstyrelsen inte godkände ritningarna 1926. Nya ritningar uppgjordes enligt en tegelskola i Pargas. Byggnadsarbetet är ännu på hälft i september 1927 och skolarbete måste fortsätta i hyrda utrymmen. Vid slutgranskningen uppdagas brister. Takstolarna måste förstärkas, slöjdsalen behövde en kamin att koka lim på. I källaren saknades krokar. Byggnadsarbetena godkänns först 1927, varpå följde en festlig invigning. Efter att lagen om läroplikt hade godkänts år 1922 fick alla elever gratis skolböcker och material och det togs inte längre någon skolavgift. ”Till höstens nöjen hörde potatisupptagning på Strömma gård. Efter att eleverna hade ätit sina lunchsmörgåsar plockades potatisen

för hand efter en maskin som drogs av två hästar. Vid 15-tiden kom patron Wasastjerna och hans patronessa åkande i trilla med kusk på bocken och en stor gråhund springande bredvid. De bjöd på kaffe och bulle. Sedan plockade eleverna potatis ända till 17-tiden. och om de hade ork kvar fick de plocka nötter i gårdens hassellund.”

Gammelby lågstadieskola indrogs 1974. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 107–110, 177)

Bild 42. Thyra Högman var i mer än 40 år lärarinna i Gammelby småskola. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 109)

 

  1. Helgeboda (folk)skola, C, E, F, I, Q

Bild 43. Helgeboda skola (Bild från Sagalunds museums bildsamling, 1970-tal) http://www.sagalund.net/cgi-bin/bildark/bildark.cgi?db=bildark&view_records=1&Bildnummer=*&nh=590&mh=1

Helgeboda (folk)skola verkade 1903–73.

För att grunda Helgeboda skola tillsatte kommunen en kommitté under Nils Oskar Jansson på våren 1903. Samma höst inledde en svenskspråkig skola för pojkar och flickor sin verksamhet 31 augusti i hyrda utrymmen på Tyskas med 30 elever. Den tilltänkta läraren, Nestor Engdal, kunde inte fastställas av skolinspektören, emedan han inte deltagit i värnpliktuppbådet, vilket krävdes för kommunal tjänst. Till sist infann sig folkskolinspektören på ett direktionsmöte och skrev själv protokollet. I beslutet avsattes Nestor Engdal, varefter skolan var stängd ett par veckor innan undervisningen återupptogs förmodligen med en tillfällig lärare. Från hösten 1904 var Sven Eriksson lärare vid skolan tills det ryska förtrycket minskade i så hög grad att Engdal kunde komma i fråga. Emellertid var han då intagen på sanatorium vilket innebar att han tillträdde först hösten 1906. Skolan verkade i hyrda utrymmen fram till 1905 då den fick eget hus på Väfvar. Detta bestod till en början bara av en kammare, en sal, en tambur och ett köksutrymme. Engdal var en aktiv man och fick en del av medlen som var avsedda för anskaffning av undervisningsmaterial. Då skolan ville inköpa ett harmonium nekades det av kommunalstämman. Saken anmälde till guvernören och två senare bars ett harmonium in i skolan. År 1909 blev den nya distriktsindelningen klar varvid byarna Degerdal, Helgeboda, Rudå, Västankärr, Böle, Mjösund, Tofsnäs, Skog, Nordvik, Norrsundsvik, Skållböle och Gräsböle kom att höra till Helgeboda distrikt, vilket visar att de som bodde i nordvästra delen av Kimitoön fick lång skolväg. Lärare Engdal medverkade till att skolfastigheten underhölls väl. År 1913 röjdes skoltomten, träden fälldes och eleverna sågade själva upp dem under lärarens ledning.

År 1915 var Helgeboda kommunens största folkskola med 48 elever. År 1919 anställdes en biträdande lärare. Enda sökande var studerande Alma Karlsson från Pungböle Även följande år då elevantalet var 62 behövdes en biträdande lärare. och Alma Karlsson återvaldes. Hösten 1921 fanns det en behörig medsökande som direktionen förbigick med motiveringen att lärarbostad saknades. Alma gifte sig med Engdal och delade således bostad med honom. Hösten 1922 valdes Xenia Söderström (g. Serén) till biträdande lärare men flyttade efter två år till Dragsfjärd. Därefter anställdes Dagny Karlsson som ända till 1949 undervisade högre folkskolans lägre avdelning, klasserna 3 och 4 samt sina sista år var skolans föreståndare.

Fast småskola inrättades 1926 varvid Alma (f. Karlsson) Engdal återkom som lärare och fortsatte till 1960 att vara en varm modersfigur för sina elever. Senare arbetade Alma i de högre klasserna och var i flera repriser skolans föreståndare. Nestor pensionerade sig som 67-åring men fortsatte i kommunalpolitiken till utgången av år 1956.

Övriga föreståndare var Martin Rusell (1949–52), Rainer Gustavsson (1957–62) och Boris Sillman 1964–69). Från 1960 blev Helgeboda en tvålärarskola. Signe Marander Som hade undervisat de två lägsta klasserna tog från 1950 hand också om klass 3. Hon avgick 1966 då elevantalet hade sjunkit till 15. och tjänsten drogs in.

Skolradion hade införts i Finland före Vinterkriget. Också i Helgeboda skola lyssnade man på radio, första veckan i oktober 1938 två timmar. Ämnet för det ena programmet var frisk luft, sol och vatten. I andra höll fil.mag, Tor Hellström en föreläsning om djur som vandrar. I geografin sysslade man med storlek och gränser. Man läste om ”Olles och Svantes hund”. På gymnastiktimmen spelade man brännboll och under den andra gymnastiktimmen gymnastiserade man med hjälp av skolradion. I religion valde man apostlar, innanläsningen övades med Östersjön som ämne. I grammatiken lärde man sig interpunktion och så skrev man uppsats över ämnet ”När jag tog upp potatis”. Ämnet var aktuellt för eleverna i Helgeboda hade just haft fyra dagars potatisupptagningslov.

När grundskolan infördes 1972–73 verkade Helgeboda som lågstadieskola med årskurserna 1–6, men man beslöt 1973 överföra de 17 barnen från Helgeboda till Tjuda skola så att denna kunde bli en trelärarskola. Därigenom kom Helgeboda skola att indras och kom att verka som grundskola endast ett år. (Ruusuvuori 199, 84–88, 154–155, 176)

Skolan var belägen på norra delen av Kimitoön i där Västersundsvägen ansluter till Mjösundsvägen. Många av skolbarnens föräldrar arbetade troligen i tegelbruket i Mjösund. Huset står kvar ännu 2020, men är då i privat bruk.

 

  1. Kimitonejdens (högstadie)skola, C, I, K, Q

Kimitonejdens högstadieskola har verkat sedan år 1972.

Bild 44. Kimitonejdens skola. (foto MG 2019)

Skolan är centralt belägen i Kimito kyrkby och i samma hus fungerar också Kimito gymnasium. I Skolcentret finns en bollhall. I grundskolan går elever i årskurserna 7–9. Skolan följer ett system med fem perioder.

Då grundskolan infördes valdes medborgarskolans föreståndare Ernst Lindroos till rektor för det nya högstadiet. Prorektor Bengt Borg ansvarade för övergångsskedet. Lindroos efterträddes av Gunn-Britt Mattsson. Andra lärare i skolan var Viveka Nordman (f. Hellström), Inga-Britt Karlsson, Per-Åke Mattsson Tiiti Mendelin (Nyqvist), Åke Willstedt, Pertti Blankenstein, Maj-Britt Heinström, Bodil Söderblom, Carla Wollstén, Kristina Lönnroth, Ann-Katrin Anderssn, Anneli Ehrstedt, Helena Kommonen, Tom Nylund, Markku Harmanen, Kenneth Nygreén, Agneta Wersterlund, Leif Nyman, Kristina Genberg, Rainer Böhling, Ulf Sourander, Ragne Kommonen, Ingmar Forne, Brita Drugge (f. Fagerlund), Eva Åström, Ben Johansson, Christer Sjöstrand, Anja Roering-Mäkinen, Marina Sjöblom-Kyllönen, Maria Björkgren-Vikström, Tuulikki Järf, Britt Henriksson, Peter Södergård, Kati Lindfeldt, Carita Lagerspetz och Niklas Wallenius. I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet samarbetade högstadiet med Brusaby skolor då det gällde undervisningen i modersmålet, finska och engelska samt naturvetenskapliga ämnen.

Den nya grundskollagen 1985 återinförde skolornas direktioner och följande år tog man i bruk kommunala läroplaner. Den kommunala läroplanen godkändes 1995 och skolans läroplan uppgjordes utgående från den. I början av 70-talet verkade åtta elevklubbar i skolan med i medeltal 14 elever/klubb. Vid årtiondets slut hade klubbarna ökat till ett tjugotal som samlades över 400 gånger per år. Skolorkestern och kören uppträdde också utanför skolan. Dessutom tillkom vanliga idrottstävlingar och utflykter. I klubbarna ägnade man sig åt sång, musik, teater, sport och bollspel, slöjd och handarbete, vänortsverksamhet, scouting och teckning. Sedan när kommunen skar ner anslagen sjönk klubbarnas antal till fyra.

År 1999 gick det 141 elever i skolan. Kimito kommun hade elevplatser också i Åbolands yrkesskola och yrkesinstitutet Sydväst i Brusaby. Internetanslutning fick skolcentret i april 1998. Specialkurser ordnades bla. i första hjälp, bakning, rymdgeometri och sportfiske.

 

  1. Kimito-Västanfjärds medborgarskola, C, F, I, N, Q

Kimito-Västanfjärds medborgarskola verkade 1951–72

Bild 45. I detta hus verkade medborgarskolan. (Foto MG 2020)

Medborgarskolan inledde sin verksamhet hösten 1951 genom att folkskolans klass VIII som tidigare hade utgjort en del av fortsättningsskolan blev en dagskola med 200 arbetsdagar. Den fick härigenom en egen skolform med egen målsättning. Kimito hade det året 69 elever i den svenska medborgarskolan som var gemensam med Dragsfjärd. Den var en direkt fortsättning på läropliktsskolan. Från hösten 1966 överflyttades åk VII från folkskolan till medborgarskolan. Det gjorde att utrymmesbristen blev ännu mera påtaglig. Nabben, Lantmannaskolans och Husmodersskolans handarbets- och slöjdsal på Wrethallabacken togs också i användning för klassundervisning.

I Wrethalla och Nabben hade den svenska skolan sina första teorilektioner. Gymnastiken hölls i Wrethalla för vardera skolan. I Husmodersskolan hölls huslig ekonomi för båda språkgrupperna. Dessutom hölls textilslöjden där.

Hos Bertel Ölander fanns ett stort garage. Där var metallslöjdens samt motor- och ellärans utrymmen medan träslöjden hölls i Holmströms snickeri.

Utrymmena var spridda och eleverna fick nog skynda på stegen för att hinna fram till den plats där följande lektion skulle hållas. Den tiden var det mycket spring och frisk luft mellan lektionerna. För det mesta fungerade förflyttningarna bra. Utrymmena i Nabben var dock bristfälliga. Där fanns inte tillräckligt med frisk luft och efter lektionerna kände sig både elever och lärare trötta.

 

Bild 46. Elever i medborgarskolan. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 135)

Undervisningen skulle anknytas till näringslivet på orten. Den skulle vara mångsidig och underlätta elevernas yrkesval. I medborgarskolan var följande ämnen obligatoriska: religion, samhällslära, modersmål med litteratur, matematik samt huslig ekonomi och barnavård samt ämnen som på ett centralt sätt hörde samman med ortens näringsliv.

För att uppfylla dessa krav erbjöd Kimito-Västanfjärds medborgarskola två linjer, en allmän eller lantbrukslinje och en handelslinje. På den första linjen fanns undervisning i växtodling, trädgårdslära, skogshushållning och husdjursskötsel. På handelslinjen undervisades i grunderna i bokföring, handelslära, maskinskrivning och textning. Tillvalsämnen var handarbete och slöjd, finska och engelska. Slöjden delades upp i trä- och metallslöjd samt el- och motorlära.

Benita Eklund som var elev vid skolan 1963–64 berättar: ”Handelslinjen huserade för det mesta i serveringsrummet och lantbrukslinjen nere i stora salen i Wrethalla. Huslig ekonomi, trädgårdsskötsel, finska och handarbete hade vi i husmodersskolan. Därifrån var det nära till Eckos bageri att köpa munkar, bebéer och kokosbröd.”

I den husliga ekonomin lärde eleverna sig matlagning och barnavård. Båda ämnena var obligatoriska för både pojkar och flickor. I barnavården ingick också en kurs i sexualkunskap. Varje vår informerades eleverna och deras föräldrar om ämnesvalen och ämnenas omfattning. Redan i medlet av 1960-talet hade eleverna möjlighet att välja lång eller kort kurs i matematik och språk. En förutsättning var att minst fem elever deltog i den valbara kursen.

Under fyra lektioner i veckan hade eleverna möjlighet till ett fritt val av också andra ämnen än de nämnda. Det kunde också vara mera hobbybetonade ämnen om det var möjligt att få tag på lärare på orten.

Eftersom skoldagarna var betungande på grund av att dagarna var långa med upp till sex lektioner per dag och många elever dessutom hade långa skolresor gjordes religionsundervisningen anpassad som skriftskola med kyrkoherde Lars Juslin som lärare.

En synnerligen viktig del av undervisningen var yrkesvägledningen med många exkursioner till olika företag och yrkesinriktade skolor i hembygden. Då yrkesutbildningen inte kunde nås visades i skolan film och avlyssnades ljudband från respektive yrkesområden.

Första rektor i skolan var Jarl Högdahl tills Ernst Lindroos som hade arbetat i Vreta skola blev föreståndare för medborgarskolan 1963. Till en början hade den svenska och finka medborgarskolan gemensam direktion, men dessa skiljdes åt 1963. Utom föreståndaren undervisade följande lärare i medborgarskolan: Judith Reinikainen, May Söderholm, Eva von Weissenberg, Gullhild Sandell, Elis Sjöberg, Anita Sjöblom, Seni Lindström, Tora Lindroos, Kristina Lönnroth, Elmer Nylund, Paul Pettersson, och Pirkko Kari. De lärare som undervisade båda språkgrupperna underlydde den svenska direktionen.

Två år skulle det dröja innan nya utrymmen i Engelsby blev färdiga. År 1968 flyttade skolan över till det nya skolhuset. I och med flyttningen blev det möjligt att starta ett frivilligt IX skolår i skolan, ett år som väsentligt avvek från tidigare skolår genom att det var frivilligt och endast drygt hälften av eleverna valde att fortsätta skolgången. Elevernas arbetsvecka delades upp så att de kom till skolan månad-onsdag och de övriga dagarna fick de delta i arbetspraktik hemma eller hos någon arbetsgivare som åtog sig ansvaret för dem. Någon lön var det inte fråga om, men en och annan arbetsgivare tyckte att eleverna gjorde så väl ifrån sig att de då och då gav dem litet fickpengar. Flera elever sökte sig arbetspraktik på annan ort. Genom familjens bekanta hade några sin arbetspraktik förlagd på färjorna mellan Sverige och Finland.

År 1972 infördes grundskolan i Kimito. Medborgarskolan blev nu officiellt grundskolans högstadium, men de som hösten 1972 började sin skolgång i folkskolans sjätte klass fortsatte sin skolgång enligt medborgarskolans läroplan, så i praktiken fanns två parallella system till våren 1976. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 60, 131–137)

 

  1. Pederså folkskola, C, I, E, Q

Bild 47. Lärare utanför Pederså folkskola.

Pederså folkskola verkade 1912–76

I oktober 1810 konstaterade kommunalstämman att Sjölax skola inte kunde ta emot alla barn som sökte sig dit. En ny skola måste omedelbart inrättas i Pederså. Det nya distriktet omfattade Pederså och Linnarnäs, där det fanns 57 elever. Skolan startade i hyrda utrymmen med Julia Pettersson som lärarinna. Man ansökte om statsunderstöd och lån från sparbanken. Uppförandet av skolhuset började följande år. Då var Elis Karlsson skolans lärare. Staten beviljade ett byggnadslån på sommaren 1912 då huset blev färdigt. Skolhuset byggdes enligt samma ritningar som Fröjdböle skola, men spegelvänt. Genom talkoarbete gynnades skolan på olika sätt. Man grundade en syförening för att insamla medel till en symaskin. Medel till ett orgelharmonium fick man också bekostat med inkomsterna från syföreningens handarbeten. På annat sätt kunde det inte finansieras.

Under vårterminen 1918 var skolarbetet avbrutet i fyra veckor pga. kriget.

Pederså fick en fast småskola hösten 1917 med Lonny Karlsson som lärarinna. Efter 1918 sköttes småskolan av Anna Andersson till år 1924. Agnes Sundström var småskollärare 1924–1950. Sedan bytte skolan lärare vart och vartannat år tills Gudrun Ahlskog övertog tjänsten 1958–69. Hon efterträddes av Hillevi Järf (g.Holmberg).

Efter Elis Karlsson var Thor Lindqvist föreståndare vid skolan 1919–1951. Därefter var föreståndarskapen mera kortvariga Thorvald Nyman 1954–1957, Torbjörn Hägg 1964–72. Pederså folkskola indrogs i samband med övergången till grundskolan 1976. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 91–93)

Bild 48. Lärare och elever vid Pederså folkskola. (Sagalunds bildarkiv: http://www.sagalund.net/cgi-bin/bildark/bildark.cgi?db=bildark&view_records=1&Bildnummer=*&nh=586&mh=1)

 

  1. Rugnola folkskola, förberedande skola E, J, Q

Rugnola folkskola verkade 1896–1951.

När skolan skulle inledde verksamheten måste terminen skjutas upp med en vecka eftersom pulpeterna inte anlände i tid. En förberedande skola arbetade 30 dagar på hösten innan den egentliga folkskolan inledde arbetet. Vid sekelskiftet erhölls gardiner och nytt undervisningsmaterial som planscher. Skolan arbetade i början endast 171 dagar per år. År 1921 hade skolan 35 elever. (Antskog, Ruusuvuori, 1999, 78–82, 107).

 

  1. Sjölax folkskola, småskola B, G, I, P

Sjölax folkskola verkade 1896–1963.

Bild 48. Sjölax folkskola. (Skolor förr och nu i Kimitobygden. Kalender 2021, Sagalunds museum.)

Sjölax folkskola grundades 1896 av ägaren till Sjölax gård. Skolan ligger på östra sidan av Kimitoön mellan Gammelby och Pederså. Ida Karlsson var första lärare. Slöjdlärare fick Sjölax först 1902. Innan fler byskolor grundades sökte man sig till Sjölax långt ifrån till fots eller på skidor. 1917 hade skolan 30 elever. Hälften fick ekonomiskt stöd. 1922 hade skolan 42 elever. Efter kriget fick Sjölax skola ett tillskott av elever som snabbt lärde sig svenska. Läsåret 1962–63 hade skolan 6 småskolelever och 12 folkskolelever, men de läste enligt förkortad lärokurs. Man bekostade mat och klädhjälp med hjälp från staten, kommunen och Brita Maria Renlunds fond. Skolan var stängd en vecka pga. mässling. Uppvärmningen av skolan kostade ungefär en tredjedel av en lärarlön. Skolan stängdes 1963. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 78–82).

Bild 50. Elever i Sjölax skola. (Skolor förr och nu i Kimitobygden. Kalender 2021.)

Bild 51. Elever i klass i Sjölax skola. (Skolor förr och nu i Kimitobygden. Kalender 2021.)

 

  1. Tjuda folkskola, Tjuda (Kimito) pedagogi, C, F, K, I, N, P

Tjuda pedagogi och folkskola verkade 1649–1962.

Johan Altendörffer föreslog på 1600-talet grundandet av en pedagogi på Kimitoön. eftersom han behövde läs- och skrivkunnigt folk i de manufakturförtag han på Axel Oxentiernas order grundade på ön som var kanslerns förläning. Han tänkte sig att församlingens klockare skulle sköta lärarsysslan. Skolan skulle få några tunnor råg varje år som sin budget. Kyrkoherde Sigfridius Jacobi fick Oxenstierna att underteckna stiftsurkunden 1649. Ursprungligen skedde undervisningen i ett rum i prästgården. Pedagogien skulle ursprungligen placeras invid kyrkan. Till lärare skulle utses en ung därtill kvalificerad prästman, som kan vara till hjälp i församlingen. Lön ”Sextio daler Enckelt kopparmynt, Rechnandes 15 marker på Rix:dl vilka Sextio daler skolmannen tillställs”. När Oxenstierna blev friherre höjdes lönen till 100 daler. År 1652 startade pedagogin efter att lönen hade höjts.

Första lärare var Laurentii Kurckenius (Per Skolmästare 1664). Han slutade då han utsågs till kaplan 1668. Följande lärare var Gabriel Martini Svidelinius 1668–83. Som lön erhöll han ett kronohemman i Tjuda. Västergård som var skattefritt samt 20 daler från kronan. Han efterföljdes av Marcus Aurelius, magister Jeremias Joseph Wallenius (högst utbildad), Jacob Göransson Ruuth (känd för tygellöst leverne, brännvinsförsäljning och många tingssaker 1696–98.

Bönderna var inte positivt inställda till boklig bildning. Troligen var det få som sände sina barn till skolan då alla händer behövdes på gårdarna. Kyrkoherde Jacob Malmsten konstaterade 1758 att föräldrarna hellre ville undervisa sina barn själva, vilket de emellertid inte var i stånd till. Det året fanns det bara fem elever i pedagogin. Av dem var två skrivkunniga. På grund av den dåliga tillströmningen till skolan anmodade biskopen föräldrarna att låta sina 5–9 åringar gå i skolan eftersom de ändå inte gjorde så stor nytta hemma. Biskopen föreslog också att man skulle avhålla föräldrarna från nattvarden ifall de inte fogade sig i detta. Sockenstämman 1769 beslutade om böter på tre koppardaler för de föräldrar vilkas barn ännu inte kunde läsa vid nio års ålder och mer böter blev det om barnen ännu inte kunde katekesen vid 15 års ålder. Besluten förverkligades emellertid inte. Kyrkoherde Carl Weman klagade vid biskopsvisitationen 1777 över att föräldrarna inte sände sina barn till pedagogin. Bonden Anders Andersson Palander konstaterade att barnen inte blev bättre av att gå i skolan. Skolmästare Abraham Palander klagade över att föräldrarna lät sina barn gå i skolan bara 2–4 veckor. Biskopen menade att det var för kort tid att lära sig läsa och räkna.

Vid biskopens visit 1785 klagade man över att man inte längre kunde upprätthålla en pedagogi i Tjuda då utrymmen saknades och församlingen inte ville bygga skolhus. I början på 1800-talet hörde en sal, tre kammare och kök till Tjuda pedagogiboställe. Biskopen påminde skolmästaren om att åtminstone ett rum bör reserveras för undervisningen och sådan skall bedrivas med strängt allvar. Pedagogin skulle hållas öppen från 24 augusti till mitten av december. Skoldagen var 7 timmar. Utfattiga barn skulle erbjudas föda av församlingens allmänna fattigmedel. Det var närmast omöjligt att tvinga barnen till skolan. Den blev ett slags hjälpmedel för de som vid läsförhören inte kunde läsa. År 1818 kallades till skolan 16 barn som misslyckats i läsförhören, men bara tre dök upp. Ibland förflöt upp till två år utan att pedagogin hade en enda elev. På 1830-talet varierade elevantalet mellan två och nio elever från Kimito socken. Eleverna gick i medeltal två veckor i skola per år. Det var i synnerhet de fattiga barnen som inte gick i skola eftersom de saknade resurser. De förmögna fick däremot grundläggande undervisning i sitt hem. Läskunniga föräldrar undervisade sina barn eller skaffade en informator, eftersom de själva var medvetna om nyttan av utbildning. Adolf Moberg berättar i sina memoarer om sin skolgång hemma.

Missnöjet 1845 med skolmästaren Petrenius tog form i en besvärsskrift i vilken bönder, officerare och geheimrådet August Ramsay fodrade att skolmästaren skulle avskedas och skolan fås igång på allvar. Ingen förbättring kunde ske då församlingen ansåg att skolmästaren inte kunde fråntas skolfastigheten. Petrenius dog 1853. År 1856 utnämndes Johan Pettersson, som hade besökt en Bell-Lancasterskola till lärare i Tjuda pedagogi. Han var enda sökande. Pettersson skrev en dagbok som förvaras på Sagalunds museum. Han blev uppenbarligen besviken på skolan för att bönderna inte ändra sin attityd, utan sände barnen till skolan först ett par veckor innan läsförhör skulle hållas. Pettersson flyttade 1863 till Fiskars (där en Bell-Lancasterskola verkade). Två tredjedelar av barnen som gick i Tjuda pedagogi bodde inom 5 km från skolan i medlet av 1800-talet. År 1856 började man reparera Tjuda pedagogi.

Under prosten Wilhelm Forsmans beskydd började skolan i Tjuda fungera bättre. Vid läsförhöret 1857 förhörde han bokstäverna, stavning, interpunktion och utantilläsning av alfabetet och katekesen, geografi och tabulan. Bokstäverna skrev man i sandlådan. Av de sju närvarande hade två läst boken i biblisk historia. Prosten dog emellertid i hjärtslag ett par år senare 1859.

År 1862 godkände Senatenen en folkskolestadga för Kimito. I den uppräknas de läroböcker som rekommenderas till bruk i de olika klasserna. I första klassen bekantade man sig med ABC-boken, katekesen, räkning och biblisk historia. I andra klassen läste man fysik, geografi och naturkunskap. I tredje klassen läste man fysik, geografi, historia och naturkunskap. Övriga timmar skulle anslås till sång, handarbete och trädgårdsskötsel. Skoldagen omfattade sex timmar. Läsåret pågick under tiden 15.1–15.4 och 15.9–15.12. Morgonbön och bön vid skoldagens slut var självklarheter. Pojkarna hade möjlighet att gå i skolan i en ålder av 6–18 år, flickorna 6–14 år. Skolan skulle ha en direktion. Vad som sist och slutligen förverkligades av denna stadga finns inte dokumenterat.

Lärartjänsten var kombinerad med kantors- eller klockartjänsten. 1863 utsågs Carl Damén till pedagog. Han kom bra överens med eleverna och elevantalet steg till nästan 50 per år. Skolan blomstrade och sockenstämman gav pedagogen en liten löneförhöjning. En av eleverna var Nils Oskar Jansson som sedermera blev skolans lärare och upphovsman till Sagalunds hembygds- och skolmuseum. När Jansson kom till skolan var Damén tyvärr redan sjuklig och skolan i en svacka.

Föräldrarna ålades att meddela sina barn grundundervisning i hemmet. Därefter fick de besöka söndagsskolan. I vilken utsträckning folkskolestadgan förverkligades vet man inte, men skolan fick en högre status bl.a. för att man tog emot endast barn som hade besökt söndagsskola och förväntades kunna läsa.

Tjuda pedagogi verkade under åren 1649–1962, varav de fem sista åren som integrerad del av kommunens folkskoleväsende som en förberedande skola/småskola till Tjuda folkskola.

Bild 52. Tjuda pedagogi på sin ursprungliga plats. (Skolhistoriskt arkiv 33, 148. Se N.O: Jansson (1902) Tjuda pedagogi i Kimito. Ett bidrag till Finlands skolhistoria. SFV:s kalender 1902 s.81–92.)

 

Tjuda pedagogi 1649 (1652) -1962.

Bild 53. Tjuda pedagogi efter flytten till Sagalunds museum i Kimito. (Foto MG 2014).

Den mest kända byggnaden på Sagalunds museum i Kimito är Tjuda pedagogi, som grundades år 1649 av rikskansler Axel Oxenstierna. Denna byggnad är från sent 1700-tal och flyttades till Sagalund år 1914. År 1933 renoverades byggnaden och återfick den interiör som den hade på 1850-talet. I det enda klassrummet satt eleverna på låga bänkar utan ryggstöd med en sandlåda på golvet framför sig där de kunde öva sig att forma bokstäverna i en sandlåda.

Bild 54. Tjuda pedagogi blev senare småskola och daghem. (Foto MG 2014)

Skolor har genom tiderna verkat i olika byggnader. Denna byggnad på Pedagogivägen i Kimito från slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet fungerar ännu idag som daghem för småbarn.

Bild 55. Elever i Tjuda pedagogi i början av 1900-talet. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 30)

Tjuda pedagogi ska ha upphört 1882 då Kimito kommun fick sin första skola i Vreta. Trots att ansvaret för skolorna överfördes på kommunen ville inte prästerskapet i Kimito avstå från sin anrika skola, utan man höll fast vid att Tjuda pedagogi skulle kvarstå under församlingens ledning. En ny byggnad uppfördes 1892 och den gamla kom att 1914 bli flyttad till Sagalund. Till pedagog- och kantors-organistsysslan valdes 1887 Otto Vilhelm Hagman. Under hans tid sköttes lärarsysslan ändå mest av vikarier bl.a. Augusta Troberg (g. Engman), Einar Björkroth, Edith Maria Söderman, Elisabeth Packalén, Lenny Packalén (g. Österberg), Berta Elisabeth Fellman, Anna Adelaide Lönnroth, Hagar Hagman. År 1932 skildes lärarsysslan från kantor-organistsysslan och Svea Åkerö blev den första ordinarie läraren. Hon efterträddes av Ebba Eriksson (g. Andersson), Kata Maria Nygren. Undervisningen upphörde först 1962. Tjuda pedagogi tillhörde ännu i slutet av 1900-talet församlingen som där hade en lägergård. År 2020 verkar i huset en loppmarknad.

 

Tjuda folkskola verkade åren 1911–72.

En ny distriktsindelning tvingade kommunen att grunda en högre folkskola i Tjuda, där det sedan tidigare fungerade den av kyrkan upprätthållna Tjuda pedagogi som verkade som en förberedande skola/småskola. Till Tjuda folkskolas distrikt hörde Gesterby, Lappdal, Träskböle, Mattböle, Albrektsböle, Tjuda, Dalkarby, Trotsby, Makila, Hulta, Pungböle, Villkärr och Långholmen. I dessa byar bodde då 101 barn i skolåldern.

Skolan startade 1911. Efter omröstning valdes Axel Österberg till lärare i skolan. I lönen ingick som brukligt var naturaförmånen brännved och en knapp hektar odlingsjord. Skolbyggnaden uppfördes på pedagogins mark och statslån för byggandet upptogs. När skolan började hade den 50 elever. En ansenlig del av dessa elever hade tidigare gått i Vreta skola. Då alla elever inte rymdes in i skolan följande år anställdes Sylvia Ekholm som andra lärare. Hon fick lov att undervisa i slöjdsalen. Fem år senare anställdes Hulda Falck som stannade i Tjuda till 1954. Tjuda folkskola var störst i kommunen 1915 med 61 elever. Av dem fick nästan alla låna skolböcker gratis och hälften fick ekonomiskt stöd ur stipendiefonden.

Bild 56. Detta skolhus byggt under första hälften av 1900-talet har fungerat som Tjuda lägre folkskola, men är idag en loppmarknad och ateljé. (Foto MG 2014)

Tjudaläraren Axel Österberg var mån om elevernas språkbruk och beivrade användningen av ordet ”fara” i tid och otid.

En andra skolbyggnad blev färdig 1921. Både Knut Lindroos som efterträdde Axel Österberg som föreståndare 1950 och Marianne Strandfelt som anställdes 1955 var ännu anställda i skolan då den år 1972 omvandlades till grundskola.

I Kila skola undervisades de högre klasserna den 29 september 1958 i Greklands historia. Därefter fick de ta upp potatis. På eftermiddagen sorterade de lägre klasserna potatisen. På tisdagen fortsatte potatisupptagningen. Den skulle användas i skolköket. Dessutom fick eleverna virka en pannlapp. De högre klasserna fick lära sig hur Jakob lurade sin far. Dessutom fick de lära sig städerna i Ryssland. På onsdagen hade man tagit upp potatisen och i de högre klasserna lärde man sig om höstarbeten i trädgården. De yngre undervisades om tumstocken och ängens växter. På torsdagen övade sig eleverna att träffa en boll, räknade och skrev liksom också alla andra dagar. De högre klasserna fördjupade sig i Finlands fjäll, hade prov och spelade också boll. På fredagen hörde de yngre om syndafloden, undervegetation, modellerade och spelade slutligen boll. De äldre hörde om Jakobs flykt och deltog i en geografitävling. På lördagen läste de små och räknade som vanligt. De stora hörde om Moses och hade dessutom sång. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 156)

1975 fick Tjuda lågstadieskola elevtillskot från både Helgeboda och Gammelby som drogs i, Skolan har därefter 35 elever och i skolan undervisade Knut Lindroos, Marianne Silversten (g.Strandfelt) och Torwald Nyman. Under de närmaste åren undervisade i Vreta-Påvalsby skola Yrsa Lindroos, Birgitta Lindholm (g. Anttonen), Annika Pettersson (g. Norrén), Beatrice Lind (g.Ahlgren), Michael Oksanen, Charlotta Buchert.  Iris Alm, Greta Lindroos, Anna-Lena Örnell (g. Hollsten), Filip Enestam, Mirjam Eklund, Helena Moberg, Torbjörn Hägg, Hillevi Holmberg, Ulrika Backman, Gudrun och Fjalar Ahlskog, Åke Willstedt, Nina Sjögren, Leila Jokinen. Som föreståndare verkade Yrsa Lindroos och Michael Oksanen. En del elever måste flytta till Kyrkoby då utrymmena i Vreta inte räckte till. Också Gammelby och Pederså blandas in. Kyrkoby skola uppstår. Speciallärartjänster inrätta och Helena Högnabba (g. Kommonen) samt Carl-Erik (Ecka) Wasén anställdes. Senare anställdes Marita Lönnfelt, Brita Lukka, Tom Lindqvist. Tre skolgångsbiträden anställdes 1999.(Antskog, Ruusuvuori 1999, 180–184, Gardberg 1969,1,2)

 

  1. Vestlax folkskola, B, I, F, P

Vestlax folkskola verkade 1891–1974.

Bild 57. Arbete i trädgården vid Vestlax skola. (Antskog, Ruusuvuori 1999,76)

I Vestlax grundades med privata krafter en folkskola för pojkar och flickor år 1891. Skolan verkade i hyrda utrymmen på Sjöholmen. I tre terminer verkade skolan som privat. Sjökapten August Sjöholm erbjöd skolan en tomt samt potatisland och trädgårdstäppa, pärtor till skolans tak, stockar från en äldre byggnad och betalade sågningen av virket. Kommunen började delta i finansieringen hösten 1892. Skolhuset togs i bruk följande år 1893. Efter att folkskolinspektören anmärkt om saken anskaffades läromaterial, kartor och handarbetsmaterial. Kommunen hade en gemensam direktion för sina två skolor till år 1903 som godkände läroplan och beslutade om mindre reparationer. Skolan hade ett trettiotal elever under de första åren. Det kom elever från både Södersundvik och Östermark. De fattigaste eleverna befriades från skolavgift och fick skolböcker gratis. Skolans första lärare 1868 var Frans Österholm. På den tiden kunde undervisningen rätt långt påverkas av lärarens eget intresse. I skolan undervisade han i slutet av september 1898 enligt följande: På måndag undervisades klasserna 1–2 i första budet i katekesen, skönskrivning och räkning samt läsning. Klasserna 3–4 lärde sig också det första budet, fick höra om hönans liv och Asiens historia. På tisdag fick eleverna lära sig biblisk historia ur Gamla Testamentet och de högre klasserna ur Nya Testamentet. Ettorna och tvåorna övade skrivning medan Österblom berättade om Egyptens historia för tredje och fjärde klassen. Sedan fick de yngre lära sig om fornfinnarnas gudar medan de äldre skrev uppsats. På onsdagen fördjupade sig de yngre i första och andra klassen i Europas kustländer, skrev, lärde sig poesi och teckning. De högre klasserna skrev en uppsats och begrundade orden i Vårt land. Dessutom hade man sång. På torsdagen fortsatte båda grupperna att studera det första budet och läraren berättade för de högre klasserna våra förfäders vandringar och levnadssätt. På programmet stod också grammatik och gymnastik. På fredagen undervisade Österblom igen i biblisk historia, i lågklasserna skrivning och teckning, i de högre geometri och Asiens geografi. Dessutom handarbetade man. Lördagen var en likas lång skoldag som de andra. Lågklasserna studerade Europas vikar, skrev, räknade och hörde om vikingatågen. De högre klasserna lärde sig om assyrierna och babylonierna, skrev, fördjupade sig i hur våra förfäders samhälle fungerade samt tecknade. Följande måndag hade man potatisupptagningslov i Vestlax. Av läsordningen kan man lägga märke till att historia och geografi var dominerande ämnen på bekostnad av matematik och naturvetenskap. Detta sammanhänger säkert med att läraren var en man med humanistisk bildning.

Frans Österholm var hembygdsvän och diktare, men dog endast 36 år gammal då han träffades av blixten. Följande lärare var Lennart Ginman från 1907. Till sin hjälp hade han en lärare i handarbete. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 74)

Vestlax skola indrogs 1974. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 74–76, 177)

Bild 58. Elever vid Vestlax skola 1961.(Skolor förr och nu i Kimitobygden. Kalender 2021. Sagalund)

  1. Vreta folkskola, C, F, K, I, N, P

Vreta folkskola verkade 1880–1972

Bild 59. Vreta skola i Sagalunds museum. Weman och Jansson bodde i var sin lokal på övre våningen. (Foto MG 2014)

Skolan var Kimitoöns första folkskola. Här verkade de kända folkskollärarna Adèle Weman och Nils Oscar Jansson. Skolan ingår numera i museihelheten Sagalund, som skapades av den sistnämnda.

Kommunens fäder började efter att Weman i sexton år utfört sitt uppoffrande arbete med en privat folkskola inse skolans betydelse. Vicelänsman M.F. Laurén donerade ett tunnland jord i Kyrkobyn till skoltomt, men sedan flyttades skoltomten till Vreta där skolan grundades i oktober år 1880. År 1882 utgick 85 % av kommunens utgifter till bygget av skolhuset. Nära skolan förbjöd man all tobaksrökning pga. av en brand tidigare. Weman Som naturligtvis blev skolans första lärare kom inte att bli förtjust i skollägenheten som var en öppen stenig plan och skolhuset där vinden tjöt in i knutarna. Hon ansåg att de mest bildningsfientliga bönderna hade valts till direktionen. Först år 1884 beslöt man lägga brädfodring på huset. Fönsterbräden, slöjdverktyg och rullgardiner anskaffas. 2 tunnland av den otjänliga jorden arrenderas emellertid ut. Adolf Vilhelm Stark anställdes som folkskollärare, men han kunde inte hålla disciplin. I slöjd kunde han inte heller undervisa pga en handskada och en annan person måste anställas som slöjdlärare. I stället utsågs Stark till lärare i den förberedande skola som var nödvändig för att de elever som skulle börja i folkskolan skulle ha tillräcklig läsfärdighet. Hösten 1885 anställdes Nils Oskar Jansson till folkskollärare. Han var nyutexaminerad från Nykarleby folkskollärarseminarium. Han hade tidigare varit Adèle Wemans elev i hennes privata folkskola. Jansson lät anskaffa några riktiga trädgårdsspadar till skolan.

Bild 60. Pojkarna med liten spade, kärra och kratta. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 49)

Pojkarna fick till hemläxa över sommaren att göra var sin liten kärra, spade och kratta. På hösten kunde Jansson mönstra sin jordbrukararmé utanför skolhuset. Nu skulle de ställa skolgården i ordning. De arbetar en timme varje morgon. Varje elev fick en egen jordlott att sköta om. Bästa trädgårdsmästaren fick pris följande höst. Många elever kom till arbetspasset med häst som de fått låna hemifrån. Till elevernas uppgifter hörde också städning och eldning. Lärarrummet var fuktigt och mögligt pga. slarvigt byggnadsarbete. Bekymret för skolkostnaderna var återkommande i kommunalstämman. Den godkände inte direktionens förslag att man skulle klä innerväggarna med papp. Däremot fastställdes den av Jansson uppgjorda stadgan för biblioteket. Skolan fick brädfodring och målades sommaren 1887. Ursprungligen hade vedhuggningen hört till de större pojkarnas uppgift. Då de hade gått ut skolan måste arbetet läggas ut på ackord. Då taket läckte ersattes pärttaket med tak av asfaltfilt. I stället försökte man spara genom att minska lärarnas löner och ersättningar. Weman måste besvära sig till guvernören för att kullkastakommunalstämmans lagstridiga beslut. År 1891 togs medel ur kommunens alkoholvinstmedel och beslöts om inomhusmålning och tapetsering av skolan och lärarbostäderna.

Bild 61. Nils Oskar Jansson håller lektion i Vreta skola. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 57)

Som förberedande skolor verkade tre ambulerande skolor och Tjuda pedagogi som upprätthölls av församlingen. Då guvernören krävde att ytterligare en skola skulle grundas föreslog Jansson att den skulle grundas i Gräsböle och hans studiekamrat Karl Karlsson skulle utses till lärare. Kommunen gjorde ett formfel så att projektet förföll och Karlsson som hade hållit skola hemma hos sig tröttnade och reste bort. Senaten beslöt ge statsstöd till lärarlönerna, också åt fortsättningsskolorna som gav undervisning efter den högre folkskolan. Våren 1894 gav direktionen Jansson i uppdrag att uppgöra en läroplan förfortsättningsskolan som skulle vara två veckor på hösten och fyra på vintern. Mindre reparationer genomfördes och år 1900 isolerades skolkökets kalla golv. År 1913 inleddes servering av skolmat, men det dröjde till 1917 innan frågorna om finansieringen och anställandet av en kokerska började lösta sig.

Nya läroböcker anskaffades, katekesen byttes mot lilla katekesen och metersystemet infördes trots protester från föräldrar som hade önskat att barnen skulle läsa samma katekes som de själva och Nils Oskar Jansson som hellre hade hållit fast vid de bekanta alnarna och famnarna. Ända till början av 1900-talet hade man varit tvungen att använda ett verk av Gustaf Regnér: Första begreppen af de nödigaste Vettenskaper Till Svenska Barns Tjenst från år 1803. När klassrummet får gardiner och skolan 30 exemplar av Naturens Bok verkar det värsta motståndet mot skolans anskaffningar vara över. År 1901 arbetade skolan bara 34 veckor emedan föräldrarna behövde de större barnen i vårbruket då våren inleddes så tidigt det året. Stränga straff förekom pga. störande beteende. Adèle Weman fyllde 70 år 1914 och kom ofta att behöva vikarie pga. ålderskrämpor. Thyra Björkroth vikarierade henne och blev hennes efterträdare 1917. Nils Oskar Jansson efterträds 1925 av Einar Björkroth som också han hade vikarierat honom dessförinnan. Paret Björkroth stannar i skolan till 1925 då de i sin tur efterträds av Ernst Lindroth och Margit Ekblom. År 1951 fick skolan som tredje lärare Jenny Wikström som stannar tills Margit Ekblom pensionerades 1962. Ernst Lindroth tog tjänstledigt läsåret 1962–63 för att komplettera sina studier och blev 1963 rektor för Kimito-Västanfjärd medborgarskola. Fjalar Ahlskog tar i stället över som föreståndare i Vreta skola. Sex år senare, 1969, kom också hans hustru Gudrun Ahlskog till Vreta skola. Då grundskolan inleddes upplevde Vreta skola en stormig tid med utspridd undervisning.

Jansson forskade i i hembygdens historia och grundade Sagalunds hembygdsmuseum som landets första. Han startade en ungdomsförening för att ge barnen sysselsättning på fritiden och en småbrukarskola i Vreta för att ge områdets ungdomar en möjlighet att försörja sig. Han startade också den första andelskassan i landet.

Skolan föregicks av Adèle Wemans privata folkskola och Kimito, Kila (Tjuda) pedagogi.

Då en diskussion ordnades 1967 om den annalkande grundskolereformen var Vreta skola den största svenskspråkiga med 89 elever. Man förberedde sig för grundskolan genom att hösten 1970 i de tre lägsta klasserna ta i bruk grundskolans läroplan. däribland ny matematik med mängdlära.

1974 hade Vreta skola sin småskola i Påvalsby (Antskog, Ruusuvuori 1999, 45–60, 178)

  1. Wrethalla förberedande folkskola, B, P

Skolan verkade åren 1903–1921.

Kimito ungdomsförening grundade en förberedande skola i Wrethalla i oktober 1903. Föräldrarna tog bra emot skolan och den hade första året 29 elever. Inredning och läromedel bekostades gemensamt bla. genom lotterier. Stöd erhölls också från svenska folkskolans vänner. Under sina sista år fick skolan också bidrag från kommunen.

Som ordförande i skolans direktion verkade Adèle Weman. Lärarna var ungdomar som var intresserade av läraryrket. Weman hade rätt att skriva ut intyg över att de var kompetenta att verka som lärare i den förberedande skolan. (Antskog, Ruusuvuori 1999

 

  1. Östermarks folkskola, C, I, M, P

Östermarks folkskola verkade 1913–1962.

Guvernören skyndade på grundandet av skolan. Kommunen bestämde 1910 att Östermark, Vestermark, Kastkärr, Bjensböle, Stenmo, Labböle byar skulle höra till Östermark skoldistrikt. Skolan inledde verksamheten i hyrda utrymmen 1913. Pga. första världskriget steg priserna. Senaten led av penningbrist och stödde ej skolbygget varken med lån eller understöd. Skolbygget försenades pga inflationen. Av de 32 eleverna var en tredjedel i behov av ekonomisk hjälp. Läraren Thyra Jansson skrev i Barnavännen. Thyra var mycket religiös och i skolan härskade en religiös anda. Fyra elever blev präster. Helge Sjöbloms tjänst drogs in 1962. Ingen ville fira skolans 50 år 1963 då den samtidigt drogs in. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 100–101)

 

Korpo (från 2009 Pargas)

Korpo var den kommun som låg längst ut sydväst i Åboland, på gränsen till Åland och söder om Houtskär. Kommunen hade ingen fastlandsförbindelse, utan all trafik till fastlandet måste ske med båtar eller färjor. Skolorna var således oftast isolerade på sina öar, men Korpolandet är ändå en så stor ö att det kunde tjäna som kommunens centralort.

  1. Bonäs-Strömma folkskola, A, J, P

Bild 62. Skolhuset för Bonäs-Strömma folkskola i Strömma togs i bruk år 1958. (Öhman, Holmström, 1984, 97)

Skolan verkade 1924–71

Under åren 1924–29 verkade i en lägre folkskola som ambulerade mellan Bonäs och Galtby med Svea Troberg (g. Danielssson) som lärare. Invånarna i Bonäs arbetade hela tiden träget för att få en fast folkskola. Efter en uppmaning av folkskolinspektören beslöt kommunalfullmäktige inrätta en fast folkskola med förkortad lärokurs i distriktet. Till skollokal hyrdes ett äldre hus av bonden Artur Johansson från Södergård. Skolan startade 1929 med 23 elever. Skolans första fast anställda lärare blev Hildur Mattsson som skötte tjänsten i 19 års tid. Då Artur Johansson sedan sade upp skolan flyttade den till ett hus i Strömma by och kallades därefter Bonäs-Strömma folkskola. Frågan om nybygge var hela tiden aktuell. Utöver byggnadsplanerna hade direktionen många andra svåra åligganden som inkvartering av utskärselever och barnens väg till skolan över svaga isar. Därför utdelades en livräddningsmedalj till en elev som med fara för eget liv hade räddat en kamrat från att drunkna.

År 1955 inköptes en 8000 m2 stor tomt för ett skolbygge. År 1958 invigdes sedan den nya skolan i Strömma och kallades från den dagen Strömma folkskola. Fram till slutet av 1960-talet var skolans elevunderlag stabilt. Ännu läsåret 1963–64 hade skolan 20 elever, men mot slutet av decenniet gick elevantalet ned pga. av bortflyttningen från utskärsöarna så att 1971 hade skolan bara 8 elever då kommunfullmäktige beslöt stänga skolan och överföra eleverna till Galtby distrikt. (Holmberg 1984, Smulter 1994, Öhman 1984)

Lärare i skolan: Svea Troberg 1924–29, Hildur Mattson 1929–48, Rhea Weckström 1948–53, Gunnel Johansson 1953–54, Saga Sommerdal 1954–56, Meri Ekholm 1956–57, Agnes Hildén 1957–58, Sigurd Westerholm 1958–60, Mailis Malmström 1960–68, Benita Andrén 1968–71. (Smulter 1994, 371)

 

  1. Galtby (folk)skola, F, G, K, Q

Bild 63. Galtby folkskola år 1914. Från vänster räknat lärare Daniel A. Danielsson, sonen Runar, dottern Birgitta, hustrun Alia och sonen Åke Danielsson. Personen längst till höger är okänd. (Öhman, Holmström, 1984, 81)

Skolan verkade 1896–1972

Skolan verkade först i en hyrd lokal i Galtby. Skolan fick sina elever från Kyrkoby och Kyrklandets norra delar. I skolan gick också några elever med finska som modersmål. År 1896 fick skolan sitt första statsbidrag. År 1898 fick skolan en egen skollokal. Skolans första lärare var August Backman. Lärare i flickornas handarbete blev Selma Backman. Småbarnsskolan arbetade några veckor på hösten och på våren. Det första läsåret var småbarnsskolans 21 elever fördelade på en lägre och en högre avdelning och de gick således två år i småbarnsskolan. Högre skolans 26 elever var likaså fördelade på två klasser som arbetade i två år varigenom högre skolan blev fyraårig.

På uppmaning av folkskolinspektören beslöt kommunfullmäktige 1949 att inrätta en temporär ny lärartjänst. Till tjänsten skulle höra skyldighet att undervisa på finska. Till lärare valdes Linda Saarinen och undervisningen förlades först till Kommunalstugan.

År 1945 föreslog direktionen att Galtby folkskola skulle bli en fast skola, något som skedde först år 1956. Till den lägre skolan hänfördes de tre första klasserna. År 1957 inköptes två tegar om sammanlagt 2200 m2 invid skolan till lekplan. År 1960 behövdes nya uthus och då konstaterades att skolan saknade slöjdsal och eget kök. Följande höst stod ett nytt hus färdigt med kompletterande utrymmen.

I ett skede kan Galtby skola sägas ha varit före sin tid, nämligen beträffande de undervisningsmetoder som Runar Danielsson (lärare 1927–64) praktiserade: ingen läxläsning förekom, utan man ägnade sig huvudsakligen åt periodläsning, så att man kunde läsa ett ämne flera veckor i sträck, därefter ett annat ämne i några veckor osv. Runar Danielsson använde sig dessutom av elever som ”hjälplärare”. (Holmberg 1984, 63–64; Smulter 1994, 366) En av eleverna från 1940-talet berättade efteråt så här: ”Det som imponerade på mig var Runar Danielssons undervisningsmetoder. Det som dagens grundskola för fram som revolutionerande nytänkande fungerade för fullt i Galtby skola för 40 år sedan. Någon läsordning hade vi aldrig. Vi jobbade mest efter lärarens inspiration. Ibland sträckläste vi t.ex. historia i veckor. Sen blev det geografi länge, länge. Idag kallar vi systemet periodläsning. Eleverna som hjälplärare var en annan metod som Runar Danielsson praktiserade mycket. När det gällde att förbereda en ny läxa fick en i klassen först bekanta sig med den nya texten. Så fick man gå bak i klassen och sätta sig vid det stora bordet. En av eleverna fick fungera som lärare genom att ställa frågor och förklara sådant som någon inte förstod. Jag axlade ofta lärarrollen, och har ett minne av att systemet var både roligt och effektivt. En annan sak som var vårt kommunala samarbete. Ibland tog vi oss en promenad till någon annan skola. Främst minns jag när vi en gång hälsade på i Rumar skola. Vi grenade över berg och genom skogar. Hur lång promenaden blev har jag ingen aning om (ca 10–12 km). På vägen lyssnade vi på fågelsång, tittade vi på växter och gjorde naturiakttagelser så mycket vi hann. När vi väl var framme började den egentliga skoldagen. Vi satt på långa bänkar längst bak i klassen och följde med undervisningen. Det var jättespännande att uppleva en ny lärare, Bertel Eklund, och se vad barnen kunde i den skolan. Man fick själv aktivt delta och svara på frågor, man blev bekant med barnen på rasterna och man deltog i deras skolfrukost. När skolan var slut var det bara att promenera den långa vägen hem igen. Var inte detta början till lägerskola?”… År 1973 infördes grundskolsystemet i Korpo kommun Då både Galtby och Markarby skolor hade ett sjunkande elevunderlag sammanslogs de 1975 till en trelärarskola, vilket först väckte kraftigt motstånd i Markarby distrikt. Samtidigt beslöts att bygga ett nytt skolcentrum i vilket också den finska skolan kunde rymmas. De två äldre skolorna indrogs och undervisningen fortsatte i Korpo centralgrundskola i Verkan. (Öhman, Holmström 1984, 81–85)

Elever: 1896 47 (26 i högre skolan), 1900 53 (37 i högre sk.), 1910 49 (38 i högre sk.), 1920 31 1( 26 i högre sk.),1930 23, 1940 51, 1950 31, 1960 24, 1970 24, 1975 31.

Lärare: August Backmann1896-1900, Constantin Willner 1900–01, Daniel A. Danielsson 1901–27, Svea Troberg 1924–29, Runar Danielsson 1927–64, Svea Danielsson (f. Troberg) 1937–65, Gunilla Holmström 1964–65, Eino Grönroos 1965–66, Tyra Nurmio 1965–71, Gun-Lis Sundell 1966–67, Bengt Holmström 1967–75, Gunilla Holmström 1971–75.

Galtby folkskola har genom tiderna spelat en central roll för Kyrklandets centrum och norra byar.

Galtby skolfastighet var ännu 1984 i kommunens ägo. Den högre skolans lärarbostad var uthyrd och själva skolfastigheten uthyrd till en hemindustri. (Holmström 1984, 1985, Smulter 1994, Öhman 1984)

 

  1. Korpo centralgrundskola, C, F, Q

Bild 64. I Korpo skolcenter fanns de svenskspråkiga låg- och högstadierna samt den finska enhetsskolan. (Korpo genom tiderna, Åbo 1994, 372)

Skolan verkade år 1975–76.

En diskussion inleddes 1970 om att sammanslå Galtby och Markomby skolor, vilket sedan genomfördes år 1975 så att skolan blev en trelärarskola benämnd Korpo centralgrundskola i samband med att skolan övergick till grundskolsystemet. Hösten 1975 arbetade skolan i Galtby och från början av är 1976 flyttade den in tillsammans med den finska skolan in i ett nytt skolhus invid Kommunalgården. I augusti 1973 infördes grundskolan i Väståboland. Tillsammans med Pargas gick skärgårdskommunerna in för ett gemensamt högstadiedistrikt med skolan placerad i Pargas. Beslutet ledde till att barnen från Houtskär och andra skärgårdsområden måste inkvarteras under skolveckorna. Samgåendet med Pargas var antagligen motiverat och nödvändigt, men för barnen från skärgårdsområdena och deras föräldrar blev resultatet allt annat än tillfredsställande. En del föräldrar började tala om flyttning från skärgården in till skolstaden för att bättre kunna stöda sina barn under skoltiden.

  1. Korpo medborgarskola, C, I, P

Skolan verkade 1968–72.

Redan i folkskoleförordningen av år 1866 och i Överstyrelsens för skolväsendets cirkulär från år 1893 och år 1900 stadgades det om fortsättningsundervisning vid folkskola på landsbygden. I Korpo omnämndes fortsättningsundervisningen första gången hösten 1901. Direktionen för Kyrklandets folkskolor konstaterade: ”Emedan flere unga personer önskat deltaga i en fortsättnings skolkurs, och läraren vid Galtby folkskola D.A. Danielsson, lovat åtaga sig ledningen av en sådan, beslöt direktionen att vid nämnda skola under pågående läsår anordna en dylik kurs med tre timmars undervisningstid mellan kockan 5–8 varje onsdag och lördag samt … anhålla om vederbörligt tillstånd därtill. Kursen fick fortsättning under flera år. Kursernas innehåll och omfattning i Korpo är obekant men var vanligen dels en repetition av högre folkskolans lärokurser, dels inriktade på praktiska ämnen. De första fasta lärokurserna för fortsättningsundervisningen utformades av 1912 års läroplanskommitté.

Fortsättningskurserna skulle huvudsakligen omfatta praktiska ämnen, och sträcka sig över två läsår, för att vara ”ett föreningsband mellan läraren och hans forna folkskoleelever under brytningsålderns farligaste tid”

Våren 1953 tog folkskolnämndens sekreterare, Bertel Eklund, upp frågan om centraliseringen av fortsättningsundervisningen. Han påpekade att kurserna var av olika innehåll och omfattning och skolor med lågt elevantal kan ordna kurser endast vartannat år. Kommunfullmäktige godkände arrangemanget, men framhöll att kurserna borde arrangeras vid sådan tid att de inte störde skördearbetet. (Holmström 1985, 100–101)

När Korpo kommun centraliserade sin fortsättningsundervisning var man redan medveten om att utvecklingen skulle gå mot inrättande av en medborgarskola. I folkskollagen av år 1957 stadgades att folkskolan skulle bestå av en sexårig folkskola och en två-årig medborgarskola som under en övergångstid under särskilda omständigheter kunde vara ettårig eller ersättas av en kurs om minst 200 timmar, förutsatt att den egentliga folkskolan var sjuårig.

Medborgarskolan blev en praktiskt inriktad skola som skulle förbereda för det praktiska livet och utgöra en förutsättning för elevernas yrkesval. Meningen var att medborgarskolan skulle ha minst 100 elever, men kunde startas med 50. Från 1962 kunde medborgarskolan få en nionde klass. För att kunna inrätta livskraftiga skolor med möjligheter till linjeval slog sig flera kommuner ihop.

Sommaren 1958 samlades representanter för Korpo, Houtskär, Nagu och Iniö för att bilda ett gemensamt medborgarskoldistrikt. Skolstadgan ändrades så att Korpo, Houtskär och Iniö kommun skulle bilda ett gemensamt medborgarskoldistrikt. Från hösten 1953 gjordes fortsättningskurserna gemensamma för Korpo, Houtskär och Iniö kommuner och hölls i form av en 200 timmars kurs vid Houtskärs kyrkliga folkhögskola. Det sammanlagda elevantalet var ca 50. Undervisning meddelades främst i praktiska och yrkesinriktade ämnen. Däremot dröjde det till år 1968 innan man kunde enas om placeringen av en ettårig gemensam medborgarskola i Stabshuset i Korpo Kyrkoby. Det första året hade skolan 33 elever varvid eleverna från Houtskär och Iniö måste inkvarteras i Korpo. Skolans första lärare blev Tomas Lybeck och Gunilla Holmström.

Pga. svårigheterna med lokaliteterna, kompetenta lärare och möjligheterna till gruppbildning insåg kommunerna att skolan inte kunde fullgöra sin uppgift på ett tillfredsställande sätt och indrogs 31.7.1972. I stället gick skärgårdskommunerna samman med Pargas köping till ett gemensamt medborgarskoldistrikt med en treårig medborgarskola i Pargas. Följande år övergick dessa kommuner till grundskolan i årskurs 1–5 och därefter med 1 årskurs till varje år varvid medborgarskolan år 1975 ersattes av grundskolans högstadium. Medborgarskolan hade det oaktat spelet en viktig roll i yrkesorienteringen i Väståboland. När grundskolan sedan infördes 1977 också i de högre klasserna försvann medborgarskolan från skolarenan. (Holmström 1984, Andrén, Westerby, Pajula 1987)

 

  1. Markomby (folk)skola, B, F, I, J, H, P

Bild 65. Markomby skola. Skolan togs i bruk år 1893. (Öhman, Holmström, 1984, 76)

Markomby (folk)skola 1893–1975

Korpo kommun indelades i folkskoledistrikt år 1891. På Kyrklandet var Markomby skola den äldsta. Den hade inlett sin verksamhet 1893. Främst var det ägaren av Bendsby Västergård, J.E. Tengström, som fört en hård och envis kamp för dess grundande. Också efteråt engagerade han sig i hög grad för skolan och satt många år i skolans direktion, vilken också fungerade som direktion för Galtby skola. Då det redan hösten 1881 blev aktuellt att grunda en skola i Markomby blev frågan om skolans placering mycket aktuell. Av tre alternativ valdes att skolan skulle byggas på änkan Mickelssons mark. Emedan inga ritningar för skolhuset fanns beslöt man att låta uppföra skolan enligt de mått som skolinspektör Borg hade uppgivit. Skolsalen skulle bli 15 alnar (8,9 m) lång och 12 alnar (7,125 m) bred.

Första lärare i Markomby var Anna Karlsson. Hon efterträddes 1899 av Alina Melander, som skötte undervisningen till år 1937. Terminsavgiften bestämdes till 1 mk, men medellösa betalade ingen avgift. År 1893 fick skolan 45 elever i högre skolan och 38 i småbarnsskolan. År 1901 överlämnades alla Kyrklandets folkskolor till kommunen. Från 1902 ordnades frivillig fortsättningskurs kl. 17–20 två gånger i veckan. År 1922 anställdes en skolstäderska vilket befriade skolbarnen från städning och eldning av skollokalen.

Långa skolresor var förr besvärligare än dagens snabba bil- och båttransporter. Trots att det fanns fler skolor i bygden än senare fick de flesta eleverna ta sig fram ganska långa sträckor. Tex. till Markomby skola var avstånden för eleverna följande under läsåret 1901–02: högst 1 km 11 elever, 1 km 13 elever, 3,5 km 14 elever, 5–10 km 16 elever. (årsberättelse 1901–02)

Läropliktslagen gav möjlighet att övergå från reducerad skola till fullständig folkskola. Lägre folkskolan hade först inget eget utrymme utan måste verka i folkskolans slöjdsal. På 1940-talet löstes problemet genom att slöjdsalen flyttades upp på skolans vind. Efterkrigstidens knapphet innebar att direktionen måste understöda många elever, vilket var ett så knepigt uppdrag att folkskolinspektören många gånger måste kallas ut för att lösa problemen.

Lägre skolan ambulerade länge med Rumar skoldistrikt. Den skolans första föreståndare blev år 1924 Rosa Henriksson. Eleven Göran Henriksson berättar om hälsosysterns besök på skolan: ”Som en blixt från en klar himmel kom ibland allas skräck – hälsosystern. Det skulle mätas, vägas granskas naglar och tår, öron och hår. Ve den som inte var ren överallt. De som hade undervikt fick fiskleverolja, som redan den tiden smakade pyton. Den delades ut i stora flaskor och skulle förtäras dels hemma och dels i skolan. Den flaska som skulle hemföras försvann ofta eller gick sönder på hemvägen. Värst utsatt var emellertid den som hamnade med hälsosystern i lusbastun.”

Åren 1924–51 ambulerade den lägre folkskolan mellan Markomby och Rumar. Sommaren 1938 diskuterade direktionen på 1930-talet huruvida ytterligare en skola borde grundas i Markomby distrikt men diskussionen ledde ingen vart. Det samma gällde ett beslut 1945 om att bygga en lärarbostad för den lägre skolans lärare. Våren 1946 beslöt direktionen att starta klubbverksamhet vid skolan för att lösa elevernas fritidsproblem. En kurs i bibelstudier och en sångklubb startades. År 1951 upphörde lägre folkskolan att ambulera. Samma år beslöt kommunen att centralisera folkskolorna till kommunalgården. Över beslutet besvärade sig skolans direktion, vilket således inte verkställdes. Sommaren 1960 färdigställdes en lekplan för skolan. Från hösten 1963 överflyttades eleverna från Rumar folkskola till Markomby.

Markomby folkskola hade under ett drygt halvt sekel ett mycket starkt elevunderlag och utrymmena var fyllda till bristningsgränsen. Lärare Göran Johansson hävdade att ”om mycket som har timat i en skola förefaller det svårt att berätta. En del händelser mår kanske bäst i glömskans stora domäner. Det är en given sak att såväl elever, föräldrar som andra berörda personer ibland gjorde bort sig. Men det skulle inte höras utåt och bör knappast heller höras nu. Hördes det ingenting från en skola, så var allt i allmänhet bra. Från Markomby skola torde ej mycket ha hörts, trots att det lång tid var socknens största skola. Kommunen sålde den gamla skolfastigheten och i den fanns år 1984 en bostad och ett vandrarhem.

Bild 66. Elever vid Markomby folkskola 1958–59. T.v. lärare Agnes Hildén och Åke Willstedt. (Öhman, Holmberg 1984, 78)

Lärare Johansson konstaterade ”Hur en ensam lärarinna kunde klara av fyra klasser samtidigt med sammanlagt 40–50 elever har efteråt förvånat många av oss. ” Flera av de äldre pojkarna var över 15 år och alltid fanns några som ej var så lätta att handskas med. Otrolig respekt visades oftast mot lärarinnan. Slöjdlärarna hade däremot uppenbara svårigheter att hålla ordning. Hösten 1968 satsade direktionen mycket på att skaffa gymnastikredskap till skolan. Hösten 1970 renoverades skolan, varvid bla. belysningen avsevärt förbättrades. En diskussion inleddes också om att sammanslå Galtby och Markomby skolor, vilket sedan genomfördes år 1975 så att skolan blev en trelärarskola benämnd Korpo centralskola i samband med att skolan övergick till grundskolsystemet. Hösten 1975 arbetade skolan i Galtby och från början av är 1976 flyttade den in tillsammans med den finska skolan i ett nytt skolhus invid Kommunalgården. Skolan kom sedan att bli en del av Skärgårdshavets skola.

Lärarna vid skolan: Anna Karlsson 1893–96, Selma Björklund 1896–99, Aina Melander (Enqvist) 1899–1937, Rosa Henriksson (Ahlmén), Dagny Segerström (Viljanen), Agnes Sundholm 1943-51, Elina Johansson 1951–53, Agnes Hildén 1953–55, 1955–57, 1958–1975, Karin Norr 1954-58, Elna Johansson 1957-58, Åke Willstedt 1958-64, Herbert Blomqvist 1964–65, Gunilla Holmström 1965–66, Inga-Lill Karlsson 1966–68, Stig-Gustav Forsbacka 1968–70, Inga Sundström 1970–71, Bo-Rolf Hellman 1971–72, Margareta Holmén 1972–75.

  • Aln (Wikipedia https://sv.wikipedia.org/wiki/Gamla_svenska_mått)

 

  1. Norrskata, bönehusförenings (folk)skola, A, F, I, J, N, P

Bild 67. Norrskata skolbyggnad. Skolhuset stod färdigt 1954. (Öhman, Holmberg 1984,71)

Skolan verkade 1893–2003 (HBL 8.8.2017 Åboland, Mikael Sjövall)

Norrskata (folk)skola 1893–2003 (Sjövall 2017)

Bönehusföreningens lägre folkskola 1931–1941

Åvensor lägre folkskola 1904–1967.

I de nordliga delarna av Korpo hade församlingen sedan 1886 bedrivit ambulerande småbarnsskoleverksamhet på ön Norrskata. En högre folkskola kom i gång 1893 med 28 elever. Det var en sk. distriktsskola som endast fick statsbidrag för lärarlönen. Staten gav visserligen sedan också ett skolbyggnadsbidrag. Skolans direktion beslöt om lärarval, utdelning av kommunens understöd till elever samt anskaffning av brännved till skolan och åt läraren. År 1900 inspekterades skolan av skolinspektör Oskar Lindström som framförde önskemål om att kommunen skulle skaffa material till skolan.

Av skolans första lärare stannade blott ett läsår, den andra två läsår och den tredje Arthur Holmén avled i lungsot. Då krävde folkskolinspektören att lärarbostaden skulle genomgå en grundlig rengöring och renovering. Den fjärde var Tom Liljeqvist om vilken det berättas att han skaffade sig getter som fick beta fritt på skolgården. När han efter sju års lärarverksamhet lämnade skolan blev han tvungen att kompensera skolan för de skador getterna hade gjort på skolträdgården. Lärare Victor Stening var den första genuina Norrskatabon i Norrskata folkskola. Hans hustru Hanna fick sköta undervisningen i handarbete.

År 1924 stod det första skolhuset för Norrskata skolbyggnad färdigt.

År 1933 uppmanade folkskolinspektorn Korpo kommunfullmäktige att inrätta ett internat vid Norrskata folkskola emedan skolans elevantal märkbart nedgått pga. inkvarteringssvårigheterna för elever från omgivande öar, men fullmäktige godkände inte förslaget.

Bild 68. Eleverna vid Norrskata folkskolan läsåret 1949–50. I mitten längst bak syns lärare Karin Lindholm. (Öhman, Holmström 1984, 69)

År 1954 fick Norrskata en ny skolbyggnad och samma år sent omsider en kompetent lärare, Sven Lind. Det minskande elevunderlaget gjorde att den ena lärartjänsten drogs in 1966 varefter man fortsatte som reducerad folkskola med endast 225 arbetsdagar om året. Följande år fick skolan de två sista eleverna från Åvensor folkskola. I det skedet anhöll direktionen om att den lediga lärarbostaden skulle få användas som elevinternat för de nio ”holmbarnen”, men kommunfullmäktige beslöt hyra ut bostaden som hälsovårdsutrymme

Elevkullarna upplevdes ända fram till 1950-talet vara mycket stora och år 1915 erhöll hela 16 elever avgångsbetyg från skolan. De stora klasserna upplevdes så tunga att lärare Stening pga. överansträngning vissa år blev tvungen att anhålla om tjänstledighet varvid han först vikarierades av Laura Gustafsson och sedan Paul Andersson. Gustafsson blev senare småskollärare på Åvensor och Andersson fick efterträda Stening i Norrskata, men stannade bara ett par år.

Bönehusföreningens lägre folkskola

Tack vare en evangelist Thyra Lindholm från Lill-Pensar nådde den extatiska pingströrelsens väckelserörelse år 1921 och en pingstvänsförsamling bildades på Norrskata med eget bönehus och egen gravgård. När läraren och pingstvännen Laura Gustafsson flyttade till ut till Norrskata startade hon tillsammans med Thyra Lindholm söndagsskolverksamhet för församlingens barn. Då pingstvännerna inte ansåg att folkskolans religionsundervisning inte motsvarades deras behov startade de år 1929 en vardagsskola, en privat folkskola Norrskata Bönehusförenings folkskola med 20 elever. Redan år 1932 hade skolan 48 elever. Följande år byggdes en skolsal med internat på vinden. Skolan hade elever också från Houtskärs kommun.

Från hösten 1933 övergick skolan till att bli en reducerad lärokurs, men våren 1941 anhöll föreningen om att kommunen skulle överta denna vilket skedde följande höst då den ombildades till en fast lägre folkskola placerad på Norrskata. Därigenom blev Norrskata en egentlig kommunal folkskola. Då Skolstyrelsen ansåg att detta stred mot planen för läropliktens genomförande i Korpo blev kommunen utan statsbidrag några år för denna skola.

Något senare fattade emellertid bönehusföreningen beslut om att trots allt fortsätta med egen frivilllig skolverksamhet med en lägre folkskola för församlingens barn. Denna skola verkade endast läsåret 1942–43.

Under hela sin verksamhet hade skolan 145 elever inskrivna vilket betydde runt 12 nya elever varje år. 72 elever erhöll avgångsbetyg från egentlig folkskola och 24 från fortsättningsundervisningsskolan. I föreningen rådde ett starkt kvinnovälde vilket innebar att hälften av direktionens medlemmar var kvinnor vilket starkt kontrasterade mot övriga skoldirektioner i kommunen där det inte fanns några kvinnliga medlemmar. Ett annat stort bekymmer var att skaffa lämplig lokal för folkskolan.

Att skolvägen ofta var riskabel berättar eleven Göta Eriksson (f. Elenius) i Norrskata på 1930-talet om så här: En gång åkte vi tre flickor på samma sparkkälke på isen hem till Åvensor. På vägen brast isen och vi hamnade alla tre i vattnet. Tack vare den rådiga Åvensorpojken Åke Andersson räddades vi dock alla. Trots att vi hade lov från skolan att färdas hem, så fick de två av oss gick i Bönehusföreningens skola straff, när de följande dag kom till skolan.

Då Bönehusföreningens folkskola övertogs av kommunen 1941 och ombildades den till en fast lägre folkskola och en högre folkskola samtidigt inrättades så att skolan fick två lärare. Från och med 1948 var den lägre folkskolan treårig, medan den högre förblev fyraårig. Lärare blev Karin Lindholm med Lennart Vikman som slöjdlärare. Från detta läsår infördes också finska som frivilligt ämne i läroplanen för högre folkskolan. Engelskan infördes läsåret 1968–69.

Norrskata lågstadieskola

Efter grundskolsystemets införande 1973 fortsatte Norrskata skola som ett lågstadium, även om dess framtid under åren därefter framstod som osäkert till följd av sviktande elevunderlag efter att klass VII hade överförts till det nygrundade högstadiet. Elevantalet stabiliserades ändå för många år kring 10. År 2003 indrog skolan slutligen.

Lärare: Isak Nordling 1893–94, August Backman 1894–96, Arthur Holmén 1896–1904, Tom Liljeqvist 1904–11, Victor Stening 1911–23, 1925–45, Laura Gustafsson 1923–25, 1941–43, 1946–57, Alfred Mattsson 1943–46, Paul Andersson 1945–48, Elam Forsberg 1948–49, Karin Lindholm 1949–50, Hjördis Westergård 1950–54, 1957–58, Mercedes Peters 1958–66, Sven Lind 1954–84. (Holmström 1984,62–63; Smulter 1994, 367–368, 370)

 

Norrskata skolmuseum

I skolan har senare inrättats ett museum i en skolsal. (ÅU 25.05.2018, Pro Korpo Bladet Nr 35, 2020, 13–20) och skolhuset har 2008 inköpts av och renoverats av Aarnio Wihuri. Se Svenska YLE 21.04.2009), (Pro Korpo Bladet Nr 35, 2020, Sjövall 2017, Öhman, Holmström 1984)

 

  1. Rumar folkskola, E, I, K, L, P,

Bild 69. Skolhuset för Rumar folkskola invigdes år 1904. (Öhman, Holmström 1984, 87)

Skolan verkade 1902–63

Rumar folkskola verkade från 1902 i en hyrd lokal på Nybondas. Två år senare invigdes en egen folkskolbyggnad å Pellas Kattlot. Från 1924 ambulerade nämligen en lägre folkskola mellan Rumar och Markomby. År1951 ombildades den till två fasta lägre folkskolor i dessa byar. Ett sjunkande elevantal gjorde att Rumar folkskola endast hade en lärare från 1960. Samma år var eleverna bara 14 till antalet och efter en tid indrogs skolan. Rumar distrikt omfattade på sin tid Rumar, Lohm, Aspö och Björkö byar. Eleverna från långt avlägsna öar måste inkvarteras i närheten av skolan. Långa skolresor var förr besvärligare än dagens snabba bil- och båttransporter.

Tidningspressen berättade nästan aldrig om ur livet i Korpos folkskolor förr tedde sig. Ett undantag är en notis i ”Västra Finland” 1904 om något så ovanligt som en elevstrejk vid Rumar folkskola, då de pojkeleverna hade vägrat infinna sig till lektionerna som hölls av en tillfälligt tjänstgörande lärarinna. Föga överraskande fick eleverna därefter utstå ett straff för denna försyndelse. (Smulter 1994, 366)

Lärare: Tyra Wikström 1902–04, Anna Sundström 1904–48, Rosa Ahlmén 1924–43, Agnes Sundholm1943–51, Gunnel Johansson1951–52, Vera Strandberg 1952–60, Bertel Eklund 1948–63. (Smulter 1994, 371; Västra Finland 25.11.1904.)

 

  1. Skärgårdshavets skola, C, F, I, K, P

Bild 133. Bild 70. Skärgårdshavets skola. (https://svenska.yle.fi/artikel/2016/05/23/svensk-och-finsksprakiga-elever-firar-40-ar-under-samma-tak 3.2.2022)

Skolan har verkat sedan 1980.

Skärgårdshavets skolans första rektor Bengt Backman talade om ”högstadiebomben” som innebar att barnen skulle sändas bort i den kanske svåraste åldern. Man hade redan sett hur många ungdomar som hade fjärmats från sin hemmiljö, hur rotlösheten hade gripit dem och hur få som återvände till sin hembygd. Man hade upplevt tystnade i byarna då en del av ungdomarna under veckorna vistades på annan ort. Man ansåg det som en uppenbar orättvisa att den egna ungdomen inte hade rätten att bo hemma under sin läropliktstid. Under år 1978 reorganiserades arbetsgruppen och kom med ett genomarbetat och enhälligt förslag som gick ut på att för kommunerna Houtskär och Korpo föreslå att Skärgårdens högstadieskola skulle placeras i Korpo i anslutning till Centralgrundskolan i Verkan.

Situationen blev låst också om man i skenbar endräkt diskuterade vidare genom att undvika lokaliseringsfrågan. Korpo och Houtskär ville ha Korpo, Nagu fick komma med om man så ville, Iniö föredrog Åbo. Det som lokaltidningen Åbo Underrättelser kallade” Högstadiebomben” kreverade 10 juni 1979 då länsstyrelsen tog avstånd från planerna på ett svenskspråkigt högstadium i Korpo trots att för de finskspråkiga redan hade godkänts ett sådant. Debattens vågor gick höga då länsstyrelsen envetet motsatte sig regeringens och de lokala beslutsfattarnas beslut. Skolan kunde till slut ändå inleda sin verksamhet 1982 då det nya skolhuset togs i bruk byggt i anslutning till Korpo Centralgrundskola i Verkan med Bengt Backman som rektor. (Mårtensson 2000, 120–124)

Irritationen växte sig emellertid allt starkare i Korpo och det ansågs allmänt att något radikalt måste göras. När så det lilla högstadiet på Åland – Brändö-Kumlinge startade hösten 1975 blev det en oerhört viktig impuls för att flytta Väståbolands högstadieskola ut i skärgården från Pargas köping. Kommunerna kunde emellertid inte enas om att flytta skolan till Nagu eftersom det inte ansågs tillräckligt förbättra situationen i de övriga kommunerna. I Korpo ansåg man sig redan ha flera utrymmen som lämpade sig för en liten högstadieskola. Korpo kommun hade också en fördelaktigare bärklassklassificering än Nagu. Ett starkt vägande skäl för att placeringen skulle bli Korpo var Houtskärsbornas orubbliga inställning. En mycket bidragande orsak var lagen om gemensamma lärare som möjliggjorde att lärare kunde fylla sin undervisningsskyldighet med timmar från olika skolor. Emellertid motsatte sig länsstyrelsen 1979 planerna på ett svenskspråkigt högstadiedistrikt med motiveringen att timantalet inte skulle räcka till för ett nödvändigt antal lärartjänster. Skolstyrelsen gav emellertid det svenska högstadiet grönt ljus, vilket ledde till att ärendet gick till Statsrådet som likaså godkände det svenska högstadiet, som därigenom kunde inleda sin verksamhet 1.8.1980.

Läsåret 1983–84 hade skolan 44 elever av vilka 6 var från Nagu. Elevantalet steg även efter detta och Det första året hade skolan 40 elever. Till första rektor valdes Bengt Backman, men han ersattes redan följande läsår av Eero Ruohio. Det läsåret hade skolan 34 elever av vilka 2 från Nagu. År 1982 kunde högstadiet officiellt invigas med Bengt Backman som rektor. I det skedet hade utrymmena utvidgats så att de bättre lämpade sig för högstadiebruk. Detta tredje läsår hade skolan 40 elever varav 6 från Nagu. av eleverna har c 50 % kommit från Korpo, 8 % från Nagu och övriga från Houtskär. Iniöeleverna har emellertid sökt sig till Åbo.

Skärgårdshavets skola är en enhetsskola med elever från förskolan till åk 9. I samma fastighet, skolcentret, verkar också den finska skolan Ulkosaariston koulu, Korpo bibliotek, Korpo daghem och centralköket. I skolan går elever från Korpo och i åk 7–9 också från Houtskär kommunområde.

Skolan har sammanlagt ca 50 elever som undervisas av 13 lärare. Några lärare är gemensamma med Kyrkbackens skola i Nagu och Ulkosaariston koulu. Skolvardagen präglas av ett naturligt samarbete över språkgränserna genom att såväl rastområden, undervisningsutrymmen och lärarrummet är gemensamma för båda skolorna. En stor del av eleverna kommer till skolan med taxi och buss, samt åker över en – tre färjor för att komma till skolan.

Skolan har ett naturnära läge med havet på den ena sidan och skogen på den andra sidan. I skolan satsar man aktivt på utomhusverksamhet och som ett extra tillvalsämne i åk 8–9 finns läroämnet Skärgårdskunskap som lyfter fram gamla skärgårdstraditioner och nytänk kring näringar och turism. Skolan samarbetar med finska skolan och med skolorna i Nagu och Houtskär kring olika evenemang och utflykter. (https://www.pargas.fi/web/skargardshavets-skola)

År 1976 flyttade de svensk- och finskspråkiga eleverna i Korpo in under samma tak. Skolornas 40-årsjubileum firades gemensamt. Festen började med att elever från Skärgårdshavets skola och Ulkosaariston koulu på svenska respektive finska hälsade alla välkomna. Att två språk verkar sida vid sida har varit utmärkande sedan start, berättade rektor Martin Hartman. – Vi firar i dag 40 år under samma tak så vi har lång erfarenhet vid det här laget. Vi är två skilda skolor med två rektorer men i vardagen är det väldigt naturligt för oss att samarbeta. Samarbetet fungerar bra. På det här sättet har vi gratis språkbad varje dag, sade Vesa Vuoristo, rektor för den finska skolan. Bengt Holmström, som var föreståndare då det begav sig, minns inte att det skulle ha förekommit någon diskussion om fördelar och nackdelar med att de svenska och finskspråkiga eleverna skulle dela skolhus. – Det kändes helt naturligt. Vi sa bara att vi flyttar in under samma tak och så var det bra med det, säger Bengt Holmström.

Två av skolans tidigare elever är Ann-Christine Nyström och Klas Nyström. Klas som gick på trean år 1976 minns tydligt dagen skolan öppnade: ”Det var väldigt spännande. Jag minns hur vi kom hit med buss och stod här ute på gården och väntade på att dörrarna skulle öppna sig. Då vi kom in slogs jag av hur blankt och fint allt var, jag hade ju gått i en liten mysig byskola så det blir en omställning, har fanns till och med ett stort fint bibliotek”, sade Klas Nyström. Ann-Christine Nyström började skolan den hösten och minns också hon en stor och flott skolbyggnad. ”Exakt hur det var att gå i skola på mitten av 1970-talet är svårt att säga men visst har det hänt saker på 40 år konstaterade de.”– ”Då man själv var elev tänkte man kanske inte så mycket på läroplaner och undervisningsmetoder men då man i efterhand fått uppleva skolan som förälder kan man ju konstatera att det är annorlunda nu,” sade Ann-Christine Nyström. – ”Jag skulle säga att det ändrats till det bättre. Man satsar mer på grupparbeten och att lära sig hålla föredrag. Det som kanske blivit lite sämre är ordning och reda,” sade Klas Nyström. (Svenska YLE 23.05.2016) https://www.pargas.fi/web/skargardshavets-skola

 

  1. Utö folkskola, D, E, O

Skolan verkade 1884–1977 på svenska.

Bild 71. Utö skola med lekplatsen vid södra gaveln och lärarbostad i den norra. Skolan blev finskspråkig 1977. (Foto MG 2022)

Den första fasta folkskolan i Korpo grundades på Utö år 1884. Korpo kommun indelades i folkskoledistrikt först 1891. Distriktens invånare upprätthöll och finansierade sin egen skola, men kommunalt bidrag kunde vanligen erhållas. För lärarlönen fick man statsbidrag.

Grunden till skolan på Utö hade lagts redan på 1830-talet, när blivande lotsar och fyrvaktare började få undervisning i läsning, skrivning och räkning. På Utö meddelades undervisningen av överfyrvaktaren Efraim Wikstedt. På allvar tog utbildningen fart år 1839 sedan den hade övertagits av överfyrvaktare, sjökapten Mesterton hade flyttat till Utö. Som lärare anlitades bl.a. utöborna Karl och Johan Öhman Rum för ändamålet uppläts av lotsålderman Isak Öhman. Lotsuppsyningsman Benzelstierna skrev i ett brev till Isak Öhman 1842 att ”för de yngre af lotsbetjeningen vid Lohm och Korpoström har vid förstnämnda lotsplats undervisning blifwit meddelad i skrif och räknekonst m.m. under denna winter.”En utexaminerad styrman hade vid denna tidpunkt skött om undervisningen och uppgavs ha utfört sitt åtagande till allas belåtenhet. Undervisningen var alltså inte enbart koncentrerad till Utö. Åren 1840 och 1841 uppgavs den ha skett i Åbo och på Lohm. Intresset för undervisningen kan ses ha varit klart större på Utö än hos övriga korpobor när det gällde att få till stånd en fast folkskola.

Åren 1839–84 torde fyrmästare Frans Theodor Bengelsdorff och hans hustru Ida ha drivit en privat skola på Utö, och de tog även initiativ till att den fasta folkskolan ned rätt till statsbidrag grundades. Något kommunalt bidrag erhöll man dock inte, men befriades i stället från att delta i kostnaderna för en skola på kyrklandet när en sådan blev aktuell. Skolan på Utö var först inrymd i den av staten ägda och för fyrpersonalen avsedda ”Fyrbyggningen”. År 1907 hade antalet elever i småbarnsskolan sjunkit så pass mycket att man var tvungen att upphöra med verksamheten. Den högre skolan kunde fortsätta tillsvidare, men 1912 flyttade ryska lotsar in i ”Fyrbyggningen” efter att det finska lotsverket underställts ryska marinministeriet. Skolan placerades därför i Mattas sal. När befolkningen måste lämna Utö vid första världskrigets utbrott bedrevs undervisningen på Jurmo. Efter krigets slut var skolan tillbaka på Utö, närmare bestämt i det av staten övertagna huset ”Sandas”. Från 1921 var folkskolan sexklassig och från 1935 revs den i kommunal regi. Då möjligheterna att få tidsenligare byggnader nu ökade köpte kommunen en tomt på Enskär, där den nya skolbyggnaden uppfördes. Vissa svårigheter med att upprätthålla skolan förelåg under efterkrigstiden. Man erhöll extra statsbidrag, men såg sig 1955 t.o.m. tvungen att be Sjöfartsstyrelsen förorda anhållan. Avfolkningen på 1960-talet ledde till att de svenskspråkiga barnen efterhand blev i klar minoritet och från läsåret 1977–78 ändrades undervisningsspråket till finska. (Smulter 1994, 354–365)

Lärare: Theodor Bengelsorff 1884–92, Herman Korsström 1892–99, Mikael Nyström 1899–1913, Elsa Palm 1913–14, Lisa Berg 1914–20, Aina Eklund 1920–23, Eva Söderman 1923–46, Rut Takolander 1946–56, Kristin Öhman 1956–60, Vera Strandberg 1960–61, Daisy Grönqvist 1961–65, Pirjo Isaksson 1965–66, Solveig Essén 1966–67, Karin Eriksson 1967–74, Runa Wilkman 1974–76, Brita Willström 1976–77. (Smulter 1994, 370, Öhman 1984)

 

  1. Åvensor folkskola,småbarnsskola D, F, I, L, P

Bild 72. Åvensor skola. Skolhuset stod färdigt 1952. (Öhman, Holmström 1984, 93)

Skolan verkade 1904–1967.

Till distriktet hörde även de bebodda öarna Jervsar, Pensar och Åvensor. På den sistnämnda startades år 1904 en privat småbarnsskola för att elevernas skolväg till Norrskata inte skulle bli så lång och besvärlig. Åvensorskolan gjorde att elevantalet i församlingens ambulerande småbarnsskola kraftigt minskade.

Kalkbrytning och -bränning hade på Åvensor anor ända från början av 1900-talet och sköttes gemensamt av bönderna. I början av 1930-talet inköpte Pargas Kalkberg Ab, nuvarande Partek Ab kalkstensgruvan på Åvensor, vilket ledde till en kort men intensiv kalkbrytningsperiod. Tack vare denna speciella binäring utvecklades Åvensor till en tätt befolkad ö med ekonomiska möjligheter att redan från 1904 upprätthålla en egen privat småbarnsskola. Först år 1925 blev skolan kommunal lägre folkskola. En högre folkskola fanns på Norrskata.

Åvensor folkskola startades av läraren Anton Sjövall år 1904. Skolan verkade som privat lägre folkskola, vilket betydde att skolan inte fick statsbidrag för lärarlönen. Skolan verkade de första åren i Junnila lillstuga men cirkulerade senare mellan olika gårdar i byn. Från år 1906 anställdes Alfred Mattsson som lärare och han skötte uppdraget långt in på 1940-talet.

År 1913 beviljades det första kommunala bidraget till skolan och samtidigt uppmanades kommunen att söka statsbidrag för lärarlönen vilket troligen aldrig beviljades. Under fem års tid sammangick skolan med Norrskata ambulerande lägre folkskola. Men från läsåret 1930–31 arbetade den enbart på Åvensor emedan en privat småskola hade startats på Norrskata.

Hösten 1934 anhöll Åvensorborna om att deras skola skulle skiljas från Norrskata skoldistrikt samt att man av Pargas Kalkberg Ab skulle försöka hyra en skollokal för minst 10 år framåt. Från bolaget köptes en skoltomt om 7150 m2. Hösten 1952 stod sedan skolan färdig vackert belägen invid en skyddad havsvik och med det modernare namnet Åvensor folkskola.

Från läsåret 1958–59 blev skolan en fullständig folkskola med en lärare. Då Pargas Kalkberg lade ner sin verksamhet på ön medförde det kraftig utflyttning och som en följd därav elevminskning. Då elevantalet på Åvensor år 1925 hade sjunkit till 5 elever, beslöt kommunfullmäktige att sammanslå Åvensor lägre folkskola med Norrskata lägre folkskola. Läsåret 1930–31 arbetade Norrskata ambulerande lägre folkskolan enbart på Åvensor. Våren 1967 drogs sedan skolan på Åvensor slutligen in på grund av elevbrist. De två kvarvarande eleverna överfördes till Norrskata folkskola. (Korpo-Bladet Nr 35, April 2020¸ Sjövall Mikael: HBL 8.8.2017 Åboland, Öhman, Holmström 1894)

 

Nagu (sedan 2009 Pargas)

Nagu var en skärgårdskommun utan fast vägförbindelse med fastlandet. Kommunen bestod avtvå huvudöar Lill- och Storlandet på vilka länge har bedrivits ett intensivt jordbruk. Dessutom hörde till kommunen omkring 300 mindre öar, vilka lockade en stor fritidsbefolkning. Beträffande skolornas lokalisering har det förekommit en viss konkurrens med Korpo och Pargas.

 

  1. Finnby, Kyrkbackens (folk)skola, Nagu högstadieskola,

C, E, F, K, L. I, J, Q

 

Bild 73. Nagu kyrkbackens skola (https://sites.google.com/a/edu.pargas.fi/kyrkbackensskola/ 11.3.2022)

Finby folkskola verkade 18921958

Kyrkbackens folkskola verkade sedan 19581973.

Nagu högstadieskola har verkat sedan 1973.

Kyrkbackens skola är en enhetsskola mitt i Nagu med elever i åk F–9. Skolan består av två byggnader och 2022 gick här ca 100 elever i skolan. Skolan har en ny och fin skolgård som uppmuntrar till aktiviteter på rasterna. Naturen ligger nära, både skogen och havet, och vi är måna om att satsa på uteundervisningen året runt. Skolan har tillgång till tre små båtar som används flitigt under båtsäsongen.

I åk 8–9 har vi även tillvalsämnet skärgårdskunskap som lyfter fram gamla skärgårdstraditioner och nytänk kring näringar och turism för eleverna.

I skolan arbetar man ämnesövergripande och över årskursgränserna, fina evenemang ordnas även hela skolan tillsammans, både stor och liten! (Kyrkbackens skolas hemsida: <https://www.pargas.fi/web/kyrkbackens-skola>)

År 1892 grundades folkskolan i Finby som den första i Nagu. Lärarinnan blev Selma Lindbom som året innan hade dimitterats från seminariet i Ekenäs och första året verkade i Käldinge innan hon år 1894 tillträdde tjänsten i Finby. Där stannade hon tills sin pensionering år 1931. Lindblom hade en fosterdotter Elsa som kokade skolmaten från 1920-talet. Här grundades en lägre skola år 1923. I början av 1900-talet inleddes slöjdundervisningen och på skolinspektörens uppmaning anskaffades slöjdverktyg. Lindblom hade kompetens för slöjdundervisning och skötte den följaktligen själv. Antalet elever var stigande de första åren, men någon tillförlitlig elevprognos kunde inte uppgöras förrän läroplikten infördes 1921. Det var bara att vänta och se hur många elever som infann sig. År 1907 hade skolan 57 elever och en biträdande lärare fram till år 1931. Skolinspektör Takolander kunde detta år inte samla direktionsmedlemmarna utan i ett brev framförde han skolans stora behov av åskådningsmaterial (skolplanscher).

År 1912 drabbades också folkskolan av förryskningssträvandena varvid undervisningen i Rysslands historia och geografi väsentligt utökades samt skolorna beordrades anskaffa ett porträtt av Kejsaren att hänga upp i klassrummet.

Efter inbördeskriget gav den nya torparlagen torparna rätt att inlösa sin mark. Då det stod ett torp intill skolan på kommunens mark. Då legonämnden ritade in en stor del av skolgården där skolans brunn och väg låg till det område torparen kunde inlösa protesterade skolan med påföljden att torpet inte inlöstes.

Från 1923 rekryterade Finby sina elever från de ambulerande skolorna i Käldö-Hanslax-Framnäs-Väcklax och Böhle. Först år 1946 inrättades en permanent lägre skola, vilken inhystes i kapellansbostaden i Kärras. Lärare blev Edith Bäck. Det visade sig sedan att byggnaden var mycket kall och dragig. Lärarinnan var ibland tvungen att ta barnen med sig in i sin privata bostad. Pga. den otillfredsställande situationen började man snart diskutera ett nybygge. Efter intensiva diskussioner placerades nybygget 1958 på Kyrkbacken där invånarantalet växte mest. Också ett internat för skärgårdselever diskuterades, men det byggdes invid Kirjais folkskola. (Andrén m.fl.1987, 41–52, Aminoff-Winberg 2001, 245–246)

Kyrkbackens skola inledde sin verksamhet år 1958. Skolan hade ett vackert läge där det bakom skolan till en början fanns orörd natur för exkursioner och vintertid skidspår. I början av 1980-talet blev skolan dock kringskuren av vägar och området bebyggdes. Första tiden verkade skolan med två lärare (Andersson, Bäck) Då Thoras folkskola indrogs år 1961 kom dess elever och lärare Gunvor Blomqvist till Kyrkbacken som därmed blev en trelärarskola. Då lärartjänsterna i Risis folkskola indrogs överfördes Gunnel Fagerlund år 1966 och 1967 överfördes alla eleverna i Risis folkskola till Kyrkbacken, vilket innebar att detta blev den enda folkskolan på Storlandet i Nagu.

Bild 74. Nagu högstadieskola (Andrén 1987, 65)

År 1973 infördes grundskolan. Elevantalet var då endast 41, men ökade sedan så att läsåret 1986–87 hade skolan 82 elever. Statsbidrag för den fjärde lärartjänsten erhölls för ett år i sänder och en orsak kan vara det statsstöd som hjälpte unga företagare att etablera sig i skärgården. Då skolan behövde tilläggsutrymme flyttades år 1980 slöjdsalen och skolans bibliotek till den sk. Spectro-Scandia hallen. Senare flyttades slöjdsalen till den gamla brandstationen. År 1984 stod kommunens bollhall klar och därigenom fick skolan en gymnastiksal. I mitten av 1970-talet fick skolan arbetsprojektorer och ett piano. Genom talkoarbete har elever, lärare och föräldrar samlat in pengar för olika ändamål som att ersätta den svartvita tv-apparaten med en färg-tv.

När grundskolan infördes 1973 i Väståboland gick man i skärgårdskommunerna Nagu, Korpo och Iniö in för ett gemensamt högstadium i Pargas, kallat Väståbolands högstadieskola. Eleverna från Korpo, Houtskär och Iniö inkvarterades i Pargas, med Nagueleverna transporterades dagligen till skolan. Missnöjet över arrangemanget växte dock snabbt i Korpo, Houtskär och Iniö. Därför inleddes diskussioner om att inrätta ett högstadium ute i skärgården istället. En interkommunal arbetsgrupp tillsattes, men fastnade på placeringsfrågan då både Nagu och Korpo önskade få högstadiet placerat i sin kommun och Houtskärsborna föredrog Korpo. Iniöborna valde att skjutsa sina elever till Åbo. Då Nagu hade det största elevantalet ansåg man i Nagu att en placering i Korpo inte skulle förbättra situationen ens för eleverna från Lillandet. Korpo och Houtskär gick därför sin egen väg och inrättade ett nytt högstadium i Skärgårdshavets högstadium i anslutning till Centralgrundskolan i Korpo där det färdigt fanns användbara utrymmen. Ett fåtal elever från Nagu Lillandet valde också att gå i den skolan, medan övriga kom till Nagu högstadieskola som inrättades i samband med Kyrkbackens grundskola. Medel för bygget av Nagu högstadieskola beviljades först år 1988. Då hade också lagstiftningen justerats så att den blev mera flexibel och möjliggjorde inrättandet av små högstadieskolor. Genom att nivågrupperingen upphävdes och timresursen infördes 1985 underlättade det också grundandet av små högstadier. År 2022 verkar Kyrkbackens skola som en sammansatt grundskola med årskurserna F–9. (Andrén 1987, 65–66)

Finby skolas lärare: Selma Lindbom 1892–1931, Ingegerd Nordenswan (Lindström) 1931–35, Martha Ideman (Engström) 1935–45, Gunnar Backlund 1945–48, Sara Lindfors 1948–49, Paul Andersson 1949–58.

Kyrkbackens skolas lärare: Paul Andersson 1958–73, Edith Bäck 1958–64, Kerstin Lindholm 1958–86, Gunvor Blomqvist 1961–71, Kristina Ahlroth 1964–66, Gunnel Fagerlund 1966–87, Benita Andrén 1971-, Roland Andrén 1973-, Kim Bredenberg 1986–87. (Andrén, Westerby Jarl, Pajla 100 år.

 

  1. Kirjais, Kirjais-Högsar (lägre) folkskola, C,F, I, L, Q

Bild 75. Kirjais folkskola 1923. Utanför skolan sitter bland annat nyvalda lärarinnan Väinä Alexandra Moberg. (Andrén mfl. 1987, 57)

Skolan verkade 1923–65

Hösten 1888 när man planerade att inrätta Käldinge skola diskuterades också Kirjais, som borde ingå i folkskoledistriktet. Men det klassiska mönstret följdes, när Kirjais skola kom till. Byborna tog initiativ, skänkte tomt för bygget och talkoarbetade. År 1922 var ett aktivt skolbyggnadsår. Otto Lindberg sålde det s.k. Lillnyåker på en halv hektar för skolans räkning. På vintern kördes sockelstenar med häst och släde från Mattnäs. Skolan skulle byggas av tegel och i juni kom det första lasset med 190 000 tegel från Tvärminne tegelfabrik. I maj blev skolan inflyttningsklar. När Kirjais högre folkskola startade 1923 fanns alla på plats, 34 elever fördelade på fyra avdelningar, lärarinnan Alexandra Moberg, slöjdläraren, vedhuggare och köksa. Förutom skolbyggnaden hade uppförts vedlider, fähus och utetupp.

Skolan samlade elever från Anisor, Sommarö, Ytterholm, Stenskär, Rockelholm, Brännskär, Haraskär, Biskopsö, Klockskär, Högsar, Gullkrona och Grötö. Eleverna längre ifrån inkvarterades på Kirjais. Lärarinnan hade själv upp till fyra elever inkvarterade hos sig. Skolhuset och lärarbostaden var dragigt och kallt. Därför kom vedhuggningen vid många skolor att bli en viktig syssla för vilken det anställdes en skild person. Elevernas skolväg var inte nödvändigtvis så lång från Anisor, men kunde vid menförestid ta ett par timmar då en ränna behövde hackas upp för båten att ta sig över fjärden. Sällan måste barnen stanna hemma pga att skolvägen var ofarbar. Gymnastiken undervisades i det vanliga klassrummet efter att pulpeterna hade flyttats undan. Då det inte fanns några gymnastikredskap blev det enkla arm- och benrörelser. En av pojkarna som efter flera års skolgång ännu inte hade kommit upp från första klassen tröttnade en dag på skolan och stannade hemma. Han återvände sedan aldrig till skolan trots att läropliktslagen redan hade trätt i kraft och det fick bero med detta.

Bild 76. Eleverna i Kirjais skola i medlet av 1920-talet. I mitten sitter lärarinnan Väina Alexandra Moberg, köksan Ada Ekqvist och slöjdläraren Johannes Karlsson. (Andrén mfl. 1987, 58)

År 1944–45 hade elevantalet sjunkit så mycket att den andras lärartjänsten vid Kirjais folkskola som hade erhållits då lägre folkskolan sammanslogs med den högre indrogs och skolan måste arbeta med reducerad lärokurs vilket innebar att läsåret förlängdes till 225 skoldagar. De lägsta klasserna fick sin undervisning inskränkt till några veckor i augusti-september och i maj-juni. Då elevantal år 1949 steg till 34 blev det möjligt att åter anställa en skild lärare för lägre skolan. Den nya lärarinnan blev Greta Bergkvist. Lämpligt till julfesten 1949 fick skolan elljus och året därpå fick fähusbyggnaden tegeltak och slöjdsalen fick bli klassrum för lägre skolan. Slöjdsal hyrdes sedan i Torpet på Södergårds. År 1952 efterträddes lärarinnan Moberg av Marita Wilson och ny lärarinna i lägre skolan blev Rut Prosth. Åren 1953 och 1954 installerades vatten, avlopp och värmeledning i skolan. Sedan ledde avfolkningen till att skolan förtvinade och indrogs 1965 varvid området överfördes till Lillandets distrikt. Några år efter indragningen såldes skolan till Svensk Ungdom som har bedrivit en livlig kurs- och lägerverksamhet där och på så sätt alltjämt kan ses som en utbildningsanstalt. (Andrén m.fl. 1987, 37)

Kirjais-Högsar lägre folkskola

Skolan verkade 1928–1935

År 1928 inrättades en lägre folkskola gemensam med Högsar. Första året hade skolan 17 elever. Skolan skulle börja terminen ön på Högsar och efter 100 dagar flytta över till ön Kirjais i mitten av januari när det förhoppningsvis var isföre. På Högsar var skolan först inrymd vid Högsar gård i byggnaden Fridhem, senare i byggnaden Hassellund. Lärare i skolan blev Edith Bäck. Pulpeter och undervisningsmaterial samt lärarinnans personliga ägodelar fördes över med häst och släde. Då det 1936 konstaterades att endast två elever fanns på Högsar blev skolan en fast skola på Kirjais och eleverna från Högsar inkvarterades.

Lärare: i högre skolan: Väina Alexandra Moberg 1923–52, Marita Wilson 1952–55, Ruth Tötterman 1955–56, Eino Grönfors 1956–65.

Lärare i lägre skolan: Edith Bäck 1928–44, Greta Bergqvist 1949–52, Rut Prosth 1952–53, Alfhild Pellas 1953–57, Greta Bergqvist 1957–63. (Andrén mfl. 1987, 57–62)

 

  1. Koum, Risis, Druckis folkskola, C, E, F, H, I, P

Bild 77. Risis folkskola grundades år 1887. Bilden är från 1919. (Aminoff-Winberg, 2001, 243)

Skolan verkade 1887–1967

I Nagu hade bondeseglationen blivit viktig i slutet på 1800-talet och i och med det ökade behovet av undervisning för blivande navigatörer. På kommunalstämman fördes långadiskussioner om behovet av folkskolor, men då många fruktade kostnaderna drog det ut på tiden. År 1883 yrkades på att man skulle inrätta bara en folkskola.

Den första folkskolan i Nagu grundades år 1887 och verkade till en början i Koum i Karl-Arvid Blombergs gård, Vestergård. Därigenom fick den ambulerande skolan i Nagu fastare konturer. Karl Petter Pettersson blev skolans första lärare. Pettersson hade som 15-åring gått till sjöss och avlagt styrmansexamen, men då sjölivet tärde på hans hälsa utbildade han sig till folkskollärare. Motståndet i bygden var stort mot att barnen långa tider skulle vara bundna av skolan. Motståndet övervanns dock efter det första läsåret och 1890 kunde de första eleverna utexamineras från skolan. Då folkskolinspektör Kaarlo Levon besökte skolan 1901uppmanade han direktionen att skaffa verktyg för gossarnas slöjdundervisning samt hyvelbänkar och modellserier och att lärarinnan skulle få ersättning för slöjdundervisningen.

Bild 78. Folkskolan i Koum Vestergård. (Andrén m.fl. 1987, 16)

Nagu kommun ansågs alltid ha varit avogt stämd till folkskolan. Någon grundorsak därtill kunde inte uppges, men folket fruktade större utskylder för densamma. Småbarnsskolan inhiberades flera år eftersom inga barn anmälde sig då de istället besökte den ambulerande skola som verkade i trakten. På föräldrarnas begäran fick eleverna undervisning 2 vt i finska språket utöver folkskolans timmar.

Många elever hade så lång skolväg att de måste inkvarteras, men enligt läraren fanns det goda inkvarteringsmöjligheter tillräckligt nära skolan. Skolan möblerades med dubbelpulpeter som inköptes från Åbo samt införskaffade väggkartor och fick 30 bibliska planscher i skänk. För att nå så många barn som möjligt i kommunen ambulerade den. Vid skolans invigning fick var och en av eleverna ett exemplar av Fänrik Ståls sägner. Vid skidtävling på vintern delades det ut porträtt av den tyska kejsaren Wilhelm III. När småbarnsskolan i Koum slog upp sina dörrar hösten 1889 lyste barnen med sin frånvaro eftersom de hade begett sig till den ambulatoriska skolan.

Eftersom Koum låg i utkanten av skoldistriktet flyttades skolan snart till Risis. I jakten på tomt för skolan valdes 1894 byns gemensamma mark Svinvallen, där byns svin gick och bökade. Till lotten fogdes ett tillägg från Jaggas gård mot ett årligt arrende om 2 mk. De fyra första åren inhystes skolan i salen på Jaggas. I september 1896 invigdes den nya skolsalen. Som lärare verkade här Matilda Mickelsson, dimitterad från Ekenäs seminarium. Hon skötte ensam undervisningen i folkskolans fyra avdelningar och i den förberedande småskolan med två avdelningar samt gossarnas slöjdundervisning till 1919. Då hade skolan 50 elever och fick en andra lärare Lydia Andersson. Samma år hölls en kurs för unga flickor i hur man sköter ett hem. År 1918 antecknades att ”Skolan har ej varit stängd, men till följd av kriget har arbetet blivit stört under 6 dagar.

Bild 79. Fjärde avdelningen i Risis folkskola 1927. Lärarinnan var Ruth Eichwald. (Foto Andrén m.fl. 1987, 21)

Andra biträdande lärarinnor var Sofia Lundberg och Elin Sederqvist. Från 1924 var Mickelsson igen ensam lärarinna eftersom elevantalet var bara 45. Eleverna fick skolmat från 1919. Den kokades om morgonen i lärarinnans kök och därefter förvarades i en hölåda och sedan serverades av lärarinnan. Till elevernas uppgift hörde att diska. Från 1933 skulle eleverna betala 60 penni per dag för skolmåltiden, men de mindre bemedlade skulle få maten gratis.

När Mickelsson slutade 1924 konstaterade hon att läroplikten som hade införs från 1921 ännu inte hade genomförts i distriktet. År 1925 grundades en lägre folkskola som de två första åren arbetade i Druckis, vilket innebar att barnen gick bara en termin i skolan. Läsåret 1930–31 upphörde den lägre skolan att ambulera och började arbeta i slöjdsalen, vilket i längden var ohållbart. Direktionen lät därför inreda en slöjdsal på vinden och en bostad för lägres kolans lärare.

Mickelsson efterträddes av Edit Kristola och Dagmar Råholm (lägre skolan). Kristola kvarstod som föreståndare i 25 år. År 1934 inleddes en fortsättningskurs som början på det sjunde skolåret. Småningom utvecklades den till att omfatta 10 veckor och 40–50 arbetsdagar per läsår. Under krigen på 1940-talet fortgick undervisningen med kortare avbrott. Fortsättningsskolan drabbades värst då den hölls på kvällstid och det var brist på petroleum. Den måste sålunda hållas dagtid och delvis skjutas upp till vårterminen. År 1948 hade fortsättningsskolan 6 elever, högre skolan 31 elever på fyra klasser samt den lägre skolan 19 elever i tre klasser. År 1951 fick skolan vattenledning och avlopp. I lägre skolan arbetade ett stort antal vikarier pga. Råholms utdragna sjukdom. Också i högre skolan byttes lärarna ofta.

År 1954 förstorades skolans tomt och en grundlig renovering och förstoring planerades, men blev aldrig av. När inspektör Lindfors besökte skolan framhöll han att den var i miserabelt skick. År 1963 besökte hela kommunalfullmäktige skolan och utdömde eldstäderna. Istället erhölls oljekaminer. År 1966 borrades borrbrunn vid skolan och vattenledningen förnyades. 1967 firade skolan 80-årsjubileum, men hade då blivit en enlärarskola. Indragning av skolan hade redan diskuterats i början av 60-talet då skolan hade 50–60 elever, men då inväntade man bättre förbindelser till Kyrkbyn. Risis folkskola indrog 1967 pga. elevbrist och återstående elever överflyttades till Kyrkbacka skola.

Lärare i högre skolan: Karl-Petter Pettersson 1887–92, Mathilda Mickelsson 1892–1926, Ruth Eichwald 1926–27, Edith Kristola 1927–52, Birgit Aschan 1952–53, Hildur Hansen 1953–54, Alf Göran Finnäs 1954–57, William Lindström 1957–58, Helmer Celvin 1958–62, Sven Ekroos 1962–63, Bertel Eklund 1963–67. (Andrén m.fl. 1987, 16–25)

 

  1. Käldinge, Haverö privata (folk)skola, A, I, P

Bild 80. Ny skolbyggnad fick Käldinge 1938.(Andrén m.fl. 1987, 31)

Skolan verkade18882005.

Skolan grundades 1888 av kommunalrådet J.J. Fogelberg. Då befolkningen i Nagu under slutet av 1800-talet växte kraftigt, blev behovet av flera skolor i kommunen utöver Risis allt mera uppenbar. Johannes Julius Fogelberg tog initiativet till att en skola i Käldinge och år 1888 öppnade den sina dörrar framför allt för elever från Lillandet. Han var enda barnet och efter sin mors död ärvde han gården och beslöt att tillsammans med sin hustru Lotten eller Margareta, Elisabeth Charlotta (f. Finkenberg) upplåta lokal för skolan. Det första året var skolan inrymd i gårdsbyggnaden, följande år fick skolan tillgång till en gammal pipkritfabriks byggnad. Där inrättades en skolsal och en kammare för slöjd samt två rum och kök för lärarinnan. I väntan på statsbidrag åtog sig ingenjörskan Ingeborg Wigren, syster till Fogelberg, att sköta undervisningen utan ersättningsanspråk. Följande år sökte hon sig till seminariet i Ekenäs och återkom sedan år 1892 till Käldinge som behörig lärare för tre år. Skolmat infördes 1927, gratis från 1944. Fast lägre folkskola inrättades 1930. Fortsättningsskolan infördes 1934. Ny skolbyggnad fick Käldinge 1938.

I början av 1960-talet hade skolan mellan 50–60 elever per år, men en tredje lärartjänst fick inte inrättas emedan alla elever inte hörde till skolans distrikt. I slutet av 1970-talet hade elevantalet sedan sjunkit så lågt att indragning skymtade. Då justerades elevantalet för tvålärarskolor först till 23 och sedan till 16 för att år 1987 vara 12 elever. Den ändrade inställningen till förmån för perifera skolar har gjort att flyttningsrörelsen vände och elevstatistiken började åter visa uppåt på 1990-talet.

Läsåret 1962–63 tillverkade eleverna under slöjdtimmarna tre kanoter under lärare Jarl Westerbergs ledning. Två år senare tillverkade de över 200 fågelholkar som såldes och med de medlen inköptes en TV till skolan. Tidigare eleverna sittande på trappan till vindsvåningen följt med skoltv-sändningarna på lärarens TV-apparat. En föräldraförening bildades 1967 för att stöda skolan. Käldinge skola hade också en skolorkester som 1980 gav konsert i Vasa. Skolan har många år kunnat genomföra skolresor och lägerskolor. År 1965 fick skolan oljeeldning, varmvatten och golven bekläddes med vinylplattor.

Bild 81. Elever i Käldinge folkskola 1953–54. (Aminoff-Wigren 2001, 245)

Internat byggdes 1954. Långt senare utvidgades skolan med ett internat för de barn som hade lång och ofta svårforcerad skolväg. Internatsfrågan togs upp i fullmäktige år 1938 av ett antal Pensarbor och kunde byggas år 1955. Den första terminen bodde 26 barn på internatet, men alla som sökte dit fick inte plats. Internatet drogs in år 1997 då skjuts kunde ordnas för de återstående eleverna på internatet. (Aminoff-Winberg 2001, 245)

Läsåret 1962–63 tillverkade eleverna under slöjdtimmarna tre kanoter under lärare Jarl Westerbergs ledning. Två år senare tillverkade de över 200 fågelholkar som såldes och med de medlen inköptes en TV till skolan. Tidigare eleverna sittande på trappan till vindsvåningen följt med skoltv-sändningarna på lärarens TV-apparat. Käldinge skola hade också en skolorkester som 1980 gav konsert i Vasa. Skolan har många år kunnat genomföra skolresor och lägerskolor.

Föräldraförening bildades 1967. I slutet av 1970-talet hade elevantalet sjunkit så lågt att indragning skymtade. Då justerades elevantalet för tvålärarskolor först till 23 och sedan till 16 för att år 1987 vara 12 elever. Den ändrade inställningen till förmån för perifera skolar har gjort att flyttningsrörelsen vände och elevstatistiken började åter visa uppåt på 1990-talet. Undervisning i finska och engelska infördes 1970. Skolan blev grundskola 1973, men hade redan ett par år följt läroplan. Skolan indrogs 2005.

Lärare: Ingeborg Vigren 1888–89, Ida Uskelin 1889–91, Selma Lindblom 1891–92, Ingeborg Vigren 1892–95, Aina Malm 1895–1911, Aina Lindroos 1912–49, Lars Lindroos 1949–53, Jarl Björkstrand 1953–57, Jarl Westerby 1957–?. (Andrén m.fl. 1987, 27–40)

Bild 82. Käldinge skola i Nagu 2022. (Åbo Underrättelser 25.2.2022)

Haverö privata folkskola

Skolan verkade 1920–51

Skolan inledde verksamheten på 1920-talet. men närmare uppgifter om den skolan saknas. Så återuppstod skolan för åren 1944–51 för att undervisa bl.a. Lars-Thorvald Anderssons barn. Skolan var inrymd i ett vindsrum där lärarinnan också själv bodde. Första lärarinnan var Iris Rantanen och därefter Olga Fahler. Bägge var utbildade småskollärarinnor. Sista året hade skolan bara två elever. (Andrén m.fl. 1987, 35–36)

 

  1. Nötö folkskola, C, H, I, J, P

Bild 83. Nötö folkskola med elever och lärare på 1910-talet. (https://notohbf.auf.fi/Site/Data/128/Images/Noetoen%20koulu%201910-luvulla.jpg)

Skolan verkade 1897–1967

Lägre skolan verkade på Lökholm c. 1900–1930

År 1883 beslöts att Nötö skulle bilda ett eget folkskoldistrikt eftersom vägen till Käldinge för utskärsbornas barn var både lång och besvärlig. Trots detta dröjde det till år 1897 innan skolan på Nötö inrättades. Den verkade först i Uppstu och sedan i niobarnsfar, August Isakssons gård Grannas. Det berättas att öborna fick virke till sin skola efter en våldsam storm som fällde skog på Fårö. Skolhuset uppfördes med talkoarbete och kunde invigas år 1905.

De första åren verkade Alina Korsström som lärarinna. Hon stannade i två år. Därefter var hon hemlärarinna i ett par år innan hon gifte sig och flyttade till Houtskär. Det första året hade skolan 17 elever.

Skolan fick också en mer allmän betydelse som folkbildare. Eftersom det inte var vanligt att folk prenumererade på tidningar i början av 1900-talet inrättades i skolan en slöjdsal som också fick fungera som ”läsesal” där man kunde sitta och läsa tidningar. Sommartid flyttades pulpeten med tidningar ut i farstun och ytterdörren hölls öppen för eventuella tidningsläsare.

Den lägre folkskolan inrättades på Lökholm i Vestergård. Skolan inledde sin verksamhet i början på 1900-talet. Till en början fick skolan understöd från olika föreningar, men sedan gav också kommunen sitt bidrag. Skolan hade 10–15 elever. I början av 1930-talet flyttade skolan med lärarinnan Elvira Pettersson till Nötö. Efter detta verkade folkskolan som en tvålärarskola till mitten av 1940-talet då den ena lärartjänsten drogs in och skolan blev tvungen att fortsätta i reducerad form. År 1917 började barnen få mat i skolan. Den bestod mest av havregrynsgröt.

Bild 84. Bollspel på skolgården vid Nötö folkskola 1934. (Andrén m.fl. 1987,53)

Även om barnen i den yttre skärgården hade mycket kortare väg till Nötöskolan var det ändå tidvis fråga om en både lång och också farlig skolväg. Under menförestider var det helt omöjligt att ta sig fram till skolan. Barnen inhystes då i olika gårdar. Från år 1958 kunde barnen flytta in i ett internat på Kallvik gård. Samma år kom nya direktiv om skolgången i reducerade skolor enligt vilka barnen i den lägre skolan skulle få undervisning endast en dag i veckan. Föräldrarna som bodde avsides protesterade mot detta och höll sina barn hemma som skolstrejk. Till slut löstes frågan så att skolan fick en ytterligare lärartjänst. Det visade sig snart att elevunderlaget var för litet för detta. År 1960 hade skolan åter bara en lärare. Den lägre skolan arbetade nu fem eller sex dagar i följd och den högre fem eller sex veckor i följd. År 1963 understeg elevunderlaget tretton och direktionen anhöll om att få fortsätta med specialtillstånd. Läsåret 1966–67 då skolan fyllde 70 år blev så skolans sista, men då skolan ligger inom Skärgårdshavets nationalpark där statsmakten gärna ser att det finns fast bosättning diskuterades möjligheterna att öppna skolan på nytt, men på 2020-talet fungerar skolbyggnaden som Café Skolan. (Aminoff-Winberg 2001, 246–247; Andrén 1987, 53–56)

Lärare i Nötö folkskola: Alina Korsström 1897–99, Selma Fröberg 1899–1908, Agnes Willing 1908–18, Ellen Pettersson 1918–19, Hjalmar Strandberg 1919–21, Nils Manners 1921–22, Julia Lindblom 1922–23, Annie Holmgård 1923–44, Elvi Åkerlind 1944–45, Runar Staffans 1945–46, Alfhild Pellas 1946–48, Agda Mattsson 1948–67, Elvi Öhman 1959–60.

Lärare i lägre folkskolan på Lökholm: Vera Fagerström, Anna Hamberg, Anna Sjöberg, Olivia Welan, Ellen (Elvira) Pettersson, Adele Weman.

  1. Stenbomska skolan, D, M, P

Skolan verkade 1857–68.

Den så kallade Stenbomska skolan startade i sockenstugan år 1857. I den inrättades också ett bibliotek år 1861. Enligt det undervisningsprogram som kyrkoherde Kurtén utarbetade skulle i skolan undervisas i stavning, läsning, kristendomskunskap, räkning, skrivning samt de första grunderna i Finlands historia och geografi. I drygt tio år pågick undervisningen, men när Olof Stenbom dog 1868 tynade skolan långsamt bort, eftersom ingen stadigvarande efterträdare kunde fås. (Andrén m.fl. 1987, 5)

 

  1. Thoras, Thoras-Innamo (lägre) folkskola, H, I, K, L, P

Bild 85. Eleverna vid Thoras skola under det sista läsåret 1960–61 med sin lärarinna Gunvor Boström. (Andrén m.fl. 1987,62)

Skolan verkade 1913–61

Redan från 1913 verkade en lägre folkskola i Thoras Åkerback (senare Nygård) på Nagu Storlandet. Från år 1925 fick skolan ett tillägg av elever och inventarier från motsvarande skola på ön Innamo. År 1931 grundades en högre folkskola och byggdes ett skolhus. Skolan arbetade hela sin tid som reducerad skola med förkortad lärokurs, även om elevantalet i ett senare skede hade väl räckt till en tvålärarskola. Den förkortade lärokursen infördes då elevantalet ännu inte hade räckt till för en tvålärarskola. Eleverna i årskurs 1–2 undervisades då skilt för sig några veckor i augusti-september och i maj-juni. På det sättet förlängdes också skolåret till 225 arbetsdagar. Att skolan höll ut så många år med denna skolform visar att det på Thoras fanns ett verkligt behov av den. Första året arbetade skolan med 28 elever, varav 19 gick i lägre och 18 i högre folkskolan. 1932 brädfodrades skolhuset, ett plank uppfördes och en skolträdgård planterades på den odlade jorden som ingick i lärarens naturaförmåner. Efter en inspektion av Hugo Högnäs år 1939 framförde han till direktionen att skolan saknade dugande dricksvatten, fysikaliska apparater och att en karta över Norden borde anskaffas samt skolbyggnaden målas på utsidan. Därför inlöste kommunen skolans arrendetomt och lät gräva en brunn på tomten samt installerade vatten och avlopp. Barnen från Innamo måste ro över fjärden till Thoras, vilket kunde vara strapatsrikt ibland, som då barnen i dimman rodde vilse och blev tvungna att övernatta på Vanrock grynnorna. Vintertid gick de tolv kilometer på oplogade vintervägar över isen. Skolinspektor N.A. Lindfors hälsade direktionen 1959 med ett tack för den välskötta och i ordning hållna skolan. År 1961 drogs skolan in som en följd av centraliseringssträvandena och det låga elevantalet. De återstående eleverna överflyttades till Kyrkbackens skola.

Lärare; Aili Österman (Svahnström) 1931–47, Astrid Ehrsten 1947–57, Gunvor Boström 1957–61. (Andrén m.fl.1987, 62–64)

Thoras-Innamo folkskola, period III

Skolan verkade 1913–1925.

På ön Innamo startades också 1913 en lägre folkskola i Övergård. Den indrogs 1925 och skolinventarierna överfördes till Thoras folkskola.

Thoras och Innamo skolor hörde egentligen till Finnby högre folkskoldistrikt. (Andrén m.fl. 1987)

 

Nystad

  1. Nystads pedagogi, C, P

Skolan verkade åtminstone 1830–35

Skolan torde ha varit svenskspråkig, emedan finskspråkiga skolor grundades först i slutet på 1800-talet. Många av eleverna var förmodligen finskspråkiga, men i staden fanns också en liten svenskspråkig befolkning.

Elevantal år 1830 33, 1831 35, 1832 48, 1833 45, 1834 51, 1835 61 elever. (Hanho 1955, 24)

 

 

Nådendal

  1. Nådendals pedagogi, klosterskola, C, P

Skolan verkade åtminstone 1830–35

Konung Kristoffer godkände år 1443 att ett Birgittinerkloster fick inrättas på en udde i Reso socken. Invid klostret växte sedan staden Nådendal upp. Till klostret torde ha hört en klosterskola vars elever torde ha varit gossar, emedan flickor inte gavs någon formell utbildning på den tiden. Klostret och därmed skolan torde ha upphört i.o.m. reformationen i början av 1500-talet. Inga uppgifter om klosterskolan har ännu hittats.

När Nådendals pedagogi inrättades är ännu obekant men enligt Hauho har det verkat under första hälften av 1800-talet. Målspråket torde då ha varit latin, men lärarna har förmodligen varit svenskspråkiga liksom en del av eleverna. Finskspråkiga skolor inrättades officiellt först mot slutet av 1800-talet.

Elevantal år 1830 16, 1831 17, 1832 23, 1833 23, 1834 22, 1835 26 elever. (Hanho 1955, 24)

 

Pargas

Pargas är regionen Åbolands huvudort och den andra staden utöver Åbo. År 2009 förenades med Pargas de övriga två- och svenskspråkiga skärgårdskommunerna (Nagu, Korpo, Houtskär och Iniö), även om tex. Iniö alltjämt 2022 saknar direkt vägförbindelse med huvudorten, utan måste åka över Åbo. Till skillnad från de övriga skärgårdskommunerna är Pargas starkt industrialiserat genom Pargas Kalkberg AB. Kalkbrytning har också förekommit på annat håll inom stadens område. Kalkbolaget har gett invånarna en stabil förtjänst och i stor utsträckning utgjort en buffert mot de ökande problemen inom jordbruket och fisket. Industriverksamheten har också medfört en allt mera märkbar förfinskning av orten med påföljder för elevtillströmningen till läroanstalterna.

 

  1. Attu (småskola) folkskola, B, K, H, F, P

Attu småskolan verkade 1899

Attu folkskola verkade 1897–1967

Skolan grundades av Ernst Lundberg vid sågverket Attu Aktiebolag. Kommunen låter uppföra ett skolhus på donerad tomt och 1897 kunde skola inleda sin verksamhet med J. Alfred Ahlfors som lärare. Under sin tvååriga tjänstgöring hann han grunda Attu ungdomsförening. 1899 grundade Attu ungdomsförening Attu småskola. Folkskolläraren Johan Emil Wikström blev ordinarie lärare från 1901. De täta lärarombytena pga. att lärare avlider avbröt det arbete till det egna samhälles bästa som skolan var avsedd att utföra. Först med Emil Wikström får skolan stadga då han arbetar 25 år vid skolan. Sågrörelsen fick emellertid kämpa med svårigheter och arbetarstammen växlade därför, vilket märktes i skolan. I november 1914 hade elevantalet ökat i den grad att inspektorn yrkade på att en biträdande lärarinna skulle anställas, men 1 Direktionen föreslog i stället att eleverna från utöarna Heisala, Trollö, Kuggö och Skjutskär skulle överföras till Vånå skoldistrikt Där skolan ännu hade utrymme. Först efter kriget när livet kom i gen kommit i normala gängor anställde så en biträdande lärarinna. År 1929 planerade kommunalfullmäktige en ombyggnad av skollokalen så att en biträdande lärarinna skulle kunna anställas, men åter måste direktionen be om uppskov emedan det nu såg ut som om sågverksamheten skulle läggas ned. Påföljande höst blir tjänsten överflyttad till Skräbböle.

Underhållet av skolan blev betungande och kommunen övertog skolan 1920, även om Lundberg redan år 1896 hade önskat att kommunen skulle ha övertagit den. År 1934 hade skolan 55 elever i högre och 19 elever i lägre folkskolan. (Stenvall 1934, 47, 63) i Skolan verkade ännu då den hörde till landskommun som existerade 1948–1967.

Den lägre skolan underhölls förs av ungdomsföreningen men övertogs sedan av kommunen då kostnaderna blev för betungande och hyra började behöva erläggas för lokalen.

Lärare i högre skolan: J.A. Ahlfors 1897–1900, Karl Engroos 1900–01, Emil Wikström 19012–26, Sig. Wikström 1926–?

Biträdande lärarinna Annie Granlund 1922–23, Karin Eliaeson 1923–31.

Lärare i lägre skolan: Irene Holmberg (Kullström) 1899 (Stenvall 1934, 89–91)

 

  1. Bollstad folkskola, B, G, I, P

Folkskolan verkade från 1897–1914 (?)

Skolan verkade från 1897 som en tvåspråkig folkskola på Lemlaxön. Godsägaren Wolmar af Heurlin skänkte tomtmark för en folkskola på Lemlaxön vid Bollstad. Skolhuset restes på Bollstad byatomt där det färdigt växte åldriga äppelträd och krusbärsbuskar. Huset låg ovanför en vidsträckt åker och med utsikt mot Pemarfjärden. Till lärarinna antogs 1897 Fanny Forsman, men efterträddes efter några år av Hulda Pettersson som fortbildade sig genom besök i Åbo. (Sjöström 1955, 75–78).

 

  1. Domarby eller Björkebo folkskola, C, H, I, P

Folkskolan verkade 1893–55(?)

Småskolan verkade 1929–?

Skolan hade placerats ur hälsosynpunkt olämpligt i Domarby i en backsluttning i mot norr med höjder bakom. Utmed bergssluttningen rinner särskilt snösmältningstider stora mängder vatten. Att skolan skurades tre gånger per termin innebar onödig extra ledighet för eleverna. Planteringar saknades, endast några självsådda björkar stod vid skolan. Den uppodlade jord som hör till skolan hade inte tagits i bruk. Distriktet bestod av byarna Domarby, Mågby, Haradsholm, Lilltervo, Sildala och Lofsdal. År 1893 valde direktionen till skolans lärarinna Rauha Nilsdorff men hon sade upp sig redan några dagar senare. I stället valdes Ines Ekholm som tillträdde tjänsten 1.9. 1893. Fältprosten Lindqvist inspekterar skolan ännu i september och ger order om att golvet i skolsalen måste repareras, i väggen anbringas en ventil och undervisningsmaterial anskaffas. Under de följande åren anskaffas pulpeter och hyvelbänkar. Skolhusets underhåll föranleder många direktionssammanträden. En elev hotas av relegering. Ett förslag om skolstäderska lämnas vilande till hösten 1930. Under nio år innehades tjänsten av Ella Enroos. En lägre skola inrättas 1929 genom att man hyrde en lokal i Lilltervo, Mellangård. När planerna på att bygga en skola ritas upp diskuteras om skolan borde placeras norr eller söder om sundet mellan Domarby och Lilltervo. Skolan byggdes 1895 i Domarby och erhöll namnet Björkebo. År 1934 fanns i distriktet 33 läropliktiga barn i högre och 11 i lägre skolan. (Stenvall 1934, 64, Sjöström 1955)

Lärare i högre skolan: Ines Ekholm 1893–97, Ella Enros 1897–1908, (Linda Lindberg) 1902–04 Anna Henriksson 1908–16, Märta Kavander (Bergman) 1916–?

Lärare i lägre skolan: Katri Isaksson 1929–? (Stenvall 1934, 69–70, 80–81)

 

  1. Hejsala folkskola, L, P

Bild 86. Hejsala folkskola som privat hem 2015. (https://www.bondbloggen.fi/2015/03/31/ett-evighetsprojekt/)

Skolan verkade 1943(?)–1963

Heisalabarnen gick där i skola liksom också barn från närliggande holmar. Bl.a. har Anttes farmor och hans föräldrar med syskon gått där. Skolverksamheten var igång några årtionden och slutade 1963. Därefter stod byggnaden tom i några år och köptes sen av två familjer från Åbo.

 

  1. Hjälpskolan i Pargas köping, C, F, P

Inga uppgifter

 

72. Kirjala (folk)skola, C, F, G, J, L, Q

Kirjala skola har verkat sedan 1913.

Bild 87. Kirjala skola. (Internet: https://www.pargas.fi/web/kirjala-skola)

Skolan har verkat från 1913.

Kirjala skola är en byskola belägen ca 9 km norrut från Pargas centrum. Våra arbetssätt är mångsidiga och därmed ger det möjligheter för barnen att kunna förverkliga sig själv. Vi arbetar mycket för att skapa en god gemenskap och vi-anda över åldersgränserna och det är en av våra största styrkor! Skolan erhöll nytt skolhus i början av 2000-talet ett stycke från det gamla skolhuset. Skolgården med bollplan, uteredskap och den närliggande skogen erbjuder möjligheter till naturstudier och varierande rast- och fritidsaktiviteter. Tillsammans strävar hela skolans personal till att ge eleverna en god och mångsidig bildning i denna naturnära miljö.

Förutom förskola och grundläggande undervisning för årskurserna 1–6 erbjuds i skolan eftermiddagsverksamhet för elever i åk 1–3. Då Kommunen indelades i skoldistrikt att skolvägen inte skulle överstiga 5 km erfordrades nya skolor. En av dessa var Kirjala. Då ön var bebyggd längs stränderna kunde ingen av de gamla byarna komma ifråga som skolort, utan skolan uppfördes vid allmänna landsvägen mitt på ön. Skoltomten skänktes till kommunen av dåvarande ägaren till Kirjala Norrgård, ekonomidirektören V.G. Fredriksson. Största delen av skoltomten bestod av en berghäll, men i norra delen kunde ett potatisland upptagas. Skolan trädde i verksamhet 1913 med fröken Elna Ekroth som tf. lärarinna. Det låga elevantalet beredde bekymmer då distriktet är jämförelsevis litet och en del byar är tvåspråkiga. Skolinspektör Holmas krävde en förklaring då tre av 17 elever inte fyllde stadgad ålder, 9 år. Direktionen åberopade krigstiden. Elevantalet som i början gick upp till 27 föll sedan till 16. då en del av eleverna har gått till Nilsby skola hoppas direktionen att de skulle komma till Kirjala då Nilsby från hösten 1926 skulle bli finsk. Dessutom bad man församlingen placera en av sina ambulatoriska skolor i distriktet varigenom elevantalet skulle ökades till 20. År 1929 förslogs att Lemlax och Kirjala skulle inrätta en gemensam lägre folkskola. som skulle arbeta en termin i Lemlax och följande i Kirjala.

I folkskolans vindsvåning inreddes 1933 en bostad åt lärarinnan.

År 1934 omfattade distriktet hela Kirjala ö. Skolan hade då 24 barn i högre och 9 barn i lägre folkskolålder. 1934 planerades att skolan skulle arbeta som en reducerad folkskola. Skolhuset låg i Kirjala. (Cederlöf 167, Stenvall 1934, 65, 100–101)

Lärarinnor i högre skolan: Elna Ekroth 1913–31, Agnes Engström 1931-?

Lärarinna vid lägre skolan: Louise Engblom 1931-?

 

  1. Kårkulla samkommuns servicecenter, C, I, Q

Bild 88. Huvudingången till Kårkulla servicecenter. (https://karkulla.fi/ 6.1.2022)

Institutionen har verkat sedan 1960

Kårkulla samkommun ger stöd och service till personer med intellektuell eller annan funktionsnedsättning samt till deras familjer.

Kårkulla samkommun har 43 serviceenheter med cirka 100 verksamhetsställen från Karleby i norr till Borgå i öst. Kårkulla har sju regionala expertteam. Kårkulla erbjuder service
i hela Svenskfinland

Kårkulla samkommun består av 33 tvåspråkiga kommuner och erbjuder service i hela Svenskfinland. Samkommunens uppgift är att erbjuda service till personer med intellektuell eller annan funktionsnedsättning och deras familjer.

Kårkulla erbjuder service till:
• barnfamiljer
• ungdomar
• vuxna
• seniorer

Kårkullas serviceutbud består av:
• expertteamens verksamhet
• boendeservice
• dag- och arbetsverksamhet
• expert- och utvecklingscentrets service

EUC erbjuder fördjupad specialkunskap gällande personer med mångfacetterade utmaningar.

EUC:s mångprofessionella expertkunskap erbjuds samtliga anställda inom Kårkulla samkommun samt externa aktörer i hela Svenskfinland i form av handledning, konsultationer och fortbildning. Utöver detta erbjuds krisvård, undersökningsperioder samt korttids- och långtidshabilitering vid EUC:s enheter i Pargas.

Utvecklarna vid EUC stöder samkommunens kärnverksamhet utgående från nationella riktlinjer, de initierar utvecklingsprojekt och fungerar som verkstad för organisationens kvalitetsarbete.

Expert- och utvecklingscentret (EUC) vid Kårkulla samkommun har centraliserat ansvar för samkommunens rådgivning, handledning, konsultationer och fortbildningar samt för samkommunens kris-, undersöknings- och rehabiliteringsverksamhet (KUR). EUC följer med forskning inom branschen och har en central position då det gäller att utveckla verksamheten inom samkommunen. (Nygård 2010)

Nedan hittar du presentationer över serviceenheterna och de regionala expertteamen.

  • https://karkulla.fi/

 

 

  1. Lemlax (privata) lägre folkskola, B, F, G, H, K, I, P

Skolan verkade 1896–1930.

Distriktet omfattade hela Lemlax ön. År 1894 anhöll lantbruksrådet Wollmar af Heurlin hos kommunalstämman om att få bilda ett eget skoldistrikt, men då kommunalstämman inte genast gick med på det utan först efter att de under byggnad varande folkskolorna skulle bli färdiga inledde han undervisningen privat i för ändamålet upplåtna utrymmen. 1896 anställdes Fanny Forsman som lärare i Lemlax privata folkskola. Bland eleverna fanns också finskspråkiga vilket gör att man diskuterade frågan om skolan borde bli tvåspråkig. Man höll ändå fast vid att det är en svenskspråkig skola. Efter att af Heurlin avsagt sig ordförandeskapet i direktionen övertogs det av J. Fogelberg, som när han sedan flyttade från orten donerade en ansenlig summa till skolans stipendiefond. Den skulle bl.a.  användas för beklädnadshjälp och ett skolbibliotek samt åtgärder som underlättar skolans arbete. När läroplikten inföddes 1921 tänkte man sig att skolan skulle bli en reducerad folkskola, men genom att bilda ett gemensamt småskoledistrikt med Kirjala folkskola i en lämplig lokal 1930 kunde skolan fortsätta.

Underhållet av skolan blev betungande och kommunen övertog skolan 1920. Som folkskola arbetade den som reducerad. År 1934 hade skolan 23 barn i högre och 16 barn i lägre folkskolålder. (Stenvall 1934, 29, 65)

Lärare i högre skolan: Fanny Forsman 1897–1900, Hulda Pettersson 1900–26, Eja Gustafsson 1926–27, Gerda Karlson 1927–?

Lärare i lägre skolan Lovisa Engblom 1930-? (Cederlöf 1967, Stenvall 1934, 87–89)

 

  1. Levo (privata) folkskola, B, F, H, K, I, P

Bild 152. Levo folkskola. (Stenvall 1934, 85)

Skolan verkade från 1896–1935(?)

Distriktet omfattade byarna Pyhänsuu, Levo, Lockarnäs, Hoggais, Såris, Tara, Vallis, Skyttala och Hyvilemp. Handlanden K.E. Blomberg från Åbo ägde Levo såg och hade stort intresse för sockerbetsodling. Han utverkade hyresbidrag från kommunen och understöd från Svenska Bildningens Vänner och samlade traktens bönder till ett möte vid vilket den privata skolan grundades 1896. Första lärarinna var Lydia Eriksson och skolan besöktes genast av 24 elever, vilka utökades under läsåret till 28. Ännu fler hade anmält sig men kunde inte tas emot pga. det begränsade utrymmet. Hösten 1897 kunde både småskolan och högre folkskolan inleda sin verksamhet i ett nytt skolhus. År 1900 hade kommunalstämman övertagit skolan och yrkade på att också slöjdundervisningen skulle komma igång, vilket krävde anställning av en slöjdlärare. Slöjdlärare blev K.G. Söderholm som ansågs ”välkänd såsom hygglig i slöjd”. Därvid blev lärare Lukander från Sunnanberg förbigången. Skolan uppläts också till ungdomsmöten och för en särskild slöjdkurs under eftermiddagarna. Emellertid kom kursen aldrig till stånd. Efter Lydia Eriksson anställdes Anna Jansson, som verkade tills hon råkade ut för en obotlig sjukdom. Folkskolinspektor Albin Järvinen kallades till skolan 1906 för att lösa ett problem gällande disciplinära åtgärder mellan skolan och en grupp intriglystna föräldrar.

År 1927 genomfördes en väsentlig förbättring i skollokalen genom att en vägg togs bort och man erhöll en ljusare och rymligare tambur. År 1931 inreddes det gamla slöjdrummet till bostad för en lärarinna och den gamla lärarbostaden blev nytt slöjdrum. Skolans brunn var emellertid belägen utanför skolområdet. Då man beslöt att överföra en de byar från Sunnanbergs distrikt till Levo innebar det att avståndet till Levo blev väl långt med tanke på småskolan. Därför byggdes en ny småskola i Kurmen, Tara 1930. med fröken Roine Nyman som första lärarinna. År 1934 hade högre skolan 34 elever och den lägre 12. (Cederlöf 1967)

Lärare i högre folkskolan: Lydia Eriksson 1896–1904, Anna Jansson 1904–31, Birgit Stenvall 1931–?

Lärare i lägre folkskolan: Roine Rydman 1930–? (Stenvall 1934, 64, 83–87)

 

  1. Malms skola, Centralfolkskolan, Storgårds (Torshälla), Pargas köpings svenska folkskola, Forsas skola, småskola, Storgårds, Södergårds folkskola, medborgarskola, B, F, H, I, Q

Första fasta småskolan i Pargas 1904–1917

Pargas fasta småskola verkar sedan 1879–?

I tidernas begynnelse fanns ingen fast skolbyggnad utan småskolan i Pargas flyttade mellan olika byar 1904–05. Den ambulatoriska skolan hörde under kyrkan som var tillfredsställd med den. År 1904 fick Pargasmalmen en fast småskola som först arbetade i brandkårens sal. Det var efter att dr P. Nordman besökt Pargas i akt och syfte att få till stånd en fast småskola. Efter 1 ½ år flyttade skola in i ett litet rum och kök hos fru Strandroos, där den sedan arbetade till 1916. Därpå följande år var skolan inhyst hos gårdsägaren Karlsson i ett rum som var så lågt att man med fingertopparna väl kunde nå taket. Kantor Wiss var den första som började tänka på de hygieniska förhållandena och hur mycket luft varje elev behövde, men det dröjde till 1917 innan kyrkan kunde öppna en ny skollokal för de 91 småskole-eleverna. År 1922 övertog kommunen skolan och 1923 anställdes en fjärde lärarinna så att eleverna läste i tvenne omgångar. Den första kl. 8–12 och den andra kl. 12–16. Skolbyggnaden inköptes av kommunen 1927. Det är den första där särskild städerska anställdes emedan dubelläsningen förlängde arbetsdagen samt fodrade en grundligare rengöring som översteg de små elevernas krafter. (Stenvall 1934, 73–74)

Bild 90. Malms skola (Internet 6.1.2022)

Första fasta småskolan i Pargas 1904–1917

Pargas fasta småskola verkar sedan 1879–?

I tidernas begynnelse fanns ingen fast skolbyggnad utan småskolan i Pargas flyttade mellan olika byar 1904–05. Den ambulatoriska skolan hörde under kyrkan som var tillfredsställd med den. År 1904 fick Pargasmalmen en fast småskola som först arbetade i brandkårens sal. Det var efter att dr P. Nordman besökt Pargas i akt och syfte att få till stånd en fast småskola. Efter 1 ½ år flyttade skola in i ett litet rum och kök hos fru Strandroos, där den sedan arbetade till 1916. Därpå följande år var skolan inhyst hos gårdsägaren Karlsson i ett rum som var så lågt att man med fingertopparna väl kunde nå taket. Kantor Wiss var den första som började tänka på de hygieniska förhållandena och hur mycket luft varje elev behövde, men det dröjde till 1917 innan kyrkan kunde öppna en ny skollokal för de 91 småskole-eleverna. År 1922 övertog kommunen skolan och 1923 anställdes en fjärde lärarinna så att eleverna läste i tvenne omgångar. Den första kl. 8–12 och den andra kl. 12–16. Skolbyggnaden inköptes av kommunen 1927. Det är den första där särskild städerska anställdes emedan dubelläsningen förlängde arbetsdagen samt fodrade en grundligare rengöring som översteg de små elevernas krafter. (Stenvall 1934, 73–74)

Lärarinnor: Nanna Adolfsson 1904–1907, Ragnhild Strandroos 1907–1915, Julia Silander 1915–1917, Karin Eliaeson 1917–1918, Amanda Lennberg 1918–1919, Alda Jansson 1919–1922 (Stenvall 1934, 27–29)

I Pargas verkade också fasta privata småskolor från år 1877.

Bild 91. Första skolhuset på Malmen. (Sjöström 1955, 47))

Då kommunalstämman 1877 diskuterade grundandet av en första folkskola i Pargas bröt sig meningarna starkt. Vid en omröstning röstade majoriteten mot folkskolan. Man fruktade att den ”skulle locka bort ungdomarna från fädrens sysslor”. Minoriteten besvärade sig emellertid till guvernören, som denne dock förkastade med motiveringen att kommunalstämman hade varit ovanligt välbesökt. Senare på 1800-talet indelades Pargas kommun i fyra distrikt och Malmen blev den första fasta skolan, inhyst i ett rum i den nybyggda Kommunalstugan. År 1875 hade socknen 5035 invånare varav 825 var barn i åldern 7–16 år. Av dessa gick 5 i lärdoms eller realskola, ingen i fast folkskola, 400 i ambulatorisk skola, i dövstumskola och 410 barn undervisades hemma. 9 barn fick ingen undervisning alls. Pargas hörde till de mest efterblivna socknarna i regionen. Ingen av skolans lärare hade gått i folkskollärarseminarium (Cederlöf 1967, 336)

Kommunalhuset där skolan inledde sin verksamhet var dragit och glest byggt men springorna stoppades med bl.a. mossa. Klassrummet var 49 m2 stort och delades av 70 elever. Den första läraren hette Berta Palmqvist. I början undervisades i skolan 42 elever av vilka gossarna undervisades under förmiddagslektionerna och flickorna under eftermiddagslektionerna. Efterförsta veckan ändrades systemet så att gossar och flickor skulle gå var sin vecka i skolan. emedan nådig förordning inte tillät dem att gå tillsammans. Timantalet ökades från 5 till 6. Då eleverna och avdelningarna i skolan blev fler gick lärarinnan inte land med att undervisa alla klasserna.  Därför försökte man med att undervisa klass 1 och 4 den ena veckan och klass 2 och 3 den andra. Undervisningen blev ändå lidande trots att timantalet ökades till 31 i veckan.

Följande höst vägras flera elever inträde i skolan emedan de var ytterst klena i läsning och stavning. Följden blev att elevantalet sjönk till 35 elever fördelade så att det fanns 9 på 1:sta avdelningen, 12 på 2:dra, 8 på 3:dje och 6 på 4:de, trots att 60 elever kunde ha mottagits. Under hälften av de elever som sökte till skolan kunde antas. Lärarinnan hade ett biträde till sin hjälp, men denna person måste sedan bytas mitt under skolåret. Sockenskolmästaren hade till uppgift att lära barnen läsa och skriva i sådan utsträckning att de kunde klara skolgången i den egentliga folkskolan. Skolan inreddes med pulpeter för två elever var. Dessutom skulle i skolsalen finnas en kateder med ett bord framför bibel och psalmbok, två låsbara skåp, en räknetavla, klädhängare, två väggkartor, en jordglob, väggur, med slag samt taklampor. Alla möbler skulle vara målade. Syftet med skolan skulle vara att av eleverna utbilda lydiga undersåtar, redliga medborgare, dugliga och flitiga arbetare eller tjänstemän, ordentliga samhällsmedlemmar, ”ty af oss själfva blifva vi det icke”. Skolan saknade ännu några år uthus emedan kommunalstämman var mycket ogin med tanke på skolans utgifter. Däremot ansökte den om att få en andra lärartjänst till skolan. Läroböcker som användes i skolan var Melanders Finlands historia, Selanders naturlära och Modéns bearbetning av Erslevs allmänna geografi. Andra året inköptes Boken om vårt land och Pallins allmänna historia samt ströskrifter av växlande innehåll. Skolbiblioteket utökades med böcker som inköptes på de ofta förekommande bokauktionerna så att skolan år 1882 fann sig vara i behov av en bibliotekarie.

Det första examenstillfället var 1880 och det var högtidliga tillfällen vid vilka samtliga direktionsmedlemmar inklusive folkskoleinspektorn var närvarande. Till inspektorns uppgift hörde att utdela kommunens stipendier till förtjänta elever och 1–2 fattiga sådana. Handarbetet ansågs vara viktigt och prov på sådana presenterades, men slöjdlärare saknades under lång tid.

Under terminen kunde nya elever som hade förmåga att följa med undervisningen antas, medan de som visade sig vara alltför svaga kunde lämnas utanför så att de övriga inte skulle bli uppehållna uti sina framsteg. (Stenvall 1934, 30–45)

Vid en inspektion år 1895 bestämde inspektören att skolan frånföljande läsårs början inte fick ta emot fler än 50 elever på det att inte antalet elever skulle bli för många för en lärare.

Bild 92. Det nya folkskolhuset på Malmen i Tegelhagen. (Vilhelm Sjöström: Folkundervisningens utveckling i Pargas till åt 1914, Skolhistoriskt Arkiv 3/1955, 89)

År 1912 utökades klassrummen till två och den s.k. Lilla Malmen invigdes. Skolan kallades till en början för Forsas skola, uppkallad efter den första läraren Alfred Gustav Fors. År 1914 beslöts att gratis skolböcker alltjämt skulle utdelas åt eleverna. Då lagen om läroplikt införs 1921 och direktionen ålades att vaka över att eleverna fullgör sin skolplikt ville direktionen överföra uppgiften åt kommunal- eller fattigvårdsnämnden eftersom de i sin verksamhet ”kommer hemmen närmare”. År 1915 anställdes en tredje lärarkraft och 1917 en fjärde, emedan elevantalet ökade så kraftigt. Fyra lärartjänster vid samma skola var en sällsynthet på landsbygden och tjänsterna blev eftertraktade. Disciplinen ansågs ställa stora krav på lärarna. (Stenvall 1934, 75–77)

På 1950-talet uppstod igen behovet av mer utrymme och nuvarande Malms skola i Parsby började byggas. Den av arkitekt Erik Bryggman ritade Centralskolan invigdes år 1954. De lägsta årskurserna arbetade nere i Lilla Malmen och åk 3–6 huserade uppe i Stora Malmen. För att möjliggöra en gemensam skola startade under början av 2000-talet planeringen av en tillbyggnad. Våren 2005 stod “nya sidan” med sina sex klassrum, två mindre grupprum samt musiksal färdig. Idag är Malms skola den största skolan i Pargas med ett elevunderlag på närmare 350 elever. I skolan arbetar sammanlagt ungefär 50 vuxna; både lärare, skolgångsbiträden och övrig personal. Reliefen på uteväggen är gjord av konstnären Heikki Nieminen enligt modell av skulptören Carl Wilhelm. Pargas Kalk donerade reliefen som avtäcktes den 20 september 1955.

Storgård folkskola

Hösten 1896 beslutade kommunalstämman inrätta en andra skola på Malmen i Parsby där man i Södergård lyckades upphyra en lämplig lokal. I lokalen verkar redan en finsk folkskolan som emellertid inte hann flytta ut i tid. Frågan löstes genom att rusthållare Otto Moberg hyrde ut utrymme för skolan. Den antagna läraren från Åland fick en bättre avlönad plats i sin hemtrakt på Åland. I hans ställe antogs lärarkandidaten G. Alfr. Fors som inleder undervisningen 1896. Avsikten var att förena skolan med folkskolan i Malm till en s.k. dubbel folkskola, men av praktiska och ekonomiska orsaker dröjde genomförandet. Skolan fick emellertid 1899 en egen lokal i Storängsbacken med 23 nya elever utöver de från tidigare 27 elever som studerat vid skolan redan föregående termin. Bekymret med elevplatserna fortsatte då alla platser redan var upptagna, men befolkningen på Malmen bara ökade. Folkskolinspektor K. Levon yrkade 1901 på att det från höstterminen borde anställas en biträdande lärarinna, emedan elevantalet redan översteg det tillåtna 50 med fyra elever. Ännu 1907 konstaterade folkskolinspektor A.K. Ottelin att Malm skolan icke tillfredsställde någorlunda måttliga fodringar. Han föreslog att skolorna på Malmen skulle samarbeta så att lärarinnan på Malmen skulle undervisa i I och II avdelningen eller enbart I avdelningen beroende på antalet elever och läraren i Storgård de återstående. Skolan borde sedan när läroplikten skulle införas bli en dubbelskola. alternativt kunde en enkelskola inrättas i Skräbböle. Biträdande lärarinna anställdes 1908. År 1912 flyttade skolan till ny lokal uppförd i den s.k. ”Tegelhagen” nedanför kyrkan. På den nya platsen fick skolan sitt slutliga namn Malm folkskola. Folkskoleföreståndare A. Stenvall hade uppgjort ritningarna för en fyrdubbel landsfolkskola. Emellertid byggdes bara hälften: två skolsalar, tambur och två lärarbostäder jämte uthus. Två år senare var skolhuset för trångt och 1915 hade skolhuset utvidgats för fyra lärare och lika många klassrum. Senare när en ny skola inrättades i Skräbböle 1921 underordnades också den samma direktion.

Lärare i Malms skola: Bertha Palmqvist 1879–96, Aina Ljungberg 1896–1932, Hugo Englund 1933–? G. Alfred Fors 1896-? Dagmar Öhman 1908-? Axel Kvarnström 1915–17, Eine M. Sonck 1917–?, Serex Östergård 1917–21, Harald Österberg 1922–24, Eino Grönfors 1924–?

Lärare i lägre skolan: Julia Silander 1916–? Ninni Granqvist 1922–? Senni Nylund 1922–? Maria Nyberg 1923–34, Hildur Rydman (Stenwall) 1924–? (Stenvall 1934, 73, 78)

 

  1. Mielisholms, Norrby folkskola, C, H, J, P

Skolan verkade från 1921–1973 (?)

Mielisholn räknades ursprungligen till Vånå skoldistrikt eftersom Vånå skola låg bekvämt till även från Holmo. Sedan cementproduktionen hade kommit igång vid tiden för första världskriget klipptes vintervägen över Tervosundet av, vilket fodrade en skola på Mielisholm. En skola med förkortad lärokurs ansågs vara den bästa lösningen. Utan en sådan hade kommunen varit skyldig till att bidra till elevernas frambefordran. En lämplig lokal hyrdes i Norrby och undervisningen inleddes hösten 1921. Eget hus skulle uppföras på 1930-talet. (Cederlöf 1967, 344)

Skolans distrikt bestod av byarna Mattholm, Lillmälö, Stormälölandet, Fallböle och Kopparö. Emellanåt klagades på att de elever som bodde på Mielisholm och ute i skären alltför ofta försummade sin skolgång, något som nog torde ha berott på kommunikationssvårigheterna i synnerhet under menförestiden. Därför gavs eleverna i Vånå julferier redan den 12 december då över hälften av eleverna inte kunde komma fram till skolan. Då eleverna år 1920 ökade i Vånå folkskola och kommunen hade blivit skyldig att bidra till elevernas frambefodran där vägen var lång eller svår upplevdes det vara naturligt att inrätta en egen folkskola med förkortad lärokurs på Mielisholm. Detta var också anledningen till att en folkskola inrättades på Norrby 1921 i hyrd lokal. Direktionen var under de första åren densamma som för Vånå folkskola. År 1934 fanns i skolans distrikt 27 barn. Då kommunens skolväsende ordnades med tanke på läroplikten inköptes en tomt mitt i den stora byn för att man där skulle uppföra en skolbyggnad, men därefter minskade eleverna på Mielisholm så mycket att någon skolbyggnad aldrig uppfördes. (Stenvall 1934, 63, 98, 101, 103–104)

Lärare: Ilma Davidsson 1921–22, Agnes Engström 1922–31, Greta Wikström 1931, Elna Ekroth.

 

  1. Mälö folkskola, C, J, P

Skolan verkade 1924–1933?

För distriktets 22 barn i högre och lägre folkskolålder inrättades en reducerad folkskola i närheten av Stagsundet hösten 1924. (Stenvall 1934, 64, 98)

 

  1. Nilsby, Lielax, Bjällbo, (privata-lägre) folkskola, C, I, O

Skolan verkade 1893–1927

Skoldistriktet omfattade öarna Kirjala, Lielax och Lemlax. Ägaren till Västergård i Nilsby upplät åt Pargas kommun en skolsal jämte lärarbostad för fyra år framåt från 1893. Till lärare utsågs Frans Oskar Rydman. I skolan inskrevs 36 elever, 22 på lägre och 14 på högre avdelningen. Då statsbidrag beviljades fastställdes som villkor att flickorna inte fick sakna kvinnlig vård. Stadgandet efterkoms genom handarbetslärarinna anställdes Anna Rydman. Kommunalstämman inköpte Hammarbacken invid Nilsby. Vid parcelleringen erhöll tomten namnet Bjällbo. Lärare Rydman blev uppskattad för sitt intresse för distriktets ekonomiska och kulturella angelägenheter men insjuknade år 1909 och efterträddes år 1911 av Axel Söderman. Rydmans tjänst överlämnades efter hans död till hans dotter fru Alice Söderman.

Då distriktet senare delades på en var av de nämnda öarna kom Nilsby att ligga perifert. Därför uppförde fullmäktige 1927 en ny skolbyggnad i Lielax. Bjällbo överläts åt den finska skolan i området.

Småskolan verkade som privat 1918–1920. Underhållet av den småskolan blev betungande och kommunen övertog den 1920. Folkskoldistriktet bestod av hela Lielaxön. Distriktet hade 32 barn i högre och 13 barn i lägre folkskolålder år 1934. En ny skollokal restes 1930 invid Lielax by (Stenvall 1934, 29, 65)

Lärare i storskolan: F.O.Rydman 1893–1910, W. Sjöström 1909–11, Axel Söderman 1911–21, Alice Söderman (f. Rydman) 1921–?

Lärare i småskolan Julia Gustafsson 1918 (Stenvall 1934, 78–80)

 

  1. Sarlinska skolan, C, F, H, I, Q

Bild 92. Sarlinska högstadiet. (Foto MG 2018)

Skolan har verkat sedan 1973.

Sarlinska skolan är en finlandssvensk grundskola för elever i åk 7–9 på Skolgatan 16. Skolan, med 269 elever och drygt 40 personer i personalen (2021), är placerad i hjärtat av Pargas och med Finlands största kalkstensgruva som granne. Eleverna tar sig till skolan från olika delar av den vackra åboländska skärgården.

I Sarlinska skolan vill vi att alla skall trivas och må bra. Vi arbetar mycket med att stärka samhörigheten och vi-andan inom den egna klassen, årskursen och skolan. Undervisningen skall hålla hög nivå och vara anpassad enligt elevernas egna förutsättningar och utvecklingsnivåer.

Skolans motto är Tillsammans kan vi!

Sarlinska skolan verkade tidigare som Pargas svenska samskola. Skolhuset stod då vid Skolgatan i Pargas sedan 1950-talets mitt. På grund av problem med inomhusluften måste det gamla skolhuset nu rivas och det har väckt mycket känslor speciellt hos den äldre generationen Pargasbor.

Skolhuset ritades av arkitekt Ragnar Nyberg och stod klart 1956. Huset byggdes delvis på talko och många Pargasbor var involverade i bygget. Lokalhistorikern Egil Essén i Pargas dokumenterade byggprocessen i filmen ”Vi byggde vår skola”.

Essén var väldigt involverad i byggplanerna, eftersom han på 1950-talet var styrelseordförande för Skolhus Ab, som bildades för att Pargas hade ett enormt behov av en ny skola, men inte fick något statsbidrag.

Då gick vi man ur huset med bergsrådet Emil Sarlin i spetsen. Boulaget, alltså Pargas Kalkbergs Aktiebolag, gick med i bygget under förutsättning att samhället själv aktivt kommer med och det kom samhället. Papporna slog tegel och mammorna sydde gardiner, säger Essén.

Förutom mindre arbetsinsatser hjälpte Pargasborna till att finansiera skolbygget. Det ordnades bland annat basarer, danser och jordbrukarna i Pargas donerade stock. Själva byggarbetet gjordes av Boulagets personal.

I september 1956 flyttade eleverna officiellt in i det nya skolhuset, men redan under våren hade en del av undervisningen hållits i huset. Skolans invigning hölls den 30 mars 1957. Hälsningstalet hölls av Erik Sarlin, alltså Emil Sarlins son.

Bild 93. Sarlinska skolans gårdssida. (Foto MG 2018)

 

  1. Simonsböle, Simonsby folkskola, B, H, I, P

Skolan verkade 1902–1935 (?)

Distriktet skulle bestå av Fallböle, Kopparö, Stormälö lnde, Sandvik, Skörmola, Ersby Simonsby, Ybbersnäs och Ersby År 1934 fanns i distriktet 39 elever i högre och 18 i lägre folkskolan. Skollokalen låg i Simonby.

1901 inlämnade rusthållare J. Karlsson en anhållan om att få inrätta en högre folkskola i Simonsby. Gratis skoltomt erbjöds i Kalkbacken samt nödigt potatisland. Till skolsalen kunde byggas fick skolan hyra utrymmen i Södergård och lärarinnebostad i Mellangård samt slöjdrum i Vestergård. Kommunalstämman godkände förslaget. Till direktionsordförande valdes Karl Herlin som hade verkat som lärare i Dalsbruk och till lärarinna Louise Österlund. Terminen 1902 inleddes med 20 inskrivna elever, men ökade till 30 på vårterminen. Den nya skolan tas i bruk hösten 1906 på en lämpligare tomt och är då även färdig att genast begynna också med arbete för de vuxna. Man öppnade en läsestuga med svenska tidningar och startade ett bibliotek. Hösten 1910 hade skolan redan 54 elever och måste be att barn från Pettiby och Skörmola skulle flyttas till Sunnanbergs skola.

Cederlöf uppger att skolan inledde sin verksamhet 1901 med 32 elever. Detta var den första skolan som byggdes efter nya principer. Om själva byggandet kan noteras att man hade frångått natura systemet med stockleveranser. Finansieringen tog man påfallande lätt och då någon på kommunalstämman frågade, var pengarna skulle tas, blev svaret: ur kommunalkassan, och om intet finns i den, ur någon annan av kommunens kassor i vilken det råkar finnas något. Just denna tid intensifierade man beskattningen. Vad som således egentligen åsyftades var att man eventuellt bleve tvungen att göra ett tillfälligt grepp i fattigkassan. (Cederlöf 1967, 343)

Då elevantalet 1916 steg till 56 måste kommunen anställa en biträdande lärare. Det var bekymmer med lärare som insjuknade eller flyttade, men elevantalet började minska och 1927 föreslås att den andra lärartjänsten skulle indras. Det blev besvärligt att hålla de äldre eleverna i skolan då de behövs i hemmen för hjälp eller sändes ut på förtjänstarbete. Direktionen försökte uppfinningsrikt stävja detta, men ungdomarnas tillskott var viktigt för befolkningens knappa kost.

Lärare i högre folkskolan: Louise Österlund 1901–27, Vera Eriksson (vik.) 1917, Hilda Lindström 1922, Alda Jansson 1923.

Biträdande lärare: Herman Sjöblom 1916–21, Algot Ekvall 1921–24, Ragnar Sundman 1924-?

Läropliktens fullgörande i fortsättningsskolan gav sedan anledning till flera svårigheter. Kommunfullmäktige beslöt att en lägre folkskola skulle inleda verksamheten i Simonby 1929 och som t.f. lärarinna utsågs Elna Nylund redan från hösten 1925. (Stenvall 1934, 64, 92–95)

 

  1. Skräbböle (små/folk)skola, C, H, I, P

Bild 95. Skräbböle folkskola (Stenvall 1934, 102)

 

Folkskolan verkade 1921–1973

Skolan har verkat som grundskola sedan 1973

Skräbböle småskola 1924–1973

Skräbböle skola är närskola för elever från Skräbböle by och södra Pargas skärgård i sin helhet. I skolan finns årskurserna 1–6 som är fördelade på 7 basgrupper. På skolområdet finns multiarenan, sandplanen, korgbollsplanen, lekparken och äppelträdgården. På gångavstånd finns ytterligare en sportplan som används som skridskoplan vintertid, flera skogsområden och simstränder.

I övre våningen finns ett välfyllt skolbibliotek som är sammankopplat med stadsbibliotekets lånesystem. Nya böcker till skolbiblioteket skaffas årligen. Dessutom har vi små läshörnor överallt i skolan.

Den starkt expanderande industrin med ökad befolkning i Pargas -Malms periferi med tättbebyggt egnahemsområdet i Skräbböle där cementfabriken och slipen erbjöd arbetstillfällen krävde snart nog en egen folkskola. Betecknande för den snabba befolkningsökningen i och kring Skräbböle var att till direktionens första åtgärder hörde att bygga ut den nya folkskolan med en småskola. Den nya tiden fodrade andra takter. År 1928 uppfördes så enligt ritningar av arkitekt A. Richardtsson ”kommunens största skolbyggnad med lokaliteter för en dubbel högre och lägre skola”. (Cederlöf 1967, 344) Skolan omfattade byarna Gunnarsnäs, Pjukala och Skräbböle samt även de delar av Storgård och Limberg som ligger söder om gruvan. Distriktet hade år 1934 49 barn i högre och 21 barn i lägre folkskolålder. Från hösten 1921 verkade skolan i Pargas Kalkbergs Aktiebolags arbetarmatsal där genom avbalkning inreddes ett lämpligt klassrum. Skolan fick genast 30 elever, men var 1934 i stort behov av ytterligare utrymmen. De tre första åren var skolan underordnad direktionen för Malms folkskola. Egen direktion fick skolan 1924, som strax inrättade också en småskola som fick verka i Skräbböle Mellangårds karaktärsbyggnad.

Bild 96. Skräbböle skola på 2020-talet (Internet 4.2.2023)

De hyrda utrymmena blev småningom för trånga. År 1926 antecknades 46 elev i högre och 18 i lägre folkskolan. Då en ny skolbyggnad skulle resas var det besvärligt att hitta en lämplig tomt. Man stannade för en tomt mitt i byn där det fanns några enklare hus som kunde komma till pass. År 1928 uppfördes sedan kommunens största skolbyggnad med lokaliteter för en dubbel högre och lägre folkskola. År 1930 flyttas lärarinnan från Attu folkskola som dras in till Skräbböle, som då hade 55 elever.

Den nya delen är byggd 2016 och den gamla byggnaden härstammar från 1928. I den nya delen finns bl.a. en modern slöjdsal och ett multifunktionellt samlingsutrymme. (Stenvall 1934, 64–65, 101–103)

Lärare i högre folkskolan: Herman Sjöblom 1921-, Karin Elieason 1921-, Jonas Wallin åtminstone sedan 2022-?

Lärare i småskolan: Elin Fagerström (Moberg) 1924-

 

  1. Sunnanberg/Tennäs folkskola, C, I, P

Bild 97. Sunnanbergs folkskola. (Skolhistoriskt Arkiv 3/1955, 62)

Skolan verkade 1893–1973(?)

Skolan grundades 1893 och verkade först ett par år i en hyrd lokal i Tennäs, därav också benämningen Tennäs skola. Lokalen bestod av två rum och kök för lärarens behov. Redan första året fick skolan 35 elever, men i högst olika åldrar (7–17 år) som aldrig tidigare hade besökt någon skola. Eget skolhus fick skolan 1895. Skolans första lärare var Otto Vilhelm Holmén som var en ivrig jägare. Han efterträddes av Karl August Lukander som inte var musikalisk, men skötte om att Ålön fick post. Han blev likaså öns första brevbärare och införskaffade en velociped. Han var också initiativtagare till grundandet av Pargas andelslag.

Skolan existerade ännu under Pargas landskommuns tid. (Cederlöf 1967)

 

  1. Vånå folkskola, D, F, H, P

Bild 98. Vånå folkskola. (Stenvall 1934, 97)

Skolan verkade 1902–1945(?).

Hösten 1902 hade kommunen litet andrum från sina skolbyggen. Då lärarkandidaten G.A.Sandell var ledig begav han sig och föreståndare A. Stenvall en septemberdag ut till Vånå för att höra sig för om möjligheterna att redan då få igång en skola här. Tre rum hyrdes samt sal och avklädningsrum till kommunen i Strandgård. Som lärare antogs G.A. Sandell och sömmerskan Alina Isaksson som handarbetslärarinna. Direktionen ombesörjde inventarier inklusive ett harmonium, undervisnings- och åskådningsmaterial. Genom bidrag från SFV kunde ett bibliotek anskaffas. Följande läsår blev Jonas Sandberg lärare och Ida Sandberg handarbetslärarinna. Elevantalet ökade och direktionen hyrde ett större slöjdrum. Emellertid var skolsalen beräknad för bara 33 elever vilket gjorde att fem elever blir tvungna att avbryta skolgången. Lyckligtvis blev den nya skolbyggnaden i Vånå färdig 1904 så att alla elever rymdes in.

Emellertid förekom illasinnad ryktesspridning i trakten hävdande att läraren skulle förneka livet efter detta. Skolinspektören måste tillkallas och saken reddes upp så att en direktionsmedlem tvingades avgå. Det hävdades att läraren hade meddelat sådan religionsundervisning att en gosse hade blivit rubbad och endast med prästens hjälp blivit tröstad. Den utpekade prästen visste emellertid inget om saken. Hela affären skyldes sedan på den bristfälliga religionsundervisning som tidigare hade förekommit. Särskilt antecknades sedan att skolan hade anskaffat en bild av kejsaren, trots att endast för undervisningen avsett material fick anskaffas.

Emellanåt klagades på att eleverna från Mielisholm och skären alltför ofta försummade sin skolgång, något som nog torde ha berott på kommunikationssvårigheterna i synnerhet under menförestiden. Därför gavs eleverna i Vånå skola julferier redan den 12 december då över hälften av eleverna inte kunde komma fram till skolan. Detta var också anledningen till att en folkskola inrättades på Mielisholm 1921.

Skolan grundades år 1918 som en privat folkskola. Underhållet av skolan blev betungande och kommunen övertog skolan 1920. Distriktet bildades av byarna Vånå, Tervsund, Granvik på Stor-Tervolandet och holmen Högen. Skolan hade år 1934 28 barn i högre och lägre skolan. Skolhuset stod i Vånå. (Cederlöf 1967)

Lärare: G.A. Sandell 1902–03, Jonas Sandberg 1903–1917, G. Kavander 1917-? (Stenvall 1934, 95–99)

 

  1. Väståbolands (högstadie)skola, C, H, K, P

Väståbolands högstadieskola 1973–76

När grundskolan infördes 1973 i Väståboland gick man i skärgårdskommunerna Nagu, Korpo och Iniö in för ett gemensamt högstadium i Pargas, kallat Väståbolands högstadieskola. Eleverna från Korpo, Houtskär och Iniö inkvarterades i Pargas. Nagueleverna transporterades dagligen till skolan. Missnöjet över arrangemanget växte dock snabbt i Korpo, Houtskär och Iniö. Därför inleddes diskussioner om att inrätta ett högstadium ute i skärgården istället. En interkommunal arbetsgrupp tillsattes, men fastnade på placeringsfrågan då både Nagu och Korpo önskade få högstadiet placerat i sin kommun och Houtskärsborna föredrog Korpo. Iniöborna valde att skjutsa sina elever till Åbo. Då Nagu hade det största elevantalet ansåg man i Nagu att en placering i Korpo inte skulle förbättra situationen för ens för eleverna från Lilllandet. Korpo och Houtskär gick därför sin egen väg och inrättade ett nytt högstadium i Skärgårdshavets högstadium i anslutning till Centralgrundskolan i Korpo där det färdigt fans användbara utrymmen. Ett fåtal elever från Nagu Lillandet valde också att gå i den skolan, medan övriga kom till Nagu högstadieskola som inrättades i samband med Kyrkbackens grundskola. Medel för bygget av Nagu högstadieskola beviljades först år 1988. Då hade också lagstiftningen justerats så att den blev mera flexibel och möjliggjorde inrättandet av små högstadieskolor. Genom att nivågrupperingen upphävdes och timresursen infördes 1985 underlättade det också grundandet av små högstadier. År 2022 verkar Kyrkbackens skola som en sammansatt grundskola med årskurserna F-9. (Andrén 1987, 65–66)

I augusti 1973 infördes grundskolan i Väståboland. Övergången skedde med årskurserna 1–5 och därefter successivt med en årskurs per läsår. Redan innan övergången tillämpades emellertid grundskolans läroplan. Genom övergången fick Korpo kommun 4 st. Svenskspråkiga lågstadieskolor (Galtby, Markomby, Norrskata, Utö) samt en finskspråkig. Tillsammans med Pargas gick skärgårdskommunerna in för ett gemensamt högstadiedistrikt med skolan placerad i Pargas, Väståbolands högstadieskola. Beslutet ledde till att barnen från Houtskär och andra skärgårdsområden måste inkvarteras under skolveckorna. Samgåendet med Pargas var antagligen motiverat och nödvändigt, men för barnen från skärgårdsområdena och deras föräldrar blev resultatet allt annat än tillfredsställande. En del föräldrar började tala om flyttning från skärgården in till skolstaden för att bättre kunna stöda sina barn under skoltiden.

År 1975 tillsatte skärgårdskommunerna Nagu, Korpo, Houtskär en intern kommunal arbetsgrupp med uppgift att utreda möjligheterna att få ett eget högstadium till skärgården. Utöver frågan om vilket slags högstadium skärgården behövde hade gruppen fått i uppdrag att komma med förslag till om placeringsort för skolan. Föräldrarna i Houtskär vägrade bestämt gå med på att skolan skulle placeras i Nagu, då kunde det lika gärna få förbli som det var med skolan i Pargas. Ett förslag som de omfattade var att ta i bruk Houtskärs kyrkliga folkhögskolas tomma byggnad, vilket för föräldrarna till barn i Korpo var ett omöjligt förslag. Kommunfullmäktige i Houtskär och Korpo ansökte därför om att i Korpo få starta Skärgårdens högstadieskola vilket statsrådet beviljade. Saken var emellertid inte klar därmed emedan länsstyrelsen var av avvikande åsikt. (Mårtensson 2000)

 

S:t Karins

Relativt välbärgad förort strax söder om Åbo där många av Åbo Akademis anställda är bosatta.

  1. Svenska skolan, C, G, I, Q

Bild . Svenska skolan i S:t Karins i gamla skolhuset. (Foto MG 2015)

Skolan har verkat sedan 2011.

 

S:t Karins svenska skola grundades den 1.8.2011. S:t Karins stad hade då gått in för att själv handha den svenska lågstadieundervisningen. Detta skedde först som en filial till Sirkkala skola i Littois, för att sedan byggas ut till en självständig lågstadieskola med sex årskurser i Hovirinta (Ikonen 2017, 261). Skolan hade föregåtts av att Vähäheikkilän koulu i S:t Karins hade haft svenska klasser i början av 1900-talet (Bo Rosenberg, e-mail 22.11.2022). Skolans verksamhet har försiggått i baracker på samma skolgård som Hovirinnan koulu, Päiväläisenkatu 1, 2078 Kaarina.

Skolan är föregångare inom digital undervisning och börjar redan från årskurs 1 med att använda lärplattor som hjälpmedel vid sidan av de traditionella skolböckerna. Vi försöker stöda det svenska skolspråket i en annars väldigt finskspråkig miljö. Skolans uppgift är att ge eleven undervisning på sitt modersmål svenska, vi fungerar inte som språkbadsskola för elever med finska som modersmål.

Bild . Nya skolhuset i Hovirinta togs i bruk från början av 2022. (Skolans hemsida 20.11.2022)

Vi har ca 200 elever i åk 1–6 och vi delar skolbyggnad och skolgård med Hovirinnan koulu.

Vad kännetecknar S:t Karins svenska skola?

Vi är föregångare inom digital undervisning och börjar redan från årskurs 1 med att använda lärplattor som hjälpmedel vid sidan av de traditionella skolböckerna. Vi försöker stöda det svenska skolspråket i en annars väldigt finskspråkig miljö. Skolans uppgift är att ge eleven undervisning på sitt modersmål svenska, vi fungerar inte som språkbadsskola för elever med finska som modersmål

Skolans blogg

Här berättar vi om vad som händer i skolan. Det kan vara vanliga lektioner, utfärder, besök, kulturevenemang, skolarbeten mm. I månadsinfo berättar vi vad som kommer att hända i skolan under följande månad.

Följ med byggandet av vårt nya skolhus! Hovirinnan koulutalo – Hovirinta skolhus beräknas vara klart våren 2022. I skolbyggnaden kommer både den svenska S:t Karins svenska skola (åk 1–6) och den finska Hovirinnan koulu (åk 1–6) samt förskolor för båda språkgrupperna att arbeta.

Händelsekalendern Här sätter vi in olika evenemang så ni på förhand kan se när vi har julfester, vårfest, teaterbesök, simning mm

Bild 163. STARK-handen. (https://stkarinssvenskaskola.com/page/2/)

 

Handen visualiserar skolans värdegrund. Vi tror att alla fem värderingar har en viktig roll för att eleverna ska utvecklas till starka och självsäkra individer i det föränderliga samhället. Är man stark i sig själv kan man göra starka och kloka beslut. Värderingarna blir samtidigt skolans vision. Vi tror att teknologin kan stöda och bli en del av visionen och ha en betydelse för inlärningen. I S:t Karins svenska skola använder vi dagligen lärplattor och vi har gått in för 1:1 med iPad i undervisningen, dvs varje elev får en egen iPad som hjälpmedel för sitt lärande.

S=Samarbete

Vi betonar ett fungerande samarbete mellan elever, lärare och föräldrar. Vi använder undervisningsmetoder som stöder eleverna i samarbetet med varandra. Lärarna samarbetar i team. Skolan har ett nära samarbete med föräldrarna bl.a. genom föreningen Hem och skola i S:t Karins r.f.

T=Trygghet

Det är viktigt att känna sig trygg i sig själv, trygg i skolan och i samhället. Vi strävar efter att alla elever ska trivas och känna sig trygga. Vi jobbar med kamratmedling och Må bra-lektioner.

A=Ansvar

Vi uppmuntrar eleverna att ta ansvar för sitt skolarbete, sitt eget lärande och sina handlingar. Genom att utvecklas till ansvarstagande individer har eleverna en god förutsättning att klara sig i livet.

R=Respekt

Att visa respekt betonas dagligen i skolan i olika situationer. Det kan innebära att kunna respektera andra individer och deras åsikter, respekt för naturen och en hållbar livsstil, respekt för kulturell mångfald, respekt för klasskamrater och skolans personal, respekt för att hålla tider och överenskommelser.

K=Kompetens

Vi strävar efter att ständigt utvecklas genom medvetet kunskapssökande och givande inlärningssituationer. Vi försöker hjälpa eleverna att nå målet för de sju mångsidiga kompetenserna som lyfts fram i läroplanen.

Skolans föreståndare 2019 var Maria Engblom

  • https://stkarinssvenskaskola.com/page/2/

 

Västanfjärd (från 2009 Kimito)

På sin tid mycket svenskspråkig kommun på Kimitoön.

  1. Brännboda (folk)skola, B, F, H, P

Bild 101. Brännboda (folk)skola (Skolor förr och nu i Kimitobygden. Kalender. Sagalunds museum 2020)

Folkskolan verkade 1905–1972

Grundskolan verkade 1972–2009.

År 1899 godkände kommunalstämman att ett tredje folkskoledistrikt skulle bildas i södra Västanfjärd. Här slapp man de upprivande diskussioner i kommunen som föregått de två tidigare folkskolorna. Men svårigheter vid bygget av folkskolan uppstod i stället då byggandet utfördes felaktigt. Byggnadskommittén utsågs först 1903 varvid beslöts att skolan skulle vara färdig 1905 och att en manlig lärare skulle anställas. Ritningarna till skolan godkändes av inspektören. Då bygget stod färdigt visade det sig vara betydligt mindre än vad ritningarna förutsatte. Dessutom hade fel begåtts vid anläggande av stenfoten, vilket medförde att ärendet gick till häradsrätten. Då domstolens beslut uppenbarligen var frikännande förde kommunen ärendet till Hovrätten, som tydligen inte heller godkände klagomålet varefter kommunalstämman beslöt att inga vidare åtgärder vidtas i saken.

 

Bild 102. Elever och lärare i Brännboda. (Skolor förr och nu i Kimitobygden. Kalender. Sagalunds museum 2020)

Till skolans första lärare utsågs Martin Ingo och till handarbetslärarinna Aina Isaksson. Skolan inleddes med en förberedande kurs 28 augusti, medan folkskolans hösttermin inleddes 13 september. Elevantalet första året var 34, därav lika antal gossar och flickor. Många av barnen hade redan gått i Vestlax skola i Kimito. När Martin Ingo flyttade till Kälkestads skola på Klockarudden efterträddes han av Karl Fagerlund med Julia Eriksson-Åberg som biträdande lärarinna från vårterminen då elevantalet översteg 50 elever. Inspektören godkände dock inte valet av Fagerlund varför tjänsten måste lediganslå tjänsten ånyo och från 1909 utsågs Sven Eriksson till skolans lärare. Samma år gjorde kommunalstämman ett intressant förslag till att ge alla barn gratis skolböcker och häften om statsbidrag skulle erhållas. Tyvärr blev det avslag. Däremot fick skolan 1913 ett skolkök. Länge vidtog elevbespisningen senare på hösten och slutade rätt tidigt på våren.

År 1913 beslöts ombilda de tre ambulerade skolorna till fasta småskola i anslutning till var och en av folkskolorna i kommunen. Domkapitlet gick emellertid inte med på planen som därvid förföll. Bakom de framsynta förslagen skymtar pastor Schalien, som hade ett stort intresse för folkundervisningen och dess ordnande. Tack vare honom kunde också nytt harmonium inköpas till skolan. Eleverna fick gratis slöjdvirke, nålar, strumpstickor och sytråd. Genom understöd av Svenska folkskolans vänner i Helsingfors och Svenska Bildningens vänner i Åbo kunde rätt tidigt grundas elevbibliotek vid kommunens skolor.

Bild 103. Elever och lärare (Skolor förr och nu i Kimitobygden. Kalender. Sagalunds museum 2020)

Under 1920-talet förekom många lärarbyten i skolan, vilket gjorde skolarbetet oroligt. Som lärare fungerade Irene Sandberg, Erhard Nordberg, Levi Nordberg, Maj Sourander, Arne Lindholm och Alarik Lundell. Under dessa år försummades skötseln av både inventarier och lokaliteter. Därför blev en renovering och uppsnyggning nödvändig under 1930-talet. Under 1930-talet kom också många nya i lag stadgade beslut som att kommunalläkaren doktor Viiala också blev skolläkare, kommunens hälsosystem Anna Öst blev också skolsköterska. År 1937 infördes skoltandvård. Då Söderuddens och Brännboda skolor anhöll om att skolstäderska skulle anställas förkastades anhållan först, men fullmäktige beslöt sedan att från 1939 anställa skolstäderskor i alla skolor. Emellertid skulle eleverna fortsätta att bära in ved och vatten.

År 1939 fick Brännboda och Kälkestad elektisk belysning. Söderudden fick elektrisk belysning först 1945.

Från 1930-talet hade skolorna också fortsättningsundervisning, ibland kallad aftonskola då undervisningen skedde på eftermiddagarna och kvällarna. Den hölls två eller tre gånger i veckan i början av oktober och slutet av april.

Efter kriget blev skolpolitiken särskilt vänlig tack vare en högkonjunktur så länge kalkindustrin verkade i kommunen. Dessutom slapp skolorna lärarbyten och fick behålla samma föreståndare under flera år, i Brännboda Arne Lindholm. Åren 1949–50 fick skolan ett modernt skolkök, matsal och vaktmästarbostad. Tidigare hade skolmaten kokats i bastugrytan eller i lärarens kök. Borrbrunn borrades i skolan. Skolan fick vatten och avloppsledning och centralvärme. Brännboda blev dubbelskolas (med två lärare i högre skolan) 1945. Till andra lärare utsågs Margareta Lindblom. Några år arbetade hon i slöjdsalen, men år 1950 byggdes nya skolutrymmen i anslutning till den lägre skolan. Den gamla skolbyggnaden togs i bruk av en finsk skola för evakuerade familjers barn. År 1952 flyttade eleverna i Söderuddens skolas till Brännboda då den förstnämnda indrogs.

År 1946 tillkom kommunens skolnämnd och 1948 ett sjunde skolår. Förordningen härom utkom så sent, att eleverna i klass VI i vanlig ordning hade avslutat sin årskurs på våren och trodde sig bara ha fortsättningsundervisningen kvar varför det blev svårigheter att inkalla dem följande höst för ett helt skolår till. I medlet av 1950-talet blev fortsättningsundervisningen för åttonde klassen gemensam för Kimito och Västanfjärd. Arbetet bedrevs i kursform under somrarna i Vreta folkskola i Kimito. I början av år 1960 utsåg fullmäktige en kommitté att diskutera frågan om en medborgarskola. Därvid beslöts att Västanfjärd skulle samarbeta med Kimito om medborgarskolan. År 1961 blev det dagskola för åttonde klassen och från 1966 överfördes redan sjunde klassen till medborgarskolan. Samma år infördes obligatorisk finska i folkskolan. Tidigare hade den varit frivilligt ämne. Vårterminen 1974 var elevantalet 30 i Brännboda skola. (Lindholm 1974)

  • https://fi.wikipedia.org/wiki/Luettelo_Varsinais-Suomen_kansakouluista#Vestanfjärd

 

  1. Kyrkskolan, Klockaruddens folkskola eller Kälkestad folkskola, B, I, K, P

Skolan verkade 1875–1968

Västanfjärds första folkskola byggdes 1875 och ersattes 1911 med en modern svenskspråkig folkskola, Kälkestads folkskola. Skolan kallades först Klockaruddens folkskola. Namnet Kälkestad gavs av läraren Martin Ingo med motiveringen att eleverna vintertid kom till skolan med sparkstöttingar, vilka kallades kälkar. Skolan stod på Sirnäsvägen helt nära gamla kyrkan. Tillsammans med eleverna iordningsställde, möjligen restaurerade Martin Ingo 1910 Jarlsgårdens jungfrudans på toppen av ett berg norr om Storsveden.

Folkskolläraren Martin Ingo hemma från Vörå dimitterades från Nykarleby seminarium 1904 efter att en sejour ha varit tvungen att fly till Sverige pga. att han fick en inkallelse till bobrikovuppbådet felaktigt eftersom hans mor var änka. Där i Sverige såg han riktig teater för första gången och hörde en 500 man stark kör i Sundsvalls kyrka sjunga Suomis sång, vilken ledde till stormande applåder trots biskopens applådförbud. Efter Bobrikovs död kunde han återvända och ta sin folkskollärarexamen.

 

Bild 104. Kälkestads skola som museum. (Foto MG  2021)

Sin första tjänst fick han vid Brännboda skola i Västanfjärd. Efter några vikariat i Jakobstad och Pedersöre återvände han till Västanfjärd till Kälkestad skola och verkade där åren 1909–20. Det blev sammanlagt 14 år i Västanfjärd. Sedan flyttade han åter till Österbotten och arbetade länge vid Vasa stads folkskolor. Ingo var kulturellt intresserad och mycket beläsen.

 

Bild 105. Folkskollärare Martin Ingo (Tidskrift för folkskolan 5.3.1927; Brages pressarkiv)

Han hade ett stort intresse för historia och lånade hem från biblioteket ett arbete i sju band om Karl den XII. ”Säkert är det många årskullar elever som har minnen för livet från de historielektioner, då de suttit vid Gamaliels fötter” skrev G.N. 1952 i Tidning för folkskolan. Ingo verkade också som kamrer vid Västanfjärds sparbank. Ingos specialintresse var att försöka korsa säd för att få fram härdigare sorter. Särskilt försökte han korsa råg med strandråg. Också musiken låg honom nära om hjärtat och han har varit körledare både i Västanfjärd och senare i Vasa. (Brages pressarkiv: Ingo)

 

Bild 106. Jungfrudansen som byggdes av elever och lärare. (Foto MG 2021)

År 1913 beslöts ombilda de tre ambulerade skolorna till fasta småskola i anslutning till var och en av folkskolorna i kommunen. Domkapitlet gick emellertid inte med på planen som därvid förföll. Senare startade en lägre folkskola i Illo by, men 1938 byggdes en skola i Kälkestad. Skolan bestod av en lärosal, lärarrum, skolkök och matsal i samband med Kälkestads skola.

Under 1930-talet kom också många nya i lag stadgade beslut som att kommunalläkaren doktor Viiala också blev skolläkare, kommunens hälsosyster Anna Öst blev också skolsköterska. År 1937 infördes skoltandvård. Då Söderuddens och Brännboda skolor anhöll om att skolstäderska skulle anställas förkastades anhållan först, men fullmäktige beslöt sedan att från 1939 anställa skolstäderskor i alla skolor. Emellertid skulle eleverna fortsätta att bära in ved och vatten.

1938 blev Rosa Vikman skolans handarbetslärarinna. 1939 fick Brännboda ock Kälkestad elektisk belysning. Från 1930-talet hade skolorna också fortsättningsundervisning, ibland kallad aftonskola då undervisningen skedde på eftermiddagarna och kvällarna. Den hölls två eller tre gånger i veckan i början av oktober och slutet av april.

Bakom de framsynta förslagen skymtar pastor Schalien, som hade ett stort intresse för folkundervisningen och dess ordnande. Tack vare honom kunde också nytt harmonium inköpas till skolan. Eleverna fick gratis slöjdvirke, nålar, strumpstickor och sytråd. Genom understöd av Svenska folkskolans vänner i Helsingfors och Svenska Bildningens vänner i Åbo kunde rätt tidigt grundas elevbibliotek vid kommunens skolor. Elevbespisningen infördes under första världskriget. Länge vidtog elevbespisningen senare på hösten och slutade rätt tidigt på våren.

Efter kriget blev skolpolitiken särskilt vänlig tack vare en högkonjunktur så länge kalkindustrin verkade i kommunen. Dessutom slapp skolorna lärarbyten och fick behålla samma föreståndare under flera år i Kälkestad, Sven Degerholm, i 37 år. Flera skolmän deltog också i kommunfullmäktiges arbete. Elevantalet var år 1949 42 elever och 1955 44 elever. Ännu år 1959 hade skolan 48 elever.

År 1946 tillkom kommunens skolnämnd och 1948 ett sjunde skolår. Förordningen härom utkom så sent, att eleverna i klass VI i vanlig ordning hade avslutat sin årskurs på våren och trodde sig bara ha fortsättningsundervisningen kvar varför det blev svårigheter att inkalla dem följande höst för ett helt skolår till. I medlet av 1950-talet blev fortsättningsundervisningen för åttonde klassen gemensam för Kimito och Västanfjärd. Arbetet bedrevs i kursform under somrarna i Vreta folkskola i Kimito. I början av år 1960 utsåg fullmäktige en kommitté att diskutera frågan om en medborgarskola. Därvid beslöts att Västanfjärd skulle samarbeta med Kimito om medborgarskolan. År 1961 blev det dagskola för åttonde klassen och från 1966 överfördes redan sjunde klassen till medborgarskolan. Samma år infördes obligatorisk finska i folkskolan. Tidigare hade den varit frivilligt ämne.

Kälkestads (folk)skola stängdes 1968 efter att den hade hunnit bli grundskola. Efter stängningen verkade den fram till 2009 som åldringshem, men är 2022 ett skolmuseum. (Lindholm 1974)

 

  1. Söderuddens lägre folkskola, småskola, A, F, P

Skolan verkade 1912–1973(?)

Småskolefrågan var fortfarande olöst i Västanfjärd efter att Domkapitlet avslagit anhållan om att få ändra de ambulatoriska skolorna till småskolor. År 1917 tillsattes en kommitté för att ordna frågan, Men i all tysthet hade en småskola uppstått på Söderudden där syföreningen med Fredrika Dahlbom i spetsen var initiativtagare. Skolan inledde sin verksamhet är 1912 eller 1913 i Sjöåkers i Bredvik med Elsa Rusell som lärarinna. Något år undervisade också Flora Kurman f. Dahlbom. Skolan ambulerade till en början på olika platser inom föreningens verksamhetsområde. Det första kommunala understödet 75 mk erhöll skolan 1917. År 1920 fick den redan 600 mk.

Bild 107. Söderuddens lägre folkskola. (Lindholm 1974, 37)

År 1922 övertog kommunen skolan på föreningens anhållan och en utdimitterad småskollärarinna Signe Roslund (Klingenberg) anställdes. År 1926 inköptes Öhmans torp i Bredviken och inleddes till småskola. Kostnaderna steg till 50 000 mk. Syföreningen bidrog med 20 000 mk. År 1925 infördes elevbespisning med Ingrid Börman som första kokerska. Till 1930 hade skolan egen direktion, men därefter sammanfördes den med Brännboda folkskola till vilket distrikt Bredviken hörde. (Lindholm 1974, 16–18)

Då Söderudden 1927 anhöll om att få skolstäderska förkastades anhållan, men från 1939 godkände fullmäktige anställande av skolstäderska till samtliga skolor. Söderuddens lägre folkskola fick elektrisk belysning först 1945.

I Söderuddens lägre folkskola utsågs Edit Lindholm år 1947 till lärarinna, men år 1952 upphörde skolan och eleverna flyttades till Brännboda. (Lindholm 1974, 46)

 

  1. Nivelax folkskola eller Västanfjärd skola, C, F, H, I, K, q

Skolan har verkat sedan år 1872.

Bild 108. Västanfjärds skola (Foto MG 2014)

Skolan har verkat sedan 1872

Vestanfjärd kyrkskola grundades 1872 ”efter mycken oro och stridighet i församlingen” bl.a. om platsen för skolan och hurudana elever som skulle kunna antas. Så var skolan ursprungligen tänkt endast för gossar, men 1875 beslöt direktionen också anta flickor, men beslutet kunde genomföras först 1886 då de första flickorna inskrevs i skolan. Skolan skulle bestå av både en barnaskola och en egentlig folkskola. Alla elever som antogs skulle dock ha grundläggande kunskaper i läsning och skrivning. Barnen skulle normalt vara minst 8 år. Eleverna skulle erlägga 2 mark i terminsavgift. Skolans läsordning skulle vara enligt Bjärnå folkskolas metod och omfatta Svibeli katekes (utantill läsning) 3 vt, räkning 5 vt, svensk grammatik 1 vt, Leinbergs bibliska historia 3 vt, stilskrivning 4 vt, geografi 1 vt, innanläsning 4 vt, Topelius naturlära 1 vt, historia 1 vt, ritning 2 vt och textförklaring 2 vt. En förberedande skola skulle hållas två veckor innan den egentliga folkskolan inledde sin verksamhet. År 1882 började man lära in det nya rymdmåttet och inköpte ett orgelharmonium till skolan.

Beträffande kroppsstraff skulle det få förekomma mera sällan. Enligt engelskt mönster skulle två gossar dagligen vara monitörer, (ordningsmän) dvs. ha auktoritet över de andra eleverna. Ordning och skick skulle det vara från början. Skolan skulle skuras en gång i månaden. År 1874 utsågs pastor Ekblom till skolans inspektör. År 1883 hade barnaskolan 25 elever och folkskolan 17 elever. År 1875 beslöt att det skulle byggas plank runt skolhuset. År 1876 skulle skolan få ny brunn, potatiskällare och skolhuset skulle brädfodras, men då blev det bara knutarna och brädfodringen dröjde till 1881. Då avstånden inom församlingen, socknen, kommunen ansågs vara betydande började man i samma tid att planera grundandet av en kyrklig ambulerade småbarnsskola. Redan tidigare under 1870-talet hade man i församlingen sett till att barn som inte kunde få lära sig läsa och skriva i hemmet sattes i lära hos någon lämplig person. Den ambulatoriska skolan kom dock inte igång förrän 1882 och skulle verka kortare tider i fem olika distrikt. Undervisningen meddelas i regel under ogynnsamma förhållanden.

Bild 109. Lärare G.B. Sjöholm med fru Gustava. (Lindholm 1974, 14)

Hösten 1875 stod det nya skolbygget färdigt och den 7 november överlämnades den till direktionen. De första lärarna var Gustaf Bengt Sjöblom och hans fru Gustava. Läsåret 1884–85 hade Sjöblom tjänstledigt för att gå på kurser i Åbo och hospitera vid seminariet i Nykarleby. Hans vikarie var den senare välkända Nils Oskar Jansson-Vretdal. I en dispyt mellan vikarien och inspektören konstaterade Jansson att ”Inspektören tyckes också uppfatta folkskolan som en förberedande skola till skriftskolan”. Jansson såg en betydligt vidare horisont. (Lindholm 1974, 7–15)

År 1905 fick Nivelax skola trampsymaskin och slöjdlärare. Slöjdsal fick skolan först år 1909 slöjdsal. År 1919 hade elevantalet gått över 50 och en biträdande lärartjänst inrättades. Till lärare antogs Emil Lindgren. År 1924 inrättades i Nivelax en lägre folkskola (förr under namnet småskola). Den arbetade först i hyrd lokal i Östanå Norrgård. Till skolans lärarinna utsågs Astrid Vikman. När läroplikten infördes 1921 steg antalet elever eftersom alla sjuåringar blev läropliktiga. 1922 inleddes lägre skolans arbete i skolans slöjdsal. Lärarinna blev Katri Degerholm. I ett skede planerads att inreda en skolsal för lägre skolan på vinden, men det blev aldrig av.

Martin Ingo som hade verkat i skolan ersattes 1920 av Lisa Lindroos Sundvik och Eveline Hollsten (g. Börman Gräggnäs).

Genom detta blev Nivelax skola en trelärarskola, men lokaliteterna räckte inte till så 1922 tillsatte fullmäktige en byggnadskommitté. Efter att fullmäktige hade godkänt ritningar och kostnadsförslag byggdes ett nytt skolhus under åren 1924–25. I detta inrymdes två skolsalar och bostäder för tvenne lärare. År 1925 utsågs Levi Nordberg till lärare. Föreståndare blev han 1933 då Sofia Svahnström tog avsked. Hon efterträddes av Gunlög Dahl.

Under 1930-talet kom också många nya i lag stadgade beslut som att kommunalläkaren doktor Viiala också blev skolläkare, kommunens hälsosyster Anna Öst blev också skolsköterska. År 1937 infördes skoltandvård. Då Söderuddens och Brännboda skolor anhöll om att skolstäderska skulle anställas förkastades anhållan först, men fullmäktige beslöt sedan att från 1939 anställa skolstäderskor i alla skolor. Emellertid skulle eleverna fortsätta att bära in ved och vatten.

Bild 110. Västanfjärds första folkskola. (Lindholm 1974, 13)

1938 fick skolan elektrisk belysning. Från 1930-talet hade skolorna också fortsättningsundervisning, ibland kallad aftonskola då undervisningen skedde på eftermiddagarna och kvällarna. Den hölls två eller tre gånger i veckan i början av oktober och slutet av april.

Efter kriget blev skolpolitiken särskilt vänlig tack vare en högkonjunktur så länge kalkindustrin verkade i kommunen. Dessutom slapp skolorna lärarbyten och fick behålla samma föreståndare under flera år i Nivelax Levi Nordberg i 39 år. Flera skolmän deltog också i kommunfullmäktiges arbete. År 1919 hade elevantalet gått över 50 och en biträdande lärartjänst inrättades. År 1972 övergick skolorna på Kimitoön till grundskolsystemet, varvid Västanfjärd folkskola blev Västanfjärd skola.

Svenska YLE 6.10.2006: Skolan och dagvården i Västanfjärd skall föras samman i Nivelax. Det rekommenderar Utbildningsstyrelsen i en utredning av skolstrukturen i Västanfjärd. Tre alternativ finns med i den utredning som kommunen har beställt. Det första alternativet gick ut på att skolan skulle bli kvar i Brännboda och dagvården i Nivelax. Det rekommenderas inte. Ur pedagogisk synvinkeln ansågs det vara bättre att skola, dagis och eftermiddagsvård skulle koncentreras till endera Brännboda eller till Nivelax. I båda alternativen måste enheterna byggas till. Utrymmena i Nivelax lämpade sig bättre och byggnadskostnaderna där blev lägre.

 

  1. Östanå privata folkskola, A, F, I, M, P

Skolan verkade 1892–1900 (?)

År 1892 väcktes förslag på kommunalstämman om att kommunen skulle få en ny folkskola i norra delen av socknen. Då förslaget väckte häftigt motstånd på stämman sammankallades på privat väg ett möte där man beslöt grunda en privat folkskola för både gossar och flickor. Lokal skulle upphyras. Utdrag ur kyrkoboken visade att det fanns 48 gossar och 52 flickor i åldern 8–16 år i denna del av socknen. Den 4 september 1892 antogs till skolan lärarinnan Vera Wennerström. Skolan fick genast 30 elever 9 gossar och 21 flickor. För finansieringen bildades Östanå folkskoleförening som fick understöd från Svenska folkskolans vänner, Svenska bildningens vänner och kommunens brännvinsmedel. På följande kommunalstämma föreslogs åter att en folkskola skulle grundas men på ett litet annat område än Östanå. Då förslaget åter röstades ned ledde det till besvär till guvernören, som uppenbarligen inte ändrade kommunalstämmans beslut. År 1885 anhöll den privata folkskolan om att kommunen skulle överta skolan, men motståndet var alltjämt för stort. Först 1895 övertogs skolan av kommunen efter ett mycket stormigt möte vid vilket kommunalstämman skulle förklara sig för Guvernören. Dessförinnan hade skolan nekats understöd från kommunen, vilket kanske var droppen som fick Guvernören att besluta att kommunen skall överta folkskolan. (Stämman utsåg en kommitté med uppgift att planera skolbygget i Nivelax. Den föreslagna tomten förkastades dock av länets guvernör. Från 1898 hade Nivelax och Brännböle folkskola gemensam direktion.)

Efter att Wennerström lämnat lärartjänsten 1896 blev det besvärligt med tjänsten, men 1898 kunde Sofia Svahnström inleda arbetet i den nya lokalen i lugn och ro. (Lindholm 1974, 20–26)

 

Åbo

Finlands äldsta stad. Här grundades där de första skolorna undersvenska tiden.

Under katolska tiden hade dominikanermunkarna grundat ett kloster helgat till S:t Olof i Åbo. Detta begränsade i viss mån tillströmningen av elever till Katedralskolan. Klosterskolan torde vara äldre än Katedralskolan eftersom klostret förmodas ha grundats redan år 1249. Klostrets exakta belägenhet har inte kunnat verifieras, men förmodas ha legat på den plats som senare har kallats Klosterbacken. Där har utgrävningar visat både en gammal gråstensmur och att människor har begravts här. Klosterskolan upphörde senast då klostret brann ner år 1537 (v. Bonsdorff 1894, 43). År 1817 inledde en elementarskola sin verksamhet i staden. (Wahlström, 2016, 25ff) Såväl klosterskolan som den ursprungliga katedralskolan förmedlade till en början grundläggande undervisning i läsning och skrivning samt möjligen matematik.

 

  1. Bell-Lancasterskolan, B, G, E, F, H, P

Bild 111. I detta hus verkade Åbo Bell-Lancasterskola. (Ikonen 2017, 34)

Skolan verkade 1820–72.

På initiativ av apotekaren och assessorn vid Åbo Akademi Jakob Julin startades den första Bell-Lancasterskolan i Åbo våren 1820 vid Stora Tavastgatan i ett hus ägt av militärpastor Monselius. Kejsaren beviljade en större penningsumma för skolprojektet. Skolans första lärare var Gabriel Wallenius, men han förmådde inte riktigt att få skolan att fungera och efterträddes av J.W. Westerberg. Denna första pojkskola var finskspråkig, men blev tvåspråkig då staten övertog den 1825. Efter Åbo brand 1827 flyttade Bell-Lancasterskolan till nya utrymmen i samma hus som Elementarskolan på åns västra strand, men ganska snart flyttade båda skolorna till Brinkkalahuset där stadens administrativa centrum fanns. För skolan hade man tillsatt en direktion med kyrkan som övervakande myndighet. Då lämpliga undervisningsutrymmen inte fanns i Åbo anhöll några åbobor att ändra landshövdingens före detta kanslibyggnad till skolhus. Undervisningsutrymmena räckte emellertid inter till och fick skolan lov att bygga ett nytt skolhus vid Slottsgatan. År 1833 kunde skolan sedan flytta in i sitt nya skolhus invid den tidigare kanslibyggnaden.

Bell-Lancaster skolorna undervisade 36 elever enligt en maskinmässig metod. Läroböcker fanns inte och alla elever undervisades i samma sal. Duktigare elever fick vara monitörer som skulle bistå de yngre i att lära sig bokstäverna, läsa, skriva och räkna. Föräldrarna tyckte ofta att det var onödigt att låta barnen gå kvar i skolan då de efter ett par år huvudsakligen fick undervisa andra i stället för att själva få lära sig något nytt. Undervisningstiden var därför i praktiken inte längre än 2–3 år. (Krupinska 2022, 25) Tidvis kom skolan att ha över 300 elever men fortsättningsvis bara en lärare som också ansvarade för undervisningen i söndagsskolorna så att hans hade över 500 elever. Bell-Lancasterskolan var under flera årtionden den främsta läroinrättningen som gav folkundervisning i Åbo och hela landet. Då eleverna från år 1835 skulle betala en terminsavgift på 2 rubel minskade antalet småningom till omkring150.

Vid 1800-talets slut hade man grundat söndagsskolor i de större städerna där man undervisade hantverkare i den elementära allmänbildningens grunder. I Åbo inledde skolan sin verksamhet 1833 i Lancasterskolans nya hus. Skolan var närmast avsedd för hantverkarlärlingar och unga män från arbetarklassen. Skolan verkade till en början på söndagseftermiddagarna. Redan i början anmälde sig 280 personer och under det första året antecknades 339 elever. Längre fram skedde undervisningen också på vardagskvällar. Som undervisningsspråk användes finska och svenska. Lancasterskolorna hade en direktion med högt uppsatta medlemmar. År 1833 lämnade en grupp hantverkare en framställning om att de som ämnade bli gesäller i Åbo skulle ha intyg över läs-, skriv- och tankeförmåga från söndagsskola eller motsvarande läroanstalt. Längre fram kom detta att gälla hela landet. 1850-talet var en blomstringstid för söndagsskolorna i Åbo. För den svarade fem lärare. Enligt den förordning som gavs år 1850 varade första klassen ett år och andra klassen två år.

I skolcentret på Slottsgatan började också en flickskola hösten 1834 i husets andra våning. Skolorna upphörde 1872 då man hade grundat en folkskola i Åbo. Många lärare var endast studenter eller unga präster, men lönen så låg att det var svårt att försörja sig, vilket gjorde att lärarna sökte sig till de bättre betalda kyrkliga tjänsterna och läraromsättningen därför blev betydande. Något lärarskrå hann därför aldrig uppstå.

  1. Braheskolan, C, Q

Bild 112. Braheskolan (https://blog.edu.turku.fi/brahe/ Internet 9.1.2022)

Skolan har verkat från 2015.

Braheskolan är en grundskola för svensk-och tvåspråkiga elever i åk 1–2 i Åbo med omnejd. När eleverna börjar i åk 3 går de vidare till Cygnaeus skola. Braheskolans lärare satsar medvetet på elevernas trygghet och trivsel samt på att stärka elevernas svenska språk och deras intresse och färdigheter i läsning och skrivning. För att eleverna ska få tillgång till böcker kommer Åbo stads biblioteksbuss att besöka Braheskolan en gång varannan vecka.

I Braheskolan satsar man också på skapande verksamhet, motion, rörelse och musik. Både skolgården och näromgivningen stimulerar till motion och rörelse. Skolans geografiska läge inbjuder också till utomhuspedagogik och skogs-utflykter. Användning av teknisk utrustning, bl.a. smartboards, dokumentkamera, läsplattor och datorer, sker på ett pedagogiskt sätt och som en naturlig del i undervisningen.

Braheskolans verksamhet är samarbetsbetonad. Skolklasserna samarbetar med åk 1–2 i Cygnaeus skola. Bl.a. i stadieövergångsskedet får Braheskolans elever besöka Cygnaeus för att bekanta sig med eleverna, lärarna och byggnaden. Övergången till åk 3 i Cygnaeus skola görs trygg för Braheskolans elever bl.a. genom att eleverna får fadderelever ur de äldre årskurserna.

Åk 1–2 i Braheskolan samarbetar också med Braheskolans daghems- och förskolegrupper samt med de finska klasserna i Vähäheikkilän koulu.

Braheskolan uppstod som en följd av att elevantalet i Cygnaeus skola överskred den skolans utrymmens kapacitet. Därför planerades en kombiskola med utrymmen för dagvård, förskola och årskurserna 1-2 i Lill-Heikkilä. Skolan kunde tas i bruk 2015. (Ikonen 2017, 261)

 

  1. Carpelanska förberedande skolan, ”Karpis”, Wianderska samt Hagerlundska förskolorna, Åbo

Carpelanska skolan verkade 1866–1952.

Det har funnits sammanlagt över 170 förberedande skolor i Finland (Ahonen, Rantala, 1996 Stolpe 2003, 183) Av dem var över 100 svenskspråkiga. Denna typ av privata skolor som förberedde eleverna för inträde i läroverk har gått under litet olika benämningar: förberedande skola, förskola, barnaskola. Man kan hävda att de länge utgjorde ett tolererat alternativ till folkskolan. En parallell skolform med skilda och friare bestämmelser. En privat parallell skolform som länge underlättade kommunernas övergång till folkskolan.

En privat parallell skolform som länge underlättade kommunernas övergång till folkskolan. I Åbo höll tre av dem (Wianderska, Hagerlundska och Carpelanska) länge sin ställning som trots konkurrensen från folkskolan. Denna skolform stämplades ibland som odemokratisk och en skola för herrskapsbarn. Meta Torvalds skrev i en artikel om dessa skolor att de öppnade ett fält där intellektuella fruntimmer kunde pröva krafter och talang i ledande ställning (Tovalds 1998). Trots att statsstödet och alla kommunala bidrag upphörde i början av 1920-talet. Den privata förberedande skolans uppgift var att förbereda i början enbart gossar från de högre samhällsklasserna för inträde i läroverk. I Sverige utvecklades i stället för privata förskolor förberedande klasser i anslutning till läroverken. De privata skolorna i Finland uppkallades vanligen efter sina grundare eller föreståndarinnor. Manliga lärare var sällsynta i dessa skolor.

Bild 113. Carpelanska förskolan på Aningaisgatan 4 år 1937. (Stolpe 2003, 203)

Från och med lantdagen 1863 uppstod de första egentliga privata förberedande skolorna som gav elementarundervisning åt både flickor och pojkar ur ståndsfamiljer innan de skulle söka sig till läroverk. En del skolor var kortlivade såsom Leistens skola, fröken Sigrid Bromans skola och fröken Wilhelmina Pfalers skola. på 1870 och 80-talen. En mera långlivad var fröken Amanda Holmbergs barnskola från år 1866 som småningom skulle bli Carpelanska skolan. Andra motsvarande skolor var också Fanny Bergmans skola (1882–1905), kaptensänkan Emma Wiléns, senare Naema Wianders och Strömbergs skola (1884–1934) Sedan senator Yrjö Koskinen 1882 inlett grundande av finskspråkiga skolor minskade de finskspråkiga elevernas antal i de svenskspråkiga skolorna.

Ett slags småbarnsskolor som mera påminde om senare tiders daghem kom till på 1850-talet. I dem sattes barnen redan i 3–4 års ålder, hade matsäck med sig och avhämtades på kvällen. Folkskolan gjorde småningom småbarnsskolorna överflödiga och många förvandlades med tiden till lägre folkskola. Genom skolordningen 1872 slogs fast att inträde till läroverk kunde ske endast från de förberedande skolorna där läroplanen var anpassad för den fortsatta undervisningen. Denna bestämmelse var främst ägnad att hindra ståndscirkulation.

Då folkskolan blev 6-årig på 1880-talet kunde elev efter klass V söka till läroverk, men hade då förlorat två år jämfört med elev som hade gått i förberedande skola. I bräschen för en enda skolform gick landets folkskollärarkår och den fick stöd från det socialdemokratiska partiet. Läroverkslärarna var motståndare till reformen som skulle göra folkskolan till grundutbildning för läroverken. Denna fick emellertid laga kraft 1905. Följande år upphörde statsbidragen till de förberedande skolorna.

Många av de förberedande skolorna som överlevde första världskriget var svenskspråkiga och förblev därigenom den bildade och högre medelklassens skola. I början av 1920-talet då läropliktslagen stiftades kom just detta årtionde att bli de förberedande skolornas glansperiod. Statistiska uppgifter visar att hela 60 % av eleverna i de svenska läroverken kom från förberedande skolor. Endast på orter där ingen förberedande skola fanns såsom Pargas och Dalsbruk kom eleverna till mellanskolan från folkskola. Detta är emellertid ett skede i skolans utveckling i inland som inte har fått särskilt mycket uppmärksamhet emedan skolans historia i Finland av många orsaker har koncentrerats på folkskolans framväxt. De förberedande skolornas storlek varierade liksom folkskolornas mycket. De minsta med kanske bara sex elever fanns på bruksorter som Varkaus och utgjorde grunden för många skolor på språköarna i landet. I hela landet fanns det ännu på 1920-talet 31 finska förberedande skolor och 41 svenskspråkiga.

År b1866 biföll domkapitlet i Åbo demoiselle Amanda Fredrika Holmbergs anhållan om tillstånd att inrätta en småskola. Hon torde ha meriterat sig genom att ha upprätthållit en privar flickskola i staden. Flickskolan dog ut, men småskolan levde vidare. I hennes skola användes ljudmetoden i läsinlärningen och eleverna var indelade i tre avdelningar efter ålder och kunskaper. I första klassen var åldersskillnaden mycket stor 5–11 år. Föräldrarna var ofta sjöfarare. Skolan inledde sin verksamhet i den s.k. Spoofska gården vid Biskopsgatan (senare teologiska fakulteten). År 1875 erhöll Holmberg av Skolöverstyrelsen rätt att få fortsätta med skolan så att de förbereddes för intagning i lyceum och fruntimmersskola. Några år senare hade skolan både en lägre och en högre avdelning. I högsta klassen lästes både finska, tyska och franska.

År 1878 överflyttades Holmbergs skola till privatlärarinnan fröken Augusra Dühr, som verkade i konsul Säwes gård vid Nikolajtorget 2 (Gezeliusgatan 2) där senare statsvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi verkat. Senare flyttade den till Slottsgatan 2. Skolan beviljades tillstånd 1877 och var då treklassig med två avdelningar i varje klass, hade 6 kvinnliga lärare och 83 elever, varav 54 flickor vars modersmål var svenska. Statsanslag erhöll skolan inte och med åren minskade såväl elever som lärare i antal. Orsaken till att skolan fick ännu en fjärde klass var att de elever som skulle till flickskola eller fruntimmersskola gick en extra klass.

År 1902 övergick skolan till Sigrid Carpelan. Då hade skolan fyra klasser, fem lärarinnor och 56 elever och åtnjöt alltjämt inte statsstöd. Sigrid Carpelan ansågs lämplig som skolmamsell emedan hon hade fått gå i fruntimmersskola och varit tvungen att ansvara för sin familjs vård. Från 1905 krävdes för inträde i läroverk betyg från folkskolans andra klass eller motsvarande. Därefter måste de förberedande skolornas lärarna ha lärarutbildning. och många skolor lades ned. Det medförde också en ökad professionalisering av småskolorna. Carpelan lyckades höja elevantalet betydligt så att det många år gick över 100 elever i skolan och lärarnas antal var tom. 8. Antalet klasser i skolan varierade mellan tre och fyra delvis beroende på antalet tillgängliga utrymmen. Fyraklassiga förberedande skolor fanns endast i Åbo och Uleåborg. För att överta skolan måste den nya ägarinnan betala ett vederlag till den tidigare. Först under rektor Hanna Hisingers tid ändrades ägandeförhållandena så att en privat understödsförening övertog äganderätten.

Skolan hade rykte om sig att vara förmer än folkskolorna och länge kunde eleverna komma in till läroverken efter ett år kortare skolgång än de som hade gått i folkskola. Eleverna från Carpelanska skolan uppgavs dessutom ha bättre kunskaper än de som hade gått i stadens folkskolor. Detta gör att man i viss mån kan ifrågasätta lärarseminariernas effektivitet, då de förberedande skolorna med outbildade lärare kunde uppnå bättre resultat än folkskolorna. Folkskolorna hade stadgade timfördelningar och läroplaner, medan de privata skolorna hade större frihet att utforma sin timfördelning. Läroplanen bestod därvid ofta av lärarens syn på skolans uppgift och då ingick uppfostran ofta som viktigare än kunskapsinhämtande. Så skulle gossarna alltid ta av sig mössan innan de inträdde i skolhuset. Övningsämnen hade de förberedande skolorna i mindre utsträckning än folkskolorna ofta beroende på bristfälliga utrymmen. Saklighet och ordning, sträng disciplin var det som förväntades av skolan. Att elevklientelet också i någon mån skiljde sig från det i folkskolan är omvittnat och att skolan bland föräldrarna upplevdes som en mera anspråksfull skola fick föräldrar med högre ambitioner för sina barn att sända sina barn hit. Skolan kan ha varit bra för de bättre eleverna, men så finns det just inga uppgifter om hur det gick för elever med större svårigheter. Det var huvudsakligen föräldrarna som finansierade skolan. Statsstöd betalades till de skolor som sökte om det 1870–1906, men Carpelanska skolan ansökte aldrig om det. Kommunalt stöd fick många förberedande skolor från 1905.

Under krigsåren blev skolgången oregelbunden i många skolor. Carpelanska skolan liksom många andra var stängd under långa perioder. Eleverna fick uppgifter som de kunde göra hemma. Julfester och skolavslutningar som hörde till skolårets höjdpunkter firades inte just alls under krigsåren. En del elever avbröt sin skolgång och en del bytte skola. (Stolpe 2003, 234)

De elever som gick i Carpelanska skolan efter kriget hade en fin skolmiljö med Domkyrkan alldeles inpå knuten sedan skolan hade flyttat till Henriksgatan 9 i det lilla huset bakom Reuterska gården. Där fanns ett stort rum mot gatan och ett mindre och mörkare mot gårdssidan. Rummen användes också av arbetarinstitutet och därför var inredning mera anpassade för vuxna än för barn.

Efterkrigstidens politiska klimat gynnade inte de privata förberedande skolorna eftersom de ledande partierna med oblida ögon såg på den ojämlikhet som dessa skolor innebar. Redan tidigare hade de kritiserats med motsvarande argument, men då hade kalkylerna för en överflyttning av det rätt stora antalet elever till stadens folkskolor inneburit så omfattande kostnader för staden att man hade avstått från det. Nu skärptes bestämmelserna så att de elever som skulle söka till läroverk måste ha gått fyra år i skola innan, vilket var mer än som hade varit nödvändigt för eleverna från Carpelanska skolan tidigare. Det medförde i vart fall att skolans föreståndare Hanna Hisinger övergick i stadens tjänst 1950 och folkskollärarinnan fru Margareta Pihlström tog över som föreståndarinna de två sista åren.

Föreståndare i Carpelanska förskolan: Amanda Fredrika Holmberg 1866–78, Augusta Dühr 1878–1902, Sigrid Carpelan 1902–37, Marianne Cleve 1937–45, Hanna Hisinger 1945–50, Margareta Pihlström 1950–52.

 

  1. Cygnauesskolan, Universitetsgatans folkskola,

C, E, F, G, H, I, J, L, N, Q

Bild 114. Åbo folkskola på 1800-talet. Åbos första folkskola, som med tiden blev Cygnaeus folkskola (Ikonen 2017, 44)

Skolan har verkat från 1872.

Cygnaeus skola grundades den 15 januari 1872 kl. 3 och verkade först vid Salutorget (dåtida Alexanderstorget) där realläroverket först hade verkat, sedan från 1966 i gamla flickskolans fastighet på Eriksgatan 18. Cygnaeus flyttade sedan 1997 till en större fastighet vid Mariegatan 6. Efter att Cygnaeus skola hade flyttat bort började bryggerirestaurang Koulu sin verksamhet 1998 i huset på Eriksgatan 18. Sedan 1997 har Cygnaeus skolan verkat i Turun Lyseo-huset på Mariegatan 7. Det nuvarande skolhuset har långa anor från den tid Turun lyseo verkade här 1910–1994. På en plakett på husets fasad finns en uppgift om att SVUL:s distrikt för Egentliga Finland 1906 grundades i just detta hus. Uppgiften är felaktig och avser ett hus på Slottsgatan (Bo Rosenberg e-mail 22.11.2022). Liksom alla folkskolorna i Åbo verkade skolan integrerat med finskspråkiga klasser på 1920-talet sedan läroplikten hade införts. År 1927 fick skolan namnet Cygnaeus folkskola.

Bild 115. Fasaden mot hörnet av Aura- och Mariegatan. (Foto MG 2015)

År 1933 härjade en mässlingsepidemi i skolorna i Åbo så att i vissa klasser var hälften av eleverna frånvarande. Många elevers hälsotillstånd var så svagt att vårterminen inleddes först 14 januari. År 1935 beslöt direktionerna i Sirkkala, Cygnaeus och Trädgårdsgatans folkskolor att man från hösten skulle ta i bruk en tudelad läsordning så att förmiddagens lektioner skulle vara kl.9-11 och eftermiddagens kl. 13-15. Försöket avslutades år 1939 på föräldrarnas önskemål samtidigt som skolorna införde gratis skolmat åt eleverna. Redan år 1933 hade man börjat man dela ut mat till medellösa folkskolelever, ordnades årligen sommarkolonier på finska och svenska. I den svenskspråkiga deltog 50–60 barn per sommar. Ökningen av barn i sommarkolonierna skedde emellertid i de finskspråkiga sommarkolonierna, men i de svenskspråkiga var elevantalet konstant. (Ikonen 2017, 100–101)

Under vinterkriget gavs 126 flyganfallsalarm i Åbo. I bombardemangen förstördes eller skadades 656 byggnader. Åbo var näst Viborg den mest bombade staden i landet. Små barn sändes i skydd för kriget till Sverige. Cygnaeus skola omvandlades till ett fördelnings- och utdelningscenter för hjälpsändningar från utlandet. Hela byggnaden var fylld av bl.a. kläder. En tidning skrev att byggnaden hade blivit Åbos största varuhus. Vårterminen 1940

Bild 116. Cygnaeus skola på 2000-talet. (Immonen 2017, 211)

kunde skolorna inleda verksamheten i maj först efter att freden hade slutits och man gick i skola till 8 juni. För klasserna II-IV förblev skolarbetet avbrutet från krigets utbrott till läsårets slut. Barnskyddsnämnden ordnade emellertid vinterkolonier på finska på orter utanför staden. I samband med dem försökte man stöda de läropliktigas inlärning och man beslöt att folkskoleleverna flyttas upp till följande klass. Vinterkriget hann inte nämnvärt inverka på skolbarnens näringstillgång. Läsåret 1939–40 lagades soppa beräknat för 0,6 l per elev, men alla fick mat så mycket man ville ha. Under mellankrigstiden försämrades näringssituationen och då tog man bort gröten från matlistan. Under Vinterkriget blev skolgången knapphändig och därför började skolgången under mellankrigstiden redan 20 augusti. Läsåret slutade litet tidigare än vanligt 21 maj. Våren 1941 kunde man klart konstatera att föregående års extrema förhållanden syntes på ett tråkigt sätt genom att många elever fick villkor eller stannade på klassen. (Ikonen 2017, 118–123)

Då Finland sommaren 1941 åter drogs in i andra världskriget innebar det att höstterminen kunde börja först 16 oktober eftersom man hade placerat luftvärnstrupper i många skolor. Läsåret avslutades 13 maj så att eleverna skulle kunna hjälpa till i jordbruksarbetet. Till en början störde inte krigshändelserna skolarbetet eftersom inga bombalarm behövde ges år 1945. Skolorna blev av nödtvång verkliga arbetsskolor. Man samlade in potatis, bär, svamp, metallskrot, flaskor mm. Undantagsförhållandena syntes också i sommarkoloniernas verksamhet. När fortsättningskriget bröt ut fick alla som ville stanna hela sommaren i kolonin. Förutom frisk utevistelse fick man i kolonin sköta odlingslotter, fiska, plocka bär och hjälpte i mån av möjlighet granngårdarna i olika lantbruksarbeten. Från början av fortsättningskriget kunde man iaktta en kraftig minskning av de läropliktigs antal liksom i antalet klasser. Läget liknade det som hände under första världskriget och tiden därefter. Under hela krigstiden hade barn i skolåldern sänts till Sverige och Danmark. Av säkerhetsskäl evakuerades eleverna tidvis till landsbygden eller andra alternativa skolor. År 1943 varade sportlovet två veckor pga. bränslebrist. Läsåret 1941–42 fanns det endast två rätter på skolornas matlista: köttsoppa och välling. Under hela fortsättningskriget var befolkningens näringstillstånd överlag svag. Läsåret 1943–44 började man ge avgiftsfri skolmat åt alla som ville. I början av februari 1944 drabbades Helsingfors och Åbo av större bombangrepp. Regeringen beslöt att folk- och mellanskolorna skulle stängas också i Åbo. Evakueringen av skolbarnen beredde svårigheter då 12 skolhem måste grundas. (Ikonen 2017, 122–123)

Från början av vårterminen 1945 var alla Åbo folkskolor i normalt bruk och man kunde konstatera att spåren av kriget hade försvunnit. Till de svenskspråkiga skolorna kom krigsbarn från Sverige och Danmark, fast deras egentliga modersmål ofta var finska. De svenskspråkiga skolornas elevantal växte därför kraftigt under några år. Medelstorleken i de lägre klasserna blev 34 elever per klass och i de högre 37,2 elever. Läsåret 1948–49 hade 40 % av eleverna i de svenskspråkiga skolorna finska som modersmål. Cygnaeus skola hade 9 klassar i lika många klassutrymmen.

1947 hade det gått 75 år sedan de första folkskolorna hade grundats i Åbo. Detta historiska märkesår uppmärksammades vid vårfesterna i alla stadens folkskolor.

År 1952 beslöt stadsfullmäktige att grunda en egen direktion för de svenskspråkiga folkskolorna. De svenskspråkiga folkskolorna följde en läroplan som hade fastställts 1954. Endast i klasserna V och VI hade eleverna möjlighet att som frivilligt språk läsa två timmar finska. Under 1950-talet fram till 1970-talet minskade de svenska skolornas klassantal. Läsåret 1975–76 var de endast 18, medan klasserna på finska sidan mer än fördubblades.

I början på 1950-talet placerades de svenska klasserna i Cygnaeus, Sirkkala och Topelius, men detta upplevdes inte vara välfungerande. Hösten 1952 flyttades de svenska fortsättningsklasserna ut från Cygnaeus till Topelius så att alla folkskolklasser rymdes i dessa skolor. Klasser från lägre folkskolan fanns också i Sirkkala och Topelius. År 1953 stödde direktionen ett förslag om att alla svenskspråkiga klasser skulle koncentreras till Snellman, efter att man fått tilläggsutrymmen för folkskolorna. Hösten 1955 kunde man ta i bruk nya och tidsenliga tilläggsutrymmen i Sirkkala. Från läsåret 1957–1958 hade de svenskspråkiga skolorna inte lägre växelläsning vilket hade införts 1940- och början av 1950-talet under de stora årskullarnas tid efter kriget.

Efter övergången till grundskolan tog man i de svenska skolorna i bruk en hembygdsbok ”Boken om Åboland” som utkom 1985 i samband med att grundskolans läroplan skulle anpassas till lokala förhållanden.

Tabell 24. Svenskspråkiga elever i läropliktsåldern i Åbo 1960

folkskolor                533

medborgarskolor       53

hjälpskola                  10

läroverk                    607

hemma                          1

läroplikten utförd        33

befriad från läroplikt    1

försummad läroplikt     1

(Ikonen 2017, 146)

År 1970 hade skolan 8 klasser och 262 elever. Föreståndare var Henry Karlsson.

Ett stort problem i samband med elevökningen utgjorde utrymmesfrågan, emedan skolornas utrymmen tog slut. Detta märktes först i lågstadieskolorna. Alla specialutrymmen måste tas i bruk som klassrum. Redan på 1980-talet utlokaliserade lågstadieskolorna klasser till Katedralskolan, men detta förslog inte långt. Cygnaeus skola tog i bruk fjärde våningen i skolfastigheten vid Auragatan 11 för sina lägsta klasser. Arrangemanget pågick tills man kunde flytta in i den renoverade skolfastigheten vid Mariegatan 7. (Ikonen 2017, 260–261)

1997 fick Cygnaeusskolan flytta in i de renoverade utrymmena vid Mariegatan 7. Invigningen 11 november blev särskilt festligt då man samtidigt firade det kommunala skolväsendets 125 års jubileum.

I Cygnaeus skola arbetade 2020 cirka 350 elever, rektor Nicke Wulff, 24 lärare (klasslärare, språklärare, lärare i textil och teknisk slöjd, speciallärare och resurslärare) och fem skolgångsbiträden, en skolsekreterare, en vaktmästare, och husmor samt två köksbiträden. Skolan har också tillgång till en egen skolhälsovårdare. Läkare, psykolog och kurator delar skolan med de svenskspråkiga skolorna i staden. Eleverna har ett elevråd som väljs bland eleverna i skolan. I byggnaden verkar dessutom stadens förskola, Folkhälsans och församlingens eftermiddagsvård. Cygnaeus morgonklubb r.f. ordnar morgonklubb för skolans elever samt eftermiddagsvård för elever på åk 3–4. I huset hålls klubbverksamhet, arbetarinstitutets kurser och kvällsverksamhet i stadens regi. Fastigheten uthyrs även för kurser, fester med mera. Skolans skoldistrikt blev gemensamt för Åbo, Nådendal, Reso, Lundo och Rusko (Bo Rosenbergs e-mail 22.11.2022).

Lärarna arbetade i lärarlag, åk 1–2, åk 3–4 och åk 5–6, med planering och utvecklingsarbete. Cygnaeus skola hade en egen föräldraförening som hör till Hem och Skola r.f.

Cygnaeus skola kunde 1997 flytta in i de renoverade utrymmena vid Mariegatan 7. (Ikonen 2017, 210).

Om 6-åringarnas undervisning hade man fört livliga diskussioner på 1990-talet. Förskolereformen genomfördes i Åbo som ett samarbete mellan undervisningsnämnden och socialnämnden. Den avgiftsfria förskoleundervisningen började i augusti 2000. Den svenskspråkiga förskoleundervisningen hörde från början till undervisningsnämndens svenska sektion, medan socialnämnden ansvarade för undervisningen på finska (Ikonen 2017, 216).

Omkring år 2000 var en av rådgivningsbyråernas psykologer skolpsykolog på heltid och i slutet av 1990-talet hade skolpsykologerna fått ”egna” skolor. Särskilt i årskurserna 1–6 tyckte man sig ha behov av stöd i arbetet med fostran. En lösning på detta var verksamhet med medfostrare även kallat farfar i skolan. Undersökningar visade att undervisningen nog fungerade, men att fostran inte alltid hade lyckats. Verksamheten med medfostrare började i Cygnaeusskolan och en ”fadersgestalt” för verksamheten både i Åbo och nationellt var pensionären Boris Gorschelnik. Målsättningen var att ge ett mervärde åt fostran i vardag och även fest. (Ikonen 2017, 222)

 

  1. Dövstumskolan, C, G, K, O

Bild 117. Dövstumskolan verkade i detta hus. (Jossfolk K-G.,2001, 85)

Skolan verkade från 1858–1973 (?)

Skolan verkade från 1858 som en statlig skola från året därpå. Skolan var den första statligt uppehållna folkskolan. I början var tanken uppenbarligen att ge eleverna så mycket undervisning att de skulle kunna konfirmeras. Därför var det lämpligt att utse prästen E.J. Alopaeus till skolans föreståndare, trots att förslaget om inrättande av skolan uttryckligen i Åbo ursprungligen hade framlagts för kejsaren av C.O. Malm som hade inlett sin dövstumundervisning i Borgå efter att själv ha erhållit utbildning för undervisningen vid skolan i Manilla, Stockholm. Det var dock Malm som präglade också dövstumskolan i Åbo fram till sin död 1863. En del av eleverna var döva från födseln andra hade förlorat hörseln genom sjukdom. Vid skolan användes ”åtbördsspråket” som inhämtades från Manillaskolan. Skolan blev tvåspråkig då Malm efterträddes av J. Alman. Senare blev skolan finskspråkig, viket innebar av undervisningen av dövstumma på svenska i allt högre grad sköttes av dövstumskolan i Borgå. (Jossfolk 201, 83–86)

Bild 118. Carl Oskar Malm. (Jossfolk, 2001)

Specialundervisningen hade inletts i Åbo redan 1860 före folkskolan grundades med en statlig skola för dövstumma barn. Eleverna kom från nästan hela landet. Åboeleverna utgjorde bara 5 %. Undervisningen gavs på både finska och svenska. Till en början verkade skolan i en byggnad vid Agricolagatan 1. Hösten 1899 fick skolan ett eget hus och en särskild internatbyggnad eftersom eleverna från andra delar av landet behövde bo i internat. Skolans första lärare Carl Oskar Malm var själv döv. (Ikonen 2017, 45) C.O. Malm ses som det finska teckenspråkets och dövsamhällets fader i och med att han startade dövundervisningen i Finland på 1840-talet. Dövundervisningen lade grunden för dövsamhället och därigenom också för föreningsverksamheten. Malm var synnerligen begåvad och händig, intresserad av såväl språk som astronomi och utbildad snickare. Han avled som endast 37 år gammal år 1863.

 

  1. Folkskolan, Sirkkala skola,småbarnsskolor C, E, F, H, I, Q

Bild 119. Sirkkala skola. (Turun kansanopetuksen historia. (Ikonen 2017, 67)

Folkskolan verkade 1869–1973, som Sirkkalagatans folkskola från 1920.

Sirkkala skola verkar sedan 1973

Från 1850-talet verkade flera småbarnsskolor i Åbo. På 1870-talet skulle de ha haft c. 700 elever. I det skede som folkskolorna inledde sin verksamhet hade omkring ¾ av eleverna redan fyllt 7 år och i stället för lek hade man redan inlett elementär undervisning. Den första folkskolan i Åbo började sin verksamhet 1869. Trots att det ännu inte stadgades om läroplikt skulle varje stadsförsamling ombesörja folkskolundervisning så, att de barn som inte hemma eller i andra skolor fick undervisning kunde komma till folkskolan som 8-åringar och stanna där tills de hade fyllt 14 år. Senatens gav en förordning om folkskolorna i städerna år 1871. Det första reglementet för skolan i Åbo godkändes samma år. Enligt detta skulle Bell-Lancasterskolan införlivas med folkskolan. I Åbo kom folkskolan att bli de mindre bemedlade familjernas skola. År 1872 inledde folkskolan sin verksamhet vid Alexanderstorget i lägre elementarskolans tidigare byggnad. Skolhuset hade blivit färdigt redan 1867. Sist före rivningen verkade Cygnaeus folkskola i byggnaden.

I folkskolans reglemente ingick noggranna bestämmelser om undervisningen, eleverna, disciplinen, lärarna och lärarinnorna, förvaltningen och skötseln av skolans ekonomi.  I den lägre folkskolan fick en lärarinna inte ha fler än 60 elever. Överskreds antalet måste hjälplärare anställas och helst en ny skola grundas. Senare sänktes elevantalet först till 50 elever och senare till 35 elever.

 

I lägre folkskolans två årskurser undervisades pojkar och flickor i samma grupp i tredje våningen av lägre elementarskolans byggnad, men i den högre folkskolan skulle de gå i skilda klasser. Flickorna placerades i Bell-Lancasterskolans huvudbyggnad, gossarna i en stor träbyggnad på samma tomt. Skilda pulpeter fanns inte utan eleverna satt på långa bänkar med ett skilt bräde för läseböckerna. Den högre folkskolans fyra årskurser hade en mera mångsidig undervisning. Läroplanen omfattade religion, modersmålet, geografi, historia, aritmetik, geometri, naturlära, kalligrafi, teckning, sång och gymnastik. Handarbete undervisades till en början endast för flickor. Slöjdundervisningen för gossarna kom in i läroplanen först i ett senare skede. I historieundervisningen koncentrerademan sig på det egna folkets historia, men världshistorien ingick också. Disciplinen skulle vara vänlig men fast och som bestraffning fick alltjämt användas också fysisk bestraffning och arrest. Skoldagens längd skulle till en början vara 4 timmar. Man gick i skolan från måndag till lördag och veckotimmantalet var således 24.

Folkskolan skulle ha en direktion och i städerna skulle en inspektor övervaka verksamheten både i den svensk- och finskspråkiga undervisningen. Direktionen skulle välja lärare och lärarinnor, granska och godkänna undervisningsprogrammet samt handha skolans egendom. Lärarkåren fick välja en representant till direktionen. För att främja skolgången skulle stadens alla fattigvårdsdistrikt välja ett skolråd vars viktigaste uppgift var att se till att alla barn i skolåldern faktiskt gick i skolan.

Av utgiftsstadgan framgår att manliga lärare fick högre lön än de kvinnliga. Ordinarie lärare fick också ett hyresbidrag. De första svenskspråkiga lärarna som valdes var Hildegard Reichnitz och Elsa Ekqvist. Inför valet var de tvungna att för direktionen avlägga ett undervisningsprov.

Bild 120. ”Roten” vid Sirkkala skola 2015. (Foto MG 2015)

 

Sirkkala skola är en svenskspråkig grundskola med åk 1–6 i centrala Åbo nära parker och naturen. Skolan består av en samling trähus uppe på Sirkkalabacken: Kärnhuset, Äppelboden, Pomona och Roten.

År 1933 härjade en mässlingsepidemi i skolorna i Åbo så att i vissa klasser var hälften av eleverna frånvarande. Många elevers hälsotillstånd var så svagt att vårterminen inleddes först 14 januari. År 1935 beslöt direktionerna i Sirkkala, Cygnaeus och Trädgårdsgatans folkskolor att man från hösten skulle ta i bruk en tudelad läsordning så att förmiddagens lektioner skulle vara kl.9–11 och eftermiddagens kl. 13–15. Försöket avslutades år 1939 på föräldrarnas önskemål samtidigt som skolorna införde gratis skolmat åt eleverna. Redan år 1933 hade man börjat man dela ut mat till medellösa folkskolelever ordnades årligen sommarkolonier på finska och svenska. Från början av 1930-talet ordnades årligen sommarkolonier på finska och svenska. I den svenskspråkiga deltog 50–60 barn per sommar. Ökningen av barn i sommarkolonierna skedde emellertid i de finskspråkiga sommarkolonierna, men i de svenskspråkiga var elevantalet konstant. (Ikonen 2017, 100–101)

Bild 121. Karta över Sirkkala skolcentrum. (Foto MG 2015)

I den svenskspråkiga deltog 50–60 barn per sommar. Ökningen av barn i sommarkolonierna skedde emellertid i de finskspråkiga sommarkolonierna, men i de svenskspråkiga var elevantalet konstant. (Ikonen 2017, 100–101)

Under vinterkriget gavs 126 flyganfallsalarm i Åbo. I bombardemangen förstördes eller skadades 656 byggnader. Åbo var näst Viborg den mest bombade staden i landet. Små barn sändes i skydd för kriget till Sverige. Vårterminen 1940 kunde skolorna inleda verksamheten i maj först efter att freden hade slutits och man gick i skola till 8 juni. För klasserna II-IV förblev skolarbetet avbrutet från krigets utbrott till läsårets slut. Barnskyddsnämnden ordnade emellertid vinterkolonier på finska på orter utanför staden. I samband med dem försökte man stöda de läropliktigas inlärning och man beslöt att folkskoleleverna flyttas upp till följande klass. Vinterkriget hann inte nämnvärt inverka på skolbarnens näringstillgång. Läsåret 1939–40 lagades soppa beräknat för 0,6 l per elev, men alla fick mat så mycket man ville ha. Under mellankrigstiden försämrades näringssituationen och då tog man bort gröten från matlistan. Under Vinterkriget blev skolgången knapphändig och därför började skolgången under mellankrigstiden redan 20 augusti. Läsåret slutade litet tidigare än vanligt 21 maj. Våren 1941 kunde man klart konstatera att föregående års extrema förhållanden syntes på ett tråkigt sätt genom att många elever fick villkor eller stannade på klassen. (Ikonen 2017, 118–123)

Då Finland sommaren 1941 åter drogs in i andra världskriget innebar det att höstterminen kunde börja först 16 oktober eftersom man hade placerat luftvärnstrupper i många skolor. Läsåret avslutades 13 maj så att eleverna skulle kunna hjälpa till i jordbruksarbetet. Till en början störde inte krigshändelserna skolarbetet eftersom inga bombalarm behövde ges år 1945. Skolorna blev av nödtvång verkliga arbetsskolor. Man samlade in potatis, bär, svamp, metallskrot, flaskor mm. Undantagsförhållandena syntes också i sommarkoloniernas verksamhet. När fortsättningskriget bröt ut fick alla som ville stanna hela sommaren i kolonin. Förutom frisk utevistelse fick man i kolonin sköta odlingslotter, fiska, plocka bär och hjälpte i mån av möjlighet granngårdarna i olika lantbruksarbeten. Från början av fortsättningskriget kunde man iaktta en kraftig minskning av de läropliktigs antal liksom i antalet klasser. Läget liknade det som hände under första världskriget och tiden därefter. Under hela krigstiden hade barn i skolåldern sänts till Sverige och Danmark. Av säkerhetsskäl evakuerades eleverna tidvis till landsbygden eller andra alternativa skolor. År 1943 varade sportlovet två veckor pga. bränslebrist. Läsåret 1941–42 fanns det endast två rätter på skolornas matlista: köttsoppa och välling. Under hela fortsättningskriget var befolkningens näringstillstånd överlag svag. Läsåret 1943–44 började man ge avgiftsfri skolmat åt alla som ville. I början av februari 1944 drabbades Helsingfors och Åbo av större bombangrepp. Regeringen beslöt att folk- och mellanskolorna skulle stängas också i Åbo. Evakueringen av skolbarnen beredde svårigheter då 12 skolhem måste grundas. (Ikonen 2017, 122–123)

Från början av vårterminen 1945 var alla Åbo folkskolor i normalt bruk och man kunde konstatera att spåren av kriget hade försvunnit. Till de svenskspråkiga skolorna kom krigsbarn från Sverige och Danmark, fast deras egentliga modersmål ofta var finska. De svenskspråkiga skolornas elevantal växte därför kraftigt under några år. Medelstorleken i de lägre klasserna blev 34 elever per klass och i de högre 37,2 elever. Läsåret 1948–49 hade 40 % av eleverna i de svenskspråkiga skolorna finska som modersmål. Sirkkala skola hade 8 klassar i 7 klassutrymmen. (Ikonen 2017, 125)

År 1952 beslöt stadsfullmäktige att grunda en egen direktion för de svenskspråkiga folkskolorna. De svenskspråkiga folkskolorna följde en läroplan som hade fastställts 1954. Endast i klasserna V och VI hade eleverna möjlighet att som frivilligt språk läsa två timmar finska. Under 1950-talet fram till 1970-talet minskade de svenska skolornas klassantal. Läsåret 1975–76 var de endast 18, medan klasserna på finska sidan mer än fördubblades.

I början på 1950-talet placerades de svenska klasserna i Cygnaeus, Sirkkala och Topelius, men detta upplevdes inte vara välfungerande. Hösten 1952 flyttades de svenska fortsättningsklasserna ut från Cygnaeus till Topelius så att alla folkskolklasser rymdes i dessa skolor. Klasser från lägre folkskolan fanns också i Sirkkala och Topelius. År 1953 stödde direktionen ett förslag om att alla svenskspråkiga klasser skulle koncentreras till Snellman, efter att man fått tilläggsutrymmen för folkskolorna. Hösten 1955 kunde man ta i bruk nya och tidsenliga tilläggsutrymmen i Sirkkala. Från läsåret 1957–1958 hade de svenskspråkiga skolorna inte lägre växelläsning vilket hade införts 1940- och början av 1950-talet under de stora årskullarnas tid efter kriget. (Ikonen 2017, 137–141)

År 1970 hade Sirkkala skola 4 klasser med 126 elever. Föreståndare var Birgitta Wikström. (Ikonen 2017, 166)

År 2000 ansåg undervisningsnämnden att till de mest brådskande byggprojekten hörde Sirkkala skolas tillbyggnads- och saneringsprojekt. Det sista skedet av Sirkkala skolas byggnadsprojekt blev klart i juni 2001.

I ”Kärnhuset” verkar de administrativa funktionerna samt specialundervisningen i Sirkkalabackens skola. I skolhusen verkar också en svenskspråkig eftis för elever i åk 1–2.

År 1884 blev det första skolhuset som staden byggt som folkskola, planerat av arkitekt von Heideken, klart vid Sirkkalagatan. På 1920-talet fick skolan namnet Sirkkala folkskola. År 1927 ändrades skolans namn från Sirkkalagatans folkskola till Sirkkala skola. På 20-talet verkade också finska klasser i samma skolhus som de svenska.

Efter övergången till grundskolan tog man i de svenska skolorna i bruk en hembygdsbok ”Boken om Åboland” som utkom 1985 i samband med att grundskolans läroplan skulle anpassas till lokala förhållanden.

Redan år 1933 hade man börjat man dela ut mat till medellösa folkskolelever ordnades årligen sommarkolonier på finska och svenska. I den svenskspråkiga deltog 50–60 barn per sommar. Ökningen av barn i sommarkolonierna skedde emellertid i de finskspråkiga sommarkolonierna, men i de svenskspråkiga var elevantalet konstant. (Ikonen 2017, 100–101)

I oktober 1978 hade en klass från Sirkkala skola i försökssyfte en veckolång gemensam lägerskola i Högsåra tillsammans med en klass från Nunnavuoren koulu. Lägerskola i skärgården är toppen skrev Turun Sanomat om denna nyhet. Man besökte byamuseet, de finskspråkiga eleverna lärde sig svenska och fick information om vikingarna. Man studerade ute i naturen. Flera elever var för första gången i Åbolands skärgård. (Ikonen 2017, 186)

Under 1980-talet ökade elevantalet i de svenska grundskolorna i Åbo medan de minskade i de finskspråkiga. Utrymmesbristen blev därför påtaglig i de svenska lågstadieskolorna. De svenska eleverna kom från ett vidsträckt område och från grannkommunerna, varför det pga. Trafikförhållandena var viktigt att skolorna låg centralt. De betonade den finlandssvenska kulturen och identiteten. Vid skolvalet ville man i många hem satsa på den svenska skolan för ca hälften av eleverna kom från tvåspråkiga hem. (Ikonen 2017, 193)

I januari 1983 mottog stadsstyrelsen de renoverade och utbyggda skolorna Sirkkala och Sirkkalabacken.

År 1984 gick lärarna i strejk på vårvintern och skolarbetet låg nere i tre svenskspråkiga skolor och 26 april utlyste arbetsgivarna lockout för alla läropliktsskolor i landet. Den 26 april hölls ett stort strejkmöte på Salutorget. Strejken inverkade inte på gymnasierna i staden. De förlorade arbetsdagarna ersattes inte. Strejken utvidgades inte till alla skolor i landet. Arbetskonflikten varade i tre veckor.

Sirkkala skola kunde 1998 inleddes sanerings- och tillbyggnadsarbetet i Sirkkala skola (Ikonen 2017, 210)

Sirkkala skola påverkades av att elevantalet i Sirkkalabackens skola ökade snabbt efter 1980-talet. Några år senare fick Sirkkala skola därför en tillbyggnad vid Österlångatan. Efter det fanns det fem skolfastigheter i kvarteret. Utrymmesproblemet lindrades i viss mån av att S:t Karins stad gick in för att själv handha den svenska lågstadieundervisningen. Detta skedde först som en filial till Sirkkala skola i Littois, för att sedan byggas ut till en självständig lågstadieskola med sex årskurser i Hovirinta (Ikonen 2017, 261).

Nya skollagar och förordningar trädde i kraft år 1985 med syftet att ge kommunerna möjlighet att utveckla sitt skolväsen.

  1. https://blog.edu.turku.fi/sirkkalaskola/
  2. https://www.turku.fi/sv/kontor/sirkkalabackens-skola

 

  1. Folkskolan för vanartade gossar, C, F, P, G, Q

Skolan verkade 1890–92,

Åren 1890–92, 1994–1903 fanns en läroanstalt i Åbo för barn som var svåra att fostra. År 1911 flyttades den med internat till Nagu. Det var en fullständig folkskola där eleverna stannade tills de var 16 år. Man försökte också lära dem skomakarens, skräddarens, snickarens och trädgårdsmästarens arbeten. År 1924 flyttade läroanstalten till ön Kulho vid Kakskerta till ett militärsjukhus. Ansvaret för pojkhemmets verksamhet hade uppfostringsnämnden. (Ikonen, 2017, 71) I vilken utsträckning läroanstalten också verkade på svenska har inte framgått, men för Åbo var det länge normalt att integrera finsk- och svenskspråkig undervisning. (Ikonen 2017, 98)

 

  1. Fortsättningsskolan, C, G, J, P

Skolan verkade från 1896–1973 (?)

Fortsättningsskolan inledde sin verksamhet hösten 1896 enligt modell från Tyskland, Schweiz och de andra nordiska länderna. Den var avsedd för flickor och pojkar som genomgått folkskolan, men som varken kunde gå till arbetslivet eller till andra fortsatta studier. Till den svenskspråkiga klassen anmäldes 29 elever till den finskspråkiga 48. Till en början var den inte en särskilt uppskattad skolform. Läsåret 1897–98 hade skolan bara 20 elever, men därefter kan man se en långsam ökning.

I fortsättningsskolan gick betydligt flera flickor än pojkar. I den svenskspråkiga klassen fanns bara några få gossar. Läsåret 1911–12 hade skolan inga svenskspråkiga elever. Vid skolinspektör Lönnbäcks inspektion 1901 framgick att undervisningen var alltför teoretisk, men det gick ändå nästan fem år innan en ändring skedde. Skolan var två-årig. Veckotimmarna i fortsättningsskolan var 36 i första och i andra klassen 39 timmar för pojkarna och 37 timmar för flickorna. Efter Lönnbäcks påpekande förnyades undervisningsplanen så att den för pojkarna ingick också 12 veckotimmar verkstadsarbete samt 9 timmar yrkesritning och för flickorna huslig ekonomi och handarbete. (Ikonen 2017, 73–74.) Förnyelsen märktes i att elevantalet steg betydligt och läsåret 1909–10 hade skolan redan 100 elever i fortsättningsklassen. Från läsåret 1931–32 ordnades också kvällsfortsättning enligt förebild från Malmö. Veckotimantalet var 10. Från 1935 skulle fortsättningsskolans första klass verka som dagskola. Den andra klassen blev dagklass först i slutet av Fortsättningskriget. Läroplansmässigt tog fortsättningsskolan ett steg mot yrkesundervisning. Då elever avbröt sin skolgång i fortsättningsskolan berodde det enligt uppgift på fattigdom.

Under vinterkriget misslyckades flera av eleverna i fortsättningsskolan. Arbetsförhållandena i samhället var goda och av olika orsaker befriades många elever från läroplikten. Från början av fortsättningskriget kunde man iaktta en kraftig minskning av elevantalet. Speciellt kvällsfortsättningens elever minskade kraftigt. Försummande av skolplikten förekom efter kriget närmast bland fortsättningsskolans elever. Det berodde på en akut brist på arbetskraft och på att eleverna ville få inkomster. I många fall hjälpte de ungas förtjänst familjerna i deras knappa ekonomiska situation (Ikonen 2017, 99-100)

 

  1. Lindhs folkskola, C, G, P

Bild 122. Lindhs folkskola, (Turun kansanopetuksen historia. Ikonen 2017, 48)

Skolan verkade 1874-?

Många lärosäten i Åbo verkade i hyrda utrymmen, såsom den s.k. Linds skola i början av Skolgatan, som blev klar 1874. Detta var det första skolhuset som planerats som folkskola. Staden köpte senare huset. (Turun kansanopetuksen historia. Ikonen 2017, 48)

I början av år 1873 började man i Åbo planera ett nytt skolhus vid Västra Torggatan (nuv. Skolgatan) på en tomt ägd av tunnbindarmästare A. Lindh. Tomten skulle hyras för 10 år. Byggnaden planerades av stadsarkitekt C.J.F. von Heideken och stod färdig 1874. Skolan hade tre klassrum och ett biblioteksrum, men specialutrymmen fanns inte. I vilken utsträckning undervisningen här gick på svenska är oklart, men 1875 fanns det ännu fler elever i den svenskspråkiga undervisningen än finskspråkiga även om de finskspråkiga barnen var fler till antalet. (Ikonen 2017, 49)

 

  1. Sirkkalabackens skola, Åbo hjälpskola, C, I, Q

Bild 123. Kärnhuset i Sirkkalabackens skola. (Foto MG 2017)

Skolan har verkat sedan 1973(?).

De administrativa funktionerna samt specialundervisningen för Sirkkalabackens skola verkar i ”Kärnhuset”. I skolhusen verkar också en svenskspråkig eftis för elever i åk 1–2. Skolan ger grundläggande specialundervisning på svenska för årskurserna 1–9. Föreståndare läsåret 2020-21 är Johanna Lindfors.

Ur historisk synvinkel utgör Sirkkalabackens skola en fortsättning på Åbo hjälpskola. Skriftligt material saknas om båda skolorna. (Ikonen 2017).

 

 

  1. S:t Olofsskolan, Sirkkala medborgarskola, C, F, G, H, Q

Sikkala medborgarkola verkade fram till 1971.

S:t Olofsskolan verkar sedan 1971.

I Ikonens förteckning över åbofolkskolorna och klasserna 1970 ingår för de svenskspråkiga skolornas del Sirkkala medborgarskola. När skolan grundades framgår inte, men tidigare i texten framhåller Ikonen att grundandet i ett tidigare skede (1960-talet) föll på formella skäl. Efter det man tagit det avgörande steget mot grundskolan sammanslogs medborgarskolan år 1971 med den kommunala försöksmellanskolan. År 1970 hade medborgarskolan två klasser med sammanlagt 36 elever. Föreståndare var Otto Bergström. (Ikonen 2017, 166)

Bild 124. S:t Olofsskolan i Åbo. (Foto MG 2015)

S:t Olofsskolan är Åbo stads svenskspråkiga högstadieskola på Klostergatan 11. Skolan har en naturvetenskaplig klass till vilken eleverna skilt måste söka.

<https://blog.edu.turku.fi/stolofsskolan/>

Grundskolan medförde en femdagars läsordning, nivåkurser och stödundervisning. I övergångsskedet ändrades mellanskolelevernas betygsskala så, att den motsvarade grundskolklassernas. Detta för att garantera att elever som kom från olika skolformer skulle behandlas lika. Vid den gemensamma elevantagningen till andra stadiets skolor. Årskurs 8 och 9 hade ännu i många skolor mellanskolans gamla läroplan. Först på våren 1981 gav man i de gamla läroverken avgångsbetyg åt elever som hade studerat enligt grundskolans läroplan. För att göra undervisningen enhetlig fanns det handledande lärare i olika läroämnen. Efter några år framgick att kvarstanning på högstadiet hade minskat kännbart. (Ikonen 2017, 179)

Skolans skoldistrikt blev gemensamt för Åbo, S:t Karins och Pikis (Bo Rosenbergs e-mail 22.11.2022). Nya skollagar och förordningar trädde i kraft år 1985 med syftet att ge kommunerna möjlighet att utveckla sitt skolväsen. Nivåkurserna som delade in högstadiets elever utgående från begåvning ansågs inte vara i enlighet med grundskolans ”anda” utan en kvarleva från parallellskolesystemet. Samtidigt var det många som bekymrade sig över begåvade barns skolgång. Man påstod att de blivit bortglömda. (Ikonen 2017, 187)

År 1984 gick lärarna i strejk på vårvintern och skolarbetet låg nere i tre svenskspråkiga skolor och 26 april utlyste arbetsgivarna lockout för alla läropliktsskolor i landet. Den 26 april hölls ett stort strejkmöte på Salutorget. Strejken inverkade inte på gymnasierna i staden. De förlorade arbetsdagarna ersattes inte. Strejken utvidgades inte till alla skolor i landet. Arbetskonflikten varade i tre veckor. (Ikonen 2017, 183)

Hösten 1991 fick åboeleverna första gången njuta av höstlov. Detta möjliggjordes av den nya skollagstiftningen som fastslog att skolnämnderna kunde bestämma om skolornas arbetstider. Därför inleddes också höstterminen tidigare än vad som hade varit vanligt. (Ikonen 2017, 200)

Under år 1991 minskades Finlands bruttonationalproduktion med 6,2 % och den svaga ekonomiska situationen avspeglade sig i minskade skatteintäkter. Det drabbade i synnerhet skolornas byggnads- och renoveringsprojekt och på svenskt håll i Åbo S:t Olofsskolans renoveringsprojekt, vilket väckte livliga protester. Att återanvända skolböcker var ett sätt för att skära ner skolornas utgifter. Läsåret 1992–93 delade man ut betydligt flera begagnade skolböcker än vad man hade gjort tidigare. Också matlistan drabbades. Lärare permitterades tidvis, gruppstorlekarna ökade och timresursen minskades. Inga vikarier anställdes utan lärarna måste sköta kollegernas undervisning vid sidan av sitt ordinarie arbete. Genom sparåtgärderna kunde skolväsendets utgifter minskas med 5,7 % jämfört med år 1991. Statsandelarna minskade emellertid med nästan 12 %. När ekonomin återhämtade sig startade Utbildningsstyrelsen Akvarieprojektet 1994 med målet att till skillnad från tidigare utveckla skolan nedifrån uppåt. Våren 1994 blev saneringsarbetena i S:t Olofsskolan klara. (Ikonen 2017, 204–208)

Den nya lagen och förordningen 1998 skiljde inte längre på hög- och lågstadier vilket gav möjlighet att kommunalt organisera undervisningen inom den grundläggande undervisningen på nytt sätt. Undervisningsnämndens finska och svenska avdelningar ersattes av sektioner, vilket gjorde deras ställning svagare än vad avdelningarnas hade varit. (Ikonen 2017, 215)

Tabell 24. Elevantalet i S:t Olofsskolan

År                  1990              1995              2000

Elever             299                301                305

(Ikonen 2017, 228).

Hösten 2005 fanns i S:t Olofsskolan över 400 elever, när skolan ursprungligen var planerad för 325 elever. Alla tänkbara utrymmen var i bruk. Rektor Elvi Johansson antog att elevökningen berodde på att de tvåspråkiga familjerna huvudsakligen satte sina barn i en svenskspråkig skola. Redan vid mitten av 1980-talet hade man i de svenskspråkiga skolorna kunnat iaktta en trend, som avvek mot tidigare situation. Elevantalet i de svenskspråkiga skolorna började stiga. Man hade noterat att flera barn från tvåspråkiga familjer registrerade sina barn som svenskspråkiga, men detta är i sig ingen garanti för hur skolvalet utfaller, eftersom språkregistreringen inte styr valet av skolspråk. Antalet inskrivna elever till årskurs 1 i Åbo hade på 80-talet varit ca 80 per år. På 1990-talet var motsvarande antal under flera år 125–150 elever. Åbo svenskspråkiga befolkning ökade inte numerärt men svenskspråkiga elever från Åbos grannkommuner via avtal gick i de svenskspråkiga skolorna i staden. När en barnfamilj flyttade från Åbo till en grannkommun betydde detta inte ett avbräck i de svenska skolornas elevantal, vilket var fallet inom det finskspråkiga skolväsendet.

Den avgörande orsaken var ändå en attitydförändring hos de tvåspråkiga barnfamiljerna. Under tidigare decennier hade det varit mycket vanligt att barn från tvåspråkiga familjer satte sina barn i finskspråkiga skolor. Under 1980-talet uppstod tanken om att tvåspråkigheten bäst hålls levande om barnen går i svensk skola.

En del konsekvenser hade detta för de svenska skolorna. Det finska inslaget ökade. En del elever hade inte så särskilt starka kunskaper i skolans undervisningsspråk och rätt mycket resurser fick sättas på att befästa språkkunskapen. Det var i viss mån konfliktfyllt. En del genuint svenskspråkiga föräldrar kunde ibland kritisera skolan för att för mycket resurser gick till denna språkinlärning.

Det förekom också intresse för den svenska skolan bland rent finskspråkiga familjer. Då blev man tvungen att ta en principdiskussion. Linjedragningen för att antas till en svensk skola blev att det ska finnas en tvåspråkig bakgrund och att eleven tex. gått i svensk dagvård. Den här problematiken försvann nästan helt efter att det finska skolväsendet grundat språkbadsklasser på svenska.

Inom undervisningen var det ökande antalet tvåspråkiga elever särskilt utmanande för finskundervisningen. Man kunde inte förutsätta förkunskaper för även i Åbo finns tämligen svenskspråkiga miljöer och det förekom också elever som flyttat tex. från Sverige eller Åland. Nivågrupperingen som kom med grundskolan hade slopats. Inom timresursen fanns det emellertid möjlighet att bilda mera homogena grupper. Detta ledde fram till den sk. Modersmålsinriktade finskundervisningen, som sedan fick en egen läroplan.

Ett större problem i samband med elevökningen utgjorde utrymmesfrågan emedan skolornas utrymmen tog slut. Detta märktes först i lågstadieskolorna. Alla specialutrymmen måste tas i bruk som klassrum. Redan på 1980-talet utlokaliserade lågstadieskolorna klasser till Katedralskolan, men detta förslog inte långt (Ikonen 2017, 260–261, men texten är Bo Rosenbergs; Bo Rosenbergs e-mail 22.11.2022 och saknas i den finskas versionen av boken).

I S:t Olofsskolan fanns också de finskspråkiga grannkommunernas svenskspråkiga elever. Efter vissa tillfälliga arrangemang fick utrymmesfrågan sin lösning när det sedan 2007 beslöts att skolan får överta fjärde våningen i grannhuset Kaskisgatan 5. Det byggdes också en gångbro mellan husen. När sedan Åbo svenska arbetarinstitut flyttade till samma hus kunde S:t Olofsskolan och arbetarinstitutet samanvända flera av utrymmena gemensamt (Ikonen 2017, 250).

 

  1. Topelius folkskola, C, G, Q

Bild 125. Topelius folkskola.

(Internet 3.2.2023 https://www.google.com/imgres?imgurl=https%3A%2F%2Fblog.edu.turku.fi%2Ftopelius%2Ffiles%2F2015%2F05%2Fcropped-cropped-WP_20150511_13_20_19_Pro-1-2.jpg&imgrefurl=https%3A%2F%2Fblog.edu.turku.fi%2Ftopelius%2F&tbnid=-FWR9q29sI91kM&vet=12ahUKEwjowKCt7cP7AhXVi8MKHa4cAeQQMygBegUIARC5AQ..i&docid=udvyAMOnh9oOpM&w=1200&h=279&q=Topeliuksen%20kansakoulu&ved=2ahUKEwjowKCt7cP7AhXVi8MKHa4cAeQQMygBegUIARC5AQ)

Skolan hade vissa år svenskspråkiga klasser. Den huvudsakligen finskspråkiga skolan låg vid Packaregatan. (Bo Rosenbergs e-mail 22.11.2022).

 

Bilaga 2. Lärdomsskolorna

 

  1. Kort resumé över de svenskspråkiga läroverken i Åbo stad

1276 grundades Åbo katedralskola

1530 ändrades katedralskolan till Åbo gymnasium

1540 grundades Åbo akademi och gymnasiet blev trivialskola

1817 blev trivialskolan Åbo högre elementarskola (Åbo gymnasium)

1872 ändrades Åbo gymnasium till Åbo svenska klassiska lyceum (Classicum).

1938 gick Svenska lyceum ihop med Svenska klassiska lyceum (1872-1973).

1955 bildades Svenska flicklyceum genom att Heurlinska skolan (1861-1955) slogs ihop med Flickskolan i Åbo (1847) 1919-1955.

1971 gick Åbo svenska flicklyceum (1955–1971) gick ihop med Åbo svenska samskola (1888–1972) och Svenska klassiska lyceum (1872–1971) och bildade därvid läroverket Katedralskolan i Åbo (1972–1976).

1973 delades läroverket Katedralskolan vid övergången till grundskolan i gymnasiet Katedralskolan och högstadiet S:t Olofs skola.

Lärdomsskolorna i denna granskning

I nedanstående förteckning anges lärdomsskolorna med de olika namn som har brukats för dem trots att de i huvudsak har förblivit en och samma skola trots nasmnbytet.

  1. Åbo katedralskola (1276–1530), Åbo gymnasium, (1530–40),

Trivialskolan (1540–1817), Högre elementarskolan, (1817–72),

Svenska klassiska lyceum (Classicum) (1872–1973), Åbo

samlyceum (1971-76), Gymnasiet katedralskolan 1973–           1276–2023–  1060 år

  1. Lägre elementarskolan (1851–74), Åbo realskola

(1874–84), Åbo reallyceum (1894–1915), Svenska

lyceum (1915–45)                                                                           1851–1945        94 år

  • Heurlinska skolan 1861–1955        84 år
  1. Svenska fruntimmerskolan (1844–1919), Åbo svenska flicklyceum (1919-55 ),                                               1844–1955      110 år
  2. Svenska samskolan, 1888–1976        88 år
  3. Kimito svenska samskola, 1948–1973, Kimitoöns

gymnasium, 1973–                                                                        1948–2023–      75 år

  • Pargas svenska samskola, 1910–1973, Pargas svenska gymnasium, 1973-

Lärdomsskolorna i denna granskning

I nedanstående förteckning anges lärdomsskolorna med de olika namn som har brukats för dem trots att de i huvudsak har förblivit en och samma skola trots nasmnbytet.

  1. Åbo katedralskola (1276–1530), Åbo gymnasium, (1530–40),

Trivialskolan (1540–1817), Högre elementarskolan, (1817–72),

Svenska klassiska lyceum (Classicum) (1872–1973), Åbo

samlyceum (1971-76), Gymnasiet katedralskolan 1973–           1276–2023–  1060 år

2. Lägre elementarskolan (1851–74), Åbo realskola

(1874–84), Åbo reallyceum (1894–1915), Svenska

lyceum (1915–45)                                                                           1851–1945        94 år

3. Heurlinska skolan 1861–1955        84 år

4. Svenska fruntimmerskolan (1844–1919), Åbo svenska flicklyceum (1919-55 ),                                               1844–1955      110 år

5. Svenska samskolan, 1888–1976        88 år

6. Kimito svenska samskola, 1948-1973, Kimitoöns gymnasium, 1973–                                                                        1948–2023–      75 år

7. Pargas svenska samskola, 1910–1973, Pargas svenska gymnasium, 1973-                                                                         1910–2023–     113 år

 

  1. Åbo katedralskola, trivialskola, elementarläroverk, samlyceum, gymnasium,

Skolan verkade som:

Åbo katedralskola 1276–1540

Åbo trivialskola 1540–1630

Åbo gymnasium 1630–1722

Åbo elementarläroverk 1722–1873

Åbo klassiska lyceum (Classicum) 1873–1971

Åbo svenska samlyceum 1971–76

Gymnasiet Katedralskolan och S:t Olofs högstadieskola 1976-

 

På medeltiden fanns det två skolor i Åbo, dominikankonventets skola på klosterbacken och stiftets katedralskola intill domkyrkan (Wahlström 2016, 12). Klosterskolan som var helgad åt S:t Olof fanns i samband med dominikankonventet. När grundskolan infördes 1973 gavs högstadiet i Åbo namnet S:t Olofs skola, trots att den inte har någon direkt koppling till klosterskolan som hade upphört senast under reformationen på 1500-talet.

Skolan invid domkyrkan var knuten till domkapitlet och fick därför benämningen domskola eller katedralskola. Det tredje laterankonciliet hade 1179 bestämt att man vid varje domkyrka skulle inrätta ett prebende (ett område där innehavaren hade rätt att inkräva skatt av invånarna) för en skolmästare så att han genom detta skulle få inkomster för att kunna undervisa i skolan. Om skolans tidigaste tid saknas emellertid konkreta uppgifter, då Åbo stad med katedralskolan brändes ned vid novgorodernas härjningar år 1318. Novgoroderna strävade till att hindra inrättande av en romersk katolsk utpost i ett område där de försökte expandera sitt inflytande.

Genom branden förstördes alla förstahandsuppgifter om skolan. Också därefter har Åbo stad och katedralskolan förstörts flera gånger då staden har brunnit. År 1318 var bara en av de första. Branden 1546 anses sedan avsluta medeltiden i staden, branden 1711 skakade staden under stora ofreden och branden 1827 utlokaliserade skolan till Raumo för några år.

Hanska (2008, 391–396) och många andra historiker har diskuterat när Åbo katedralskola egentligen inledde sin verksamhet. Det man nu med säkerhet vet om stadens och skolans tidiga historia är beroende av källor som funnits på annat håll. Av dessa har framgått att Åbo katedralskola verkade redan innan novgorodernas anfall 1318. Johannes Hastig 1908, Aarno Mailiniemi och Carl Jacob Gardberg (1966) har preciserat grundläggningsåret till år 1276. De motiverar årtalet med att då instiftades domkapitlet i Åbo. Eftersom katedralskolan var bundet till detta är det troligt att skolan grundades samtidigt.

Ett motiv för grundandet av katedralskolan var Påvens allmänna uppmaning och att den katolska kyrkan under sin missionstid var beroende av präster som behärskade folkets språk. J.W. Ruuth (1909, 3) hävdar att katedralskolan kunde ha grundats redan vid 1250-talet. Skolans huvudsyfte var att utbilda präster för stiftet. Då lägre skolor i början inte fanns inleddes skolans verksamhet med grundläggande undervisning i läsning, skrivning, räkning och psalmsång. Under medeltiden kom Åbo katedralskola att bli stiftets och hela Finlands mest betydelsefulla skola. Benämningen av skolan skiftade så att den hann bli både trivialskola och gymnasium innan den 1640 upphöjdes till Åbo Akademi

Det första kända skriftliga dokumentet om Katedralskolans existens utgörs av att ståthållare Mathias Kettilmundsson år 1326 testamenterade en summa pengar till skolan för att understöda fattiga elever (Wahlström 2016, 12). Skolmästare Henrik Tempis testamente från år 1355 är ett annat av de tidigaste dokumenten om skolan. Att skolan säkert verkade också på 1600-talet har framgått av kartor där skolans plats har utmärkts i domkyrkans ringmur. Den första historiken om skolan har författats av Johannes Hastig (1908). Hans bok om skolan, som elementarläroverk, behandlar åren 1722–1806.

På 1500- och 1600-talet kunde en skolmästare vid Åbo katedralskola ännu inte erhållit ett prebende för egen räkning, eftersom det länge fanns endast ett prebende vid kyrkan för kyrkoherden. Denne måste därför också sköta skolmästarsysslan. Ovisst är när skolmästarsysslan, kallad scholastici, skiljdes från kyrkoherdeämbetet, men det är möjligt att det skedde innan 1400-talet. Då scholastici även var ledamöter av kanikkollegiet skedde i Sverige och andra länder att scholastici med tiden överlämnade undervisningen åt en rector scholarium.

Då biskop Konrad Bliz gjorde skillnad på prebenderade och icke-prebenderade rektorer torde det också ha skett i Åbo där scholastici således med tiden kom att bli den person som övervakade undervisningen, medan en rektor i praktiken skötte om att undervisningen ordnades. Skolmästaren kunde inte i någon händelse ensamt ha hunnit sköta all undervisning i skolan. Redan tidigt såg sig rektor därför föranledd att anlita lärarbiträden, hypodidascali eller ”hörare”, särskilt på de lägre stadierna.

Till hörare utsågs längre hunna elever, men också sådana som nyligen genomgått skolan. Systemet antog småningom en fastare form och de biträdande lärarna fick sig särskilda loca, ”kretsar eller klasser” anvisade, varför de även benämndes locati dvs. klasslärare. Det sålunda uppkomna klasslärarsystemet bibehölls sedan under hela skolans verksamhetstid. Hörarna ansågs vara rektors enskilda biträden. Det var hans skyldighet att avlönade dem. Sin huvudsakliga inkomst erhöll de emellertid genom allmänhetens offervillighet och genom privatundervisning kallad information. Därav den senare använda benämningen informator för privatlärare.

Allt från äldsta tid var djäknarna hänvisade till djäkne- eller sockengång. Det var under många sekler den gamla skolans livsvillkor. Invånarna var fåtaliga och fattiga, men sedan de blivit kristna omfattade de med välvilja och pietet skolarerna, som kyrkans ämnesvänner kallades. Att stöda dem med allmosor hörde till de goda gärningarna. Från den heliga stolen anlände tom. en påminnelse om att 100 dagars avlat skulle beviljas de som understödde skolarerna i Åbo stift. (Hastig 1908, 2–4). Som känt ledde sockengången emellertid också till mycket missbruk och att studierna försummades. Biskop Magnus Stiernkors (c 1490–1567) försökte därför förbjuda sockengången, men sannolikt med ringa framgång.

Johannes Hastig (1908, 5) konstaterar att man inte vet mycket om innehållet i undervisningen i Åbo, men genom att jämföra med motsvarade undervisningen vid andra katedralskolor kan man få en bild av undervisningen i Åbo. Undervisning i ämnena i trivium som grammatik, logik och retorik erbjöds nog samt så mycket matematik att det gavs möjlighet att beräkna de rörliga helgdagarna. I musik utsträckte sig undervisningen till det som behövdes för liturgin. Hastig spekulerar också om läromedlen och noterar att sannolikt användes Donatus grammatik, evangeliumtexterna för söndagspredikan samt Catos Disticha moralia.

Då ganska få djäknar hade råd att förskaffa sig böcker och skrivmaterial bestod undervisningen till stor del av eftersägning och upprepning (repetitio mater studiorum). Mekanisk utanläsning och steril formalism var sålunda karaktäristiska för den medeltida skolundervisningen. Djäknarna skulle nästan från första början präntade in i minnet en mängd abstrakta grammatikregler oredigt och dunkelt avfattade på i ett för dem okänt språk, latin. Någon förklaring kom läraren i allmänhet inte med, utan hans verksamhet inskränkte sig till förhör av de läxor som han hade dikterat, vilka djäknarna skulle pränta utantill in i minnet.

Vid nordiska katedralskolor var det vanligt att undervisningen inleddes klockan fem på morgonen och fortsatte med kortare pauser till klockan fem på eftermiddagen. Ruuth håller långt med Hastig i beskrivning av undervisningen vid Åbo katedralskola, men framhåller att i undervisningen har säkert också ingått ars dictaminis, dvs. förmågan att skriva de brev och upprätta de skrivelser som den icke-skrivkunniga befolkningen hade behov av.

I första klassen, infirma, undervisades i latin enligt Donatus grammatik. I andra klassen, etymologia, fördjupades studierna genom etymologiska förklaring och praktiskt bruk i retoriken. Den tredje, syntactis, och fjärde klassen, kallades conrectoris eller rectoris, beroende på vem som var huvudläraren. Där fortsatte undervisningen till satsläran, logiken och filosofin, men det är inte alls säkert att det vid Åbo katedralskola förekom ett fjärde år. (Hastig 1908, 102) Sång torde ha undervisats alla år eftersom det var en nödvändig förmåga för alla präster. Mailiniemi förmodade att undervisningen under 1300-talet ännu var mycket ofullständig och först i början av1400-talet skulle ha omfattat alla triviums ämnen. Emellertid betvivlar både Hastig och Mailiniemi att resurserna vid Åbo katedralskola skulle ha varit tillräckliga för att undervisa alla qvadriniums ämnen. Hanska framhåller att man i Åbo katedralskola ändå tydligt överskred minimifordringarna för undervisning vid en vanlig stiftsskola (Hanska 2008, 400).

Skolan var uppenbarligen så väl ansedd, att den erhöll elever också från andra stift. Oenighet råder ändå mellan forskarna om i vilken utsträckning undervisningen var rent teoretisk eller mera praktiskt inriktad på att sköta prästsysslan. Pirinen (1956) framhåller att skolan sannolikt främst undervisade i de konkreta prästsysslorna. Wahlström (2016) har givit sin bok om Åbo katedralskola underrubriken Finlands skola, som en hänvisning till att det under lång tid inte fanns någon annan jämförbar skola i landet. Först år 1724 kom Borgå gymnasium igång.

Någon närmare statistik över djäknarnas ålder finns inte bevarad, men man vet att en av dem var 12 år, vilket tyder på att de närmast hade verkat som korgossar. Undervisningen skulle idag därför kunna klassas som grundläggande undervisning. Präster med högre examen uppnådde sin ställning genom att delta i församlingsverksamheten och efter studier utomlands. Lehtonen (2002, 169) framhåller att djäknarna nog studerade mässliturgi. Problemet med dessa antaganden om undervisningen i skolan är att de baserar sig på logiska antaganden, men saknar verifierbara källor (Hanska 2008, 398).

Också om läroböckerna som var i bruk kan man endast göra ett antagande. Däremot känner man till att i medlet av 1300-talet erhöll domkapitlet skriftgåvor av skolmästaren Henrik Tempil och biskop Hemming. De var möjligen avsedda att ersätta de skrifter som förstördes vid novorodernas härjning. Bland bokgåvorna fanns också sådana som kunde ha kommit Åbo katedralskola till godo såsom Petrus Lombardius sentenser (Libri quatuor sententiarum) och ett par kommentarverk. Dessa verk var uttryckligen teologiska läroböcker som användes vid universitetet i Paris. De böcker biskop Hemming donerade handlade däremot om kyrklig liturgi och syndabekännelse. Klockars (1960, 68–69) har framhållit att ett verk av magister Laurentius Olavi de Vaksala (Summa de ministris et sacramentis ecclesiasticis) var särskilt användbart för fattiga och enkla präster som inte hade tillgång till mera dyrbara verk. Emellertid finns det inga hänvisningar till att dessa verk verkligen skulle ha använts vid undervisningen. Det kan endast uppfattas som sannolikt med tanke på deras utformning. Beträffande de verk som skolmästare Henrik Tempil donerade är sannolikheten högre att de också användes i undervisningen.

Biskop Korad Blitz och Åbo domkapitel gav år 1482 en skolordning, som efterföljdes ännu på 1500-talet. I de skolordningar som sedan skrevs åren 1561 och 1571 beaktades reformationens inflytande i synen på den nya religionen och humanismen. Humanismens strävan att skapa en friare och sannare livsåskådning, ett renare och verkligare bildningsideal hade redan krönts med framgång då reformationen slutligen bräckte de bojor med vilka papismen och skolasticismen hade bundit tanken och tron. Vid undervisningen blev de nya idéerna verksamma huvudsakligen genom den evangeliska trosläran och den klassiska litteraturen. Inom religionsundervisningen skedde naturligtvis de största förändringarna. Grundande sig på bibeln, särskilt på nya testamentet och katekesen erhöll den nu en renare och ett sannare innehåll.

Boktryckarkonsten kom att bli humanismens och reformationens flitiga budbärare. Trots att kyrkans inflytande genom reformationen generellt inskränktes fortgick den ännu beträffande undervisningen, emedan kyrkan behövde evangeliskt kristna tjänstemän. Dessutom eftersträvades att skolorna skulle få så många elever som möjligt, då både kyrkan och riket behövde läs- och skrivkunniga tjänstemän. Att riket genom reformationen började ta ett ansvar för undervisningen hade en avgörande betydelse för utvecklingen av undervisningen. Men enligt skolordningen 1571 hade skolan fortfarande en prästutbildande tendens och djäknarna övades flitigt i kyrkan i de ecklesiastiska förrättningarna. (Hastig 1908, 7, 14)

Mikael Agicola, som först var rektor och senare biskop i Åbo, ansåg att den allmänna utbildningen och särskilt skrivar- och triviumutbildningen egentligen borde ingå i utbildningen för allmänheten både för gossar och flickor. Ändå förblev skolutbildningen länge förbehållen gossar från välbeställda familjer. Skolordningen 1571 var mycket allmänt formulerad, men den utgick från att det skulle vara bra om också allmogens barn skulle gå i skola. Meningen var att skolan skulle ha tre till fyra klasser eller kretsar i vilka eleverna studerade två år per klass, alltså sammanlagt 4–8 år. Målspråket för studierna var latin, eftersom detta ännu var lingua franca för de bildade. Därför skulle eleverna också sinsemellan bara tala latin. De äldre eleverna skulle enligt sedvanan bistå de yngre.

Skoldagen sträckte sig från kl. 5 på morgonen till 5 på kvällen, visserligen med pauser inklusive en matpaus. Då bibeln ursprungligen hade skrivits på klassisk grekiska infördes också detta språk och studerades så intensivt vid Åbo katedralskola att skolan i folkmun fick namnet Grekborgen. I skolordningen gavs också anvisningar för val av skolmästare och hans uppgifter. Skolordningen kom inte bara att gälla Åbo katedralskola eftersom den i detta skede inte längre var den enda skolan i Finland. Också i Raumo, Viborg och Borgå kom det att finnas skolor. (Hanska, Lahtinen i Hanska, Vainio-Korhonen 2010, 81–88)

Det var reformationen som först formulerade tanken om allmän skolgång. Kung Gustav Vasa, som hade genomfört reformationen i Sverige, skrev våren 1533 en cirkulärskrivelse till alla i riket, att barnen borde skickas till skolan och att de borde få hemmets stöd för skolgången. Under Mikael Agricolas tid som rektor vid Katedralskolan, åren 1539–1548, fick skolan så gott rykte att den fick ta emot elever också från Sveriges främsta familjer. Åbo stads skolhistoriker Oscar Nikula uppger att skolan i slutet av 1500-talet var en av de främsta i riket med upp till 700–800 elever, men de flesta gick säkert på apologistklassen. Det uppges, att då en stor del av eleverna i Åbo hade finska som modersmål, fick det i slutet av 1500-talet till följd att ungdomar i Helsingfors inte önskade söka till Katedralskolan i Åbo ”för det finska tungomålets skuldh…”. Samtidigt hade emellertid elevantalet vid övriga skolor rasat pga. de häftiga unionsstriderna.

Genom reformationen blev skolmästarna kungliga löntagare. Det innebar att deras inkomst sjönk väsentligt även om den vid skolan i Åbo syntes ha varit rätt förmånlig, men osäker och obestämd. Genom hertig Karls och rådets resolution blev visserligen skolmästarens avlöning bestämd till belopp och uppbördsområde, men då våld och olag rådde i landet inflöt tjänstemännens löner blott delvis. Först år 1624 fastställdes genom ett riksdagsbeslut och ett biavsked avlöningen för hörarna. Då skolan i Åbo 1630 delades i dels gymnasium, dels elementarläroverk (trivialskola) blev lönerna anslagna i dess stat upptagna för gymnasielärarnas underhåll. (Hastig 1908, 10–12)

Då reformationen inleddes sjönk nivån på undervisningen särskilt för de blivande prästerna. Det föranleddes av Gustav Vasas åtgärder att överföra kyrkans egendomar till kungamakten. I början på 1600-talet fanns det i Österlandet, alltså Finland, bara fem stadsskolor utöver skolorna i Åbo och Viborg, dvs. i Raumo, Nådendal, Björneborg, Helsingfors och Borgå. I de skolorna undervisades bara i tre obligatoriska ämnen latin, teologi och sång. Fram till medlet av 1800-talet tvistade man länge om det var kyrkan eller staten som hade rätt att besluta om undervisningen. I Åbo förorsakade tidvis långa avbrott i undervisningen.

Då kung Gustav Vasa krävde att få unga män till Stockholm för att tjäna den växande förvaltningen uppstod fenomenet djäknerappande. Det innebar att djäknar i förtid skulle avbryta sina studier till präst för att i stället bli lägre tjänstemän. Katedralskolans dåvarande rektor Mikael Agricola gillade inte att de blivande prästerna på detta sätt avbröt sin undervisning. Därför påskyndade han djäknarnas studier så att de skulle hinna bli prästvigda innan de kunde tas ut till förvaltningen. Emellertid blev kung Gustav Vasa blev så missnöjd över Agricolas obstruktion att han avsatte honom som rektor och utnämnde honom i stället till biskop (1554–57).

Det att Åbo stad brann år 1546 räknas som medeltidens slut i staden. Därför kom skolan för några år att flytta till Raumo och där den verkade som en trivial/elementarskola. Då skolan sedan efter några år återkom till Åbo inrymdes den i en skolbyggnad som uppfördes invid domkyrkomuren, Den byggnaden fick i folkmun namnet Grekborg, eftersom där också studerades grekiska.

 

Bild 126. Katedralskolan inrymdes i ett tidigt skede i domkyrkans ringmur i byggnad C. Dessförinnan hade Katedralskolan varit inrymd i den lilla byggnaden F i muren längre till höger. Torget framför skolan kallades Skoltorget (Lilius 1982, 8, v. Bonsdorff 1894, 116)

Åbo katedralskola verkade länge i en tvåvåningsbyggnad av sten, sydöst om kyrkan. Husets bottenvåning bestod av en täckt port till kyrkogården samt ett valv. I andra våningen låg en undervisningssal. Huruvida byggnaden ursprungligen hade rests med tanke på skolan är emellertid ovisst.

I Åbo domskolas inre organisation torde reformationen inte ha föranlett någon större förändring. Skolmästaren förblev den enda ordinarie läraren och hörarna var hans biträden. Då behovet att förstärka de ordinarie lärarkrafterna ökade särskilt sedan nya läroämnen intagits i läroplanen. År 1604 förordnade regeringen att vid alla domkyrkoskolor skulle antas en konrektor och en teologilektor för att biträda rektor.

Vid skolan i Åbo var rektorn kanske den viktigaste personen. År 1561 ordnades skolmästarens/rektors lön sålunda att den i Katedralskolan blev 144 tunnor säd. (Hanho 1947, 30) En tid bytte man emellertid rektor årligen. Det gjorde lektorn i teologi nästan lika viktig, i synnerhet som han representerade kyrkan i motsats till rektor, som var en av kungamakten tillsatt tjänsteman. Christer Hummelstedt har 1988 sammanställt en rektorslängd för skolan. Också skolhistorikern Hanho har räknat upp många av de personer som hade betydelse för denna medeltida skolas utveckling. Genom att jämföra dessa förteckningar kan man få en rektorslängd som leder från grundandet fram till våra dagar.

Om klassernas antal i Åbo före år 1630 finns ingen säker kunskap, men professor Billmark uppgav att det innan skolan blev gymnasium skulle det ha funnits fyra successiva klasser (Hastig 1908, 102). För inträde i skrivarklassen (apologistklassen) krävdes första latinklassens förkunskaper, vilket åtminstone i Åbo medförde betydande svårigheter bl.a. för att skolan saknade tillräckligt antal lärare. Därför översåg man i Åbo med kunskaperna i latin. Inte ens förmågan att kunna läsa i bok torde ha krävts, vilket innebar att skolan med moderna mått gav en helt grundläggande undervisning. Karl XI drog sedan in apologistklasserna, men vid domskolorna, som den i Åbo, fick de ännu bli kvar. Då skolan i Åbo under 1600-talet gick skolan i miste om sina prebenden, kyrkliga gods i Koski, Ingois och Leisala, minskades rektors och lärares inkomster. Någon nöd gick det ändå knappast på dem eftersom djäknarna vid intagning till skolan var tvungna att erlägga en betydande skolgäld. (Hastig 1908, 8–9, 17–20)

Kung Gustav Vasa förespråkade ett paradigmskiftet i Petrus Ramus och Francis Bacons anda enligt vilken all undervisningen borde grunda sig på elevens observationer och erfarenheter. Emellertid lyckades prästerskapet under ett helt århundradet uppskjuta paradigmskiftet och skolornas modernisering eftersom de fruktade att förlora sin makt över skolan och samhället. Då förslaget till skolordningen skrevs år 1611 dominerade därför ännu en humanistiskt syn enligt vilket all kunskap fanns i de antika texterna. Därför är det inte alls oförklarligt att det från 1600-talet, då skråväsendet spreds till Åbo, rapporterades häftiga handgemäng mellan de mera praktiskt inriktade skrågesällerna och djäknarna vilka följde den humanistiska synen på kunskapen.

Följande skolordning, år 1649, har betraktats som ett pedagogiskt mästerstycke genom att den beaktade både lärostoffet och undervisningsmetoderna. Så skulle bl.a. de romerska historikerna Livius och Cornelius Nepos studeras. Undervisningen i grekiska begränsades till Pauli brev till Titus och efesierna, söndagsevangelierna samt Aesops fabler. Då lämpligt tillfälle yppades skulle läraren förklara mänskliga levnads- och sedesförhållanden, enkel beskrivning av naturen och dess förändring. I apologistklassen skulle eleverna undervisas i räkning och skrivning med särskild hänsyn till praktiska behov.

Skolordningen hade stipulerat trivialskolor och gymnasier. Det var i första hand katedralskolorna i Sveriges stiftsstäder som kom att kallas trivialskolor. Trivialskolan skulle ha fyra klasser plus två påbyggnadsklasser. I trivialskolans s.k. apologistklass gavs en mera praktiskt inriktad undervisning avsedd främst för mera handelsinriktade yrken.

Emellertid drabbades den humanistiska utvecklingen i slutet av 1600-talet av en ökande snäv dogmatism. Biskop Gezelius dä:s skolplan från år 1682, kallad Methodus informandi avlägsnade sig i hög grad från ståndpunkten i den föregående och karaktäriseras av ett religiöst och kyrkligt intresse. Förutom morgon- och aftonbön, då eleverna skulle falla på knä och i tysthet förrätta sin andakt, förekom dagligen flera kyrkobesök och bibelläsning. Endast i apologistklassen kvarstod en praktisk-real prägel med demonstrationer också på fältet. Den enda romerska skald som alltjämt lästes var Cornelius Nepos. Som förut var latinet ändå undervisningens huvudämne. (Hastig 1908, 22–32)

Redan innan Åbo brand 1827 hade Katedralskolan lidit av utrymmesbrist. När Åbo trivialskola sedan inledde sin verksamhet 1830 blev det inte bättre av att den blev tvungen att dela utrymme med en Bell-Lancasterskola. Bägge skolorna inrymdes då på Västra strandgatan i landshövdingens tidigare hus. Fasaderna förenhetligades, men i rumsindelningen företogs endast smärre förändringar. Trivialskolan med enhetlig sal inrymdes i byggnadens vänstra del, medan Bell-Lancasterskolan och två biblioteksrum placerades i byggnadens högra del. I byggnadens mittdel fanns en tambur, korridor och vaktmästarbostad (Lilius 1989, 56).

I Åbo gjordes katedralskolan till en trivialskola från år 1830, men de ekonomiska realiteterna hindrade emellertid genomförandet av den nya skolordningen fullt ut. Biskop Gezelius d.ä. krävde en evangeliskt renlärig skola. Detta begränsade undervisningen då de gamla grekiska texterna uppfattades som hedniska och ledande till moraliskt förfall. Också Johan Amos Comenius texter uppfattades som tvivelaktiga då de sågs som kalvinistiska. Emellertid accepterades ändå hans Orbis sensualium pictus som lärobok i trivialskolan. Gezelius framhöll att undervisningen skulle ges också åt de fattigaste och mest svårbildade, men undervisningen skulle då ta i beaktande elevernas inlärningsförmåga och utvecklingsstadium. Det här betonade han särskilt i sina anvisningar i Methodus informandi. Inga andra stora förändringar genomfördes i trivialskolorna än att klasserna utökades till fem och att lärarna utsågs av kronan i stället för av kyrkan. Enligt skolordningen av 1649 byggdes skolnätet ut i riket också med pedagogier, men dessa placerades sällan på landsorten, trots att största delen av befolkningen fanns där. Pedagogien på landsbygden i Kimito blev därmed ett undantag. Kvaliteten på undervisningen växlade mycket mellan skolorna.

Karl XI:s skolordningen 1663 påminde i hög grad om Gezelius Methodus informandi. Då Gezelius med lärdomsundervisningen huvudsakligen hade avsett blivande prästers utbildning generaliserade den nya skolordningen kunskaperna så att de skulle gagna inte endast prästutbildningen utan allmän medborgerlighet för tjänstemän. Apologistklassen drogs följaktligen in, men undervisningen i aritmetik sköts upp till fjärde klassen och begränsades till de fyra enkla räknesätten. Visserligen upptogs ett nytt realt ämne, nämligen allmän historia, men dess betydelse blev obetydlig. Däremot inriktades utbildningen allt mera på latinet så att barnen redan i tidig ålder borde börja studera språket. Den nya skolordningen innehöll noggranna föreskrifter om lärokurser och -böcker. Comenius Orbus pictus användes alltjämt i de tre första latinklasserna, men där behandlades också Erasmus De civitate morum och Vives’ Introductio ad sapientiam. I fråga om metodiska föreskrifter är 1693 års skolordning mycket knapp, men där varnas för alltför mycket utantilläsning, även om den alltjämt var tillåten. Repetition var fortsättningsvis en viktig metod. Undervisningen skulle beakta elevernas utvecklingsgrad och fattningsförmåga. Många och olikartade ämnen fick inte sammanblandas så att lusten och minnet inte skulle kvävas. (Hastig 1908, 28–31)

Den stora ofreden (1700–21) blev onda tider särskilt för lärares och elevers ekonomiska förhållanden. Efter tio års krig var stämningarna redan sådana att skolarbetet var svårt att utföra. Från början av 1710-talet saknades det sinneslugn som är nödvändigt för ett framgångsrikt skolarbete. Åbo drabbades av en förödande brand år 1711, som medförde förluster för både skolans lärare och elever. Skolan besparades inte heller från olagliga utskrivningar av elever och lärare till krigstjänst. Då ryska trupper sedan rykte in i staden stängdes skolan. Åren 1713–16 var skolans arbete helt inställt. De flesta ordinarie lärarna hade flytt till Sverige. Skolans rektor Johannes Zidbäck drog sig tillbaka till Tammela pastorat, då ersättningen för skolarbetet upphörde eller åtminstone sjönk kraftigt. Inga elever kunde utexamineras. Ungdomens undervisning och vård överlämnades till personer som inte var kvalificerade för uppgiften. År 1718 förklarade det provisoriska domkapitlet i Åbo att skolan skulle duka under om den inte förses med ”grundlärda docenter”. Lärarnas avlöning var fortsättningsvis mycket knapp och osäker då den helt måste förlita sig på djäknarnas sockengång, varav de överlät en del av inkomsterna till lärarna.

Då också en stor del av prästerskapet hade flytt ordinerades såväl studenter som djäknar till präster efter att de hade undergått ett förhör. (Hastig 1908, 32–34) Då skolan verkade höll sig elevfrekvensen ändå någotsånär uppe att döma av att under läsåren 1700–05 och 1710–12 intogs inalles 309 nya elever, alltså i medeltal 25–44 elever/läsår, medan det under 1680-talet hade intagits mer än 47 elever om året. Detta torde delvis ha berott på att skoldjäknarna och studenterna enligt lag var befriade från all slags krigstjänst, trots att man nog försökte pressa dem till sådan (v. Bonsdorff, 1901, 502). Åren 1710–11 hemsöktes Åbo dessutom av en allvarlig pestepidemi som medförde inskränkningar i vardagslivet. Inom den svenska församlingen omkom dock endast 120 personer (v. Bonsdorff 1901, 543). Att epidemin skulle ha haft återverkningar på katedralskolan nämner åtminstone inte v. Bonsdorff i sin historik över Åbo stads historia, vilket kan bero på att epidemierna oftare drabbade andra befolkningsskikt.

Då Åbo besattes av ryssarna 1714 upplöstes magistraten och andra officiella institutioner. Biskopen, professorer, studenter, lärare och djäknar sökte sig tillflyktsort utanför fiendens maktsfär (v. Bonsdorff, Helsingfors 1901, 560). Med bildningsförhållandena i staden såg det till en början synnerligen tröstlöst ut genom lärarkårens flykt, då de ekonomiska resurserna sinade och såväl akademin som katedralskolan upplöste sig. Men redan i mars 1716 inträdde en förändring till det bättre då katedralskolan åter öppnades på den ryska kommendanten Galitzins försorg. Huruvida det skedde i den gamla skollokalen eller på annan plats är oklart. Föreståndartjänsten erbjöds först skolans tidigare rektor Johannes Zidbäck. Då han tackade nej utnämnde den ryska styrelsen dominus Michael Wahrenberg, som troligen blivit student 1713. Wahrenberg verkade sedan till 1720, men fick 1722 han tjänst som kapellan i Hvittisbofjärd. Efter Wahrenberg följde som katedralskolans föreståndare en lektor vid skolan, dominus Haqvinus Lundbeck, som också torde ha blivit student 1713. Han verkade intill ofredens slut och sedan från 1733 som rektor i Tavastehus. Från 1717 övervakade Consistorium åter Åbo katedralskola samt utnämnde dess föreståndare och lärare. Vid consistoriums kontroll upplevdes undervisningen inte vara tillfredsställande. Därför försökte man erbjuda rektoratet åt pastor Michael Zadeel från Tavastehus. Han antog dock inte anbudet. Då sedan lektor Degerman, apologisten Wrang samt kollegan Carpelius efter fredsslutet återvände till skolan utsågs Degerman till rektor och bildningsarbetet kunde fortsätta. Åbo stad var då illa skövlad, men skolans byggnad stod kvar dock i ganska förfallet skick. Krigets ödeläggelse var emellertid vida större än vad en ytlig betraktare kunde upptäcka. De andliga frukterna som vunnits under den föregående tidens idoga arbete hade till stor del blivit utplånade. Tom. läskunnigheten uppges allmänt ha gått förlorad.

Redan vid den första riksdagen efter kriget beslöts att rikets skolordning skulle förnyas, men det dröjde ända till år 1724 då en ny fastställdes provisoriskt. I Finland kom denna emellertid att gälla ända till år 1843 då den ryska överhet som år 1809 hade ersatt den svenska fastställdes en ny skolordning.

Skolordningen 1724 angav att den lärda skolutbildningen skulle meddelas i trivialskolor och gymnasier. Rättighet att dimittera till universitetet hade endast gymnasierna, men om det som i Åbo stift sedan 1830 saknades ett gymnasium fick trivialskolan dimittera till universitetet. En trivialskola skulle ha fyra successiva klasser och en särstående apologistklass, som skulle sörja för den lägre praktiska bildningen. Denna hade försummats sedan Karl IX:s skolordning. I Åbo fick apologistklassen emellertid en delvis annan ställning än den av skolordningen föreskrivna genom att man i Åbo inrättade både en lägre och en högre apologistklass, varvid den lägre också skulle ägna sig åt latinläsning och utgöra en bottenskola för latinavdelningen. Till den sekundära appologistklassen skulle överflyttas de som inte ville gå den högre lärdomsvägen i den egentliga latinskolan. I den primära klassen var latinet emellertid inte ett obligatoriskt läroämne. Enligt skolans matrikel var det jämförelsevis få elever som från apologistklassen övergick till latinavdelningen. Hastig (1908, 35) framhåller att dessa främst var sådana finsktalande elever som här lärde sig svenska och något latin innan de fick tillträde till första latinklassen. Senare miste primäravdelningen helt sin betydelse som bottenskola för lärdomsskolan. Från hösten 1805 undervisades i den lägre klassen enbart finsktalande gossar och i den högre sådana som också kunde mottag undervisning på svenska.

Liksom förut skulle varje klass i trivialskolan ha sin särskilda lärare. Rektor undervisade högsta klassen i skift med konrektor. För sångundervisningen fanns en sånglärare, director cantus, som vanligen även var klockare i domkyrkan. Emellertid framhöll lärarna då priserna steg i Åbo erhålla så ringa lön att den i allra knappaste laget förslog till brödfödan, men aldrig oberoende av hur sparsamt de än lever hinner till någon bokpenning om året. Ju högre priset steg på allmänna konsumtionsvaror desto mer lärde sig skollärarna uppskatta fördelen av avlöning in natura. Sålunda anhöll katedralskolans lärare hos regeringen om att lärarnas penninglön skulle förvandlas till spannmålslöner, eftersom det i Åbo fanns tillgång till odisponerad kronotionde. Ansökan godkändes, men från 1774 bestämdes att lönen åter skulle betalas i penningar. Då detta medförde klagomål ändrades de åter till lön i spannmål. Djäknepengarna fortsatte emellertid att vara lärarnas huvudinkomst. Den skiljde sig dock i hög grad mellan socknarna och begränsade så djäknarnas inkomster. I allmänhet hade rektor, de högre lärarna och apologisten högre lön än de lägre lärarna. Nödställda lärare kunde få rätt till djäknepengar i extraordinarie socknar, vilket då ytterligare minskade djäknarnas inkomster. Åtminstone rektor och ibland även lärare kunde göra anspråk på fri bostad eller nödiga hyresmedel. Ofta samlade lärare sig små lönetillskott genom privatundervisning, information. När rektor eller lärare avgick för pension skulle han med sin efterträdare komma överens om sin pension. Men också den utgick djäknepenningar. (Hastig 1908, 38–53)

Som elev kunde ungdomar med tro och trovärdighet antas till skolan hela läsåret med kyrkoherdens vittnesbörd, men i praktiken blev det framförallt i februari och mars då de hade erhållit inkomsterna från djäknegången. Rektor måste hålla förhör med varje ungdom som sökte till skolan. Kravet var att kunna läsa på svenska. För inträde i apologistklassen ställdes dock inga krav på förkunskap. För att få tillträde till latinklasserna skulle eleven däremot kunna läsa katekesen på svenska. Finsktalande elever som inte kunde läsa och förstå svenska blev emellanåt antagna till skolan, emellanåt inte. De finsktalande utgjorde ändå ett betydande antal. Någon specifik andel uppges emellertid aldrig. De finskspråkiga eleverna kom ofta från de omkringliggande enspråkigt finska socknarna, många av de svensktalande kom från högre stånds eller hantverkarfamiljer i Åbo. Någon uppgift om att det till Åbo katedralskola skulle ha kommit elever från den vidsträckta svenskspråkiga skärgården finns inte.

Enligt bevarad elevmatrikel hade skolan år 1670 sammanlagt 110 elever och antalet växte till c. 260 år 1868. Då skolan efter att ha varit stängd under stora ofreden åter inledde verksamheten inskrevs år 1717 sammanlagt 54 elever under det påföljande året och därefter c. 25 nya elever per år. År 1722 torde elevantalet ha varit 201, men följande år åter stigit till 271. Sedan varierade elevfrekvensen endast obetydligt, men ökade 1731 till 345. År 1735 hade skolan maximalt antal elever, 408. Antalet elever per klass var mellan 11 och 71 och minskade i de högre klasserna. Då fullständiga uppgifter om antalet elever per klass och år inte ingår av Hastigs redovisning kan säkra uppgifter om bortfallet inte beräknas, endast uppskattas till 10–30 %. Den tvååriga apologistklassen hade som mest över 100 elever och de eleverna utgjorde mellan 16 och 42 % av skolans elever.

 

Figur 8. Ovanstående diagram inleds efter stora ofreden. Såväl det totala antalet elever som antalet dimitterade minskade till sekelskiftet 1800-talet och strax därefter. Uppgifter om antalet elever saknas några år i medlet av 1700-talet under tiden för lilla ofreden, vilket visar krigens negativa inverkan på utbildningen. Emellertid noterar varken Hastig eller andra skolhistoriker i sin text sådana tillfälliga motgångar.

Då skolan inte hade någon övrig personal och klasserna ofta kunde vara stora hade såväl rektor som lärare till sin hjälp elever för olika uppgifter. Notarius primus, bästa eleven i rektorsklassen stod högst i rang. Ostarius som också valdes bland rektorsklassens elever för ett läsår hade till uppgift att upprätthålla ordning och skick i skolan och i de lägre klasserna biträda vid förhören. Han kunde även ta ton mot läraren. De lägre klasserna hade var sin notarius primus. Slutligen hade läraren en index, som var hans praktiska hjälpreda. Det hände att någon lärare använd denna index väl vidlyftigt för privata uppgifter. Ibland hade rektor också en hemlig observator, som i lönndom gav akt på kamraternas beteende utanför skoltid. Varje klass hade sin janitor, som skulle hålla reda på lektionstiden.

I motsats till senare tider arbetade alla klasser ibland samtidigt i skolans enda stora klassrum i domkyrkans ringmur. Då pulpeterna blev ett senare påfund satt eleverna först bara på bänkar längs väggen. Senare fick läraren ett bord och en stol i klassrummet. Ända till år 1783 uppvärmdes det rätt stora rummet med en enda kakelugn. Sångundervisningen skedde i en mindre sk. diskantkammare, där det murades en mindre kakelugn med dragrör. Både lärare och elever var någorlunda tillfreds med den dåtida lokalen, trots att fönstren var små och otillräckliga och det inte fanns plats för en ordentlig skolgård eftersom kyrkogården låg på ena sidan och skoltorget på den andra. Trängseln i skolan var säkert betydande, vilket hade menliga följder såväl i didaktiskt som disciplinärt avseende. Disciplinen upprätthölls med de flitigt begagnade risen, som hade ett särskilt risskåp. Vid allvarligare bestraffningar användes emellertid prubban, som utgjordes av ett litet mörkt rum av en hundkojas storlek, där eleverna fick fullgöra sin bestraffning. Det skolhuset brann sedan ner 1827.

Skolans ledning ville gärna framhålla Åbo katedralskolas karaktär som ett för hela stiftet gemensamt överläroverk, där en fullkomligare förberedelse för de akademiska studierna kunde vinnas än i de trivialskolor som tillkommit senare. Fram till medlet av 1700-talet var det därför inte ovanligt att skolan fick ta emot elever från trivialskolorna i Tavastehus, Björneborg och Helsingfors. De intogs vanligen i lägre klasser, men kunde på biskopens eller domkapitlets tillstyrkande intas direkt i rektorsklassen i Åbo trivialskola.

Då eleverna inom klassen ofta hade mycket skiftande kunskaper blev de indelade i olika läxlag. Uppflyttning till följande klass skedde först när de upplevdes ha tillräckliga kunskaper. Den allmänna klasspromotionen företogs i regel i början av sommaren, men uppflyttningen kunde ske flera gånger under läsåret efter genomgånget årsförhör (examen anniversarium). Förutom uppflyttning förekom translokation, vilket innebar att eleven flyttades upp från ett läxlag till ett annat då kunskaperna ökade eller ner om eleven börjat slarva med läxläsningen.

Apologistklassen utgjorde mer eller mindre en skola för sig och stod i rätt liten förbindelse till latinklasserna, men det förekom förflyttningar i båda riktningarna mellan latinklasserna och apologistklassen. Tiden eleven arbetade i en klass varierade beroende på förkunskaperna särskilt i första klassen, infirma. Vanligen tog det ett par år att avlägga en klass, men i synnerhet i infirma kunde det för en del elever ta tom. fem år. I början var det vanligt att apologistklassen inte kunde genomgås på kortare tid än åtta-nio år. Rekordet torde ha varit 12 år. Längre fram förkortades tiden betydligt så att man i medlet av 1700-talet kunde avlägga den på tre till fem år.

Mycket tid användes till att inhämta kunskaperna i de två högsta klasserna. Inte sällan examinerades dessa elever av biskopen som skulle sörja för att endast väl förberedda och sedligt stadgade ynglingar skulle erhålla akademisk medborgarrätt, dvs. möjlighet att studera vid en akademi eller ett universitet. Trots detta synes det ha förekommit att ovärdiga studentkandidater introducerades i Akademin. Dessa hade då ofta studerat för en privat informator och inte vid Åbo trivialskola. De elever som i framtiden hade för avsikt att ägna sig åt praktisk verksamhet kunde vanligen lättare dimitteras än de som tänkte gå någon litterat levnadsbana. Skolorna hade fortsättningsvis karaktären av prästbildningsanstalter och teologiska studier stod högst i kurs. Antik språkkunskap betraktades länge som den högsta lärdomen, bildningen.

Lärokurserna för de olika klasserna angavs i princip av skolordningen, men förlorade med tiden alltmer i betydelse då modernare skolböcker togs i bruk. Därför fattades i början av 1800-talet bestämda föreskrifter om lärokurserna. De som inte genomförde hela lärokursen fick skiljebetyg som var mycket allmänt formulerade. Sådana elever valde vanligen en levnadsbana som lägre tjänstemän eller näringsidkare.

I äldre tider var det sk.snillevalet, selectus ingeniorum, föremål för stor uppmärksamhet. Den som saknade snille skulle inte få tillbringa sin tid på skolbänken för han skulle bara vara lärarna till besvär. Enligt Karl XI:s skolordning skulle snilleval förekomma såväl före inträde i skolan och därefter. Gossar som saknade håg och fallenhet för studier skulle förmanas att söka sig en annan livsväg. Skolordningarna innehöll ändå inte något förbud för sådana gossar att söka studievägen, men senast i tredje klassen skulle sådana elever avskiljas.

År 1748 gavs tom. en kunglig förordning om att sådana elever som ansågs sakna snille skulle bege sig i kronans tjänst eller annan nyttig näring. Å andra sidan framhöll biskopen och skolreformatorn Brovallius (1707–55) att om undervisningen i skolorna med hänsyn till läroämnena skulle bli tillräckligt allmän skulle de flesta elever kunna lära sig något nyttigt. För Åbo katedralskola var en sådan princip dock helt främmande. Av tradition hade elever som saknade snille överförts till apologistklassen, som fortsättningsvis var skolans största.

Vid riksdagen 1751–52 ansåg prästeståndets att snillevalet var svårt att göra då många ligger liksom i dvala före 20-års åldern, men sedan ändå visat sig bli de bästa av karlar. Emellertid hämmade den i Finland ofta förekommande obekantskapen med svenska språket i hög grad elevernas studieutveckling. (Hastig 1908, 130–156)

Hastig (1908) uppger också c 75 läroböcker vid skolan åren 1722–1806. Huvuddelen av dem har utgivits på 1700-talet, de äldre på 1680-talet och de nyaste på i början av 1800-talet. Den äldsta var D. Erasmus: Colloquia familiaria selecta från 1536 och den nyaste J. Languis: Coloquia latina från är 1807.

Rektorer under tiden i Raumo var Matthias (död 1549), Henricus Marci (Martini 1568–78, Andreas Henrici 1578–88, Tomas Jacobi 1588–1594, Mathias Georgii Mathesius 1594–1604, Georgius Clementis 1604–1615. (Hanho 1947, 31)

Rektorer vid Katedralskolan var bl.a. Henrik Tempil, Peter Särkilax 1526, Martin Skytte 1528, Tomas Keijoi 1534–39, Mikael Agricola 1539–1548, Paul Juusten 1548–1554, Erik Härkäpää 1555–1559, 1562–1568, Henricus Jacobi 1559–1562, Jacob Finno 1568–1578 och 1583–1588, Kristian Agricola 1588–1595, Gregorius Teit 1588–1595, Marcus Helsingius 1595–1609, Joachimus Stuthaeus 1609–1616, Gabriel Melartopaeus, Ericus Alfthanus, Tomas Florius ,Andra rektorer var Simon Leth, Laurentius Andrae Bjur, Olaus A. Sigfriedi, Laurentius, Petri Gunnerus, Johannes Zidbäck 1710–22, Michael Wahrenberg 1716–1720, Haqvinus Lundbeck 1720–21, Anders Degerman 1722–30, Israel Peldan 1730–42, Martin Gråå 1742–53, Martin Cerenius 1742–60, Niklas Thurdin 1760–65, Andreas Wetterblad 1765–? Henrik Reinold Baeck 1802–18, Thomas Lauretii, Ericus Olai, Gregorius Clementis, Christianus Bartholomaei/Bartoldi, Nicolaus Magni Carelius, Henricus, Martini Fattbur/Fatebur.

Teologie lektorer var åtminstone Gabriel Melartopaeus 1616–1630, Ericus Alfthanus 1623–1630, Tomas Florius 1630–?  Simon Johannes Carelius, Andreas Johannis Sculptorio-Carelius och Matthias Jacobaeus Tolia (Hanho 1947, 27–28).

(Antskog-Ruusuvuori 1999, Gardberg 1966, Hanska 2008, Hanho 1947, Hastig, 1908, Ikonen 2017, Moberg 1927, Nikula 1987, Nikula 1973, Schybergsson 1947, Wahlström 2016, Westö 2006)

Åbo gymnasium

Skolan verkade 1630–1843.

Enligt beslut av kung Gustav II Adolf omvandlades Åbo katedralskolas klass IV år 1630 till gymnasium. Katedralskolans rektor, konrektor och lektor utnämndes till gymnasielektorer. Gymnasier hade inrättats i Tyskland på 1500-talet för att befria universiteten från den grundläggande vetenskapliga undervisningen. Kungen beslöt att också i Sverige inrätta sådana gymnasier. (Hanho 1947, 48–51). Det utgjorde också ett sätt att minska kyrkans makt över skolan. Gymnasium ansågs därvid ha en högre status än en katedralskola. I praktiken innebar det att Åbo katedralskola delades i ett gymnasium och en trivialskola. Mannen som lyckades införa gymnasiet var biskop Isaacus Rudbeck. Tanken med gymnasierna var att höja nivån på prästutbildningen i en mera evangelisk anda. Som gymnasium kom lärarkåren att verka som stiftets domkapitel.

Bild 127. Åbo gymnasium i medlet av 1800-talet (Wahlström 2016, 45)

Gymnasiets betydelse ökade när Finlands trivialskolor inte längre fick utbilda elever för universitetet. 1821 hade Åbo gymnasium 54 elever medan Borgå gymnasium som i början på 1800-talet hade varit Finlands enda hade 82 gossar och Viborgs ny klassiska gymnasium bara 26 elever. En lägre undervisningen ordnades i schola inferior, trivial- eller elementarskola. Rektor för gymnasiet var också rektor för den lägre undervisningen på samma sätt som senare i läroverken. Gymnasiet övertog det gamla skolhusets byggnad. Denna reparerades upprepade gånger under 1630-talet, men rektor Georg Alanus klagade ändå i november 1638 över att både lärare och elever led av att de sönderslagna fönstren släppte in både regn och köld. Så drabbades skolhuset igen av eldsvåda år 1681.

Gymnasiet övervakades av biskopen, i denna egenskap benämnd efor. För biskop Isaac Rothovius (1572–1752) utgjorde undervisningen en viktig verksamhet som han övervakade strängt. Biskopen och generalguvernören för Finland greve Per Brahe (1602–1680) samarbetade för att stärka landets undervisning. Under Rothovius tid kom det elever till Katedralskolan ända från Kajanalands friherreskap, emedan också det var en del av greve Per Brahes förläningar. På denna tid var Åbo svenska rikets tredje största stad efter Stockholm och Riga. Staden hade därför stor ekonomisk betydelse för riket. Gymnasiet hann verka i 10 år innan det år 1640 omvandlades till Åbo Akademi, något som är helt unikt för denna skola. Enligt tidens syn rymdes det inte både ett gymnasium och en akademi i samma stad. Således grundades en ny trivialskola i Åbo benämnd katedralskola.

Ett nytt skede inleddes när gymnasiet flyttade till en stenbyggnad vid Gamla stortorget. År 1671 hade kronan inköpt ett stenhus i vilket hovrätten inrättades, men huset hade förstörts i branden 1681 under stora ofreden. Huset byggdes upp igen och blev skådeplatsen för många dramatiska händelser i stadens och Finlands historia. Det besöktes bl.a. av kungarna Gustav II Adolf och Gustav IV Adolf. Då huset åter brann 1827 kunde källarvalven räddas och har vid senare renoveringar återfunnits. Det uppges ha funnits hemliga gångar till andra hus i närheten. Skolhuset kom efter återuppbyggnaden att förenas med grannhuset och de fick en enhetlig fasad.

Först mot slutet av 1600-talet återfick skolan namnet katedralskola eller dopskola. Biskop Johannes Gezelius d.ä. hade som mål att återupprätta Åbo gymnasium och lyckades inrätta en sjätte ordinarie lektorstjänst. Elevantalet ökade och för att underlätta bristen på läroböcker grundade han ett boktryckeri i staden. Egentligen hörde det till katedralskolornas rättigheter att få upprätthålla ett eget tryckeri. I detta tryckeri tycktes böcker i upplagor på över 1000 exemplar. Man inledde också en blygsam produktion av finskspråkiga böcker som kunde användas i undervisningen på områden där befolkningen var huvudsakligen finskspråkig.

Då Åbo Akademi förvandlades till Alexanders universitetet i Helsingfors tog man ned talarstolen och tom. dörrarna och förde dem till Helsingfors. Lärare flyttades också till Helsingfors, varför det dröjde till 1829 innan Åbo gymnasium hade alla lärartjänster åter besatta. Den Kejserliga senaten beslöt att domkapitlet och Åbo gymnasium gemensamt skulle disponera Solennitetssalen i Åbo. Även om den nybildade Åbo Akademi sedermera återtog största delen av de utrymmen som hade överförts till katedralskolan behöll gymnasiets rektor rätten att besluta om Solennitetssalens användning. Först 1976 i samband med övergången till grundskolan upphörde denna rättighet.

Bild 128. I detta hus i Raumo startade Åbo katedralskola sin verksamhet efter branden i Åbo 1827. (Wahlström 2016, 22)

Under 500 år hade katedralskolan legat vid domkyrkomuren, men då denna och alla dess byggnader revs efter branden 1827 behövdes nya utrymmen. Under de första åren efter branden flyttades skolan till Raumo till ett hus som staden lät bygga extra för skolan. När domkapitlets anhållan om att Katedralskolan skulle få överta Akademihuset avslogs erbjöds 1830 det forna hovrättshuset vid gamla Rådhustorget där skolan ännu 2023 arbetar. (Wahlström 2016, 11–55).

Då Finland 1809 anslöts till Ryssland flyttades Åbo Akademi 1827 till Helsingfors och blev Alexanderuniversitetet. Genom universitetets flyttning till Helsingfors förlorade ärkestiftets domkapitel i Åbo en del medlemmar. Teologiprofessorn hade nämligen varit bisittare i domkapitlet. Det var en orsak till att kejsaren beslutade att den tidigare huvudstaden ändå skulle få ett gymnasium. Då hörde det till domkapitlets uppgift att utse skolans lärare. Lektorerna vid Åbo gymnasium kunde nämligen ersätta de professorer som hade flyttats till Helsingfors. År 1885 blev utnämningsrätten över lärarna lagstadgad, men man kunde inte komma åt problemet med lärarnas låga avlöning. Det ledde bl.a. till att rektor liksom de flesta av lärarna i början av 1800-talet mottog penningmedel av borgerskapet för att kunna betala hyra för sin bostad. Gymnasiet var fyraårigt. (Joutsivuo i Hanska, Vanio-Korhonen 2010, 112–122)

 

 

Bild 129. Ritning för Åbo gymnasium. (Lilius 1982, 56)

De lägre klasserna i Åbo gymnasium som grundades 1829 i Raumo efter Åbo brand, men kunde redan 1831 flytta till Åbo där skolan fick utrymmen i före detta landshövdingshuset. Efter återkomsten till Åbo 1830 måste skolan stänga 1831 redan i september pga. ett allvarligt kolerautbrott. Först i februari kunde den åter öppna. Kolerafarsoten återkom i slutet av Krimkriget 1853 och de nästpåföljande läsåren påverkades i hög grad av farsoten och kriget. Förhållandet mellan lärare och elever beskrivs under 1800-talet som mycket ansträngd.

Svenska klassiska lyceum (Classicum), högre elementarskolan

Skolan verkade 1872–1973.

År 1872 ändrades alla gymnasier till lycéer och Åbo gymnasium blev Åbo svenska klassiska lyceum – Classicum. Kyrkan förlorade tillsynen över skolorna och den gavs till ett skolråd som verkade med en mandattid på fyra år. Senare infördes ett föräldraråd som fick överta skolrådets uppgifter. Skolrådet och senare föräldrarådet tillsatte skolans lärare och tog upp disciplinära ärenden.

Till en början var lyceet ett förhållandevis stort åttaklassigt läroverk med närmare 450 elever. De ämnen som dominerade undervisningen var latinet (49 årsveckotimmar) och matematiken (37 årsveckotimmar). Under förryskningsperioderna i slutet av 1800-talet infördes sedan ryskan som ett dominerande språk på latinets bekostnad.

Bild 130. Klass VI våren 1918. Sittande andra fr.v. Lars-Ivar Ringbom, tredje fr.v. Adolf Höglander. Foto ur Åbo Akademis bildsamlingar. (Wahlström 2016, 79)

Vid Classicum var på 1870-talet c. 15 % finskspråkiga elever. Lycéet hade som arv av gymnasiet och den högre elementarskolan stadens bästa bibliotek med över 10 000 band.

Förtycksperioderna kring sekelskiftet 1900 påverkade gymnasiet i hög grad. Under läsåret 1915–16 var eleverna tvungna att klippa bort vissa stycken och bilder ur läroboken i tyska som ansågs olämpliga av den rysksinnade Skolstyrelsen. Läsåret 1917–18 var Georg Boldt ordinarie lektor i historia. Han gav aldrig läxor och hans undervisning sades utgöra ett verbalt fyrverkeri. Kjell Westö har skrivit om honom i sin roman Där vi en gång gått. Boldt hörde till de som underhöll en revolutionär stämning i skolan. Han dog 1918 mycket olycklig över hur händelserna utvecklade sig under inbördeskriget.

Gymnasisterna stödde övervägande den vita sidan och en grupp planerade 1918 att övermanna besättningen på isbrytaren Murtaja i Åbo hamn för att från det röda Åbo med den söka sig till den vita armén i norr. De hejdades emellertid vid skolportarna av påpassliga rödgardister som beslagtog deras vapen. Den 1.2. stängde skolorna i Åbo som protest mot häktningen av en lärare. Många elever sökte sig därefter till Skärgårdens frikår och kunde utan strid marschera in i Åbo 12.4. Efter inbördeskriget gjorde skolan åter anspråk på sina lokaliteter vid Gamla stortorget, men återfick det först 10.6. Då skolverksamheten låg nere hela vårterminen hölls lärarmöten och inträdesförhör i Industriskolan på hörnet av Klostergatan och Smedsgatan. Eleverna i läroverkets avgångsklass blev studenter utan studentexamen under förutsättning att de hade fått godkänt avgångsbetyg.

I det klassiska lyceet hade latinet en dominerande ställning. När timantalet var som högst undervisades i latin 49 veckotimmar. Andra plats intogs av matematiken med 37 veckotimmar. Övriga ämnen var religion, svenska, ryska, finska, tyska, grekiska, franska, geografi, historia, fysik, naturalhistoria, logik, kalligrafi, teckning, sång, och gymnastik. En viss valfrihet förekom. Under förryskningsperioderna utökades timantalet i ryska år 1903 till 40 veckotimmar och 1912 tillkom en bestämmelse om specialkurser i Rysslands historia och geografi. När den ryska revolutionen bröt ut minskade skolan märkbart på antalet veckotimmar i ryska och när Finland förklarat sig självständigt slopades språket helt i de klassiska lyceerna. Det var inte latinet som vann på det utan undervisningen i andra ämnen bla. bokföring. Vid samma tid ändrades också studentexamen så att det muntliga förhöret vid Helsingfors universitet föll bort. I stället infördes ett femte skriftligt ämne i studentexamen: realprovet. Rektor Schybergsson framhöll att studierna i finska då blev allt mera krävande.

Tabell 7. Elevantal vid läroverket Classicum

1895, 1900, 1905, 1910, 1915, 1960, 1965

156,    169,   239,   218,   241,   341,  346 (Ikonen 2017, 77, 159)

 

Bild 131. Lärare vid Katedralskolan 1912 (Wahlström 2016, 80)

 

Självständighetstiden från 1918

Sedan den allmänna läroverkstypen efter 1914 blev det åttaklassiga reallyceet fanns det på svenska i Finland två läroverk som fick behålla den långa latinlinjen, Svenska normallyceum i Helsingfors, som ansvarade för lärarutbildningen och Svenska klassiska lyceum i Åbo.

Då de finsk-nationella kretsarna på 1930-talet ondgjorde sig över att det i det allt mera finskspråkiga Åbo fanns för många svenskspråkiga skolor i staden i förhållande till de finska och det dessutom var brist på elever till de svenskspråkiga uppstod det en kamp om vilken av de svenskspråkiga skolorna som skulle indras. Särskilt Classicum ansågs vara hotat. President Kyösti Kallio avgjorde frågan 1938 när han beslöt att Svenska klassiska lyceum och Svenska lyceum skulle sammanslås till ett 8-klassiskt linjedelat gymnasium. Gardberg kommenterar situationen med att det föll på Classicums lott att föra namnet vidare och denna skola fick härigenom bära på traditionerna från ännu en skola. (Wahlström 2016, 30–31)

När Classicum/Svenska lyceum från 1938 ombildades till ett åttaklassigt lyceum med linjedelning i gymnasieklasserna samt valfri kurs i latin från fjärde klass uppstod en ny lyceityp. Från den gamla skolan fördes en längre latinkurs med inalles 27 veckotimmar och grekiska som valfritt ämne vidare.

Under krigstiden 1939–1945 övertogs skolutrymmena tidvis av militären, men skolan undgick att bli bombad. Dramatiska händelser inträffade ändå i skolan då en vapenvägrare avrättades i utrymmena. Under krigen var många elever kommenderade till arbetstjänst och en del av undervisningen måste försiggå hemma hos lärare när det inte var möjligt att använda skolhuset. År 1944 när skolan stängdes i februari flyttade en del elever från de svenska läroverken till Kimito där de först inkvarterades i Dragsfjärd, senare i skyddskårshuset i Kimito. För eleverna blev det spännande att för första gången gå i en samskola.

Vid ingången till 1950-talet var gymnasiets utrymmen i ett synnerligen dåligt skick och då statsmakten inte visade något intresse för en renovering lät rektor Eskil Hummelstedt fotografera eländet och tvingade med milt våld undervisningsministern att bekanta sig med situationen, vilket ledde till att skolhuset kunde renoveras. Arkitekt för renoveringen blev Erik Bryggman som har satt sin prägel på det nuvarande skolhuset. De senaste renoveringarna 1975 utfördes under uppsyn av arkitekt Olof Holmberg.

Följande sammanslagning skedde år 1971 då pojkskolan Svenska klassiska lyceum inför övergången till grundskolan sammanslogs med Åbo svenska flicklyceum och gavs efter omfattande diskussion namnet Katedralskolan. Övergången till det nya skolsystemet förutsatte omfattande reparationsarbeten med den följden att eleverna från de två skolorna fick arbeta turvis i varandras skolhus. I samband med övergången 1975 till kommunalt gymnasium tillsattes en direktion, men dess uppgifter minskades småningom och 2013 avskaffades direktionen helt.

Reallinjen utvidgade skolans arbetsprogram. Genom detta ombildades Svenska klassiska lyceum till ett dubbelgymnasium. Den klassiska linjen fortgick ända tills Classicum upphörde som egen enhet 1971. Först på 2000-talet togs latinet åter upp på lektionsplanen. På 1970-talet var det stor brist på skolutrymmen i Åbo Katedralskolan kunde emellertid flytta in i sitt grundligt renoverade hus år 1977 efter att under hösten ha arbetat i Hirvensalo församlingshem. Från detta år minskade också elevantalet i stadens grundskolor kontinuerligt, medan elevantalet ökade i gymnasierna. Lärarnas antal ökade också.

Bild 132. Svenska klassiska lyceum i Åbo 1954. (Stormbom 2002)

På Skolstyrelsens framställning ändrade Undervisningsministeriet 1970 läroplanen för Svenska klassiska lyceum i Åbo så att undervisningen i det första främmande språket, engelska skulle börja redan i klass I. Ämnesträngseln i skolan ledde till ett system med udda antal lektioner, vilket innebar att antalet lektioner per ämne kunde variera varannan vecka. Övergången till femdagarsvecka i början av 1970-talet försvårade läsordningen ytterligare. Skolämnenas mångfald innebar att vissa ämneskombinationer blev omöjliga. Så uteslöts bla. psykologin vid vissa ämneskombinationer.

Läsåret 1977 kunde den 3-klassiga Katedralskolan inleda arbetet i ett nyrenoverat skolhus. Grundskolklasserna övertog flickskolans hus och här återuppstod till namnet dominikanerklostrets S:t Olofs skola.

Det fanns irritationsmoment när tre läroverk skulle samarbeta i en ny administrativ enhet, men då många lärare redan hade hållit lektioner också i de övriga skolorna gick övergången till grundskolan ändå rätt smärtfritt. När gymnasiet till slut kunde flytta in i det nyrenoverade skolhuset vid Gamla Stortorget framgick det i många sammanhang hur samstämmig lärarkåren var.

Då Skolstyrelsen med idéer hämtade från High School i USA påbörjade ett försök med årskurslös undervisning fick Katedralskolan komma med år 1988. Modellen kallad ”ungdomsskolan” föreslog att elever efter tre terminer skulle få välja sina kurser fritt för resten av gymnasiestudierna. Rektor Bertel Wahlström utverkade att Katedralskolan från läsåret 1990–91 skulle få en utvidgad valfrihet inom försöket så att ungefär hälften av skolämnenas kurser skulle få väljas valfritt. Undantag gjordes för modersmålet med tanke på att skolan verkade i en synnerligen finskspråkig miljö. Möjligheten att inom vissa gränser kunna komponera sitt studieprogram var egentligen förutsättningen för att det årskurslösa gymnasiet skulle kunna fungera som det var tänkt. Försöksperioden pågick till 1994 då övriga gymnasier kunde övergå till en ny läroplan med större valfrihet. Under försöksperioden tilldelades Katedralskolan en timresurs som möjliggjorde speciella arrangemang i undervisningen. Vissa ämneskurser kunde ges på engelska och ämnesövergripande projekt med upp till sex ämnen integrerade kunde undervisas i storgrupp. Senare blev möjligheter till annorlunda experiment kringskurna pga. nedskärningar i skolans finansiering.

Ett steg på vägen mot årskurslöst gymnasium gjordes när alla ämnen delade sitt stoff i tidsmässigt lika omfattande kurser om 38 lektioner à 45 minuter. Katedralskolan fick delta i ett försök 1982 där Skolstyrelsen gav ut kursplaner i varje ämne. Den nya kursplanen infördes sedan 1984. I Katedrakaskolan hade man sex perioder så att en kurs kunde läsas koncentrerat med sex lektioner i veckan under sex veckors tid och efter eventuellt prov betygsättas.

Nya renoveringar blev aktuella på 2010-talet, varvid gymnastiksalens golv avlägsnades och där under hittades rester av det gamla Åbo. När man i slutet av 1980-talet inledde försök med årskurslöst gymnasium hörde Katedralskolan till de skolor som genast gick med i försöket 1989. Många elever efterlyste praktiska kurser som träslöjd, matlagning och sjöräddning, språk som spanska och italienska. Tanken bakom, ungdomsskolan levde trots att skolsystemet på andra stadiet inte blev verklighet så som det hade planerats i försöket. Genom samarbete med yrkesutbildande enheter och den fria folkbildningen kunde dock mycket av planerna genomföras. Sedan dess har de studerande vid Katedralskolan kunnat avlägga kurser vid yrkesutbildningen i Åbo och dessutom vid finskspråkiga gymnasier i staden. Omvänt har också elever utifrån fått avlägga gymnasiekurser i Katedralskolan. Arbetarinstitutet har särskilt erbjudit kurser i språk som italienska, spanska och tom. kinesiska.

Med den nya läroplanen från år 2016 är den eftersträvade studietiden vid gymnasiet tre år och gymnasiernas resurstilldelning bygger delvis på antalet studerande som inom utsatt tid avlägger hela gymnasiet. Det att årskurslösheten skiljer sig så markant från tidigare studier har väckt diskussion, men innebär också att en fokusering på själva studierna (Wahlström 2016, 125).

Gymnasiet Katedralskolan

Skolan har verkat sedan 1973.

Katedralskolan i Åbo är det enda svenskspråkiga gymnasiet i Åbo. Sina anor räknar Katedralskolan från den medeltida katedralskola som bl.a. Schybergsson antar har grundlagts år 1276.

Bild 133. Klass IIA spelar boboll 1951 (https://info.edu.turku.fi/katedral/om-oss/historik/)

Finlands riksdag beslutade att Svenska klassiska lyceum i Åbo och Åbo svenska flicklyceum från och med höstterminen 1971 skulle ombildas till ett samlyceum. Skolstyrelsen föreslog att det nya sammanslagna gymnasiet skulle heta Åbo svenska samskola (eller -gymnasium), vilket naturligtvis säger vad det är fråga om. C.O. Tallgren, som då var riksdagsman och minister (och åbobo), drev ändå igenom att namnet blev Katedralskolan i Åbo. Övergångstiden varade till år 1975 och efter detta gick alla läroverksklasser under namnet Katedralskolan i Åbo. När grundskolan infördes i Åbo från och med läsåret 1976–77 avskildes gymnasiet till en skolenhet med samma namn. Gymnasiet Katedralskolan i Åbo kunde i början av följande läsår flytta in i det nyrenoverade skolhuset med den förnäma adressen Gamla Stortorget 1. Katedralskolan i Åbo har varit en föregångare i fråga om årskurslös undervisning då skolan år 1989 blev försöksgymnasium med årskurslös undervisning och var med om att utveckla det årskurslösa systemet och valfriheten i studierna. Sedan slutet av 80-talet till i dag har elevantalet stigit från 180 till ca 310 studerande och ett 20-tal lärare.

I början av 2000-talet fanns det varken psykolog eller kuratorer i gymnasiet eftersom antalet kuratorer och psykologer hade halkat efter i Åbo jämfört med många andra stora städer i landet. (Ikonen 2017, 222)

När grundskolan infördes 1973 delades Åbo lyceum i Katedralskolan och S:t Olofsskolan så att gymnasieklasserna överfördes till Katedralskolan och grundskolklasserna till St Olofsskolan. (Gardberg 1966, Hanska 2008, Hanho J.T. 1947 och 1955, Ikonen 2017, Ikonen 1982, Lilius 1982, Moberg 1927, Schybergsson, 1947, Stormbom 202, Wahlström 2016, Westö 2006)

Under Covidpandemin 2021–22 måste Gymnasiet liksom de flesta skolorna på andra stadiet stänga, inhibera gammeldans, penkisfest och lastbilskaravan och övergå till digital distansundervisning under någon månad i början av år 2021.

 

2. Lägre elementarskolan, Åbo realskola, reallyceum, Svenska lyceum

Bild 134. Lägre elementarkolans trevåningshus vid Salutorget 1867. (Karsten 1934, 11)

Skolan verkade 1852–1973 som

  • Åbo lägre elementarläroverk 1852–1873,
  • Åbo realskola 1873–1884
  • Åbo fyrklassiga realskola 1877–1879
  • Åbo reallyceum 1884–1915
  • Åbo svenska lyceum 1915 – 1973

Bild 135. Lägre elementarskolan i Åbo vid Alexanderstorget. Byggnaden blev färdig 1867. (Ikonen. 2017, 44)

 

På 1840-talet väcktes intresse för att hela befolkningen i Finland skulle få grundutbildning med elementära kunskaper i främst läsning, skrivning och räkning. Efter februarirevolutionen 1848 kom tsartronen att veckla och nationella ideal lyftes fram i Finland med hopp om att ungdomen skulle formas och danas till bärare av det hägrande bildningsidealet. Redan 1842 beslöts om inrättande av en lägre elementarskola i Åbo, men stadens borgare drog sig för de stora utgifterna och skylde på Åbo brand 1827, vars skador ännu inte hade täckts. Edvard Bergenheim hade som lektor redan upprätthållit ett privat läroverk, när han blev ärkebiskop  framställde han att det vilande förslaget om grundandet av en lägre elementarskola skulle inrättas, emedan den högre elementarskolans elever saknade tillräckliga förkunskaper.

Bild 136. Lärare vid lägre elementarskolan i Åbo våren 1873.(Karsten 1934,28)

Skolan kunde inleda sin verksamhet 1852 i bokbindaränkan Fredrika Randéns hus vid Stora Tavastgatan 12 såsom Åbo lägre elementarläroverk. På sätt och vis återupplivandes därmed appologistklassen vid Åbo katedralskola. Den hade i tiden varit landets näst största pedagogiska institution. Till rektor utsågs Gustav Adolf Schultz. Han var en god och omtyckt pedagog som gärna prövade nya metoder i undervisningen. Gammaldags utantillsläsning bannförbjöds och eleverna måste ha tillgång till lärobok så att de på egen hand kunde studera. Han framhöll vikten av att kunna motivera barnen att studera även om klasserna kunde ha upp till 50 elever trots att rektor gjorde sitt bästa för att pressa ned elevantalet. Undervisningen skedde på svenska för de svenskspråkiga och på finska för de finskspråkiga eleverna eftersom det då endast i Jyväskylä fanns en finskspråkig elementarskola. Eleverna var i 8–12 års ålder. Rektor Schultz brydde sig om sina elever välbefinnande och krävde att de skulle få ordentliga stolar med ryggstöd och inte tvingas hålla på med skrivövningar i svagt stearinljus. Rektorn fick också kolleger i de andra klasserna även om lönen var mycket låg.

År 1857 flyttade sedan elementarläroverket till Richters hus som likaså var hyresutrymmen. Först år 1867 fick skolan ett eget hus intill Salutorget. Kontrasten mellan de tidigare och detta nya hus var påtaglig. Med sina tre våningar reste det sig vid stadens stora centrala salutorg och förminskade den intilliggande ryska ortodoxa kyrkans annars dominerande ställning.  Huset var så stort att det också inrymde några söndagsskolor. Elevantalet i elementarskolan steg från 174 vid inflyttningen till 223 i det då bara tvåklassiga elementarläroverket 1870–71. När sedan folkskolor inrättades 1872 i samma hus sjönk elementarläroverkets elevantal. Från 1873–74 ändrades elementarläroverket till en fyrklassig svensk och en tvåklassig finsk realskola.

Till andra lärare utsågs 1852 Johan Fredrik Isidor Ludenius. De två lärarna skötte undervisningen under fem års tid undervisningen i hela skolan vars elevantal redan första året blev 91, av vilka 71 elever undervisades i klass 1 av en och samma lärare. För att i någon mån råda bot på situationen förordnade domkapitlet först J.F. Grönroos, senare K.J. Leidenius och från 1858 J.F. Laurén till duplikant, alltså lärare i en parallellklass. Rektors årslön uppgick till 215 rubel silver, men duplikantens till bara100 rubel silver. Duplikanten betraktades inte som ordinarie lärare och missade därför lönehöjningar som ordinarie personal erhöll. Rektor föreslog därför 1870 att de då fyra biträdande lärarna skulle bli ordinarie emedan han fruktade de täta lärarbyten som kunde bli följden av att lärarna erhöll mera lukrativa tjänster vid någon församling. Läsåret 1861–62 tillträdde fil.mag. Karl Gustaf Bärlund som rektor och nya lärartjänster inrättades de följande åren. Svårigheter för lärarna var inte endast det stora elevantalet, utan också att elever med svenskt och finskt modersmål undervisades i samma klass även om de finskspråkiga eleverna i regel förstod något svenska. Domkapitlet bestämde 1865 i vilka ämnen finska skulle få användas i undervisningen. Följande år bestämdes att de till innanläsning, tankeövning samt stil- och rättskrivning använda 12 veckotimmarna skulle hälften gå på finska. Vid en inspektion 1867 framhöll lärarna att i första klassen bör enbart elevens modersmål användas. Från 1871 infördes enspråkig undervisning på klass 1 i och det andra språket skulle införas först på klass 2. Från 1856 upptogs ordinarie lärare också i sång.

Den dagliga undervisningen var kl.8–11 och 15–17 utom onsdagar och lördagar då eftermiddagen var ledig. Terminerna inleddes vanligen 1.9.–15.12.  och 15.1.–15.6, men förkortades under orientaliska kriget 1855–73 (Krimkriget). För antagning till skolan krävdes 8 års ålder och att eleverna ägde behjälpliga färdigheter i innanläsning och ur minnet kunde recitera Luthers lilla katekes.

Skolans läroplan omfattade förvånansvärt mycket då t.ex. ett antal propositioner ur Euklides geometri ingick. För historia anslogs bara 3 veckotimmar under vilka skulle behandlas både Finlands och världshistorien. Latin undervisades inte i lägre elementarskolan.

Tabell. Elementarskolans timfördelning

Läroämne                                                 klass 1           klass 2

Religionskunskap                                     6                    3

Geografi                                                   4                    3

Historia                                                     –                     3

Aritmetik                                                  4                    3

Geometri                                                  –                     3

Modersmålets grammatik                         6                    4

Innanläsning jämte tankeövningar           6                    4

Stil- och rättskrivning                              6                    4

Sång                                                         2                    2

Summa                                                     28                  28

Disciplinen i skolan var sträng och innefattade kroppsaga och ordningen därför god även under frikvarterna, rasterna. Från skolan avlägsnade sig eleverna i samlade grupper till elevernas hem. Osäkerhet uppkom bland lärarna då kroppsstraffen avskaffades 1872 och bedömningen ändrades från skalan 1–4 till 1–10, då lärarna använde tom. vitsordet 3. Examensdagen var en högtidlig 2–3 timmar lång tillställning, som var mycket mera krävande än senare tiders, med ärkebiskopen och frackklädda lärare vid vilken eleverna skulle visa upp all den kunskap de hade tillgodogjort sig. Efteråt läste rektor upp namnen på de som dimitterades eller uppflyttades samt deras betyg. Efteråt kollaterade inspektorerna och ärkebiskopen skolans ordning och uttalade sin dom över lärarkårens arbete, men gav också lärarna tillfälle att officiellt framlägga önskemål såväl om skolans fysiska och pedagogiska utrustning. Särskilt stormig blev diskussionen 1867 då inspektorn önskade inhämta lärarnas uppfattning om finskans införande som undervisningsspråk jämsides med svenskan. Elementarskolan var mycket mera än en folkskola, en borgarskola eller en småskola. Eleverna kom att representera hela samhället från arbetare till framstående affärsmän. År 1871 gavs en kejserlig kungörelse om omorganisationen av elementarläroverken till antigen lyceer eller realskolor.

Genom den kejserliga kungörelsen 1871 blev de lägre elementarskolorna överflödiga och deras roll togs av folkskolorna. Kvar stod endast deras ändamål att förbereda för de praktiska skolorna och yrkena. Därför ombildades de till realskolor, som innebar en specialisering och upphöjelse då den förutsatte folkskolan som bottenskola. Inträdesåldern höjdes därför till 9 år, motsvarande klass 2 i elementarläroverket. Den finska linjen blev en självständig tvåklassig realskola, som efter en tid dock utslocknas Den livskraftigare svenska linjen ombildades till en fyrklassig realskola. Rektor Bärlund övergick automatiskt till den realskolan, men övriga lärare måste anställas på nytt då de hade varit tillfälliga och anställdes successivt an eftersom antalet klasser utökades. Om man frånser kortare avbrott sköttes lärartjänsterna av en och samma person under skolans hela verksamhetstid 1873–1884. Kontinuiteten och lärarnas djupa engagemang och förståelse för den uppväxande ungdomen gav skolan ett mycket gott rykte. Under hela skolans verksamhetstid avgick från första klassen 19 elever, från andra 54, från tredje 65 utan dimission och efter dimission 112 elever. Slutresultatet för hela skolan ansågs bli jämförelsevis gott med dimission av 36,1 % av de intagna eleverna.

Timfördelningen omfattade 34 timmar samt 2 timmar frivillig engelska. Högst timantal fick aritmetiken med algebra och trigometri , sammanlagt 22 timmar. Finska ingick från första klassen och ryska och tyska från tredje, med totalt 12 timmar var. Bokföring undervisades en veckotimme i andra klassen, men kalligrafi 3 timmar var i första och andra klassen. Teckning fick hela 14 timmar, gymnastiken 15, men ingen undervisning gavs i praktiska ämnen som slöjd eller handarbete. Modersmålet behandlas däremot njuggt i lektionsplanen med bara totalt 9 timmar. De fastslagna kurserna var väl optimistiskt tilltagna så att det inte blev tid för läraren till någon fördjupning. Rektor Bärlund beklagade att eleverna i regel måste sitta på skolbänken sex timmar dagligen (34 lektioner i veckan) och hemma dessutom ha sex läxor att utföra. En särskild svårighet var att fjärde klassens två årsavdelningar undervisades gemensamt så att de ena året genomgick den ena klassens undervisning och följande den andra, vilket i praktiken inte var så bra, men slutligen växte elevantalet så mycket att avdelningarna kunde undervisas var för sig. Att latinet saknades utgjorde en markör för att skolan inte syftade till universitetsstudier, där latinet ännu hade varit nödvändigt.

År 1883 beslöt man reorganisera realskolorna (elementarläroverken) till reallyceer, vilket inte visade sig vara helt lyckat emedan de lockade ungdomar till studentexamen utan tillräcklig universitetsbehörighet och missade realskolans egenskap av allmän borgarskola. Under 50 år följde skolan 10 olika lektionsplaner (tidfördelningar), vilka i regeln mer haft politik mer än pedagogik att tacka för sin uppkomst.

Åbo reallyceums lektionsplaner 1883–1918 för hela skolan

Läroämne Min. år Max. år Förändring
Religion 16 1883 16 1918 +- 0
Filosofi   0 1883   4 1918 +  2
Undervisn.språket 14 1883 26 1918 +12
Andra inh. språket 19 1918 28 1883 – 19
Tyska 16,5 1883 25 1918 +  8
Franska (12) 1918 14+(2) 1893 –   4
Ryska   0 1918 40 1903 – 40
Latin   0 1883   0,18 1914 +  0,18
Engelska   0 1918   6 1883 –   6
Hist (o. Samh.lära) 11 1914 28/2 1893 – 17
Geografi 11 1914 28/2 1893 – 17
Naturalhistoria 10 1893 27/2 1918 +  3,5
Fysik o. kemi   6 1883 12,6 1918 +  6,6
Matematik 36 1906 45 1883 –   9
Kalligrafi   4 1883   6 1914 +  2
Teckning (o. Modellering)   6 1901 13 1917 +  7
Gymnastik 16 1883 24 1894 +  8
Hälsolära   0 1883   1 1918 +  1
Sång   4+(6) 1901   6+(3) 1883 –   2
Bokföring   0 1883   2 1918 +  2

Uppgifterna i parentes hänför sig till skolans klassiska linje. Landets politiska historia framgår främst av fluktuationerna i ryskan språkundervisningen som från 1918 inte längre var obligatoriskt. Märkliga är förändringarna för modersmålet och finskan. Där modersmålets ställning har stärkts tydligt, medan finskans position väsentligt försvagats. Månne inte detta speglar förhållandena under språkstriderna. Då undervisningsspråket i slutet av 1800-talet stadgades vara finska i kyrkohistoria och Finlands historia i de högre klasserna väckte detta mycket ogillande och glömdes därför bort rätt snart. Bland de främmande språken var det tyskan som var vinnare, medan latinet helt förlorade sin tidigare dominerande roll. Att också engelskan blev frivillig från början av 1900-talet visade bildningens utveckling fram till andra världskriget.

Försöken att ge språken i skolan en gemensam grammatikalisk nomenklatur kunde inte döda det säregna i varje språks själ. Här hade modernismen således stött på ett oövervinnerligt motstånd. Efter storstrejken 1905 växte allt mera krav på att skillnaden mellan mellanskolan och gymnasiet skulle framhållas tydligare. Det var många som suktade efter en sådan mellanskola som verkade i Tyskland och Skandinavien. Först när mellanskolekurserna skulle uppta det väsentligaste av vad som till medborgerlig bildning hörde ansåg man det möjligt att utveckla gymnasiekurserna. Det var kurserna i ryska, Rysslands historia och geografi som särskilt ansågs störa utvecklingen. Genom bestämmelserna 1914 om förstärkt ryska i mellanskolan minskades timmarna i realämnen i så hög grad att realskolan ansågs ha upphört. Av två gymnasier det klassiska och det reala har sammansvetsats ett enda med viss valfrihet för eleverna skrev rektor Anton Karsten i årsberättelsen för Åbo reallyceum 1914.

Nu och då kom varningar till rektorerna, som borde tillse att eleverna inte deltog i de demonstrationer, även om de officiellt aldrig hade förekommit. Eleverna hade med iver omfattat scoutrörelsen, som dock 1912 förbjöds såsom farlig. Rektor K.A. Poppius som ersatte rektor Bärlund var mera karismatisk och impulsiv vilket kunde leda till häftiga konflikter, men hans omutliga kärlek till skolan och eleverna måste erkännas. När skolans verksamhet sedan höll på att snedvridas pga. Bobrikofffs bestämmelser om övergång till ryskan fann han för gott att avgå. När sedan Bobrikoff föll kunde följande rektor K.F.Ahlman vända intresset åter mot pedagogiska frågor.

Många är de rektorer och lärare som arbetade i reallyceet. De flesta har känt sig tillfreds med sitt arbete och funnit den kontakt med eleverna som har gjort undervisningen till en glädje, men varje skola har sin speciella disciplinsatmosfär beroende bl.a. på ortsförhållandena som har lett till vissa motigheter. Särskilt skolkning och underslev har lärarna vid Åbo realskola varit tvungna att kämpa mycket med ofta baserad på en oriktig uppfattning i hemmen. Skolan har nödgats använda tom. stränga bestraffningar.

I reallyceets lektionsplan fick nog matematiken (45 timmar), geografin och historien (26 timmar) mycken uppmärksamhet liksom både finskan (28 timar) och ryskan (22 timmar), men naturalhistorien 12 timmar), fysiken och kemin (6 timma) ännu mycket litet. Ändå hade matematiken i reallyceet förlorat med 5,6 timar/klass mot realskolans 10,3 timmar/klass eftersom reallyceet var 8 årigt mot de 5 åren i realskolan.

Till skillnad mot de klassiska lyceerna lästes i reallyceet tre moderna språk, medan man i de klassiska lyceerna läste bara latin och tyska. Teckningsundervisningen saknades också helt i de klassiska lyceerna. Det var således i språk och teckning som reallyceerna främst skiljde sig från de klassiska. Kombinationen av fysik och kemi hade uteslutande varit till fysikens favör ända tills en lärobok i kemi infördes först 1913.

En riktig uppfattning om modersmålets värde hade nog gett detta ämne en mera framträdande plats. Inte ens på Skolstyrelsen förstod man behoven ute i samhället, utan beklagade att den gamla skolans karaktärsbildande ämnen tvingades ge plats åt ämnen som den nya tiden krävde rum för.

Den sista tiden användes huset vid Salutorget av Cygnaeus folkskola. Huset revs sedan på 1960-talet. Skolans rektor K.G. Bärlund kom senare att bli den första inspektören för folkskolorna i Åbo. Från 1873 till 1884 kallades den 4-klassiga skolan Åbo realskola. Skolan inledde sin verksamhet år 1884 inledde skolan sin verksamhet som Åbo Reallyceum och fick 1891 en egen byggnad på Trädgårdsgatan som år 2022 var i Puolalamäen lukios bruk. Åren 1915 – 1945 gick skolan under namnet Åbo Svenska Lyceum och var den större av stadens två pojklyceer. Den första folkskolan i Åbo började sin verksamhet 1872 vid Alexanderstorget i lägre elementarskolans tidigare byggnad.

Den skola som grundades år 1852, Åbo lägre elementarläroverk, var en lägre skola med bred bas, avsedd att lägga grunden för fortsatt utveckling såväl i lärd riktning som för de praktiska banorna. Den skola som uppstod 1873, Åbo fyrklassiga realskola, var mera specialiserad åt det praktiska hållet och gav betydligt högre kunskaper än den förra, men avsåg fortfarande bredare medborgarlager, om också inte så breda som skolan av år 1852. Den skola som grundades år 1884, Åbo reallyceum, avsåg också den det praktiska livet, men den ville vara grund för mer vetenskaplig högskoleutbildning. Den hade därmed lämnat den bredare basen. Den skola som såg dagens ljus år 1914, Åbo Svenska lyceum, hade genom sin mellanskola sökt en återgång till den bredare basen, men bibehållit uppgiften att lägga grunden för vetenskapliga högskolestudier. Dock hade den därvid genom gymnasiets linjedelning avvikit från sin ensidiga specialisering och ville vara grundläggande för både reala och klassiska studier.

(Karsten, 1934, 11–91)

Bild 137 Ritning av Reallyceet. (Lilius 1982, 67.)

 

Bild 138. Åbo Svenska lyceum verkade ända från år 1891 till sin indragning i ett skolhus i nyrenässans vid Trädgårdsgatan. Efter detta inhyste skolhuset Turun II lukio senare under namnet Puolalan yhteislukio. (Ämbetsverket för fostran och utbildning, Ikonen 2017, 131, Lilius 1982, Wahlström 2016,)

 

 

Tabell 8. Elevantalet vid Svenska lyceum

Skolans elevantal 1895 1900, 1905, 1910, 1915

210,   176.  173,   210,    214,

(Ikonen 2012, 77)

Rektorer:

Åbo lägre elementarläroverk: Gustaf Adolt Schultz 1852–60,

Åbo fyrklassiga realskola: Karl Gustaf Bärlund 1860–71,

Åbo reallyceum och Svenska lyceum: Karl Gustaf Bärlund 1884–95, Alfred Poppius 1895–1903, Konrad Ahlman 1903–13, Anton Amadeus Karsten 1914–15, Carl Axel Alenius 1915–34

(Karsten 1934, 194)

 

 

  1. Svenska Fruntimmersskolan, Åbo svenska Flicklyceum,

Bild 139. Svenska flickskolan i Åbo. (Spoof m.fl. 1944, 4)

Skolan verkade 1844–1955.

Under medeltiden hade flickor inte haft tillträde till katedralskolan eller någon annan skola, utan kunde få undervisning endast i hemmet, emedan målet med deras utbildning då var att de skulle bli duktiga hustrur åt männen som skulle sköta ärendena i det offentliga livet. Folkskollärarseminarierna öppnade kvinnans möjligheter till verksamhet i offentligheten. Tillstånd att avlägga studentexamen erhöll kvinnorna först 1870 och de kunde antas till universitetet i Helsingfors tre år senare.

Redan år 1841 bestämdes efter en flera årtionden lång diskussion att fruntimmersskolor skulle inrättas, men att skolorna i Åbo och Wasa skulle anstå i brist på utrymmen och lärare. Skolorna var på denna tid underställda den kyrkliga administrationen. På ärkebiskop Melartins initiativ ingick 1843 en hemställan till senaten om att få öppna en fruntimmersskola i Åbo. Redan år 1844 kunde han inviga den tvåklassiga Svenska fruntimmersskolan i Åbo.

Förordningen avsåg att fruntimmersskolor skulle vara avsedda för döttrar till tjänstemän och andra bildade föräldrar, men inte med tanke på offentliga värv utan uttryckligen för ett stilla husligt liv. Huvudsaken var att flickorna skulle lära sig gudsfruktan, lydnad och goda seder samt all den praktiska färdighet som skötseln av ett hem krävde. Dessa fruntimmersskolor var avsedda för högrestånds flickor, vilket underströks av att årsavgiften skulle vara fem gånger så hög som i gossläroverken (Fontell 1979, 124). Medelklassens flickor kunde gott som tidigare fortsätta att gå i mamsell- och pensionatskolor med lägre krav. För fattiga flickor ansågs boklig lärdom rent av vara skadlig som onödigt tyngande barlast. Skolornas syfte var att till varje pris skydda döttrarna från att råka i dåligt sällskap eller komma i beröring med livets skuggsidor. I praktiken blev det ändå hemmens moraliska nivå som avgjorde om en elev kunde intas i skolan. Ett belägg på hur rädd man var om de unga flickornas moral var att systemet med klassdamer upprätthölls ända in på 1870-talet. Klassdamerna var kvinnliga lärare som deltog med flickorna under lektioner med manliga lärare. Någon utbildningsanstalt för lärarinnor fanns inte då ännu. Som kompetenskrav för lärare gällde fläckfri vandel, vårdat uppträdande och utmärkta språkkunskaper.

Man beslöt genast grunda två parallellklasser i Åbo då skolan fick så många sökande. Fruntimmersskolan stod liksom övriga skolor under domkapitlets direkta överinseende ända fram till år 1862.

Bild 140. Första skolhuset. Stjärna nedanför huset. (Spoof m.fl. 1944, 53)

Från år 1870 ställdes skolväsendet under en gemensam överstyrelses ledning. Efter att vid grundandet omfatta endast två klasser, utökades fruntimmersskolans klassantal sedermera stegvis. Efter frihetskriget omorganiserades statens då 5-klassiga fruntimmersskolor till 6-klassiga och den gamla benämningen fruntimmersskolor utbyttes år 1919 mot det mera modernt klingande namnet flickskolor.

Bild 141. Skolhuset vid Biskopsgatan. (Spoof m.fl. 1944, 55)

Svenska flickskolan i Åbo förblev sedan 6-klassig fram till år 1955.  År 1894 utvidgades skolan under rektor Gripenbergs tid så att man från den kunde söka in vid universitet. Under följande rektor Gerda Frietsch kunde studentklasserna inte upprätthållas och skolan återgick till att vara en skola för flickor i grå skolklänningar som skulle lära sig att sköta ett hem. Senare när skolan råkade skolan ut för ekonomiska svårigheter och ett sjunkande elevantal förstatligandes den i mitten av 1950-talet. Vid Svenska fruntimmersskolan/flickskolan har upprätthållits s.k. privata fortsättningsklasser som siktade på studentexamen. Dessa fortsättningsklasser verkade under 1800-talets två sista decennier och några år in på 1900-talet samt vid mitten av 1930-talet. Under namn av Åbo svenska flicklyceum verkade skolan från år 1955 till 1971. Det nya dubbelsamlyceet, kallat katedralskolan i Åbo, bildades sedan genom en successiv sammanslagning av Svenska klassiska lyceum och Åbo svenska flicklyceum.

Svenska Fruntimmersskolan i Åbo började sin verksamhet i bankdirektören och riddaren Carl Trapps gård vid salutorget. Redan följande år inhystes skolan i bergsrådet Johan Julins gård i hörnet av Slottsgatan och Brahegatan där skolan kunde arbeta fram till år 1874 då den flyttade in i Maxmontans gård i hörnet av Biskopsgatan och Domkyrkogatan.

Ett eget skolhus fick fruntimmersskolan i slutet av 1880-talet. Den 31 maj 1887 lades grundstenen till den nya byggnaden vid Eriksgatan 18 som två år senare kunde invigas. År 1889 fick den ett nytt hus vid hörnet av Eriksgatan och Kristinegatan. Det blev ett ståtligt hus i nyrenässansstil planerat av arkitekt Sebastian Gripenberg. I Skolordningen från år 1872 hade man strukit formuleringen att man endast antar barn till tjänstemän eller bildade familjer.

 

Bild 142. Elever vid Åbo fruntimmersskola år 1886. (Spoof mfl. 1944, 72)

På 1930-talet uppstod en allvarlig skolstrid i Åbo, emedan antalet svenska läroverk av fennomanerna upplevdes vara för stort i relation till den svenskspråkiga befolkningens antal. Svenska flickskolan, som den då hette, drabbades värst av bristen på elever. Skolstriden kom i hög grad att bli en strid mellan de privata och de statliga skolorna, om vilken skola som borde indras. Ett hinder för flickskolan var de höga skolavgifterna som uteslöt flickor från mindre bemedlade familjer. De flesta elever fortsatte inte studierna efter sista klassen, men de som önskade gå till studentexamen kunde få extra undervisning i skolan och sedan skriva examen i Heurlinska skolan. Inom lärarkåren grydde ett missnöje över att skolan förblivit en

Bild 143. Fruntimmersskolans skolhus vid Slottsgatan. (Spoof m.fl. 1944, 55)

mellanskola och inte utvecklats till läroverk som andra motsvarande skolor. Därför bildades en understödsförening för skolan i syfte att inrätta fortsättningsklasser i nyskolepedagogisk anda. Föreningen anhöll om rätt att få använda skolans lokaliteter och undervisningsmateriel. Då slutbetyget från fortsättningsklasserna aldrig blev officiellt godkända måste klasserna läggas ner 1937. Fortsättningsklasserna torde dock ha gjort skolan mera populär. Mitt under depressionen höjde sedan staten terminsavgifterna från 200 till 500 mk. Illa var också att man från Heurlinska skolan nedvärderade Flickskolan till en proletär mellanskola. Skolstriden tog en paus sedan skolstyrelsen beslutat att indragningen skulle gälla Svenska klassiska lyceum. För att höja elevfrekvensen i Åbo inrättades ett skolhem för eleverna från skärgårds-kommunerna. Skolhemmet verkade sedan under åren 1943–70.

 

Bild 144. Fr.v. föreståndarinnorna Vilhelmina Gripenberg 1873–93 och Gerda Frietsch 1894–1926 samt rektor Signe Sederholm 1926–32.(Fontell 1979, 127)

Vinterkriget och fortsättningskriget påverkade skolarbetet starkt. Skolhuset användes under flera repriser för militära ändamål, läsåren stympades och kurserna beskars. Den 4 februari träffades och antändes skolhuset under en bombräd över Åbo. Till följd av skadorna vidtogs ej skolarbetet förrän därpå följande höst. Efter de svåra bombanfallen mot Helsingfors i början av 1944 stängdes alla skolor i den närmaste farozonen. Härigenom förflyttades Svenska flickskolan i Åbo den 10 mars 1944 till Kimito, där den verkade fram till den 20 maj samma år.

Efter krigen flammade skolstriden åter upp och tog sig uttryck i en strävan att förena de två flickskolorna, vilket man starkt motsatte sig i Heurlinska skolan, medan Svenska flickskolan hävdade att en förenad skola skulle befrämja hela Åboland. Då sammanslagningen sedan genomfördes 1955 kom Åbo svenska flicklyceum en tid att arbete en tid i två skolhus, vid Eriksgatan och vid Strandgatan. Ett nytt och gemensamt skolhus fick flicklyceet hösten 1966 då nybygget vid Klostergatan 11 stod färdigt. Efter övergången till grundskolan integrerades skolan med Katedralskolan. (Fontell 1982, Spoof 1944)

Föreståndarinnor och rektorer: Guthmann Carolina (g.Tallgren) 1844–47, Hausen, Julia (f. Örn) 1847–174, Krogerus Amanda 1874–75, Gripenberg Wilhelmina 1875–93, Lindström Selma 1893–94, Frietsch Gerda 1894–1926, Sederholm Signe 1926–32, Helenius G.W. 1932–39, Fontell Ester 1939–1955, Wrede Ebba 1955–64, Johansson Ebba 1964–69, Ingunn Grönstrand (f.Lindblad) 1969–1973.

Bild 145.  Den ståtliga trappuppgången i skolhuset vid. (Ikonen 2017, 76)

Skolan hade år 1895 127 elever, 1900 141 elever, 1905 172 elever, 1910 176 elever,1915 191 elever, 1960 335 elever, 1965 296 elever (Ikonen 2017, 77, 159).

 

  1. Heurlinska skolan

Bild 146. Heurlinska skolan vid Västra Strandgatan. (Söderling, Tegengren 1962, 35)

Skolan verkade 1861–1955.

På 1870-talet fanns det i Åbo flera små svenska lärdomsskolor. Den mest betydande av dem var en treårig flickskola som hade grundats år 1861 av Augusta Heurlin. Där fick blivande societetsfruar undervisning i religion, historia, geografi, naturlära och räkning samt grunderna i finska, tyska, franska och ryska. Därtill undervisades flickorna i teckning och handarbete.

Tabell 9. Elevantalet vid Heurlinska skolan.

Skolans elevantal 1895   1900   1905   1810   1915

155     196     199     191     179 (Ikonen 2017, 77)

Skolan grundades av Augusta Heurlin1861 med kejserligt tillstånd och Heurlin var även skolans första föreståndare 1861–1888. Skolan fick 1894 som första flickskola i Finland rätt att dimittera studenter och därmed bereda väg för flickor till universitetet. År 1954 övertog staten Heurlinska skolan som hade ekonomiska svårigheter. Skolan sammanslogs 1955 med Svenska fruntimmersskolan i Åbo och bildade statliga Åbo svenska flicklyceum som sin tur 1971 gick samman med Katedralskolan i Åbo.

Skolan var ursprungligen som en flickskola med tre årskurser. Från hösten 1869 ökades antalet årskurser till fem och 1871 blev skolan på sätt och vis sexårig eftersom skolans lägsta årskurs gjordes till en tvåårig skola. Med tillstånd av den 20 maj 1891 utvidgades skolan till ett 9-årigt läroverk. Skolan var den första skolan i landet som tillät flickor i gymnasieklasserna.

Skolan startade troligen sin verksamhet i N.Alfthans hus i hörnet av Brahe- och Mariegatan. Därefter fungerade skola på Porthansgatan 6 till 1889. Alma Lilius flyttade skolans verksamhet till Wahlströms hus på Biskopsgatan 16, där den statliga flickskolan tidigare varit verksam. Hösten 1891 flyttade skolan till ett stenhus på Västra Strandgatan, där skolan var verksam tills den sammanslogs med Svenska fruntimmersskolan.

Ägare: Augusta Heurlin 1861–88, Alma K. Lilius 1888–1904, Maria Aminoff 1904–16, Föreningen Heurlinska skolan i Åbo 1916–55.

Rektorer: Augusta Heurlin 1861–-88, Alma K. Lilius 1888–1904, Maria Aminoff 1904–17, Sigrid Winqvist 1917–28, Mary Schönberg 1928–29, Karin Kyrklund 1929–35, Karin Westman 1935–47, Ebba Reuter-Wrede 1947–50, Ebba Wrede 1950–55.

Augusta Heurlin (1867–1904) växte upp i en högreståndsfamilj i Åbo. Frisinnade idéer, ett arv från upplysningstiden och franska revolutionen gjorde sig då gällande på olika områden av samhällslivet, men stötte också på motstånd av försiktigt folk som villa hålla fast vid det gamla.

De nya tankarnas förespråkare betonade betydelsen av att också flickor behövde god uppfostran så att de skulle kunna verka som goda hustrur och mödrar åt sönerna. Det innefattade emellertid ännu inte tanken att de skulle kunna bli ämbetsmän eller präst. Länge undervisades flickorna i högreståndsfamiljer av hemlärarinnor – guvernanter.

Ibland hände det att någon guvernant blev självständig och ställde upp en liten skola. Sådana skolor fanns från 1600-talet i de större städerna och blev på 1800-talet vanliga också i småstäderna. Några av dem gav eleverna också inackordering och kallades då pensioner. Dessa skolor lydde inte under någon myndighet. En del av dem mottog också gossar i åldern sju till tolv år. Många elever gick bara en termin, medan andra gick flera år. Läroplanen varierade så att i några undervisades bara i läsning, skrivning och räkning, medan andra hade ett rikare ämnesutbud med bla. franska, teckning och sömnad.

Skolornas ägarinnor var ofta änkor eller ogifta kvinnor – många av dem var stora original – utan officiell utbildning, men med ett medfött pedagogiskt sinne. Ibland tog de hjälp vid undervisningen av lärare och lärarinnor som de anställde mot ett lågt arvode. Skolorna övergick sällan från en ägarinna till en annan och blev därför inte långvariga. Denna skolform förekom ännu i medlet av 1800-taletr i vårt land, ehuru de då redan mycket kritiserades för att vara ytlig och borde innehålla mera religion, modersmål, historia, geografi och naturkunnighet än vad som var fallet.

Då Gamla Finland 1812 anslöts till övriga Finland skulle skolorna där underställas Borgå domkapitel. Många fruktade därvid att utvecklingen i Gamla Finlands skolor skulle försämras, emedan de ansågs vara mera avancerade än i övriga Finland. Därför utsåg kejsaren 1814 en kommitté som skulle bereda en förnyelse av skolordningen i Finland. Till medlem i kommissionen utsågs Erik Gabriel Melartin, som senare blev Finlands ärkebiskop. Han strävade efter att bibehålla Gamla Finlands välfungerande skolväsen och arbetade för reformer också inom övriga Finlands skolväsende i allmänhet och särskilt beträffande undervisningen av flickor. Skolordningen tillkom år 1843 och möjliggjorde grundandet av statliga flickskolor dvs. Tvååriga fruntimmersskolor avsedda för döttrar till ämbetsmän och andra ståndspersoner.

Redan innan den nya skolordningen tillkom grundade emellertid löjtnant Odert Henrik Gripenberg år 1835 en flickskola i Helsingfors som arbetade enligt Pestalozzis reformpedagogik. Den utgick från att barnets alla anlag skulle utvecklas för en så rikt liv som möjligt. I Gripenbergs flickskola var elevernas ålder 9 till 13 år. Där undervisades i religion, naturkunnighet, aritmetik, historia, geografi, tyska, franska, ryska, kalligrafi, teckning, handarbete, dans och sång. Den skolans mål var dock alltjämt att fostra kvinnan för hennes kall såsom maka och mor.

1843-års skolordning innebar att fruntimmersskolor grundades i Åbo och Helsingfors för flickor från 8–11 års ålder, samt att den i Viborg ombildades. Men först senare genom skolordningen 1856 kunde fruntimmersskolorna göras fyraåriga. Den fjärde klassen var då avsedd för de mest begåvade eleverna, som själva ville utbilda sig till lärarinnor. De kunde få hjälpa till med undervisningen i de lägre klasserna. Genom att bli lärarinna kunde en kvinna i vårt land nu få inneha en statlig tjänst, vilket innebar en mera aktad och krävande ställning än att vara ”skolmamsell”. Lärarinnan kunde också få övervaka de manliga elevernas lektioner såsom ”klassdam” – ett arv från skolorna i Gamla Finland.

I fruntimmersskolorna skulle disciplinen vara bestämd men mjuk. Den skulle upprätthållas med förmaningar och anmärkningar. Om ett strängare förfarande var av nöden skulle detta tillämpas med försiktighet. Mycket svårhanterliga elever kunde emellertid skiljas från skolan, sedan föreståndarinnan hade rådgjort med skolinspektorn. Stadgandena om disciplinen i flickskolorna var mycket mildare, intimare och hemliknande än i pojkskolorna. Föreståndarinnorna var vanligen mycket religiöst och ideellt inriktade och man kan utan överdrift säga att deras personlighet var avgörande för hela andan i skolan.

Kompetenskraven för lärarinnorna var mycket låga. Av de manliga lärarna krävdes däremot universitetsutbildning. Bara genom att finnas till betydde de statliga flickskolorna ett stort steg framåt i utvecklingen, eftersom de utgjorde ett påtagligt bevis på att staten kände sin skyldighet att sörja också för flickornas utbildning. De stimulerade också diskussionen om flickskolorna. Undervisningen i flickskolorna kritiserades däremot för att vara alltför ytlig. Å andra sidan var man mycket rädd för att anstränga flickorna för mycket med ett lika digert undervisningsprogram som för gossarna. Ingen av kritikerna ville däremot även höra talas om kvinnoemancipation i den meningen att kvinnan skulle kunna nå samma ämbeten och inneha samma yrken som mannen. Många föräldrar fruktade att deras flickor i offentliga skolor kunde komma under dåligt inflytande t.ex. av olämpliga kamrater. Under 1850-talet grundades enligt den nya skolordningen flera flickskolor i vårt land bl.a. I Vasa, Jakobstad, Kuopio, Uleåborg, Nyslott, Sordavala, S:t Mickel, Tavastehus, Gamlakarleby och Helsingfors. Några av dem blev tidigt finskspråkiga.

I skolan följdes samma undervisningsprinciper som i den av L.L. Laurén grundade flickskolan i Vasa. Där förekom handarbete i mindre utsträckning och utantilläsning av sådant som eleven ej begrep fördömdes. Franska och tyska var frivilligt, finska ett nytt ämne. Huvudvikten lades vid att eleven skulle läras förstå skriftlig text, medan grammatiken uppmärksammades som ett medel att allmänt uppöva tankeförmågan. Undervisning i bokföring och geometri förekom. Uppsatsskrivningens betydelse betonades starkt. Gymnastik enligt Lings system var något nytt. I varje ämne skulle man försöka väcka elevernas intresse och leda dem till självverksamhet med hänsyn till elevernas ålder och förmåga. Skolan kom att bli ett föredöme för landets flickskolor.

Bild 147. Augusta Heurlin. (Söderling, Tegengren 1962, 11)

Det är mot den här bakgrunden som Augusta Heurlins personlighet och livsgärning måste ses. Hon kände varmt för de sämre lottade i samhället. Hon insåg också det nära sambandet mellan materiell nöd, okunnighet och kriminalitet. Hon blev upprörd över de hårda straff som tilldelades fattiga brottslingar, medan välsituerade medborgare kunde gå fria trots att följderna av deras gärningar kunde vara mycket mera omfattande. Hon insåg att kvinnan hörde till de vanlottade i samhället och att orsakerna till hennes ställning var bristen på djupare kunskap och utbildning. Därför ville hon sprida kunskap bland unga flickor och höja deras bildningsnivå. Hon grundade en flickskola i Åbo, trots att tanken stötte på motstånd också inom hennes egen familj. Det ansågs inte passande för en dam ur de högre stånden att ägna sig åt arbete utanför hemmets krets eller offentlig verksamhet. Särskilt hennes mor motsatte sig planerna.

Först efter moderns död reste hon till Vasa för att auskultera vid den Laurénska skolan där hon mottog livliga och bestående intryck som hon sedan omsatte i sin skola. Våren 1861 erhöll hon offentligt tillstånd att grunda sin skola och i augusti ingick en annons i Åbo Underrättelser om läroanstaltens öppnande. Notisen på en undanskymd plats väckte ingen större uppmärksamhet. Då skolan inledde sin verksamhet 14 oktober inskrevs endast åtta elever. Under det första läsåret torde skolan ha verkat i den sk. Alfthanska gården i hörnet av Stora Brahegatan och Mariegatorna intill Trätorget, men redan följande år flyttade skolan till den sk. Kothenska gården vid Biskops Södra Tvärgata (Porthansgatan 6) där den fortsatte ända till året efter Augusta Heurlins bortgång. Både Augusta och hennes syster Marie Louise, som också undervisade i skolan, bodde i skolans hus. Augusta hade då skolan öppnades hunnit mogna och bli trettiofem år gammal, vilket då uppfattades som en rätt hög ålder.

Genast från början förekom i planen för undervisningen läroämnena religion, tyska, franska, geografi, historia, matematik, teckning, kalligrafi, handarbete, sång, notläsning och gymnastik. Två år senare tillkom finska och naturkunnighet. Särskilt undervisning i finska och gymnastik var ovanligt i skolorna. Notläsningen som läroämne upphörde emellertid redan efter två år, 1863. Många av de manliga lärarna i hennes skola verkade vid Åbo gymnasium, från 1873 Åbo klassiska lyceum. En del av skolans första elever utbildade sig för lärarinnekallet.

Till skolan strömmade elever i jämn takt och läsåret 1868–69 hade skolan över 90 elever. Därefter minskade antalet något då fröken Wahllöfs skola för gossar och flickor tillkom. Dessutom grundades i Åbo Alide Schwanks skola för unga fruntimmer, fröken Brotherus pension, samt fröknarna Ringboms och Holmbergs skolor för flickor. Under 1880-talet växte emellertid elevantalet åter. Fler än 75 elever ville Augusta Heurlin inte ha för att kunna med erforderlig noggrannhet leda och övervaka eleverna. Flera inträdessökande blev därför avvisade.

Under den första tiden var skolan fyrklassig, men ett par klasser var dock tvååriga. Hösten 1869 tillkom en femte klass. Hösten 1871 började man kalla skolans lägsta klass II emedan yngre elever som inte var tillräckligt förberedda tillhörde en lägre avdelning och därför fick sitta två år i samma klass. Då också andra klasser var tvååriga kom skolan för en stor del av eleverna att vara sjuårig. Våren 1871 dimitterades de första eleverna från klass V. Men de flesta avgick vanligen från skolan före avslutad skolkurs.

Skolans ekonomi beredde Augusta Heurlin bekymmer, vilka hon ofta skylde på sin begränsade erfarenhet. Liksom sina efterträderskor ägde hon skolan, vilket var vanligt vid denna tid. Det innebar att det blev hennes personliga förlust om skolans balansräkning stod på minus. Terminsavgifterna måste därför hållas jämförelsevis höga vilket gjorde att i skolan gick framför allt förmögnare föräldrars barn. Först läsåret 1875–76 fick skolan statsunderstöd, men det var lägre än begärt och krävde dessutom att skolan skulle bereda frielevsplatser, vilket ytterligare minskade skolans inkomster.

Under den tid Augusta Heurlin ledde skolan fortgick utvecklingen inom skolans område. I Helsingfors öppnade fröken Elisabeth Blomqvist en tvåårig lärarinneklass år 1868 som fyra år senare övertogs av staten och blev treårig. Denna Svenska fortbildningsläroverket utgjorde länge den enda utbildningsanstalten för de finlandssvenska läroverkens blivande lärarinnor. Ett starkt stöd erhöll skolan då Carl Jakob Arrhenius i början av år 1872 utsågs till föreståndare för skolorna i Åbo.

Skolan blev Augusta Heurlins skapelse, som präglades av hennes personlighet också under hennes efterföljares tid. Följande ägarinna och föreståndare blev Alma Lilius som av föräldrarna övertalades att fortsätta verksamheten efter Augusta Heurlins bortgång bl.a. För att det för eleverna var ont om platser i andra skolor.

Från hösten 1888 kallades skolans lägsta klass åter klass I och upphörde att vara tvåårig. Följande år flyttade skolan till Wahlströmska gården vid Biskopsgatan 16 där Svenska fruntimmersskolan tidigare hade varit inrymd. Efter två år blev lokalen för liten och måste flytta till den s.k. Carénska gården i huset vid Västra strandgatan 5. Där skolan sedan verkade de sista 64 åren. Också föreståndaren Alma Lilius bodde i gården med sin syster, som också verkade som lärare i skolan. Läsåret 1890 fick skolan en klass VI. Nya läroämnen infördes: hälsolära, fysik, engelska, ryska, slöjd och bokföring. Det sistnämnda dock endast läsåret 1899–1900.

Redan 1891 inrättades tre fortsättningsklasser för de elever som ville skriva studentexamen. Dimissionsrätt erhölls 1894, vilket möjliggjorde att de första sex studenterna kunde dimitteras detta år. Heurlinska skolan blev därmed det första läroverket där flickor kunde erövra den vita mössan. Rätten att dimittera elever till universitetet liksom skolans utveckling i övrigt inspirerade lärarna till ett målmedvetet och ansvarsfullt med återkommande jämna och framgångsrika resultat. Pga. Det stora förtroende skolan åtnjöt steg elevantalet under Alma Lilius tid så att det läsåret 1902–03 var över 200 elever årligen. Eleverna var vid intagningen i medeltal 11 år och vid dimissionen 19 år. Omkring 70 % av eleverna kom från åbohem, men det fanns också de som hade 100 km till hemmet. Det stora elevantalet bidrog till att underlätta skolans svåra ekonomi, men de ekonomiska svårigheterna sammansvetsade lärare, elever och föräldrar till vilket också bidrog gemensamma samkväm. Då Lilius pga. Sjukdom måste avsäga sig föreståndarskapet 1905 utsåg hon till sin efterträdare den unga filosofiekandidaten Maria Aminoff (född 1878).

Bild 148. De första studenterna våren 1894. Från vänster: Laura Högman, Gertrud Heikel, Karin Procopé, Ninni Schoultz och Ester Kynberg. (Söderling, Tegengren 1961,34)

Maria Aminoff (Maj Aminoff) hade auskulterat vid Svenska normallyceet i Helsingfors och avlagt praktiskt lärarprov i historia samt skött vikariat vid Tavastehus Svenska samskola. Då år 1915 utkom en förordning om reorganisation av fruntimmersskolorna i Finland avsåg den i första hand de statliga skolorna med följdes också av de privata. Enligt förordningen skulle skolorna ha sex mellanskoleklasser och tre gymnasialklasser. Det nya för Heurlinska skolans del var att de flickor som lämnade skolan efter sex år kunde få en mellanskolexamen. Ryska hade inte alls tidigare undervisats i elementarskolorna, men efter marsrevolutionen hårdnande den ryska regimens grepp, vilket innebar att ryska nu på mellanskoleklasserna skulle undervisas 22 och på gymnasieklasserna 15 veckotimmar. Först från läsåret 1918–19, efter självständighetskriget ströks ryskan från läroplanen. I stället undervisades i franska och psykologi. Hälsoläran förenades med nykterhetsundervisningen under förbudstiden.

Vid sin sida hade Maj Aminoff från Lilius en rad utmärkta pedagoger som garanterade undervisningens höga kvalitet. Skolans 50-årsjubileum firades med en högtidlig fest och samband med det utgavs skolans första historik. Med en soaré och basar insamlades medel för att ersätta det gamla taffelpianot med ett pianino. Med överskottet från insamlingen kunde också en telefon anskaffas. Å andra sidan började elevantalet minska under första världskriget emedan utsocknes elever uteblev och pga. konkurrensen från den nya Pargas svenska samskola. Under vårterminen 1915 infördes självstyre bland eleverna i de fyra högsta klasserna. Eleverna skulle därigenom själva svara för ordningen, men den utföll olika i klasserna med splittring i en del klasser som följd. Aminoff konstaterade att eleverna ännu inte var mogna för en sådan reform även om den väl genomförd nog skulle stärka elevernas ansvarskänsla och viljekraft.

Världskriget och inbördeskriget gjorde att Aminoff upplevde de ekonomiska svårigheterna som övermäktiga. Därför lät hon inrätta en garantiförening som skulle överta det ekonomiska ansvaret för skolan. Dess stadgar fastställdes år 1916. Tack vare garantiföreningen kunde lärarnas lön och anslagen för undervisningsmaterial höjas och terminsavgifterna hållas nere. Garantiföreningen övertog skolan med inventarier och undervisningsmaterial från 1917. Maj Aminoff avgick sedan som föreståndare 1917 och flyttade till Helsingfors där hon avled 1952.

Garantiföreningen utsåg hösten 1877 bland sex sökande Sigrid Winqvist till Aminoffs efterträdare. Under oroligheterna 1917–18 var skolan stängd en stor del av året och återupptog arbete förs 2 maj 1918. Flera av eleverna och lärarna hade varit i Röda sidans tjänst under den tid som skolan hade varit stängd. Sigrid Winqvist hade länge burit på tanken att ge unga flickor mera kvinnligt betonad och praktiskt inriktad utbildning än vad rent teoretisk undervisning kunde ge. Därför inrättades från höstterminen 1918 en praktisk parallellavdelning för klasserna VIIP och VIIIP. Det praktiska arbetet ansågs ha förbisetts och föraktats. Hon hävdade att den kvinna som satte sig i spetsen för ett hem själv måste kunna sköta hela det husliga maskineriet. Det var ett djärvt steg att under en tid av nöd och krishushållning införa undervisning i huslig ekonomi, men P-linjen skulle också ge allmänbildning. Läxläsning förekom inte på P-linjen emedan kurserna inte skulle leda till någon examen. Hon önskade också införa en klass IXP som kunde utbilda skolkökslärarinnor, men fick aldrig tillstånd till det eftersom en lämplig svensk lärarutbildning inte kunde uppbringas. För skolan planerades en tomt, men nytt skolhus restes först efter att skolan hade sammanslagits med Åbo svenska flicklyceum.

Elevantalet ökade betydligt under Winqvists tid till vilket P-klasserna bidrog. 1928 var elevantalet 242. Trångboddheten blev kännbar och klassrum måste hyras i granngårdarna. Nu var det skolans direktion som anställde lärarna, vilket inte innebar tydliga förändringar i lärarkårens sammansättning. Läsåren 1926–1928 var Winqvist sjukledig och avled 1928.

Under Winqvist sjukledighet och ännu läsåret därefter verkade Mary Schönberg som t.f. föreståndare, men 1929 tillträdde Karin Kyrklund-Westman tjänsten. Under hennes tid fortgick undervisningen som förut med vissa förändringar inom lärarkåren då några trotjänare lämnade skolan. Av ekonomiska skäl måste undervisningen i slöjd upphöra. Skolans 75-årsdag firades 1936 bl.a. Med en porträttutställning över skolans lärare vilken hade sammanställdes av Åbo Akademis bildsamlingar. Under de tunga krigsåren på 1940-talet avbröts skolans arbete flera gånger då den användes för militärinkvartering, men vårterminen 1944 motsatte sig flertalet av skolans föräldrar en evakuering till landsbygden varför skolarbetet fortsatte sålunda att eleverna läste hemma eller på landet där de vistades för bombfarans skull. Sedan infann de sig regelbundet hos lärarna i Åbo för förhör.

Efter kriget erhöll skolan Sigrid Rudebecks skola som vänskola i bos fadderstad Göteborg. Eleverna i de lägre klasserna deltog åren 1945–1946 i talkoarbete som skedde i form av en tävling som Heurlinska skolan vann. Sedan 1930 hade det blivit en tradition att eleverna ordnade en författarafton, varvid kvinnliga författare i nordisk litteratur presenterades från fru Nordenflycht till professor Alma Söderhjelm. Nytt var också skolresorna under lärares ledning till Stockholm och Helsingfors. År 1935 infördes värmeledning i skolan och kakelugnarna kunde rivas ner. Pga trångboddheten i skolan hyrdes utrymmen i andra skolor. Elevminskningen på 1930-talet hotade sedan skolans existens, vilket gjorde att den drogs in i den beryktade ”Skolfrågan i Åbo” vid vilken alternativa skolkombinationer undersöktes. År 1947 ansåg direktionen sig tvungen att låta P-linjen upphöra då unga flickor i större utsträckning tvingades att skaffa sig en teoretisk utbildning. Efter de svåra åren begärde Karin Kyrklund-Westman avsked är 1947.

Till ny föreståndare utsåg direktionen Ebba Reuter-Wrede. Smärre förändringar inom lärarkåren skedde också under hennes tid. Skolan fick under denna tid också en egen skolläkare som bistod den från tidigare i skolan verkande Folkhälsans skolsköterska. År 1949 bildades kamratföreningen Heurinisternas Gille med uppgift att förom som sammanhållande länk verka till förmån för skolan. Skolan deltog också i välläsningstävlingar med övriga Åboskolor. Som experiment infördes åter självstyrelse bland eleverna, men med lika nedslående resultat som på Maj Aminoffs tid, att eleverna inte var mogna för detta.

Skolans 90-årsjubileum firades 1951 med en insamling för skolan, vilken möjliggjorde nödvändiga reparationer i skolhuset. Det sjunkande elevantalet och den allt knappare ekonom föranledde Skolstyrelsens representant Gösta Cavonius att återuppta diskussionen om skolans fortsatta existens. Förutsättningarna för en samgång med Svenska Flickskolan råkade nu vara särskilt gynnsamma. År 1953 övertog staten Heurlinska skolan och sammanslog de två flickskolorna till det åttaklassiga Åbo flicklyceum som kunde inleda sin verksamhet hösten 1955. (Söderling, Tegengren 1961, 11–76, Jung 1967, Wrede 1955)

Bild 149. Lärarna i Heurlinska skolan 1952–53. (Söderling, Tegengren 1962, 69)

 

  1. Åbo svenska samskolan

Bild 150. Åbo svenska samskola (Museiverket)

Skolan verkade 1888–1976.

Världens första kända samskola byggdes redan 1819 i Skottland (Krupinska 2022). Efter det blev tanken på samskolor småningom accepterad. I Helsingfors grundades Läroverket för gossar och flickor emellertid först 1883.

Åbo svenska samskola som grundades 1888 blev likaså en av pionjärerna för samskoleprincipen i Finland. Det var den första svenskspråkiga samskolan som grundades utanför Helsingfors. Skolan verkade först i en byggnad i hörnet av Kristinagatan och Eriksgatan. År 1894 fick skolan till sin disposition hörnhuset mellan Slottsgatan och Brahegatan. Det fick ett eget skolhus från läsåret 1910 efter att staden hade skänkt en tomt vid Torngatan 4. Arkitekt blev Wivi Lönn, som tidigare hade gjort ritningar till många skolbyggnader. Huset var ett annorlunda skolhus, som saknade långa korridorer. Istället fanns i alla tre våningar stora utrymmen som snarast kan betecknas som aulor och ursprungligen lallades rekreationsrum. Förutom klassrummen fanns det specialrum för naturvetenskapliga ämnen, teckning och slöjd. Fest- och gymnastiksalen hade parkettgolv med höga fönster och högt till tak, vilket gav en förnäm inramning för morgonsamlingar, dimissioner och andra solenna tillställningar. Då det dessutom hängde gardiner för alla fönster och väggarna pryddes av god konst, bl.a. av Viktor Westerholm och Ali Munsterhjelm, är det ingen överdrift att säga att skolhuset i många avseenden var en fin miljö att arbeta i. Lärarrummet var litet och därifrån ledde en dörr direkt till rektorskansliet. Lärarna kunde inte heller tala fritt i lärarrummet då allt som sades hördes i kansliet. Med tanke på det här stängdes dörren och hyllor för förvaring av kanslimaterialet ställdes i dörröppningen så att detta inte låg utspritt överallt.

Lördagarna hade skolan ingen matrast. Då drack lärarna te i det trånga rektorskansliet vilket kunde bli väldigt stökigt i synnerhet när någon ville glädja kollegerna med en läcker kaka, som måste placeras på rektors skrivbord bland alla viktiga dokument. När skolan fick en egen telefon placerades den i en skrubb.

Bild 151. Lärare vid Svenska samskolan ståndsmässigt klädda 1904-1905 (Ikonen 2017, 82)

Specialrum för hälsovårdspersonal fanns inte utan de erbjöds ett mycket anspråkslöst utrymme med ett tvättställ. De som arbetade i skolan på 1960-och 70-talet hade säkert svårt att föreställa sig hur rymligt och trivsamt huset hade varit då det togs i bruk ett halvsekel tidigare. Medel hade inte funnits för annat än nödvändiga reparationer så huset hade hunnit bli mycket nedslitet. Golven målades bara där de var slitna. Då undervisningsminister Ulf Sundqvist besökte skolan i början av 1970-talet hördes han säga: ”Tämähän ei ole koulu, se on talli”. Kyligt och dragigt var det ofta inomhus om vintern så att abiturienterna behövde ha ytterkläderna på under skrivningarna. Då elevantalet ökade måste alla specialutrymmen tas i bruk som klassrum. Översta hallen blev mycket mörk då den avbalkades med en tunn vägg för att ge rum för ännu ett klassrum, kallat Pappasasken. Allt gick dock bra tack vare gott samarbetet. Då taket började läcka skyddades det bara med en presenning. Trängseln ökades också av att skolan tog emot nästan vuxna människor istället för småttingarna på 1800-talet.

Direktionen skötte skolans ekonomi och kunde genom goda förbindelser till banksektorn ordna kortfristiga lån då statsbidraget lät vänta på sig. Kansliarbetet sköttes länge som bisyssla av en av lektorerna.

Skolans språkprogram skiljde sig från andra läroverks genom att här lästes engelska från klass 2 eftersom många i medlet av 1960-talet hade läst språket redan i folkskolan, medan tyskan länge hade en dominerande ställning i de flesta andra läroverken. Tyska lästes i samskolan först i de högre klasserna där man också kunde läsa latin, franska och ryska.

Länge kunde eleverna gå hem på lunchrasten gå hem och äta, men då allt fler elever bodde för långt från skolan räckte inte 1,5 timmar som lunchrast och förlängde dessutom skoldagen i onödan. Då skolan varken hade kök eller matsal vidtalades en matbar på Köpmansgatan som ordnade mat och matsalsmöbler till nedre hallen.

Skolan försökte också utveckla innehållet i läroplanen och undervisningen i olika ämnen. Det fanns gott om evenemang på skolan, vilket resulterade i en stark känsla av samhörighet. Elevkåren var mycket aktiv i skolan. På 1960-talet kunde eleverna börja dua lärarna, förutom rektor. Skolan var i början 9-klassig men från 1926 blev den 8-klassig. Från år 1900 utexaminerade skolan studenter. Elevantalet i skolan var årligen över 200, lägst 66 vid starten och mest 298 år 1960.

Bild 152. En stor klass IV vid samskolan 1läsåret 1966–67. (Fontell, Abrahamsson, 2004, 6).

 

Då skolan tidigare haft elevbrist steg elevantalet kraftigt under 1960- och 70-talen. Ett år hade skolan en femte klass med 49 elever. Också slöjdsalen blev klassrum och för slöjden måste eleverna gå till Cygnaeus folkskola. Antalet villkorister, kvarstannare och hudande abiturienter sjönk på 1970-talet från 15 % till 6 % och våren 1969 godkändes alla studenter för första gången, men medaljen hade två sidor. I sin iver att förbättra skolans rykte var lärarna nog inte tillräckligt medvetna om att det fanns elever som for direkt illa. Det gällde speciellt i klass IV där både språken och matematiken kunde bli övermäktiga för elever med specialsvårigheter som MBD eller dyslexi. En av lärarna som såg problemet konstaterade upprört: ”En sak har elev N.N. åtminstone lärt sig i Samsis och det är att han inte duger till någonting”.

Före övergången hoppades lärarkåren på att skolan skulle kunna bli en ersättande skola, men den ställningen förbehölls skolor i s.k. språköar. Grundskolan innebar ett stort bortfall av elever från skärgården då kommunerna där grundades egna högstadier. Då uppdelningen mellan folkskola och läroverk slopades kompenserade det elevbortfall från skärgården i någon mån. För lärarna blev den stora frågan om de skulle kunna omplaceras i någon annan skola. Rektor och en lärarrepresentant besökte 1970 Skolstyrelsens svenska chef Magnus Kull och kom fram till att skolan måste förstatligas för att kunna garantera lärarna skulle kunna omplaceras. Lärare och elever skulle få fortsätta i sitt gamla skolhus, bara namnet skulle ändras från Svenska samskolan till Åbo svenska samskola och staten skulle överta reparationerna av den något förfallna skolbyggnaden. Förstatligandet genomfördes sedan 1972. Ett år verkade skolan som fullständigt åttaklassigt läroverk. Personalen fick bättre verksamhetsförutsättningar, terminsavgiften sänktes från 130 mk till 50 mk och antalet friplatser utökades. Inför höstterminen 1977 tömdes skolan och flyttlasset gick till f.d. Classicums nyrenoverade hus vid Gamla Stortorget.

(Fontell, Abrahamsson, 2004, 7–31).

Skolans rektorer: Freyvind Rancken 1888–1890, Albin Mikander 18901893, Uno B. Roos 18931899, Walter Poppius 18991900, Ahti Ottelin 19001901, Konrad Ahlman 19011904, Markus Ahlman 19041905, Konrad Ahlman 19051906, Axel Mickwitz 19061909, Arne Törnudd 19091945, E9ric Bahne 19451965, Barbro Fontell 19651976.

Tabell 10. Elevantalet vid Svenska samskolan

1895, 1900, 1905, 1910, 1915, 1960, 1965,

137,   121,  142,   169,   177,   298,   291,

(Ikonen 2012, 77, 159)

Bild 153. Svenska samskolan på Torngatan i Åbo (Foto MG 26.7.2023)

År 1976 gick skolan ihop med Svenska klassiska lyceum.

 

6. Kimito Svenska samskola (19481973) Kimitoöns gymnasium (1973-), C, F, I, P

Bild 154. Skyddskårshuset i Kimito som blev först Kommungård och sedan Kimito svenska samskola. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 158)

Skolan har verkat sedan 1948.

När freden började 1945 började man i Kimito planera för framtiden. Enligt fredsavtalet upplöstes skyddskårerna och 21. september 1949 överläts Kimito Skyddskårshus till kommunen. Läsåret 1945–46 gick ett sextiotal barn från Kimitoön i skola i Åbo, där de bodde hos släktingar eller på Fruntimmersföreningens elevhem. Det kändes inte bra att skicka 12-åringar till stan för att kanske träffa dem endast under längre lov. År 1945 inleddes diskussioner för att inrätta en svensk mellanskola i Kimito. En kommitté tillsattes. Man utgick från en fyrklassig privat mellanskola upprätthållen av kommunerna Kimito, Dragsfjärd, Hitis och Västanfjärd tillsammans. När undervisningsministeriet fattade beslut om försöksmellanskolor inom folkskolans ram med statsbidrag enligt folkskolelagen stod det klart att det administrativt var enklast att Kimito kommun skulle stå som ensam upprätthållare. I december 1946 äskades om ett budgetanslag på 0,5 miljoner mark för inrättande av en fyraårig försöksmellanskola. Fullmäktige gav folkskolnämnden fullmakt att ansöka om tillstånd att inrätta skolan. Emellertid erhölls inget tillstånd varken hösten 1947 eller 1948. Efter en provomröstning framgick att en privat mellanskola skulle erhålla tillräckligt understöd. Den 30 mars 1948 beslöt kommunfullmäktige inrätta skolan och att hyresfritt ställa lokaliteter i f.d. Skyddskårshuset, sedermera kommungården till skolans förfogande. En garantiförening bildades 11 april av 19 kimitobor med namnet Garantiföreningen för Kimito svenska samskola. Dess första ordförande blev Artur Lindström. Efter att under ett år ha konsoliderat sin ekonomi kunde skolan grundas 1949 med klasserna II-V. Den 30 augusti 1949 firade man i kommunhuset både 300 års minnet av grundandet av Tjuda pedagogi och invigningen av Kimito svenska samskola.

I praktiken startade samskolan redan innan dess reglemente och läroplan hade fastställts. Skolan kunde öppna den 1 september med 50 elever, varav 35 flickor. Eftersom skolan var helt ny fanns det elever i olika åldrar vilket föranledde att de delades på parallellklasser så att de äldre eleverna placerades i en klass och de yngre i en annan. Följande höst hade elevantalet sjunkit till 39 elever efter bortflyttning och kvarstanning. Parallellklasserna slogs därför ihop. Också de 37 nybörjarna rymdes i en klass.

Under de två första läsåren fick skolan inget statsunderstöd, men kunde hållas igång med garantiföreningens medel, elevavgifter och kommunalt stöd. Redan från början hade man anpassat lektionstiderna till existerande bussturer så att de flesta av eleverna kunde bo hemma. En särskild skolbuss sattes in från Strömmahållet. Under det första året bodde bara sex elever inackorderade. Under det andra skolåret kom 76 elever från Dragsfjärd, 11 från Västanfjärd och 1 från Hitis.

Skolans lärare bestod av bankdirektör Artur Lindström, som undervisade matematik samt gymnastik och idrott för gossar. Senare utvidgades hans undervisning med kemi och fysik. samtidigt som gymnastiken föll bort. Rektorskapet lämnade han 1953, men fortsatte ändå att undervisa algebra och kemi. I finska och svensk uppsatsskrivning och läsning undervisade Ulla Hernberg. Med finskan fortsatte hon till 1960. Gretel Holmqvist-Söderholm skötte skolans ekonomi och undervisade i engelska, botanik och zoologi samt svensk grammatik och rättskrivning och många andra läroämnen. Den första religionsläraren var pastor Allan Lindell, som också undervisade i historia. Bland pionjärerna var också Ellida Norrgård som under det första läsåret undervisade i många olika läroämnen.

Då skolan från det tredje läsåret skulle få statsunderstöd kom lektor Börje Mattsson på allmän inspektion 1951. Han var nöjd med både lärarna arbetsmiljön och elevernas kunskapsmängd. Samma år fick skolan också Disa Lindholm som ny lärare. Gretel Backman anställdes som lärare i huslig ekonomi. Handarbetsundervisningen sköttes av Ester Masalin. Huslig ekonomi och handarbete undervisades endast åt flickorna som därigenom fick längre skolvecka. Axel Österberg och Ella Sonck anställdes också som lärare 1950–54.

Våren 1953 åkte femteklassarna på klassresa till Stockholm och vänorten Nynäshamn. Det blev en tradition som senare utökades med Uppsala. På hösten blev Kaj Strang rektor, men redan därpå följande år går rektorskapet till Sigurd Söderström, kallad Pigel. Han arbetade också på Kimito apotek och startade kemikalie- och pappershandeln Ke-Pa. Han blev den första hyresgästen i de lärarbostäder som blev klara i april 1955. Hösten 1954 kom Eva von Weissenberg till skolan och under 22 år inspirerade hon eleverna att ta vara på sin skapande förmåga och övade in program till skolans fester.

Hösten 1954 inspekterades skolan av Rolf Krogerus som framförde att skolan borde ha också en första klass. Då intresset för skolan var så stort 1955 att 44 elever antogs började man fundera på en tillbyggnad och hyrde först in sig i den närbelägna idrottsgården (Sisus hus). Pojkarna fick slöjdundervisning i Slöjdskolan. Samtidigt infördes undervisning i tyska. Den blev obligatorisk i klass V år 1957. En inspektion 1958 konstaterade att ordningen är god i skolan och att skolan försöker följa med sin tid i alla viktiga frågor. Planerna på ett nytt skolhus hade också tagit fart och 1959 kunde de första klasserna redan flytta in dit. Rektorskapet sköttes av språkläraren Valter Nordling.

Bild. 155. Det nya skolhuset i Kimito blev färdigt 1960. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 164).

Då det nya skolhuset stod färdigt hade garantföreningen också köpt tilläggsutrymmmen eftersom de kommunala funktionerna flyttade till Kommunalcentrum.

Under skolans elfte år var elevantalet 211 varav 100 elever kom från Kimito kommun. Hösten 1960 kunde alla klasser utom en flytta in i ett nytt skolhus. Elevantalet hade stigit till 221. Bland nya lärare märkes Eija Francke som under de fyra följande åren undervisade finska och fungerade som rektor samt Carl-Johan Nylund som handhade undervisning i engelska och tyska. Han kvarstår till 1966, de två sista åren som rektor. Hösten 1960 kom Valter Johansson som slöjdlärare till skolan och kvarstår till övergångentill grundskola. 1972. Under hans tid tillverkas en mängd föremål och han fungerar också som skolans hustomte som skötte reparationer. Andra lärare som verkade åren före grundskolan var Harriet Lehto, Eino Heinonen, Allan Järf. Vid inspektionen hösten 1964 konstateras att täta lärarbytena är av ondo. Budskapet gick tydligt fram eftersom Maj-Britt Heinonen som skötte undervisningen i hälsolära och gymnastik stannade i 32 år och Eero Ruohio som tog över undervisningen i finska stannade 10 år. Hans hustru Ingrid undervisade svenska tom. våren 1979. Birgit Dahla som bröt raden av församlingspräster som religionslärare stannade sex år. Däremot stannade lärarna i huslig ekonomi i regel bara ett par år i skolan. Först 1965 fick skolan i Inga-Britt Sten (g.Karlsson) en hushållslärare som kom för att stanna. Hösten 1972 överfördes hon till grundskolan. (Antskog, Ruusuvuori 1999, 157–168)

Bild 156. Kimitoöns gymnasium, KÖG, ger en mångsidig utbildning som öppnar dörrar för framtiden. (Foto MG 2014)

Speciellt för KÖG är ett strukturerat samarbete med yrkesutbildningen Axxell gällande uppbyggnaden av kombistudierna, många möjligheter till språkstudier och språkresor, vår intensivstudieperiod och distansstudier. Från och med hösten 2014 kan man vid KÖG även avlägga båtförarutbildning i samarbete med Aboa Mare. Studierna i KÖG är kursformade, periodiserade och årskurslösa.

Samskolans föräldraförening väckte hösten 1965 frågan om en utvidgning av skolan till att omfatta också ett gymnasium. En undersökning av elevantalet visade att det till en början kunde vara tillräckligt. Den sjunkande nativiteten på Kimitoön avskräckte ändå. Endast kyrkoherde Lars Julin taklade varmt för gymnasieplanen. Efter att en kommunal mellanskola hade inlett verksamheten i Dalsbruk hade frigjort undervisningsplatser i Kimito och samtidigt ökat underlaget för ett gymnasium tillsatte Garantiföreningen hösten 1967 en kommitté för att undersöka förutsättningarna för ett treårigt gymnasium. Till medlemmarna hörde Lars Juslin. Kommittén konstaterade att det fanns underlag för ett gymnasium och 28 januari 1968 inlämnade föreningen en ansökan till statsrådet. Skolstyrelsen bordlade den dock med hänvisning till att de bara var 20 km till Pargas gymnasium, vilket visade total okunskap om de geografiska förhållandena. Det krävdes att en delegation från Kimito uppvaktade Skolstyrelsen och upplyste om att avståndet från Kimito till Pargas landvägen i verkligheten är över 70 km. Hösten 1968 inledde 30 elever sina gymnasiestudier i Kimito svenska samskola. Lärare i skolan var förutom samskolans lärare Bengt Borg, Maj-Len och Bengt Östergård. Från hösten 1969 tillkom lärarna Kaj Kulla, Viveca Hellström, Gun-Britt Mattsson och Carola Ritamäki. Våren 1971 skrev skolans första 20 abiturienter studentprovet.

När grundskolan infördes 1972 delades samskolan upp i grundskolans högstadium och Kimito samgymnasium. Gymnasiet upprätthålls av Kimito kommun i samarbete med Dragsfjärd och Västanfjärd. I skolans direktion satt bl.a. Lars Juslin. Femdagarsveckan införs likaså 1972 med 10 dagars läsordning. Tidigare hade ”vandrande” lördagsläsordning tillämpats. När lördagsläsordningen föll bort minskades antalet veckotimmar. Genom att införa dekader kunde minskningen göras mera flexibelt t.ex. från 2 veckotimmar till 3 per dekad. Skolan hade förutom rektor Eero Ruohio tre egna lärare Ingrid Ruohio, Kaj Kulla och Carola Ritamäki. Övriga ämnen undervisades främst av högstadiets lärare. Hösten 1974 övertog Aarno Nordman rektorsposten. Ingrid hade gift om sig och fått efternamnet Sandman och Carola hade återtagit sitt flicknamn Antskog. Hösten 1975 började man kalla gymnasieklasserna I-III i stället för VI-VIII. Nya lärare blev Åke Mannerström och Eva Åström. Hösten 1978 anställdes Marianne Nummelin och Brita Fagerlund som var en av samskolans första studenter. 1979 får skolan Gun Andersen som lärare och 1980 blir ett märkesår då skolan flyttar in i nybyggda utrymmen i Kimito skolcenter. Här fick skolan tillgång till specialsalar och språklaboratorium. Skolan fick 37 elever och sin första parallellklass. Skolan får också en ny status emedan den blir direkt underställd kommunstyrelsen. Kaj Lönnroth blev ny direktionsordförande efter Lars Julin. Ännu byggde läroplanen på dekader.

Hösten 1981 inledde Kimito gymnasium som ett av fyra svenska försök med kursbundna studier. Läsåret indelades i sex perioder då de ämnen som finns på läsordningen, med några få undantag lästes koncentrerat. För t.ex. modersmålet innebar det att i stället för att läsa ämnet 5 timmar per dekad lästes det sex timmar i veckan under tre av sex perioder. Genom nya lagar ökades kommunens ansvar för läroplanen 1985. Meningen är att man ska beakta kommunens särart och ta till vara lärarkårens specialkunskaper. Det mest synliga resultatet blev kursen Ad fontes som blev ett samarbete mellan ämnena historia, konst, litteratur och latin. Eleverna gavs rätt att utse två fullvärdiga medlemmar till skolans direktion, men samtidigt minskade direktionens betydelse då den inte längre ansvarade för lärarvalen. Hösten 1984 hade Peggy Krokfors och hösten 1987 Gabriella Lindholm anställts. En lektorstjänst i religion och psykologi inrättades läsåret 1990–91 med Trygve Cederberg som innehavare Två år senare anställdes Maria Björkgren-Vikström. Ragne Kommonen blev historielektor 1992. Våren 1993 kunde skolan dimittera hela sex ladaturstudenter.

Hösten 1995 inleddes som årskurslöst, vilket innebär att man inte längre talade om klass. För att igen ta modersmålet som exempel blir det så att om man tidigare hade åtta kurser fördelade 3+2+3 inför man i det årskurslösa gymnasiet 6 obligatoriska kurser och 2 fördjupade kurser som kan läsas av eleverna i egen takt även om de flesta ännu en tid läste enligt gamla läroplanen. Den största nyheten var att man inte längre stannade på klass utan kan gå vidare i andra ämnen trots stora svårigheter i något ämne. Tack vare årskurslösheten kan man införa intensivstudier Under en vecka på våren kunde eleverna egna sig åt intensivstudier, samhällstjänst eller individuell forskning. Kursen avlades, genom att man skrev en rapport över arbetet. För avgångsbetyg krävdes minst 75 avlagda kurser. En del av de obligatoriska kurserna kunde avläggas med vitsordet 4.

Åke Malmströms sjukledighet innebar att skolan fick Britt-Marie Norrbacka som vikarie och Marianne Thomander som ny lärare. Parallellklasser inrättades för att bättre kunna utnyttja årskurslösheten. En del elever vid i Yrkesinstitutet Sydväst i Brusaby fick möjlighet att delta i gymnasiets kurser i modersmål, finska, engelska och kort matematik med sikte på att avlägga studentexamen. Detta ökar kraven på tilläggsutrymmen vilket leder till att två klassrum hyrdes i den närliggande fastigheten Arkadia. Skolan började också delta i flera internationella projekt. I oktober 1999 åkte en av vårens studenter till Hawaji för att delta i en miljökonferens. (Atskog, Ruusuvuori, 1999, 168–174)

Rektorer: Artur Lindström 1948–53, Kaj Strang 1953–54, Sigurd Söderström 1954–59, Valter Nordling 1959–1960, Carl-Johan Nylund 1960–1972, Eero Ruohio 1972–74, Aarno Nordman 1974–

 

7. Pargas svenska samskola (19101973), Pargas svenska gymnasium (1973-)

Bild 156. Pargas svenska samskolas nya skolhus i lövsprickningstider. (Engström 1961, 101)

Skolan har verkat sedan 1910.

Genom att kalktillverkningen i början av 1900-talet utvecklades till storindustri inflyttade till socknen tjänstemän, vilka önskade bereda sina barn grundligare skolkunskaper än vad folkskolan var i tillfälle att meddela. Affärslivet blomstrade upp på Malmen. Antalet folkskolelever steg år för år och då allt färre av dem kunde få sin utkomst från jordbruket krävdes en högre skola för att ge dem utkomst. Det allmänna välståndet ökade liksom antalet barn för vilka högre undervisning var önskvärd.

Den 5 maj 1910 sammankom för saken intresserade personer på Muddais prästgård och beslöt inrätta en femklassig svensk mellanskola som skulle vara en samskola. Den skulle börja samma höst. En garantiförening grundades och en interimsstyrelse tillsattes med ingenjör Emil Sarlin som ordförande och fil.mag. August Tranchant som sekreterare.

I samskolans årsberättelse skrev bergsingenjören Emil Sarlin ” Inte blott ett upplyst folk behövdes, utan även högt utbildade ledare inom samhällets olika områden. För att nå därhän måste nya mål ställas: åt envar tillfälle att vinna maximum av personlig kultur och social arbetsduglighet i mån av anlag och energi. De högre skolorna måste bli allmännare”. (Cederlöf 1967, 259) Sarlin var den främste bland dem som fick tanken på en samskola att mogna och bli verklighet.

Så energiskt drevs denna skolfråga att en första klass med 23 elever kunde inleda verksamheten 1 september 1910 (Cederlöf 1967, 359). På initiativ av kapellanen fil.mag. August Tranchant inrättades alltså en femklassig mellanskola, vars elever, omkring 20 per klass, till störstadelen utgjordes av sockenbor. Till en början hade skolan tvenne förberedande klasser. (Stenvall 1934, 69)

Till föreståndare utsågs pastor Tranchant och hela lärarkåren omfattade fem personer. Som lokal hyrdes förra apotekshuset vid Malmviken, ett ordinärt bostadshus med två rum och kök. Allt björkvirke till skolmöblerna skänktes av godsägare Vilhelm af Heurlin. Några av eleverna beviljades nedsättning av terminsavgiften, 40 mk. Vid julfesten stod direktionsmedlemmarna för förplägnaden. En syförening bildades, som genom sin verksamhet bidrog till skolans ekonomi. Elevantalet utökades under vårterminen med ytterligare en inflyttad elev. Fortsättningen blev emellertid mindre lovande då man under de följande fyra läsåren fick endast 11–13 nya elever i första klassen kompletterat med några under läsåret tillkommande elever. En bidragande orsak kan ha varit en scharlakansfebersepidemi som grasserade på orten, men också att största delen av ortsbefolkningen drogs med bristande insikt om skolbildningens betydelse. Frielevsplatserna måste utökas samt fria läroböcker ges eleverna pga. befolkningens armod. Lärarna måste avstå en del av sin lön för att skolans ekonomi skulle gå ihop. Läsåret 1914–15 då skolan första gången hade en femte klass var eleverna sammanlagt 75 och antalet bibehölls ungefär så ända till läsåret 1919–20 då det ökade till 94.

Skolutrymmet hade varit trångt och kvavt, men genom effektiv vädring hade det första läsåret kunnat genomföras. Ytterligare utrymmen anskaffades till följande läsår bl.a. den sk. Brandkårssalen på Kullabacken som användes både som gymnastik- och slöjdsal även om den också hyrdes ut för föreningsverksamhet. Rätt att inrätta skolan gavs först 20 mars 1912, varvid den underkastades skolöverstyrelsens inseende. Därigenom gavs en garanti för att undervisningen motsvarade de kursfordringar statens skolor ställde.

Det tredje läsåret 1912–13 kunde inledas först den 5 september emedan skolutrymmena och tomten hade utvidgats och de nya utrymmena blev inflyttningsklara först då. Lovdagarna måste emellertid inskränkas pga. förseningen. Ett tredagars lov erhölls ändå med anledning av kejsarhuset Romanovs 300-årsjubileum. Läsåret blev ekonomiskt ännu mera kritiskt än det föregående, emedan elevantalet var för lågt för att statsunderstöd skulle beviljas. För att underlätta situationen försökte skolan utan framgång få tillstånd till landsomfattande lotterier. Det fjärde läsåret erhölls ännu inte statsunderstöd då gränsen 50 elever inte ännu heller hade uppnåtts. En tydlig elevökning antyddes i varje fall. Avsikten med skolan framhölls nu vara att bibringa eleverna den allmänna bildningsgrad som kan ligga till grund för vidare självbildning och utveckling som kan förhjälpa eleverna till att med större lätthet och framgång bana sig väg på livets olika praktiska områden. Då direktionens ordförande ansökte om tillfälligt statsunderstöd för skolan fick den sin första officiella inspektion. Eftersom inspektionen utföll till belåtenhet utlovades skolan hela det tillfälliga statsunderstödet. På grund av skolöverstyrelsens bristande resurser erhöll skolan ändå bara halva summan. Den täckte inte hela bristen i skolans budget, men underlättade situationen. Också kommunen bidrog nu med en mindre summa och genom donationer kunde skolan fortsätta sin verksamhet. En nyhet var att man startade en tvåårig förberedande skola för samskolan. Den inledde med sex elever i första och fem i andra klassen. Undervisningen i den förberedande skolan sköttes av Luba Sandholm med en timlärare i finska. För att få rum för den förberedande skolan och samskolans femte klass måste skolan få en tillbyggnad. För nybygget upptogs lån i Pargas sparbank. I kommunens protokoll nämnes samskolan första gången år 1912 i samband med fördelningen av brännvinsskattemedel ur vilken den sedan blev delaktig så länge denna form av statsunderstöd till kommunen existerade (Cederlöf 1967, 359–360). Då skolan inköpte Storgård Norrgård kom den äldsta delen av skolan i Pargas Kalkbergs ägo. Elektrisk belysning infördes år 1913.

Då första världskriget utbröt 1914 var det först osäkert om skolorna över huvud taget alls skulle börja, men tillstånd gavs sedan att inleda skolåret den 21 september. För att hinna genom kurserna inskränkte man lovdagarna. Forceringen innebar att tre elever måste avbryta skolgången pga. kroppslig svaghet. Den märkligaste händelsen var emellertid den överhetliga reorganisationen av elementarläroverken sålunda att veckotimmarna i ryska ökades från 15 till 18, vilket innebar att andra ämnen fick färre timmar. Eleverna som gick ut femte klassen skulle genomgå förhör för att få godkänt dimissionsbetyg, som berättigade till statliga tjänster bla. vid järnvägen och posten. Trots det beska beskedet i fråga om ryska språket hälsades skolöverstyrelsens ukaser med glädje eftersom de tolkades som att skolans mission hade godkänts.

Emellertid medförde utvecklingen till femklassigt läroverk ökade utgifter, samtidigt som skolan i ekonomiskt avseende led av krigstillståndet i landet. Små bidrag av bla. Svenska kulturfonden och kommunen underlättade skolans situation. Världskriget återverkade på elevfrekvensen och ett större antal frielevs platser måste beviljas. Statsunderstödet uteblev något år då de offentliga medlen gick till landets försvarsanläggningar. Trots en inbringande soaré måste den ekonomiska bristen täckas med ett kreditivlån i Åbo Aktiebank. Försöken att få till stånd ett större lotteri godkändes inte. Skolans nya föreståndare, Rafael Ilmoni, frågade sig också om mellanskolan i sin dåvarande utformning motsvarade de krav som man borde ställa på den. Av skoluppfostran borde fodras mer än vissa kunskaper och ett tunt skikt av hyfsning. Svårigheter uppstod då läraren försökte göra undervisningen mindre kasernmässig, mera naturlig. Undervisning svårigheterna fick inte avfärdas med ett kategoriskt ”du skall”. Läraren måste ta sin uppgift djupare och mera psykologiskt. Skolans förnämsta uppgift ansågs vara att väcka kärlek till arbetet. Läroplaner, arbetsmetoder, kurser och läroböcker kunde kritiseras hårt för att belasta ungdomens hjärna med en hel del onödigt krams. Skolan hade från början gått in för att disciplinen skulle upprätthållas utan straff så att svarta boken och anmärkningskolumnerna förblev tomma. Ändå var disciplinen i den relativt lilla skolan god.

Hösten 1917 inleddes i vanlig ordning, men under novemberstrejken infann sig två delegater från ortens röda strejkkommitté och fordrade att skolan omedelbart skulle stängas. Inför hotet om våld fann sig föreståndaren tvungen att lyda ordern, men ingav en skriftlig protest till kommitteen och fem dagar senare tilläts skolan åter öppna sina dörrar. Trots inbördeskriget kunde skolan sedan fortsätta sitt arbete till början av mars. De manliga lärarna blev föremål för oangenäm uppmärksamhet och deras undervisning måste kompenseras av kvinnliga lärare som därigenom fick en betungande och otacksam uppgift. Då Skärgårdens frikår besatte orten den 12 april togs skolhuset till kasern och skolan stängdes ända till 10 maj då skyddskåren erhöll andra utrymmen. Skolåret fortsattes till 8 juni för att i någon mån kompensera för den tid som skolan hade varit stängd.

Dyrtiden 1918–19 innebar att lärarlönerna måste höjas med 25 % och antalet lärare i motsvarande grad minskas. De återstående lärarnas uppgifter utökades. Då skolan 1920 firade sina första tio år konstaterades att man hade lyckats undvika att skolan hade blivit en ”klasskola”, emedan den frekventerades av elever från alla sociala klasser. För att inte hindra mindre bemedlade barns skolgång hade terminsavgifterna hållits möjligast låga, men just därför hade skolan ständiga ekonomiska bekymmer. Innan villkoren lindrades borde skolan ha haft minst 100 elever för att få fullt statsbidrag. Som tur hade skolan fått understöd från olika håll, vilket hade gjort det möjligt att fortsätta verksamheten. Det att lärarna hade nöjt sig med lägre löner än vad de hade haft rätt att fodra underlättade också skolans ekonomiska situation.

Skolan inspekterades år 1920, denna gång av skolrådet V.T. Rosenqvist. Hans rapport var positiv och rekommenderade att skolan skulle få ordinarie statsbidrag för all fem klasserna. År 1921 erhöll skolan tillstånd att utfärda intyg över absolverad mellanskolekurs. Strax började man diskutera möjligheterna att utvidga skolan till en sexklassig och i framtiden till ett gymnasium. Emellertid fanns då inte tillräckliga förutsättningar eftersom de ekonomiska realiteterna saknades. Trots svårigheterna att utvidga skolan ansågs det nödvändigt att bygga till skolhuset med åtminstone två nya klassrum och en kombinerad fest- och gymnastiksal. Tillbyggnaden kunde finansieras först genom att man 1923 bildade ett byggnadsbolag. Vid årsskiftet var nybygget under tak och kunde tas i bruk hösten 1924. Vid skolrådet Ralf Saxéns inspektion noterades att endast en elev hade bestraffats under skolåret. Saxén föreslog att eleverna under skoldagen skulle få en portion varm mat. Frukostrasten förlängdes också från 20 minuter till en halv timme. Då Pargas barnskyddsförening hade infört skolsköterskeverksamhet i folkskolorna utsträcktes den verksamheten också till samskolan.

År 1925 ändrades bestämmelserna om statsunderstöd. Sedan garantiföreningen hade inregistrerats erhölls statsbidrag utan särskild ansökan. År 1926 avfördes den frivilliga slöjden från undervisningsplanen, emedan i den hade deltagit bara några få elever. Våren 1929 stod det klart att förberedande skolan måste indras då elevantalet hade gått ner till bara två-tre per klass.

Bild 157. Rast på skolgården i Pargas svenska samskola 1926. (Engström 1961, 32)

I maj 1926 förrättades på skolstyrelsens uppmaning en undersökning för att utröna om eleverna överansträngdes genom skolarbetet. Förfrågan gav vid handen att hemarbetet tog 1–2 timmar per dag beroende på klasstadiet. Till vistelse i det fria användes 2–3 timmar per dag. För nöjestillställningar offrades så litet tid att den knappast kunde tas i beaktande. Av eleverna uppgav 20 % finskan som det mest betungande ämnet. Följaktligen ökades antalet timmar i finska och en del andra ämnen, medan timantalet i geografi och handarbete minskades och den frivilliga slöjden avfördes helt.

Läsåret 1927–28 steg elevantalet till 128, vilket hade till följd att de minsta klassrummen blev för små. Genom en fjärde tillbyggnad fick skolan två stora klassrum med en sidokorridor och en ingång från gårdsplanen. I den gamla delen av skolan förenades två små klassrum till ett. Tillbyggnaden höjde hyran, vilket krävde att terminsavgifterna också höjdes. Depressionen i början av 1930-talet föranledde dessutom riksdagen att kraftigt skära ner utgifterna för undervisningen. Trots att lärarlönerna minskades med 10 % innebar det åter höjda terminsavgifter och fler ansökningar om frielevs platser samt totalt ett minskat antal elever.

Bild 159. Pargas gymnasium verkade i Skyddskårshuset innan de nya utrymmena byggdes. (ur skolans powerpointpresentation)

För att åter öka elevantalet till 100 vidtog den nya rektorn Arne Engström åtgärder för att öka elevtillströmningen från folkskolan. Ett elevbibliotek inrättades. En normalisering av lärarlönerna eftersträvades och paritet med statsskolornas lärarlöner. Vid skolrådet Takolanders inspektion 1934 konstaterades att utrymmena nu var tillräckliga och elevantalet i stigande. Skolhuset ansågs vara i behov av centralvärme. Han påpekade emellertid att eleverna var alltför lågmälda och vitsordsskalan väl hög. Åtgärder vidtogs för att möta klagomålen. Centralvärme och vatten och avlopp installerades. Slöjd infördes på nytt efter att rektor Engström vid ett besök i England hade upplevt ämnets aktade ställning där. Också kemiundervisning infördes. Hela skolhuset rustades upp och målades invändigt. Till 25-årsjubileet publicerades en historik och skolans mångåriga direktionsordförande Emil Sarlin beskrev i sitt tal alla de prövningar köpingens läroverk genomgått för att uppnå en ställning som gjorde den jämbördig med motsvarande skolor i städerna. Han betonade att föräldrarnas ihärdighet hade möjliggjort att skolan inte bara hade kunnat underlätta ungdomens framtida utkomst utan också fyllt det år för år ökade behovet av skolat folk på orten.

Oron ute i världen fick myndigheterna att hösten 1937 påbjuda undervisning i befolkningsskydd. Då Karl Bruhn inspekterade skolan 1938 konstaterade han den goda disciplinen, som visade att nästan inga bestraffningar hade varit nödvändiga. Kunskapsnivån var fullt tillfredsställande, men vitsordsnivån ojämn. Förklaringen till skolans positiva särart var nog att den var liten och familjär samt verkade i en lantlig miljö. Med fest, musik och föredrag uppmärksammade skolan flera nationella händelser såsom Jean Sibelius årsdag, president Svinhufvuds 75-årsdag och J.J.Wecksells 100-årsdag.

Hösten 1939 uttalade rektor sina farhågor för att Finland inte skulle kunna stå utanför det nya världskriget. Efter vinterkrigets utbrott avbröts undervisningen efter den tredje timmen då de manliga lärarna inkallades. Först den 15 februari kunde skolarbetet åter upptas men då i det mera skyddade församlingshemmet och lektionerna förlades till eftermiddagen så att de ofta pågick efter mörkrets inbrott. Först efter fredsslutet kunde skolan återgå till sin lokal. Då fortsättningskriget utbröt sommaren 1942 inleddes skolåret först den 3 november. Den fjärde och femte klassens elever sattes in i arbetskampanjen när sommaren kom. Också följande skolår blev rumphugget pga. kriget och skolans ekonomi blev illa sargad samtidigt som terminsavgifterna behövde höjas väsentligt. Den knappa livsmedelstillgången visade sig i en tilltagande undervikt hos en del av eleverna. Elevbespisning blev därför åter aktuell. Sportlovet inställdes, men med eleverna företogs vedhuggningsutfärder. Bombardemangen av många större städer innebar att skolorna därstädes måste stänga och eleverna evakuerades till skolor på landsorten. Det innebar att också skolan i Pargas fick ett betydande tillfälligt elevtillskott. Läsåret 1945–46 hade fjärde klassen 52 elever och en parallellavdelningar infördes. Skoltandvården inleddes. Följande läsår indelades första klassen i en pojk- och en flickklass, vilket underlättade ordnandet av läsordningen bla. i slöjd, handarbete och gymnastik.

År 1947 fick skolan rätt att successivt utvidgas till ett fullständigt 8-klassiskt läroverk, Pargas svenska samskola. Tilläggsutrymmen erhölls i det närbelägna f.d. skyddskårshuset. Största bekymret blev att få bostäder för de tilläggslärare som behövdes. Redan följande läsår hade skolan två gymnasialklasser och fyra parallellavdelningar. Man ansökte om förhöjt statsbidrag och om att lärarna skulle få lön enligt statsskolornas system. I skolan ordnades kurser i flygplansbygge och modellering och på våren en stor hobbyutställning som blev en ”fullträff”.

Kontakten mellan skola och hem sköttes till en början genom Svenska föräldraföreningen i Åbo till vilken också hörde föräldrar i Pargas. Konventet upplevde en uppgångstid. Då skolans elevantal började närma sig 300 måste större samlingar ordnas i utrymmen utanför skolan. Från hösten 1949 försökte man införa läxfri måndag och kortare kurser på lördagen med tanke på att det bland eleverna fanns de som hade lång väg hem ut till skärgården. Det uppstod problem med intagningen till skolan då inte alla sökande fick rum. Det ledde till en åldersspridning då de som inte antagit när de sökte första gången sökte på nytt följande år. En annan fråga som engagerade skolans lärare var hur de skulle få en betryggande pension. Den löstes genom medlemskap i Privatskolornas pensionskassa. Också frågan om inrättande av ett elevhem för elever från kommunens avlägsnare delar och grannkommunerna dryftades länge. Tidigare hade de oftast kunnat inhysas i privathem. 1955 infördes en linjeindelning i gymnasiet med en språk- och en matematiklinje. Följande år tillkom ytterligare en praktisk linje med huslig ekonomi.

Hösten 1955 kunde skolan flytta in i ett nybyggt skolhus som tillkommit efter ivrigt talkoarbete och med hjälp av lån och statsunderstöd och försäljning av det gamla skolhuset. En ny fin idrottsplats iordningsställdes omkring 1955 intill skolan och kompenserade för skolans egna då begränsade utrymmen för idrott och gymnastik. År 1958 fick första klassen en tredje parallellavdelning. Vid 50-årsjubileet år 1960 konstaterade skolans rektor Arne Engström att skolan i början hade ont om elever, pengar och att svårighet att behålla lärare.

Den var trång, men hemtrevlig och lärarna hade idealiskt få elever som var välartade och vetgiriga. 1960 upplevde han att skolan hade moderna utrymmen, men klasserna är för många och alltför stora. Lärarna är ambitiösa, men många elever går ut skolan utan att ha haft kontakt med alla lärare och en del elever borde genom bättre anpassad undervisning få bättre möjligheter att komma till sin rätt. (Engström, 1961, 5–127)

Bild 160. Lärare i Pargas samskola våren 1950. (Engström 1961, 63)

Pargas svenska samskolas skolhus hade stått vid Skolgatan i Pargas sedan 1950-talets mitt. På grund av problem med inomhusluften måste det gamla skolhuset rivas. Det väckte mycket känslor speciellt hos den äldre generationen Pargasbor.

Det nya skolhuset ritades av arkitekt Ragnar Nyberg och stod klart 1956. Huset byggdes delvis på talko och många Pargasbor var involverade i bygget. Lokalhistorikern Egil Essén i Pargas dokumenterade byggprocessen i filmen ”Vi byggde vår skola”.

Essén var väldigt involverad i byggplanerna, eftersom han på 1950-talet var styrelseordförande för Skolhus Ab, som bildades för att Pargas hade ett enormt behov av en ny skola, men inte fick något statsbidrag.

Då gick vi man ur huset med bergsrådet Emil Sarlin i spetsen. Boulaget, alltså Pargas Kalkbergs Aktiebolag, gick med i bygget under förutsättning att samhället själv aktivt kommer med och det kom samhället. Papporna slog tegel och mammorna sydde gardiner, skrev Essén.

Förutom mindre arbetsinsatser hjälpte Pargasborna till att finansiera skolbygget. Det ordnades bland annat basarer, danser och jordbrukarna i Pargas donerade stock. Själva byggarbetet gjordes av Boulagets personal.

Garantiföreningens styrelse fungerade som skolans direktion. Det föräldraråd som Pargas köpingsfullmäktige tillsatte 1954 fick en mandattid på i det närmaste tio år. Föräldrarådet upphörde med sin verksamhet vid övergången till grundskolan 1973. I september 1956 flyttade eleverna officiellt in i det nya skolhuset, men redan under våren hade en del av undervisningen hållits i huset. Skolans invigning hölls den 30 mars 1957. Hälsningstalet hölls av Erik Sarlin, alltså Emil Sarlins son.

 

Bild 161. Pargas samskolas första studenter, våren 1950. (Engström 1961, 66)

År 1956 infördes inträdesförhör av en helt ny typ. Provuppgifterna blev gemensamma för landets alla skolor. Då det visade sig att det flicköverskott som redan rådde ökade genom de nya bestämmelserna gavs längre fram bestämmelser som var avsedda att ge pojkarna bättre möjligheter i konkurrensen om elevplatserna. Då inte ens alla godkända fick plats i skolan särskilt åren 1960–65 kom inträdesförhöret och folkskolbetyget att utgöra grunden för gallringen och fick i folkmun benämningen ”lilla studentexamen”.

Bild 162. Det nya skolhuset 1956. (Holmén 1985)

Förutsättningarna för intagning i läroverk var ännu i början av 1950-talet hjälplig färdighet i läsning, rättstavning och mekanisk räkning. Uppgifterna sammanställdes av vederbörande lärare. Sällan blev en inträdessökande till skolan underkänd, men bristen på utrymmen kunde framtvinga en gallring bland de sökande. Relationen pojkar-flickor kunde hållas ganska nära 50–50 %, men utgjorde en årlig utmaning. Antalet elever steg så att mellanskolan 1962–63 hade 435 elever. Därefter minskade elevantalet något för att i början av 1970-talet åter öka då föräldrarna önskade utnyttja de sista möjligheterna att ge sina barn mellanskolexamen. Särskilt antalet elever från de väståboländska kommunerna och Kimitolandet ökade kraftigt tills mellanskolan i Kimito byggdes ut och elevtillströmningen därifrån upphörde i början av 1970-talet. Toppåret beträffande elevantalet blev 1969–70 då gymnasiet hade 158 elever. Andelen pojkar ökade från senare hälften av 1960-talet. Hösten 1963 var elevantalet i sjätte klassen första gången så stort att det berättigade en delning av klassen. Därefter hade skolan regelbundet parallellklasser. Alla elever gick emellertid inte ända fram till studentklassen, utan 20–30 % föll vanligen bort innan det sista året, något fler pojkar än flickor. De elever som inskrevs i skolans 6 klass, inledde således sina studier i gymnasiet. Till skolan kom också elever från andra orter.

Undervisningen delades i två linjer: matematiklinjen och språklinjen som omfattade också ett program med latin och ryska. Andelen elever som valde matematiklinjen varierade årskursvis. Bara ett enda läsår lyckades man bilda grupper både i franska, ryska och latin. Orsaken till bristen på intresse för ryskan var i första hand bristen på kompetenta lärare.

I årsberättelsen över läsåret 1972–73 ingår en statistik över målsmans yrke. Det sjunkande antalet jordbrukare på orten syns i den här statistiken särskilt i mellanskolklasserna där de förr hade utgjort en betydande grupp. Däremot ökade gruppen företagare och tjänstemän från 1961 till över hälften av eleverna. Redan på 1920-talet hade det i skolan gått flera arbetar- än jordbrukarbarn.

Problem med utrymmena hade uppstått 1958 då den första klassen tredelades och handarbetsrummet förvandlades till klassrum. Den störta årskursen hade 347 elever. Hösten 1962 fanns i skolan åtta klasser med över 49 elever vilket ledde till en svår trängsel. Den förestående kommunaliseringen av läroverket minskade åtminstone i ett skede intresset för en tillbyggnad. Planer uppgjordes och ställdes ut i rektorskansliet, men förverkligandet lät dröja på sig samtidigt som trängseln ökade i klassrummen. Kulmen nåddes läsåret 1969–70 då skolan hade 576 elever och en språkstudio inrättades. Till den togs matsalen i avdelningen för huslig ekonomis. Hösten 1970 hade skolan 17 klasser och flera specialutrymmen hade tagits i bruk som klassrum.

Skolans lärarkår undergick stora förändringar och timlärarnas antal ökade. Skolans modersmålslärare Viola Renvall-Krokfors kom genom sin författarverksamhet att ha inflytande långt utanför den egna skolan. En viktig förbättring i flera lärares ställning skedde genom att flera tjänster 1970 ombildades till ordinarie och fick status som motsvarade lektorstjänst vid statsläroverk. Rektor Nyberg utmärkte sig med sina karikatyrer av lärare och elever, vilket vittnade om hans både konstnärliga begåvning och ovanliga psykologisk skarpsyn. Hans rektorstid var anmärkningsvärt fri från motsättningar mellan lärare och rektor.

Terminernas läsår, ferier och inlednings- och avslutningsdagar var fastställda i förordning, men antalet skoldagar fastställdes först 1972 till 190. Tidigare hade antalet varierat mellan 188 och 190 beroende på hur ovannämnda tider inföll på veckodagarna. Skoldagens lektioner började en timme senare än i de flesta skolor på större orter kl. 9.10 och måltidsrasten hölls kl. 11.45-13.20. Onsdagar och lördagar hade skolan kortare frukostrast så länge lördagen var skoldag. Orsaken var den långa skolvägen en stor del av eleverna hade. Just därför förkortades också lunchrasten eftersom så få elever hade möjlighet att äta hemma. Då skolans rusthåll förbättrades i det nya skolhuset övergick allt flera att äta i skolan och hösten 1968 slopades den långa lunchrasten slutligen eftersom så få elever gick hem på den rasten.

Den höga frekvensen underbetyg i läroverken ådrog sig uppmärksamhet på 1960-talet, men i Pargas svenska samskola var procenten villkorister och kvarstannare så låg som drygt 20 %. Jämfört med andra skolor var uppflyttningprocenten 10 % högre i Pargas. Däremot var uppflyttningen i gymnasieklasserna mycket lägre än i skolan för övrigt. I syfte att effektivera skolarbetet inledde lärarkåren vårterminen 1962 en kampanj för rationell läxläsning. Samskolföreningen organiserade stödundervisning i mellanskolan och gymnasieeleverna gavs möjlighet att dela i motsvarande kurser vid ortens medborgarinstitut. Undervisningens modernisering blev beroende av de begränsade anslagen för anskaffning av undervisningsmaterial, särskilt diabilder. Skolans första språkstudio med 10 platser togs i bruk 1969–70, och genom en donation av Pargas Kalk kunde den redan följande år utökas till 20 platser. I början av 1970-talet inleddes försök med grundskolans arbetsmetoder såsom grupparbete och experiment, men svårigheter uppstod pga. otillräcklig utrustning. Elevklubbar infördes också i skolan och bidrog starkt till skolans positiva atmosfär. Ett system med klassombud infördes redan 1967 och Samskolföreningen införde yrkesrådgivning genom informationstillfällen för eleverna, men till elevernas självstyrelse ställde man sig tveksam på föräldrahåll.

Bild 163. Lärarkollegiet i Pargas samskola våren 1973: Rolf Berg, Lars Lervik, Helge Budd, Rolf Stenmark, Karl-Johan Nylund, Fjalar Holmén, Vilho Roinila, Johanna Nyberg, Harriet Lehto, Christer Troberg, Dorith Virtanen, Leila Mitts, Gerda Mattsson, Else-Maj Nordlund, Birgit Dahlas, Hedvig Ljunqvist-Skarp, Margareta Bäcksbacka, Birgit Arola, Inger Sundström, Henrik Christiernin, Elisabeth Bergman, Birgitta Nars, Margareta Sjöholm, Stig Henriksson, Sven Nyberg, Valter Lall, Alvar Hildén, Ulla Åhman (Holmén 1985, 60)

I Pargas utgick man från att grundskolan skulle införas redan 1972, men övergången uppsköts ändå till 1973. Ortens arbetarinstitut ordnade läsåret 1968–69 ett grundskolpedagogiskt seminarium i vilket sex av samskolans lärare deltog även om endast tre avlade slutexamen. Det ordnades också utbildningsdagar för lärarna i Väst Åboland i vilka flera av skolans lärare deltog. Genom kommunaliseringen överfördes de flesta lärare som inte var ordinarie till ordinarie tjänst i grundskolan. Kommunaliseringen innebar att skolhuset skulle överlåtas till kommunen med tillgångar och skulder. För Pargas del krävde det en del förberedande åtgärder då skolhuset ägdes av både Garantiföreningen och Pargas Skolhus AB. (Holmén, 1985, 30–70)

Vid övergången till grundskolan 1973 delades skolan i högstadiet, Sarlinska skolan, och Pargas svenska gymnasium. Gymnasiet upplevde sig föra samskolans traditioner vidare.

Gymnasiet uppgav på sin internetsida 2022 att gymnasiernas styrka är satsningen på mångsidigt kursutbud och tidsenlig informations- och kommunikationsteknik. Internationella kontakter, entreprenörskap och hållbar livsstil utgör en viktig del av vår skolvardag. Gymnasierna har ett gott samarbete med aktörer utanför skolorna, som t.ex. företag, högskolor och olika organisationer.

I Pargas prioriterades trygghet och trivsel och en strävar efter att erbjuda individuella lösningar för den studerande så långt det är möjligt. Nihil Impossibile est! Inget är omöjligt!

Vid våravslutningen 2017 då gymnasiet firade 70 år gav rektor Annika Gustafsson denna tillbakablick:

I dag avslutar Pargas svenska gymnasium sitt 70 verksamhets år. De jämna åren till ära har jag därför klätt mig i Pargas folkdräkt. Hättan har jag med flit lämna hemma för om en timme ungefär kommer jag att pryda min hjässa med studentmössan som seden bjuder.

Fredagen den 3 februari uppmärksammade vi jubileumsåret med en gemensam fest i skolans matsal. På plats fanns också fd. lärare, stadsdirektören, utbildningschefen och rektorer från samarbetsskolorna. Festen bjöd bl.a. på en historik med bilder och tal av lektor Mats Fagerholm. Det är därifrån jag har stulit idén till bildkavalkaden som ni kommer att få se på väggen. Tack Mats! Vi fick också njuta av sång, musik och förstås god mat och trevlig samvaro..

Dagens tal blir inte en sedvanlig genomgång av vad som hänt under året. Det kommer till stor del att handla om en jämförelse mellan då och nu.

I dag har vårt gymnasium ca 180 studerande. För 70 år sedan 20 st. 1950 dimitterades de första studenterna från det privata gymnasiet Pargas svenska samskola, PSS. De var 10 till antalet, två flickor och åtta pojkar. I dag har jag äran att dimittera 58 studenter. 27 flickor och 31 pojkar sitter här framför mig och väntar på sin vita mössa.

För 70 år sedan koncentrerades undervisningen helt på studentskrivningsämnena: Modersmålet, finska, tyska, matematik och realprov. Finskan var jätteviktig och eleverna fick själva skriva ner grammatiken efter magister c diktamen.

På ett fotografi från 1950 var gymnasielärarna 11 till antalet. Detta läsår har 18 lärare undervisat i PSG. Då titulerades lärarna med magistern, men så gott som alla hade smeknamn: Egge, Limpan, Nylle, Truppan för att nämna några. I dag är det helt annorlunda: Lena, Ditte, Katarina, Mats, Tove, Gunilla, Folke, Maria, Lotta, Johan för att nämna några. På sin höjd kan ett smeknamn förekomma så som Örre. Det är åtminstone det jag känner till.

Förr kostade det att gå i gymnasiet, terminsavgiften slopades först år 1988. Ända fram till 1981 betalade man för skollunchen i gymnasiet. I dag serveras gratis skollunch. För 70 år sedan gick man i skola även på lördagen. Nu för tiden är det endast lördag vecka 22 som är stadgad som skoldag i Finland. Då firas våravslutning och studentdimission i vårt land. Förr avslutades skolåret den 31 maj och ett nytt skolår inleddes den 1 september.

Redan de första abiturienterna firade bänkskuddardag och tvåorna införde traditionen att ta ut det sista av sin barnslighet och klä ut sig till bebisar innan de blev äldst i skolan. Också abiturienternas tidning Spindelnätet har anor från den första studentkullen. Förr kom den ut innan abina slutade. Årets Spindelnät kommer ut i dag! Det betyder att studenterna får tidningen i samband med betygen och ni övriga får plocka den med er från PSG.

Redan för 70 år sedan fick gymnasieungdomarna ta del av yrkesorientering. Detta läsår har PSG för första gången haft en heltidsanställd studiehandledare. Från och med hösten blir tjänsten ett lektorat.

Förr delades det ut programblad i pappersversion till alla denna högtidsdag. I dag projicerar vi allting på väggen genom en dator och en projektor. Mycket vatten har runnit genom Pargassundet under dessa 70 år. Likaså har mycket hänt inom gymnasiet under dessa år. Inte minst läsåret 2016–2017. Utrymmesbrist tycks ständigt vara aktuellt när det gäller gymnasiet.

De första gymnasieklasserna rymdes inte in i Samskolan, den byggnad som i dag är Folkhälsans daghem Bantis. Därför placerades gymnasiet i det sk Skyddskårshuset. Redan efter några år hade elevantalet ökat så pass mycket att man var tvungen att hitta på nya lösningar. Det var då som Sarlinska skolan kom till. Genom talkoarbete och Bergsrådet Emil Sarlin som en drivande kraft byggdes en ny samskola som inrymde både mellan skola (högstadium) och gymnasium mellan åren 1956 – 1976. På 70-talet stod man inför utrymmesproblem igen och inom staden fattades beslut om ett nybygge. terminen 1978 flyttade gymnasiet in huset på Skolgatan 14.

Att skriva studenten med papper och penna håller på att gå till historien. Detta läsår har de elektroniska studentskrivningarna kört i gång. Tyska, geografi, filosofi, psykologi, samhällslära och franska har nu skrivits på dator med hjälp av det s.k. Abitti programmet. Inför nästa läsår utökas antalet prov till 11 och 2019 skrivs samtliga ämnen digitalt. Detta har medfört att även proven i skolan i allt större grad har blivit digitala. Lärarna fortbildar sig hela tiden och blir allt skickligare på att tillverka dessa prov.

Förr i världen fördelades vitsorden mellan Laudatur – cum laude approbatur – approbatur och improbatur, dvs L – C – A – I. I dag fördelas vitsorden mellan Laudatur – eximina – magna cum laude approbatur – cum laude approbatur – lubenter approbatur – approbatur – improbatur. Förr var det vanligare med underkända vitsord såväl på skolbetygen som på studentbetygen. 1950 skrevs 3st I:n , 6st A:n och ett C. Vitsorden som dagens studenter har åstadkommit i studentexamen är strålande! Ni har säkert med glädje tagit del av mediernas skrivelser om olika jämförelser och uträkningar som gjorts. PSG har placerat sig i toppen. Våra 58 studenter har skrivit 32 l och 87 E. Flest L finns bland engelska vitsorden, 8 st och 6 i modersmålet. Inte ett enda av dagens studenter har avlagt s.k. kombiexamen, däremot har skolan fått studenter från Yrkesutbildningen: 1 från Axxell och 4 från Åbo Yrkesinstitut. Ett stort tack till våra duktiga och behöriga lärare som jobbat så fint och målmedvetet med de viktigaste vi har, dessa underbara ungdomar!

Samskolans föreståndare/rektor: August Tranchant 1910-16, Rafael Ilmoni 1916-17, Aron Stenvall 1917-18, Oskar Holmqvist 1919-21, Gustaf Adolf Lundell 1921-33, Arne Engström 1933-68, Sven Nyberg 1968-73.

Annika Gustafsson

Pargas svenska gymnasium framhåller att den prioriterar trivsel, trygghet och respekt prioriteras i vårt gymnasium.

Du ges möjlighet att välja kurser i entreprenörskap och delta i internationella utbyten. För dig som är idrottsintresserad erbjuder vi möjlighet att träna även under skoltid inom ramarna för Pif Akademin.

Vi har behöriga och engagerade lärare och levererar goda resultat. Tillsammans med stadens finskspråkiga gymnasium, Paraisten lukio, har vi ett språkligt gränsöverskridande samarbete.

Samarbetet mellan Pargas svenska gymnasium och Paraisten lukio har under de senaste åren intensifierats vilket bl.a. betyder att de studerande fritt kan välja kurser över språkgränsen.

Gymnasiernas styrka är satsningen på mångsidigt kursutbud och tidsenlig informations- och kommunikationsteknik. Internationella kontakter, entreprenörskap och hållbar livsstil utgör en viktig del av vår skolvardag. Gymnasierna har ett gott samarbete med aktörer utanför skolorna, som t.ex. företag, högskolor och olika organisationer.

Vi prioriterar trygghet och trivsel och vi strävar efter att erbjuda individuella lösningar för den studerande så långt det är möjligt. Nihil Impossibile est! Inget är omöjligt!

På måndag 14.8.2023 är det skolstart i Pargas och det nybyggda lärcentret Brava är redo att ta emot både Sarlinska skolan med sina elever i årskurs sju till nio och Pargas svenska gymnasium, samt de finskspråkiga årskurserna sju till nio och det finskspråkiga gymnasiet.

Bild 164. De nya klassrummen i Brava har modern teknik och det går att ändra på storleken på dem. (Arash Matin / Yle)

Slutnotan på lärocentret landar på drygt 20 miljoner euro och sammanlagt 780 elever och cirka 80 lärare ska flytta in.

Brava står för mod

Namnet Brava röstades fram via en namntävling dit totalt 40 namnförslag skickades in.

– ”Brava” står för mod, vilket vi tycker passar väldigt bra in i det här huset där vi ska hitta på väldigt många kreativa lösningar för de här fyra skolorna som ska jobba under samma tak, säger Pargas utbildningschef Ulrika Lundberg.

– Skolcentret är unikt eftersom vi har två stadier, den grundläggande utbildningen och gymnasieutbildningen och på två språk. Vi har fyra skolor här och från och med våren 2024 flyttar yrkesinstitutet Axxell in vägg i vägg med oss och även träningsyrkesskolan Optima. Så i slutändan har vi sex skolor här, förklarar Lundberg.

Bild 165. Ljusa ytor gäller i undervisningsutrymmena i Brava. (Arash Matin / Yle)

– Pargas är av tradition en tvåspråkig stad och nu har vi möjlighet att jobba över språkgränserna genom att ha gemensamma aktiviteter och till och med gemensam undervisning.

Lundberg välkomnar även olika föreningar och allmänheten till Brava. Det är tänkt att man kan ordna tillställningar i aulan där det finns en scen och en läktare med plats för över 100 personer. Det finns också tre undervisningskök där man till exempel kan ordna matlagningskurser.

Bredvid Brava, på andra sidan Skolgatan, kommer man att bygga gymnastik- och festsal. Tills den byggnaden står klar fortsätter gymnastikundervisningen i Livias lokaler och i kultursalen PIUG.

Bild 166. Personalen i Brava: Christa Andersson, Ulrika Lundberg och Annika Gustafsson är väldigt nöjda med nybyggda Brava. (Arash Matin / Yle)

”Det känns som att börja ett nytt jobb”

Sarlinska skolans rektor Christa Andersson och rektorn för Pargas svenska gymnasium, Annika Gustafsson, är bägge väldigt nöjda över Pargas nya skolsatsning och nybygget Brava.

– Jag har jobbat 27 år i Sarlinska skolan som lärare och rektor och det känns nog som att jag nu ska börja ett nytt jobb, säger Andersson.

– Det är mycket spännande och vi är beredda på att allt inte kanske löper till 100 procent, men vi ska hoppas att alla har tålamod och kan ta det lugnt, vi löser eventuella problem. Det är därför vi är här, flankerar Gustafsson.

Bild 167. Byggarbetena fortsätter vid nya lärcentret. (Arash Matin / Yle)

Rektorerna tror nog att eleverna i olika åldrar och från olika språkgrupper ska komma överens i gemensamma lokaler. De hänvisar till att Sarlinska skolan redan tidigare har gett plats för elever från gymnasiet. I Brava finns också ”hemområden” där enbart eleverna från de enskilda skolorna ska hålla till.

Skolbyggnadens 80 lärare har ett lärarrum att dela på, men i och med att inte alla lärare är på plats samtidigt så ska nog alla rymmas anser rektorerna. Lärarna har sina raster och lunchraster vid olika tidpunkter.

– Största fördelen med att samla svensk- och finskspråkiga lärare under samma tak är att man får en ämneskollega att umgås med, säger Annika Gustafsson.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.